Jag kan fortfarande inte använda mig av den korrekta böjningsformen av ordet ”skära”.

Fram till någon vecka sedan hade jag inte en susning om vad en mungiga var.

Och ibland blir det väldigt problematiskt när jag blir påmind om det faktum att jag nästan enbart kan namnet på de gator i Nyköping som jag själv har bott på.

Vi har alla våra små kunskapsluckor, och det är okej.

Såvida de inte är för stora eller sätter andra i fara.

Om en gynekolog har en gigantisk gonorré-kunskapslucka är det kanske inte så bra.

Fysikläraren utan kunskaper om Sheldon Coopers älskade strängteori är inte heller så bra i utbildningssyfte, eleverna som till en följd även de saknar dessa kunskaper – har denna kunskapslucka – kan fara illa av de på universitetet, där de hamnar efter och prestationsångesten gör entré.

Då kan det vara dags för läkaren och läraren att bli upplysta, att tända den där bildliga lampan. Kanske en nattlampa av mässing som är genombruten av öppningar i stil med gotiska fönster. Som den som Thérèse Lundwall från Edesta gav till museet.

Men att jag ibland säger att jag skärde upp en gurka är väl inte hela världen, även om människorna i min omgivning kan finna det otroligt irriterande.