Dessa fyra ungdomar poserar leende för kameran framför Brandenburger Tor i ett soligt Berlin. De ska se på sommarolympiaden och passar på att besöka stadens alla sevärdheter. De är alla glada och har en framtidstro som bara ungdomen kan ju upphov till. För så är det: som barn vet man för lite – och som vuxen kanske för mycket.

Ungdomen är den där gyllene tiden då drömmande och erfarenhet inte kolliderar med varandra med kraften av meteoriten som dödade dinosaurierna. Alla dinosaurier vandrade vårdslöst runt utan tanke på att framtiden skulle kunna involvera en sådan katastrof. Sedan avsattes de från sin tron, de föll av sin höga häst, och dog ut. Kvar blev däggdjuren som aldrig växte sig lika stora, som aldrig försökte nå samma höjder som dinosaurierna hade.

De fyra ungdomarna på bilden hade drömmar och de såg antagligen ljust på dem. De hade ju dessutom världens dödligaste krig bakom sig. Världen hade rest sig ur askan och visat sig vackrare än någonsin tidigare. Se bara på Brandenburger Tor; de kejserliga kolonnerna, det majestätiska fyrspannet som vilar på toppen och de svajande banderollerna. Inte trodde dessa ungdomar att världens största tragedi bara var några år fram i tiden.

De svajande banderollerna prydda med svastikan sänker ett mörker över denna annars ljusa bild. Ungdomarna visste kanske vilka Nazisterna var, men hursomhelst hade de inte ännu förtjänat sitt nutida rykte. Men deras utpekande av judarna som pestspridare hade pågått i flera år vid det här laget. Ungdomens naivitet och blinda framtidstro förblindade ungdomarna.

Å andra sidan, många ungdomar gjorde och gör fortfarande motstånd mot nazismen. Äldre fann sig lättare i den rådande situationen medan ungdomar, kanske på grund av deras naivitet och blinda framtidstro, sade emot.

Ungdomen kan kritiseras, och ibland med rätta. Men om man tänker tillbaka på historien, skulle utvecklingen ha skett som den skett om det inte vore för ungdomens arrogans? Den där känslan av att man är av största vikt och att man inte bara kan påverka, utan helt förändra ting i en viss riktning – är inte den känslan faktiskt av allra största vikt? Hur skulle ett samhälle med endast trygga, erfarna och av livet lärda vuxna se ut?