Det är alltid mörkt i fängelseceller. Det är som om solens strålar inte riktigt orkar ta sig dit. Dit, där dom oönskade lever. Jag tror att väggarna i cellerna krymper, krymper varje gång någon ger upp. Varje gång någon inte orkar hålla dem på tryggt avstånd ifrån sig. Sen är man fast har jag hört. Liksom inmurad i betongen.

Fars dag. En dag för att hylla den hårt arbetande familjefadern när han kommer hem från bankjobbet. En dag för alla fina pappor att sitta med sina stolta barn i knät och bli uppskattade på det känslomässiga planet. Men vad händer med dem som inte har något hem eller jobb? Inte har någon frihet. Vem hyllar dem?

Det sitter tusentals fäder i tusentals celler i just denna stund. Kanske kommer tanken i deras huvuden att de skulle ha försökt mer.  Att de bara skulle vilja ha en chans till. Men livet tycks bara hända en endaste gång för sådana som dem.

Polisen beslagtog en portfölj från en brottsling för många år sedan. En svart sådan med dubbla lås och ett enormt hål på ena sidan. Ägaren hade förvarat en pistol i väskan som denne enkelt kunde dra fram ur väskan och använda. Därav hålet.

Kanske var det far som ägde den portfölj som beslagtogs. Kanske sitter han just nu och försöker att vagga sig till sömns i en grå fängelsecell och önskar att han skulle kunna träffa sina barn. Kanske tycker han sig höra sin dotter. ”Grattis på fars dag pappa”. Kanske kan han somna den kvällen. Och till och med drömma något vackert. GRATTIS PÅ FARS DAG. GE INTE UPP.