Förra julen fick jag ett halvdussin filmer på dvd och blu-ray och en av dessa filmer var en skräckfilm. Nu är det så att jag inte tycker om skräckfilmer, och som en logisk påföljd så sköt jag på det oundvikliga tillfället då jag skulle behöva se skräckfilmen. Jag kom överens om att se filmen med min bror, och jag vet inte vad hans motivation för att vilja se på den med sällskap var, men jag erkänner villigt att jag helt enkelt inte tordes se den ensam.

Tiden gick och då och då slängde jag en blick på bokhyllans nedersta vänstra hörn där skräckfilmen stod på lur. Vid sådana tillfällen påminde jag alltid mig själv om att jag måste se den snart, men jag lyckades ständigt förpassa den tanken till någonstans längst bak i huvudet.

Men så tillslut, efter månader av velande, bestämde jag med min bror en lördag för inte särskilt länge sedan att vi skulle se på filmen. Vi bestämde oss för att få den ur världen så snabbt som möjligt och satte oss efter maten vid 19-tiden i vardagsrummet, tryckte in skivan i spelaren, höjde volymen och släckte lamporna.

Filmen i fråga var ”The Woman in Black”, och som titeln antyder handlar den om en kvinna klädd i svart som, på grund av en orättvisa gentemot henne under hennes liv, i döden har bosatt sig i ett gammalt förfallet hus. Tro mig, man vill inte träffa henne. Faktum är att man inte ens vill få en glimt av henne.

Vissa uppskattar uppenbarligen att bli skrämda från vettet och genomlida 90 minuter av oerhörd spänning, men jag är inte en av dem. I de bästa skräckfilmerna finns det en underliggande handling, men mitt problem är att dessa potentiellt genialiska berättelser drunknar i all skrämsel och att tittaren aldrig vågar återgå till att njuta av berättelsen utan bara väntar på nästa gång de ska få popcornen att flyga. Och det är i bästa fall.

Uppenbarligen blev jag oerhört rädd av filmen och jag tände upp huset så mycket att grannarna måste ha trott att jag deltog i motsatsen till Earth Hour. När jag kom i närheten av ett fönster (vilket det finns alltför många av i mitt hus!) tyckte jag mig se The Woman in Black själv stå och betrakta mig.

Mitt val till utklädnadstips inför Halloween är därför givet. Denna svarta tyllspetsklänning från 30-talet i en svag bris en mörk natt skulle skrämma livet ur mig. Just denna klänning kan förstås inte användas till Halloween – men bara tanken på att den hänger stilla på sin galge i det mörka förrådet, kanske fångar en svag vindpust när någon öppnar en dörr långt borta, sakta glider av galgen och bekläder en hämndlysten kvinna som med armarna höjda gör sig redo, väntar tålmodigt, men hungrigt, på att någon ska kliva in i det mörka rummet. Och när denne någon inte lyckas tända lampan ser hen bara ett par lysande ögon, och en svart klänning.