När jag var fyra år förkunnade jag bestämt för min mamma och pappa att jag aldrig skulle flytta från vårt hus. Jag skulle bo där hela mitt liv. I värsta fall kanske, kanske bo i en av lägenheterna i huset mittemot ett litet tag men inte längre bort än så. Jag tror att jag tyckte att det verkade så ensamt att bo själv, inte roligt alls!

Idag har jag ändrat inställning. Jag vill jättegärna flytta hemifrån. Det är inte så att jag desperat vill bort från min familj. Det är mer att jag vill ha något eget. Jag vill vara vuxen, bestämma vad jag ska äta till middag och vilka växter som ska stå i mina fönster. Jag vill bara vara helt fri!

Det knäppa är att det snart är dags. När det här inlägget skrivs ska jag ta studenten i övermorgon. I övermorgon blir jag stor på riktigt och måste välja vad jag ska göra i livet. Nästa år har jag tänkt resa och jobba, men sen, sen händer det. Sen börjar jag kanske plugga, flyttar kanske iväg. Tar mina väskor och går mot friheten!

Tycker att den här väskan från 1800 är så attans fin och märklig. Broderierna speglar verkligen tiden den användes under. Tycker att den känns som en Hermione-väska. En väska där allt går ner. Alla mina prylar och pinaler jag vill ha med på min flytt in i framtiden.

När jag flyttar hemifrån ska jag ha tavlor överallt.

Eller ja, de ska sitta på väggarna så klart. Och de ska inte vara så många att man blir snurrig då man inte vet var man ska låta blicken vila. Men många ska dem vara alla fall; mina tavlor.

Jag inte artistisk av mig, att måla ett rakt streck är för mig en riktig prestation och att få två färger att på ett naturligt sätt övergå från den ena till den andra är något jag bara kan drömma om att förverkliga i en bild målad av moi. Men jag gillar sånt där ändå; målningar, tavlor och fotografier. Det är vackert och bland det bästa jag vet. Det är sånt jag vill ska täcka mina väggar.

Och när man flyttar hemifrån kan man verkligen göra precis hur man vill. Vill man att tavlorna ska hänga på snedden så som den här planschen gör, ja då får dem minsann göra det. Planschen är förövrigt en gåva till Stina Palmberg-Eriksson från 2004 års föreskoleklass på Oppgården. Motiven på planschen kommer ifrån Nyköpings historia och visar både slottet och vallgraven, hertig Karl och hans drottningar och så givetvis en del coola soldater och svanar.

Ibland är saker och ting verkligen inte vad man tror att de är.

Som till exempel i filmen Cockpit när kvinnan som alla tror heter Maria egentligen heter Valle och är man.

Som i Rödluvan när mormor har overkligt stor mun och visar sig vara stora stygga vargen.

Som på magasinet där Lilja lyckligt ovetandes traskar runt i sockeplast och fotograferar det läckra skåpet hon just sprungit på. Flytta hemifrån vill hon ju göra och gärna med skåpet hon plåtar tänker hon. Åh, en sådan fin grön färg, sådan speciell design och formgivning. Precis lagom alternativt men ändå klassiskt. Ett skåp att trivas med. Som andra kan berömma och fingra på och önska att de också hade hemma hos sig. Skåpet som visar sig vara ett torrdas med separering!

Åh, gud så modernt, verkligen!

Ser fram emot att flytta hemifrån, tjoho!

Elefanter tågar in i Nyköping, troligen från en gästande cirkus.

Meningen ni nyss läste är den text som står tillsammans med den här bilden på de vandrande elefanterna utanför Nicolaikyrkan i Nyköping. Bilden är tagen av Olle Hagelroth och både den och textens inledande mening är tagen ifrån Sörmlands Museums Flickr-sida där ni kan hitta massvis med bilder på såväl människor, djur och hus som är tagna för flera år sedan.

Den här bilden, tillsammans med de fyra andra bilderna i albumet ”Elefanter i Nyköping, 1962”, stod ut lite extra för mig när jag letade igenom alla fotografier efter en bild att välja till detta tema. För hur ofta är det egentligen som man får se elefanter tåga i en lång rad längs en gata man passerar i princip varje dag? Även om jag inte fick uppleva denna exotiska händelse med egna ögon så är det häftigt att genom den här bilden få veta att det är något som faktiskt har hänt, att det är en grupp elefanter som en gång för länge sedan – för 51 år är ur mitt perspektiv väldigt länge sedan – vandrat längs Östra Storgatan.

Något jag finner roande, eller kanske mer lite besynnerligt, är det faktum att den som skrivit texten till bilden har valt att skriva att elefanterna troligen är från en gästande cirkus. För jag kan inte komma på någon annan anledning till varför de annars skulle vandra längs Nyköpings gator. Jag kan urskilja minst åtta elefanter på bilden, ett lite stort antal för en privatperson att ha i trädgården.

”Och vad hade du tänkt göra för något produktivt idag då, unge herrn?”

”Äsch, inget speciellt. Jag ska bara ut och gå med mina elefanter.”

Nej, jag skulle nog satsa mina pengar på att elefanterna definitivt är från en cirkus. Sen kommer ju följdfrågan om varför de lämnat cirkusen för dagen, har de kanske rymt och leds på bilden tillbaka till cirkusen eller är det någon form av uppvisning för att göra reklam för den kommande föreställningen?

1964.

Murgrönan täckte husets alla väggar och fick huset att se ditplanterat ut, odlat i jorden, enkelt växande i prunkande grönska. Huset var solitt, inte fuskat, malplacé eller onaturligt. Huset var hemma där det stod, omfamnat av murgrönan. Huset var hemma, precis i allt det där gröna.

Människorna som bodde i huset var hemma i murgrönsnästlade väggar. Där innanför dansade ett älskande par framför kakelugnen med varsitt glas saft i handen och stilla jazzmusik på vinylspelaren. Ute i trädgården sprang barnen omkring och lekte indianer och glasskiosk. Gräset och kaprifolerna och blåklinten fick växa som de ville på tomten och under varma sommarnätter öppnades de stora fönstren så att sval och fuktig nattluft fyllde alla rummen. När någon gick upp på toaletten under småtimmarna knarrade trägolvet och utanför ett stilla surr av syrsor och prassel i löven. Harar som mjukhoppade över ängen.

Porslinskoppar som kastas i golvet, kaffespill på trasmattorna och triviala problem.

Bilen som puttrar iväg tidigt i ottan, flykten från familjelivet, flykten från kärleken.

Sedan den ständiga återkomsten. Efter vinter, efter sorg, efter livet.

Kommer tillbaka hem, kommer tillbaka till murgrönsnästet.

Kommer tillbaka till trygghet, kärlek, sinnesro och hjärtefrid.

Olle Hagelroth fotograferade gymnastikuppvisning i Sporthallen i Nyköping, 1961. I många år har gymnastikuppvisningar gjorts i Sporthallen. Jag och alla mina systarar har också haft uppvisningar i Sporthallen, antagligen anledningen till att jag känner mig så dragen till denna bild. Ända sedan jag var liten har jag varit med i Jazzgymnasterna, dock inte längre. När man var liten skulle man göra kullerbyttor och hoppa omkring för det mesta. Samma rutin var det för mina småsystrar. Kanske är det en rutin som alltid funnits?

För sex år sedan var jag med i Nyköpings första cheerleading-grupp. Vi uppträdde också på Sporthallen med våra pom poms och breda leenden. Jag var en utav de såkallade topparna på pyramiderna. Två meter upp i luften med raka ben och armar. Läskigt men roligt var det. Tyvärr anser jag nu efteråt att jag skulle nog uppskattat det mer om jag hade varit äldre. När man på en uttagning till laget skulle göra en egen dans hade jag inte tillräckligt med diciplin och slutade. Men när jag blickar tillbaka är jag ändå glad över att ha varit med, kanske bilder från min uppvisning kommer upp på Sörmlands Museums Flickr i framtiden.

Jag fastnade för bilden direkt.

Kiosken Huldas bar. För en tjej med mellannamnet Hulda skapade det stor lycka!

Jag undvek alltid att säga mina extranamn. Att vara 9 år 2003 och heta Lina Hulda Margareta i en klass där alla andra hade namn som Jossefin eller Johan var ju ingen hitt direkt. Namnet, som jag idag älskar, passar mycket bra på en kiosk tycker jag.

Den fina lilla kiosken med det fantastiska namnet stod runt 1952 (då bilden togs) inne i skogen vid Sillekrog. Platsen var inte iedealisk, kiosken blev flera gånger rånad av tjuvar som drog fördelar av den avlägsna placeringen. 

Kioskens läga förklarar förmodligen även mängden skyltar på taket. Det gäller helt enkelt att synas!

Det här fotot och många andra kan du se i Vagnhärad vid järnvägsstationen och i Trosa vid Östra hamnplan och på Torgbron. Åk dit, köp en glass och njut!

Bilden visar en marknad på Trosa torg i slutet av 1800-talet. Vårt torg, som vi aldrig mer kommer se det igen. Dock så ser vi det genom bilderna. 

Idag har vi flera torgmarknader om året i Trosa, men de förbjöds på den här platsen efter sekelskiftet på grund av allt bråk som uppstod. Det tycker jag är väldigt intressant att höra. Allting var inte bättre förr.

Vi ser här samma stadsplanering, delvis samma byggnader, samma kullar bortom rådhuset. 

Är det inte helt fantastiskt?

Fantastiskt att kunna se tillbaka över hundra år i tiden, till en plats som har förändrats så mycket men ändå lyckats behålla samma atmosfär. 

- Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in, genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin.
Skrålar frälsningsarmén i saluhallen och paret här som bara skulle köpa lite fisk. Inte hade de räknat med att där råka på en armé som har till uppgift att frälsa genom sång om guds budskap.
Bilden är från Eskilstuna och jag tycker att damens min går att tolka på två sätt. Antingen har hon inga tänder, eller så är hon väldigt missnöjd. Kanske hade hon inte haft kunskap om tandborstning, eller så gillade inte frälsningsarmén.
Min mammas mormor var aktiv i frälsningsarmén i Eskilstuna, troligtvis under precis denna tid. Kanske är det hennes frälsningskamrater som står där på bilden och besvärar damen i förgrunden.

Jag blev förundrad över det här föremålet. Nu i efterhand förstår jag att det är en kanna som används till dryck, men det finns så mycket potential i det. Kitschen, stilen, den fantastiska kombinationen av en manskropp som slingrar sig ur ett snäckskal och guldetaljer.

Ursprungligen kommer den från Villeroy & Boch, och har sedan stått i Cecilia af Klerckers bostad.

Jag kan inte låta bli att undra när och var den användes. Till vilken sorts tillställning? Var det kanske en kanna man plockade fram på ett enkelt kafferep, vid konfirmation eller vid bröllop? Har den stolt fått stå framplockad eller dammat igen i ett gammalt skåp?

Det finns så mycket som jag skulle vilja fråga om, det är synd att mer information inte finns.

Jag hade aldrig sett den citrongula klänningen förrän jag bläddrade för säkert den fyrtionde gången bland klädesplaggen på stålstången i den gråa bunkern bakom tågstationen som jag kallar min arbetsplats.

Den hängde helt oskyldigt, naket bland alla de andra och sa blygsamt på sextiotalsspråk: goddag, här är jag. En knälång, figursydd klänning med kort ärm som jag direkt ville knycka åt mig och aldrig returnera igen. Kragen, de imiterade mässingsknapparna, de gula och gröna blommorna. Ta mig till sextiotalet, skrek det i mig.

Så läser jag nu i skrivande stund i formuläret som berättar om klänningen att den är ett yrkesplagg från Vårdskolan i Eskilstuna. Och lyckan: fatta att någon fick vara så snygg på jobbet!

Den hade ni väl aldrig sett förut?

Måste proffsiga uniformer sakna stuns och moderiktighet?

Tydligen inte!

Klänningen är ett levande, historiskt bevis.

Halleluja!

Temat "Något jag aldrig sett förut" var ett ganska revolutionerande tema för mig. När man letade efter något man aldrig sett insåg man hur mycket som man inte har sett. När man vanligtvis letar efter ett föremål till ett bestämt tema har man redan en bild av vilket föremål man vill ha, nu tvingades man leta lite mer vilket ledde till läckra överraskningar. Första föremålet jag valde till detta tema, som jag sedan skrotade, var ett skålliknande föremål som hade som en inböjning i själva skålen. När jag senare gick närmare in på samma hylla fastnade min blick på något jag aldrig sett. Jag hade inte en aning om vad det var jag tittade på...

Det visade sig vara en kaffekokare!

Denna kaffekokare med ett fotställ av mahogny har ett stativ gjutet av mässning, ett porslinskärl som är rikt målat med blommor och förgyllning, ett kapillär rör med stil, en spritlampa av glas och koppar för värme. Det är även en glasvas med kopparlock till. På fotstället är det märkt med "CAFETEREA BASCULE Brevet de 15 ans S. Gar du Gouvernement". Denna kaffekokare kom från Berndes Sterbhus i Flen och inkom till museet då ägaren bortgått. Kaffekokarens tillstånd är stabilt, dock har porslinskärlet en mindre spricka vid kranen, kopparlocket är lite deformerat och kranen är lös. Man kan nog konstatera att denna kaffekokares kaffekokardagar tyvärr är över då nya och mer effektiva kaffekokare har uppkommit. Men kanske, långt in i framtiden då någon gräver upp denna ställer personen samma som jag först gjorde när jag såg den och då kanske den lilla kaffekokaren återigen blir använd.

Att krokodilskinn varit ett populärt människomode under årens gång är väl inte något du har missat? När jag var liten (eller ska jag säga mindre?) var utklädningsmöjligheterna många och mormors väska och matchande skor av krokodilskinn tillhörde favoritaccessoarerna. Men jag tror inte riktigt att jag förstod att det där skinnet en gång suttit på utsidan av en livslevande krokodil, med såväl vassa tänder som skarpa klor. Och att dessa klor med deras ackompanjerande fot skulle fungera utmärkt som väska var väl heller inte en tanke som cirkulerade runt i mitt huvud då.

Efter den senaste tisdagen på magasinet har den här tanken dock kommit till liv, då stötte jag nämligen på den här väskan av krokodilfot när jag letade runt bland alla prylar efter någon jag aldrig sett förut. För den här väskan har jag minsann inte stött på tidigare, det skulle jag ha kommit ihåg.

Inte nog med att den här väskan är lite speciell i sig, den har också varit med om ett rejält äventyr! Den är nämligen ett minne från världsutställningen i Chicago 1893, så den har både rest långt och levt länge. Utställningen, som var en av de största utomeuropeiska utställningarna under 1800-talet, arrangerades till minne av Columbus upptäckt av Amerika 400 år tidigare och Sveriges paviljong fick mycket gott betyg av den amerikanska pressen.

Trots att den här damväskan är ett av de äckligaste föremål jag någonsin stött på så hoppas jag att även framtida bloggare lyckas hitta dess lilla gömställe, för den här väskan av krokodilfot är något värt att se med egna nyfikna ögon.

De här fina små badrumsprylarna har jag aldrig sett förut. I en låda, under ett runt silkespapper fan jag dem och blev störtförälskad!

Jag har alltid gillat små lådor, askar och burkar, gärna de som andas badkar med guldtassar, toalettbord med stora speglar och vackra skärmar att knyta korsetten bakom. Dessa produkter tilltalade därför mitt hjärta direkt. Den lite slitna pappasken med en liten folieinklädd kub Pasta Macs badsalt och den bedårande flaskan med "Violet Talc Powder" fick mig att dö puttinuttdöden.
Jag hade gärna färdats tillbaks hundra år för en dag och spenderat några timmar med dessa i familjen Åkerhielms badrum!

Alltså, när jag tänker efter så har vi faktiskt haft så himla många bra teman. Det känns som att många av er som läst säkert känner mig vid det här laget, på grund av att jag fått chansen att berätta så mycket om mig själv genom dessa teman och inlägg. Och det tycker jag har varit tillräckligt för mig. Så jag tror inte att jag har ett drömtema faktiskt. Ska man ha ett sånt? I sådana fall måste jag nog säga att alla har varit det. För alla har gett mig en chans att utveckla mina åsikter och berätta för er hur jag är och vad jag tycker. Och det har varit så himla roligt.

Jag kommer ihåg att jag i december 2011 skrev om ett nyårslöfte till temat ”2012”, vilket var att jag skulle ägna mer tid åt mig själv. Jag insåg först nu att jag faktiskt gjort det, och det är roligt att se att det jag trodde och tyckte då, faktiskt sker idag. Därför ägnar jag denna guldfärgade spegel till detta tema på grund av att det var en spegel jag valde att relatera det temat till då. Denna tillverkades under 1973 och det var Eric Göransson som gav denna spegel till museet.

Det började redan när jag var liten då jag ofta besökte en butik vid namn Guldtian. En butik där mycket kostade endast tio kronor. Vad handlade jag där då? Jo en massa Krims krams bara. Exempelvis samlade jag på små delfiner i porslin som fanns att köpa där för tio/femton kronor styck. En annan gång köpte jag en hund i porslin och vips så var mitt rum fullt av en massa porslinsföremål.

Jag älskar fortfarande krims krams men inte i lika stor utsträckning så mitt rum är inte fullt av dessa ting längre. Kanske beror kärleken till småsaker på mina polska gener eller det faktum att min mamma hatar krims krams och att jag var i det rebelliska stadiet. Något som var svårt för mig var då jag var tvungen att göra mig av med allt krims krams, jag fäster mig gärna vid ting och har svårt att skilja mig från dem. Exempelvis har jag fortfarande kvar några gosedjur som jag inte kunnat slänga ännu för att jag fäst mig vid dem. De ligger i en låda i garderoben.

När man skriver om klrims krams finns det hur mycket som helst att skriva och det finns även väldigt många föremål som passar in på beskrivningen "krims krams" på Raspen. När jag letade efter något föremål till mitt drömtema hittade jag en avdelning med en massa småsaker, bland annat detta väldigt söta tempel som är 16 cm långt och 7 cm brett. Det fanns även ett litet bord med pyttesmå kaffekoppar på och något som liknade en miniatyrkarusell. I beskrivningen av templet står det just "prydnadsföremål" vilket för mig är definitionen av krims krams. Templet är även gjort av materialet elfenben och var från Malmköping där Thorborg Wahlberg hade den i sitt hem. Kanske Thorborg också var en "krims-krams-älskare"?

Hmm… Drömtema, svårt tänkte jag. Jag funderade och funderade. Sen kom jag på det. Självklart ska jag skriva om mat! Vad annars? Tjejen som älskar att äta och laga mat kan ju inte lämna den här bloggen utan att dela ett recept! Så här kommer en fantastisk rätt, en av mina favoriter faktiskt! Du kan ta i lite vad du känner för, men det här är vad jag brukar ha!

Du behöver:

Någon fisk, frysta lax- och torskfiléer tycker jag fungerar mycket bra. Räkna ca 1 per person

Räkor, musslor och bläckfisk om du vill ha det

Några potatisar ungefär 2-3 per ätande mun

1 knippe sparris

1 citron

1/2-1 chili

1 fänkål

Timjan (helst färsk)

olivolja 

1.Börja med att sätta ugnen på högsta värme.

2.Skala, klyfta, salta och olivolja potatisen. Stoppa in ganska högt upp i ugnen tills det är klart, ca 20-30 minuter

3.Hacka chilin, dela fänkålen i mindre bitar. Ta loss "bladen" och dela dem. Ät inte "pinnarna" och mitten.Ta bort det träiga längst mer på sparrisen genom att bryta lite lätt tills den går av eller dra lite i den.

4.Skala räkor och tina och dela fisken i mindre bitar (salta och peppra fisken)

5.När potatisen nästan är klar börjar du steka grönsakerna med chili, timjan, salt och peppar i lite olivolja. Lägg sedan åt sidan.

6. Stek fisken i samma stekpanna. Ta bort pannan från värmen och vänd i räkorna så att de bara blir lite varma.

7.Lägg upp potatisen på ett fat, lägg på grönsaker, fisk och räkor och avsluta med att pressa över citron och ringla på lite olivolja.

Servera! Föreslaget bestick att servera med är denna slev i snäckskal (?) som är tillverkad i Stigtomta!

Jag älskar ordningen i detta målarskin, eller ska vi kanske kalla det den totala oordningen?
Ett virrvarr av penslar och färgtuber i en rektangulär låda av trä.
Detta kladdiga kaos påminner mig om musik.
Här följer därför en lista med låtar som påminner mig om målarskrinet. (detta är ett drömtema eftersom det ger mig tillfälle att skriva om musik som jag tycker om att lyssna på)

Violent Femmes – Add It Up
Denna låt är väldigt tonårig, desperat och hetsig och jag älskar den!

Hole – Plump
Min besatthet av Courtney Love och Hole får symboliseras av denna låt. Om något så är historien om detta band kaotisk, de hade en turbulent livsstil och spelade hård musik.

The Stone Roses – I Wanna Be Adored
Anledningen till att denna låt passar in på listan är att Stone Roses skivor alltid har Pollokliknande färgstänk på omslaget.
Varje gång jag lyssnar på Stone Roses tänker jag: Wow vad grymt det skulle vara att se dessa live!!!!
Sen kommer jag ihåg att jag redan gjort det och hur besviken jag var efter spelningen. Detta är första låten på första skivan och också deras mest kända låt. En av de låtarna jag faktiskt njöt av när jag såg dem live förra året.

Radiohead – Talk Show Host
Denna låt får vara med på listan med motiveringen:
Typ bästa låten någonsin.
Jag kan lyssna på den om och om och om igen, bäst helt enkelt.

Kimya Dawson – Same Shit / Complicated
Kimya Dawson är stört cool och denna låt känns ungefär som ett manifest. Den handlar om människors olikheter och att vi måste acceptera de olikheterna. En del personer tycker om ordning medan andra vill ha det som i målarskrinet för att må bra. en av dem kanske var Bernhard Österman som använde skrinet.

Släng dig i väggen kära hund, människan har en ny bästa vän.

Det är en vän som inte drar i kopplet.

Det är en vän som inte pratar skit bakom ryggen på dig.

Det är en vän som alltid finns där för dig, om du finns där för den och laddar dess batterier.

Jag pratar inte helt oväntat om den finurliga manick som jag i skrivandets stund skriver på, datorn! Ja, jag är en datanörd, jag vet. Det är något jag har insett och accepterat. Jag föredrar (åtminstone oftast) inomhus över utomhus, datasurfning över bergsklättring och uppkoppling över isolering.

När jag satt och spånade kring idéer till detta tema tog det stopp, att komma på ett drömtema visade sig vara svårare än jag räknat med. Jag tänkte på saker jag tycker om, på musik, resor och krimskrams. Men då kom min räddning, jag hittade den tyska tidskriften ”Markt & Technik: 64’er” från december 1986. Det var inte tidningens utseende som fångade mitt intresse, även om astronauten är cool och färgerna uppiggande, utan snarare underrubriken ”Das magazin für Computor-fans”.

Das magazin für Computor-fans.

Jag läste spanska i skolan (notera användningen av imperfekt!) och kan endast en handfull tyska ord, men dessa är rätt tydliga och jag tackar vårt gemensamma språkträd. Tidningen för data-fans. Och det är väl det jag är. Ett fan av datorer, ett fan av deras existens.

Så där har ni mitt drömtema; datanördighet och data-fans.

För jag är sån, jag gillar sånt.

Det är på natten vi drömmer och drömmen styrs av tiden. Hjärnans konstanta flöde av tankarnas omlopp saktar stilla ned och under ett par timmar händer ingenting i huvudet. Sedan kommer drömmen. Drömmen som ett nässelsnår där sinnet vandrar barbent i livets alla upplevelser. Tankarna får halka av, vecken slätas ut och kroppen i sin kapsel får sjunka till botten av vila och vaggas av sjögräs och återupprepningar.

Det är på dagen vi drömmer och drömmen styrs av tiden. Det flyktigt förgängliga hinner ikapp oss och det omedelbara botemedlet är att drömma bort oss en liten stund. Bara en liten, liten stund. Så kanske rosa drakar får spraka i huvudet istället för elektronikapparatur, hjärtat flyger till en avlägsen skog där det egentligen vill vara. Så kanske, kanske finner sinnet dörrar till andra rum även om le kuerpo fysiko inte kan vara där så kan metafysiken vara där.

Drömmen är metafysiken. Drömmen styrs av tiden.

I en grönlackerad plåtlåda återfinns ytterligare en skepnad av tid.

Stämpeluret från Brunnsgatan 2.

Och på Brunnsgatan drömdes det också drömmar.

De stämplades in och ut.

Åtta till fem.

Dagligen.

När jag tänker efter så är jag en ganska miljömedveten människa utan att jag tänker på det. Jag åker mer buss än bil och jag går och cyklar så ofta jag kan, vi soppsorterar hemma, vi använder ofta vattenkokare istället för att koka upp vattnet, jag är väldigt noga med att stänga av stand-by-knappen och jag släcker nästan alltid efter mig. Dock finns det ju så mycket mer man egentligen kan göra, men som man inte tänker på i vardagen. Jag tror det handlar om att få något till en rutin.

Det är väl självklart att det är jobbigt att cykla till jobbet de fem första gångerna du gör det, men efter två veckor känns det som att du inte gjort annat. Så är det när det kommer till precis allting egentligen. Det är jobbigt och tråkigt i början, men efter två-tre veckor så har det blivit en rutin. Tidigare var jag väldigt lat när det kom till att släcka lampor och stänga av stand-by-knappar. Nu gör jag det jämt, för att jag gjort det till en rutin.

Så när det handlar om just miljömedvetenhet är det superenkelt att förändra sig. Och om det handlar om något så enkelt som att släcka lampan efter sig, så tror jag verkligen alla kan ändra på sig. Och att sedan röra på sig mer istället för att åka dit man ska, köpa KRAV-märkt mat, soppsortera eller att inte slänga skärp i naturen, är väl ingen match någonstans, så länge man gör det så pass länge att det blir en rutin. Något normalt, som alltid sker i vardagen.

Dessa dricksglas av brunt glas tillverkades av Duralex och om dessa glas någon gång skulle behöva slängas hoppas jag alla vet att de soppsorteras som färgat glas. Tycker alla borde göra någonting nytt gällande miljön, och förvandla det till en rutin så bidrar vi alla till att förbättra jorden ytterligare.

Att världen går under har man fått höra några gånger de senaste åren. Politikerna har knappt gjort något för att åtgärda det stora problemet. En lösning som jag tycker skulle vara trevlig är att återinföra lite mer hästkraft! Och då menar jag inte hästkraften i en bil utan en levande organism som skiter, äter och rids på - HÄSTAR!

En häst, när den galopperar, kan komma upp i hela 65 km/h!  Detta betyder att det skulle ta ungefär två timmar att rida upp till Stockholm och detta utan alla utsläpp och kostnaden av bensin. Det enda man behöver köpa till hästen är ett betsel, som den på bilden kanske som är av läder och dekorerat med kaurisnäckor, sadel, stallplats, mat till hästen, skor till hästen o.s.v. Men det slutpriset för alla tillbehören till hästen blir ungefär lika mycket som en bil kostar, minus bensinpriset på hästen, så från att hästen föds till den dör så kostar den ungefär 250 000, medan en bil är mycket dyrare. 

När det kommer till miljömedvetenhet är jag ganska intresserad av lösningar till alla problemen. Även fast den ovanstående lösningen egentligen är helt omöjlig att införa så vill jag tro att det finns lösningar eftersom det är mina barn och barnbarn som kommer att få leva i ett helvete om inte lösningar på problemen finns och genomförs. Så nästa gång du funderar på om du ska källsortera, gör det! Eftersom det är dina barn och barnbarn som annars kommer att få leva i skiten.

.

Det finns fördjupningar för rökverk.

Cancerpinnar.

Cigaretter.

Nuförtiden finns det mycket att vara miljömedveten kring. Källsortera vårt avfall, äta ekologisk mat fri från gifter, helst närodlat så att vi slipper flygkostnader och farliga utsläpp.

Vi måste undvika att köpa kläder som sytts i barnfabriker på andra sidan klotet, och vi borde verkligen se efter vad alla våra kroppsvårdsprodukter egentligen innehåller.

Det finns mycket vi är bra på i Sverige och mycket vi är dåliga på, men en sak som är väldigt tacksam över är rökförbuden.

Vi hittar inte längre askfat inne på cafeér, barer. Människor röker inte lika mycket inomhus - om inte under fläkten.

Det är inte längre tillåtet att sprida cancer till ofrivilliga. Det är miljömedvetenhet om något.

(Sen röker ju alla överallt utomhus i alla fall, men det är en annan femma) 

Tänk grönt för miljön!

Passande nog så är flaskan till det här rengöringsmedlet grön och medlet annonserar stolt med att det är effektivt utan ammoniak, som har visats ha både en försurande och övergödande effekt. Man tänkte alltså grönt redan på 1970-talet. Den tanken gör mig glad, att man för 40 år sedan inte var så naiv när det gällde miljön som jag faktiskt trodde att man var. För jag vet inte hur det var att leva då och hur man tänkte, jag vet bara hur det har varit från år 1995 och framåt. Och nu vet vi definitivt vilka konsekvenser användandet av olika produkter kan ha.

Vår jord är inte förevigt, så vi måste ta hand om den. Vår hemplanet har ju faktiskt varit riktigt snäll mot oss; vi har fått syre att andas och mat och vatten för att hålla vår metabolism igång. Borde vi inte då ge något tillbaka, eller rättare sagt ge rätt saker tillbaka. För jorden vill inte ha överflödig koldioxid från våra fossila bränslen, de freoner som förut fanns i din hårspray eller den ammoniak som finns i dina rengöringsmedel – om du inte har Andys Allrengöringsmedel förstås.

Den här prylen är så smart.

Ser ni vad det är? Det gjorde inte jag!

Det är en bortstol! Så himla smart, en stol som också är ett bord!

Nedfälld såhär är den ett funktionabelt bord, ett ställe att ställa sin kaffekopp på. 

Uppfälld har den ett skönt ryggstöd an kan vila sin trötta kropp emot. 

Borsstolen tillverkades 1933 och ägdes av AAO Sandberg (kryptiskt namn). Det ser ut som att han använde den flitigt.

Bortsstolen är sliten. Den har använts.

Det är såhär vi måste använda våra möbler.

För att spara på vår lilla jord måste vi nog köpa möbler i massivt ek och björk och sen använda dem tills de är helt sönder slitna

Kanske ha möbler som är som är som den här

En möbel man kan använda till två saker!

Tittägget består av två ovanligt stora, tomma valnötshalvor med en uppdelad jaktscen i själva skalet. Valnötshalvorna är invändigt täckta med ljusblått papper. På en degliknande bottenplatta med uppklippt gräs eller mossa, är olika detaljer placerade. I den högra halvan är det små klippor och längst upp en hjort. I den vänstra halvan en jägare med en hund samt berg och buskar i bakgrunden.

Vår värld är valnöten i allas våra händers kupade skålar.

Ett skal som tycks orubbligt när vi känner på det, andas på det, ser på det.

Så plötsligt upphör alla med att kupa händerna.

Alla börjar trycka på nöten från olika riktningar med olika viljor och valnötshöljet börjar sakta spricka. Kärnan börjar skaka. Gräset och mossan vibrerar, hjorten ramlar, buskarna vissnar och jägaren svimmar.

Det är så mycket ångest, prestation, domedagssmärta och sorg i miljöproblematiken och miljömedvetenheten. Tänker hellre på allting som valnöten.

Att vi ska kupa våra händer runt vår planet. Inte gräva, spreja, klyva eller slå sönder den.