Förgänglighet: SCHACKPJÄSER OCH GAFFLAR
På tisdagen diskuterade vi förgänglighet, om för det första vad själva ordet betyder och sedan vad det faktum att föremål är förgängliga betyder för så väl oss som föremålen. Några dagar senare såg jag på den andra filmen om Narnia. Vad har då den här, för mig, nostalgifyllda filmen med temat förgänglighet att göra, kan man då fråga sig.
I början av filmen upptäcker syskonen Pevensie att de befinner sig i ruinerna av deras slott, Cair Paravel. Delar av väggarna lite varstans, ett par pelare och förvånansvärt nog en schackpjäs är det enda som finns kvar av deras älskade hem (och en gömd kammare fylld med personliga skatter, men schhh). Den där schackpjäsen klarade sig förvånansvärt nog, mot alla odds kan man tro då syskonen senare upptäcker att det gått mer än tusen år sedan de lämnade landet under dess gyllene tid.
”Well, I didn’t exactly have a solid gold chess set in Finchley, did I?”
Där har vi det, mycket av ett föremåls förmåga att bevaras i sin helhet beror nämligen på materialet det är gjort av. En schackpjäs av guld klarar sig finfint (inte enbart i magiska världar) medan en av trä skulle förmultna allt för snabbt, om det är tusentals år det handlar om.
Den här gaffeln fann man under en arkeologisk utgrävning vid Nyköpings Hus år 1950. Själva gaffeln består av järn medan skaftet är gjort av trä. Här har hela gaffeln, både delen av metall och den av trä, bevarats rätt bra, även om jag åtminstone inte skulle vilja använda den för att äta med. Kanske kan museet låna ut den till Ariel, hon är kanske inte lika kinkig när det kommer till dinkelhoppare som jag är när det kommer till bordsbestick.