När jag var liten så älskade jag att leka. Det var så att säga mitt andra liv. Hela dagarna kunde gå åt att bygga en koja eller arrangera ett bröllop för mina gosedjur. Något som jag alltid har älskat är att skapa världar och berättelser. Jag kunde skapa evighetslånga historier om precis allt och sen kunde jag bygga upp dem med saker. Allt i vårt hus hade en berättelse. En berättelse som ändrades mest hela tiden. Ena dagen var kastrullerna hus som mina troll skulle bo i och andra dagen var de trummor i världens bästa band.

En av mina favoritsaker var tågspåret i trä som vi hade hemma. Bitar av räls som man kunde bygga upp en tågbana av. Det roliga var att ingen av banorna man byggde blev någonsin likadana och berättelserna som lurande i krokarna på tågrälsen kunde handla om precis vad som helst. När jag såg det här tåget i målat trä påmindes jag direkt om dessa tågbanor. Jag kunde nästan se dem framför mig; alla konstiga tågbanor jag har byggt med dess tillhörande världar och skruvade historier. Här är en slags berättelse eller kanske dikt som jag skrev när jag var liten. Som allt annat med mig saknar den all slags logik men jag tycker om det av någon anledning.

Skymningen drog, den drog och drog och drog

Skymningen bara drog och drog

Marken var stilla

Då var det något som ingen märkte, vågorna krympte

Ingen märkte när vågorna krympte

De krympte tills de inte syntes mer

Vulkanerna slog

Man aktade sig mycket för vulkanerna på den här tiden

Tornen ser sig fram om det kan finnas något gräs någonstans

Skymningen börjar slå sig nu

Den börjar bara slå sig nu