Det är på natten vi drömmer och drömmen styrs av tiden. Hjärnans konstanta flöde av tankarnas omlopp saktar stilla ned och under ett par timmar händer ingenting i huvudet. Sedan kommer drömmen. Drömmen som ett nässelsnår där sinnet vandrar barbent i livets alla upplevelser. Tankarna får halka av, vecken slätas ut och kroppen i sin kapsel får sjunka till botten av vila och vaggas av sjögräs och återupprepningar.

Det är på dagen vi drömmer och drömmen styrs av tiden. Det flyktigt förgängliga hinner ikapp oss och det omedelbara botemedlet är att drömma bort oss en liten stund. Bara en liten, liten stund. Så kanske rosa drakar får spraka i huvudet istället för elektronikapparatur, hjärtat flyger till en avlägsen skog där det egentligen vill vara. Så kanske, kanske finner sinnet dörrar till andra rum även om le kuerpo fysiko inte kan vara där så kan metafysiken vara där.

Drömmen är metafysiken. Drömmen styrs av tiden.

I en grönlackerad plåtlåda återfinns ytterligare en skepnad av tid.

Stämpeluret från Brunnsgatan 2.

Och på Brunnsgatan drömdes det också drömmar.

De stämplades in och ut.

Åtta till fem.

Dagligen.