Ett arkeologbesök på magasinet och vi samtalar om medeltida lantbruksredskap, artonhundratalsutgrävningar och föremålshantering.
I mig ekar något annat.
Förgängligheten.

Arkeologen berättar att vi kanske inte kommer lämna några spår efter oss i framtiden.
Allting vi äger idag är plastiskt.
Husen inte längre byggda för att hålla.
Vi återvinner och gör om och vi lämnar inga spår.
Disketter går inte att läsa av längre.
Snart kanske USB inte finns mer.
Allting vittrar, försvinner, rinner iväg.
Och framtidens människor kanske inte kommer att veta av oss.
De andra skämtar: om det ens går att leva efter oss. vi förstör ju bara vår planet.

Aj.
Vi väljer tema förgänglighet.
Jag går ut och söker i arkeologiska samlingar.
Finner glasskärvor från 1580.
De glittrar fortfarande.
Drygt femhundra år senare.

Det finns en förgänglig poetisk smärta i skärvorna.
Glas som spricker, poröst och skört.
Eller kristallkronans svarta glasdroppar som exploderar.
Glaset ett levande material.

Allting levande, allting förgängligt.
En uppgivenhet sköljer över mig.
Någonting borde vi väl ändå lämna kvar?
Om inte annat så kanske åtminstone en känslomässigt kärleksfylld atmosfär.