Våra egentliga behov är få. Det är inte mycket man behöver för att leva, inte heller för att leva nyttigt och tacksamt. Hur mycket man behöver beror nog mycket på omgivningen, att vara lika välbärgad som alla andra man känner till gör att man inte bekymrar sig så mycket över tillvaron, såvida man inte är en nytänkare. Att sikta mot en standard som inte finns är svårt men när det finns kommer önskningarna direkt.

Många fler önskningar än behov finns, visserligen gör dem oss mindre nöjda med vad vi redan har men tar oss samtidigt framåt i en utveckling. Vi kommer alltid att vilja ta oss vidare i tillvaron och göra det bättre för oss själva. En ny standard kommer sedan men också också nya önskningar som rymmer iväg från det man har.

Detta är ju synd, om drömmar kunde vara lika vackra i huvudet som när de senare uppfylls skulle man kunna lita på sina drömmar. Om klackskorna var lika sköna som de var vackra skulle fler kunna njuta av att ha på sig eller se någon ha på sig de fina skorna. Visserligen är de fordrade med skinn och siden men efter att dessa kom på 60-talet så kom det snart en ny modell som gjorde att dessa förlorade sitt värde.

Kanske är det dock ändå bra att drömmar är finare än vad resultatet är då det blir en mer rättvis värld. Jag tänker på dessa som inte får sina drömmar uppfyllda och endast ser andras lycka. Detta gör ju de som sitter fast i utvecklingen ännu mer missnöjda med sin tillvaro, de som de jämför sig med har det nu ännu bättre än vad de själva har. Om man istället vet att man inte behöver ha det bättre eller vara lyckligare bara för att man har fått önskningar uppfyllda, kan man lära sig glädjas åt sig själv.