Kanske var familjen Österman kristen. Kanske trodde Bernard på Gud och kanske knäppte Hilda händerna varje kväll och bad. Bad om lycka, bad om hälsa eller bad om mat på bordet.

Den gemensamma nämnaren för alla Religioner är tron på en högre makt.

Tron på någon som antingen går att avbilda eller något som är omöjligt eller till och med förbjudet att avbilda. Även om den högre makten går att föreställa sig som fysisk person, så handlar det i grund och botten om att sätta den högre makten över allt annat. Att sätta Gud på en piedestal.

Jag är inte själv religiös men jag kan i viss mån förstå varför andra människor vänder sig till religionen.

Det är en enkel förklaring till livet som är så komplext och oförståeligt. Allting som sker, positivt som negativt, har en mening. Det är ett svar på vad som händer efter vår död när våra kroppar sagt stopp. Det är en gemenskap och en trygghet.

Det är ett enkelt sätt att leva där dina val och handlingar styrs av någon annan. Du har ingen makt och behöver inte heller oroa dig.

Religion är också att skylla ifrån sig. Om en naturkatastrof sker så är det kanske inte alls klimatförändringarna som är orsaken, utan Gud ansåg att det behövdes rensas. Det är att skylla ifrån sig om man fördömer sina homosexuella barn för att Gud säger att det är fel – istället för att erkänna att man själv är rädd för det okända. Det är att skylla ifrån sig när man dödar någon som motsätter sig.

Religionen är bra i den mån det är en gemenskap och en trygghet men går till en väldig överdrift när man inte kan känna empati för människor som förespråkar något annorlunda. När man sätter kärleken till något man aldrig sett, framför ens närmaste människor som faktiskt existerar i fysisk form. Som mest onödigt är det när människor inte ens kan motivera sin religiositet.

Religion är bra.

Religion är dåligt.

Men mest är det att höja upp någonting över precis allt annat. 

Dock så är handlar allting bara om åsikter mot åsikter, så egentligen; vem är jag att döma?