När det här inlägget publiceras har jag hunnit fylla nitton år.

Ja, ni läste rätt nitton.

Det här är alltså mitt sista år som tonåring, och om jag har ångest över det.

För det är något läskigt med det där, med att sluta ha den där tryggheten av ett –ton på slutet. Att helt plötsligt bli tjugo, en ensam liten tjuga. Ändelsen har väl egentligen bara ett symboliskt värde, slutet på en era skulle man kunna säga, men på något sätt skulle det vara skönt att fylla tjugoton istället för tjugo – hur ful åldern än kan låta när man så väl läser som nämner den.

Nuförtiden, med längre studietider än förr i tiden, så innebär åldern tjugo att man inte längre är tonåring; men det innebär inte att man inte längre är ungdom! Man kan åka på ungdomsbiljett på SJs tåg till dess att man fyller 25 år, i Sörmland får barn och ungdomar fri tandvård till dess att de fyller 21 år och SAS erbjuder flygresor till ungdomspris för dem under 26 år. Så ingen idé att få panik över övergångsåldern 20, eller hur?

Jag kommer nog alltid tycka att det här med att växa upp är lite småläskigt, man känner sig så trygg där man befinner sig för stunden – vet att man någon gång i framtiden kommer tänka tanken jag önskar jag var ung igen – och tiden bara rusar fram. Likt en motorcykeltävling, faktiskt. Det går riktigt fort, man tävlar med så väl sig själv som med andra och det gäller att akta sig i kurvorna, för annars kan det gå illa. På bilden ser ni just en motorcykeltävling, från 1962, där det inte gått speciellt bra för en förare – och nu gäller det för dem andra att inte bli neddragna i den omkullfallna förarens röra dem också.

I albumet för motorcykeltävlingen 1962 på Sörmlands Museums Flickr-sida kan ni även se bilder på hur fartfyllt och härligt livet också kan vara ibland. Dit kommer ni genom att klicka här.