Lagar är knepiga. Lagar utgör normen och formar värderingar om vad som är rätt och fel. Bryter du mot lagen, har du begått ett brott och då ska du straffas. Men tänk om lagen är fel?

På Irland är det olagligt att göra abort. I Indien är homosexualitet ett brott. Kvinnor får inte köra bil i Saudiarabien. I USA är det tillåtet att slå barn. I Grekland är tiggeri olagligt. I Sverige 2015 får 30% av de som söker asyl avslag.  Barn och vuxna utvisas till krigsdrabbade områden och till länder där de är förföljda. Familjer splittras, ungdomar tvingas lämna sin skola, sin klass och alla kära vänner. För att utvisas till ett land där de varken kan språket eller känner någon. Varför? För att lagen säger så. För att vi har gränser mellan olika stater som delar människor. Som säger att människor ska ha olika rättigheter beroende på var de råkade ha turen att födas. Resonemanget bygger på strukturell rasism: en nation, ett folk. Varför skulle vi annars tycka någon har mer rätt att leva på en viss plats än en annan? Lagar kan vara fel. Lagar som gör det möjligt att utvisa flyktingar, är fel.

Men varför valde jag en figur föreställande en polis som föremål då? Det är ju inte polisens fel att vi utvisar människor, det är ju politikernas fel eller i förlängningen de röstberättigades fel för att vi tillåter utvisningar, för att vi inte ställer krav på politiker. Nää, det är inte polisens fel men det är polisen som genomför utvisningar. Det är polisen som söker upp papperslösa (genom vidriga metoder, typ REVA) och sedan med våld eller utan våld transporterar barn och vuxna till ett flygplan som ska ta tillbaka dem till den plats de flytt ifrån. Varje gång någon av mina vänner säger att ”jag skulle vilja bli polis när jag blir stor” blir jag tyst och undrar för mig själv, kommer hen genomföra en utvisning?  För visst, det är inte polisen som har bestämt att systemet ska se ut så här men de upprätthåller systemet, de genomför utvisningarna och i mina ögon är det oförlåtligt.

Dockan är från tillverkad 1980 och skänktes till museet av Gustaf Gårdestig från Nyköping.