Det har genom tiderna funnits enormt många olika sätt att kommunicera med hjälp av bilder. Grottmålningar från stenåldern är ett av de första tecknen på kommunikation i form av bilder. Dessa målningar gjorda i olika färger framställda från pulvriserade mineraler, jordmaterial, djurblod och olika växter förställde ofta viktiga jakter och ärofyllda byten. Det var ett sätt att föra historier vidare till senare generationer.

Mellan grottmålningarna och nutiden har man använt ett stort antal olika material och arbetssätt inom området målning. Allt från grekiska tempelmålningar och blyertsteckningar till kurbits och porträtt i oljemålning. Den här oljemålningen av Carl Gabriel Wadell föreställande Kung Oscar II kommer från slutet av 1800-talet. Under 1800-talet var det modernt att avbilda kungar och kejsare i stora grandiosa målningar inramade med guld och vackert trä.

Nu lever i ett samhälle där det knappt finns någon gräns för konst. Konst kan vara en träbit på ett metallplatta eller en tuschteckning av kalle anka. Det finns däremot en sak som utmärker den moderna konsten. Nämligen det abstrakta. Stora delar av modern konst är abstrakt. Motivet ligger helt och hållet i betraktarens ögon. Ett exempel på det här kan vara graffittin. Om man tar en promenad i stan så kan man nästan vara säker på att stöta på dessa stora, färgglada, sprejade texter och bilder på betonghus och i tunnelbanor. Efter att ha studerat graffitti en stund upptäcker man ganska snabbt att vad som föreställer bokstäver oftast inte resulterar i något ord utan bara blir som stora former. Former och bilder som går ihop med varandra. Runt omkring eller på dessa väggkonstverk hittar man nästan alltid en massa klotter. Sprejade, svarta texter med fula ord och bilder av könsorgan. Det är ett brott att klottra på allmän eller privat egendom. Det är även ett brott av måla graffitti utan tillstånd. Graffitti är vad man skulle kunna kalla ”en förbjuden konst”. En brottslig konst.

Från grottmålningar med mineralerfärger till brottslig konst. En utveckling utan dess like. Inte sant?

Graffiti, skräp eller konst, det är väldigt blandat vad man tycker om det.
Det finns nästan överallt, på husväggar, lyktstolpar, i tunnelbanor.

Det är målningar som gjorts med hjälp av sprayburkar.

Jag tycker om graffiti och anser att det är bra till en viss gräns.

Det kan vara fint i t.ex. tunnelbanor men om det är sprayat på någons hus så är det inte lika fint.

Den här apelsinjuiceförpackningen fick mig att tänka på graffiti då den har väldigt starka färger och apelsinjuice är väldigt klar orange.

Det är en Dinkyförpackning från 1970, den tillverkades av Mjölkcentralen i Nyköping och lämnades in av Majlis Andersson.

Konst. Ett väldigt brett begrepp som innefattar en himla massa olika saker. Den kan se ut lite hur som helst och även finnas lite var som helst. Den kan till exempel finnas på ett museum, i ett linfäste från en gammal spinnrock eller på en vägg mitt i staden där du bor. Många människor som vill se konst väljer nog först och främst att gå till ett museum men faktum är att det finns en hel del konst i vår vardag också. Den har dock inte funnits på samma ställen under alla tidsperioder. Tänk till exempel på hur snygga möbler och hushållsgrunkor kunde vara förr i tiden. Stolarna hade snirklande mönster och häftiga färger, skåpen hade utsirade ornament, grytorna och kastrullerna hade snygga former och linfästen, sådana som det på bilden, kunde se ut som spiror från ett sagokungarike. Nuförtiden massproduceras (ja, inte linfästen då) de flesta sådana saker och de är inte alltid speciellt vackra även om de har blivit mer praktiska (något generaliserat).

Nuförtiden har ”vardagskonsten” flyttat ut ur husen och bor nu i stället bland annat på deras väggar. Mycket av det ”klotter” man ser på väggarna är visserligen bara två eller tre bokstäver sprejade med svart färg. Inte speciellt snyggt. Men sen finns de där väggarna där folk måste ha stått i flera timmar och målat, kanske till och med flera dagar eller veckor. De där färgsprakande väggarna med sina fantastiska former och fantasifigurer. Väggarna som annars bara skulle bestå av grå, tråkig betong. De som målar dessa väggar är enligt mig värdiga att kallas de nya vardagskonstnärerna.

 

Yttrandefrihet och att få uttrycka sig i det offentliga rummet symboliseras bäst med graffiti. En konstform som förmedlar budskap till världen, med hjälp av vackra målningar och texter. Konst som dessutom är gratis för betraktaren.

I vissa städer (te.x. Bristol) skryter man med sina graffitimålare, man k-märker deras konst och sätter den guidade turen förbi alla målningar på framsidan av stadens turistbroschyr. I andra städer (t.ex. Barcelona) säljs verken för miljoner och butiksägarna hyr in lokala målare för att smycka utsidan av affären. I en tredje stad (Stockholm) jagas konstnärerna av polis, bötfälls, fängslas och konstens suddas ut. Den färgsprakande väggen målas över med grå färg, elskåpet med poesi saneras  och det glada ansiktet på busskuren suddas ut. Vad som förblir är en grå vardag där nolltolerans mot graffiti upprepas som ett mantra av trötta politiker.

Varför är det finkultur när gamla gubbar målar på oljeduk och vandalism när unga sprejar på betong? Nu tänker några av er att det beror på att graffiti målas på olagliga platser, ställen som ägs av någon annan. Men faktum är att det inte är okej att spreja sitt eget hus om man skulle få lust med det, eftersom det skulle kunna förstöra "landskapsbilden". Sen kan vi ju även konstatera att det faktiskt skulle vara möjligt för en kommun att utlysa vissa områden eller föremål som fria att måla på. Här ska det tilläggas att Nyköping har kommit längre än många andra svenska städer eftersom vi har en öppen graffitivägg att stoltsera med. Men tänk hur mycket roligare en stad skulle bli av att alla elskåp täcktes av konst. Tavlan på bilden har hängt i Nyköpings rådhus och representerar en sort konst.

Visst har ungdomskulturens konst alltid föraktats och setts som farlig men jag tycker att vi borde ha lärt oss av historien?  Elvis höftrörelser förstörde inte ungdomar och hårdrocken förvandlade inte kidsen till satans dyrkare. Så varför skulle det vara förödande att låta ungdomar utnyttja sin yttrandefrihet och uttrycka sig i det offentliga rummet genom vackra målningar och texter?

Det är något speciellt med knivar. Lyckan när man får en vass kniv till grönsakerna istället för den där slöa är ju obeskrivlig. Kanske var det därför jag fastnade för kniven när youthhood besökte Sörmlands Museums nya butik i måndags. Jag har alltid gillat knivar. De inger respekt och är i många fall vackra att se på samtidigt som kniven är en av de mest praktiska redskapen man kan ha. Kniven var människans första redskap. De första knivarna var gjorda i sten och det var först på 500-talet f K som man började tillverka knivar och redskap i järn.

Den här kniven är framställd av hantverkaren Simon Svennberg med inspiration från en gammal pall som han hittade i arkivet. Jag måste säga att det en av de absolut snyggaste köksknivar som jag har sett och jag skulle finna stort nöje i att ha en den här kniven i mitt kök.

Jag har alltid varit väldigt intresserad och fascinerad av rymden. Fast egentligen, nämn en person som aldrig har varit det. Ända sedan urminnes tider har människor blickat upp mot stjärnorna och undrat vad som finns där ute och under olika tidsepoker har detta dock tagit sig uttryck på många olika sätt. De gamla romarna namngav till exempel planeterna efter sina gudar; filosofer och vetenskapsmän såsom Zhang Heng, Aristotoles och Galileo Galilei vara alla före sin tid med olika teorier om rymdens fysik och dagens författare av böcker, filmer och TV-spel skriver historier om galaxer långt, långt borta.

Nu har vetenskapen på bara några decennier gjort otroliga framsteg och vi vet idag en hel del om rymden (även om det självklart fortfarande finns otaliga mysterier kvar att lösa). Faktum är att teknologin vi kan se i många Science Fiction scenarion faktiskt håller på att bli verklighet. Jag menar inte att ni kommer att få se Millenium Falcon flyga över staden imorgon men det går snabbare än ni kanske tror. Bland annat smids det planer om att börja kolonisera Mars redan om 10 år och för bara ett par månader sedan så landade en sond, för första gången i världshistorien, på en komet i omloppsbana. Dessutom är hoverboards (svävande skateboards), laservapen och intelligenta robotar på väg att bli verklighet.

Här på bilden kan ni se bland annat en skrivbok med en rymdraket på, julpynt i form av ett rymdskepp med texten ”Rymdpolis” och engångstatueringar; även de med rymdtema. De är allihop tillverkade av Lisa Sollenberg som har dragit inspiration från PLANET-spelet från 60-talet.

Anledningen till att den här typen av spel började dyka upp under den tiden var nog till stor del på grund av den stora rymdkapplöpningen(ca 1957-1975) mellan USA och Sovjetunionen, något som jag gissar bör ha höjt det allmänna intresset för rymden en hel del. Och… medan jag ändå är på ämnet så kan jag tillägga att Doctor Who och Star Trek kom på 60-talet och Star Wars på 70-talet.

Efter några års misslyckade nyårslöften har jag gett upp. Jag kan äta nyttigare och träna mer även om jag inte på nyårsafton stolt fastslår att jag under året ska leva hälsosammare (vanligaste nyårslöftet i Sverige). Därför tänker jag inte blogga om något eget löfte utan tillägnar detta inlägg till min kompis som lovat att hon på ett år ”ska resa till jordens alla världsdelar, utom Antarktis för där finns det inget kul”. När hon berättade om sitt löfte fick hon höra att det var lite väl klassiskt, inte så unikt. Hon la därför till den viktiga detaljen att hon ska äta jordnötssmör i alla dessa världsdelar. Jordnötssmör är hennes favvo-pålägg och allt-i-allo-krydda, en ständig följeslagare som antagligen kommer pryda hennes begravningsannons i tidningen om många många år.

Nu är det hur som helt bestämt. Hon ska under 2015 besöka alla jordens världsdelar (utom Antarktis) och äta jordnötssmör i alla världsdelar. Först på listan står Nordamerika eller närmare bestämt USA. Där lär det ju inte vara något problem att hitta några burkar jordnötssmör.

Förhoppningsvis lyckas hon inte äta så mycket att någon behöver göra mun mot mun livräddning på henne. Men om det trots allt skulle hända kan det vara passande att ha ansiktsskyddet som du kan se på bilden med tillhörande plåtburk samt instruktioner. Masken tillhör samlingen Kabi-Fermenta, ett läkemedelsbolag som 1952 startade tillverkning av streptomysein  (senare penicillin) mot tuberkulos. På plåtburken står det VENTI-BREATHER i röd text. Men som sagt förhoppningsvis behärskar hon sina jordnötssmör begär. Masken är trots allt från 1959 så gummit har antagligen torkat lite.

Detta inträffar en gång varje år, släkt eller vänner samlas för vissa, andra går bara ut. Miljontals raketer avfyras och lyser upp himlen. Det nya året invigs genom nyårsafton!

I samband med denna högtid så är det ganska vanligt att folk gör ett nyårslöfte som de ska försöka hålla under året. Även jag gjorde det. Ett av mina löften är att fortsätta träna på och göra mitt yttersta.

Jag skulle ju välja ut ett föremål till nyårstemat också, då den här leksaken är så färgglad så blev det den.

Det är en stapelringsfigur i enbart trä med 14 stycken ringar i färgerna gul, blå, grön och röd.

Den tillverkades omkring 1950 och lämnades in till muséet av Roger Alderstrand.

God fortsättning!

När jag växte upp så visste jag knappt vad godis var för något. I min extra ordinära familj åt man inte sådant där snask alls och jag hade ingen önskan att äta det heller. Choklad till exempel tyckte jag var rent äckligt. Jag mådde illa av bara lukten. Sötsaker var inte en del av mitt liv överhuvudtaget. Nu kan man ju tycka att det är alldeles förträffligt att ha det så, vilket det är i praktiken. Men det är ju inte så att man passerar obemärkt om man är den ända ungen i klassen som inte gillar godis. Jag kände mig som ett ufo när jag började skolan rent ut sagt. Det kallas inte status att vara den som inte äter godis i den åldern. Det var ju liksom häftigt att äta godis på lektionerna eftersom man inte fick det. Jag lärde mig att äta godis såklart. Man vill ju passa in. Jag lärde mig att vara som alla andra vad det gällde det mesta.

Det är ungefär 6 år sedan jag åt min första godisbit och nu är jag minst lika beroende av socker som resten av Sveriges befolkning.

Och det är ju inte bara godis. När jag såg den här teservisen från 1900-talet kom jag att tänka på det enorma ordet fika ochvad det innebär. I Sverige förväntas man fika varenda gång det blir gäster och det är rent konstigt om det inte blir kaka på maten när ska till fin middag. Det roliga är att det inte heller är okej om man tackar nej när någon bjuder. Alla dessa gånger som man proppar in femton kakor i munnen bara för att dom ligger där på bordet. Bara för att andra gör det. Bara för att vara artig eller bara för att slippa delta i tråkiga konversationer. Det är också känt att man gärna slafsar i sig något sött när man är nedstämt. Det har ju hänt ett antal gånger…

Om jag har ångrat att jag började äta godis? Låt oss säga såhär, DET FINNS INTE ORD FÖR HUR MYCKET JAG ÖNKSAR ATT JAG ALDRIG BÖRJAT ÄTA SÖTSAKER!

2015 är ett nytt år och jag ska gå vidare. Hejdå socker. Det var inte trevligt att träffas. Mitt nyårslöfte är att jag ska börja om från början. Det är ju aldrig försent.

Vi använder “klyschigt” som om det är något av det värsta som finns. Men ibland så är nog klyschigt bäst ändå.

Jag har många nyårslöften i år, och listan av nyårslöften har blivit mer av en bucketlist än nyårslöften. Bland annat finns “resa till tre olika länder”, “läsa ‘Sagan om ringen’”, och “börja med yoga” på den listan.

Men ja, jag har faktiskt tagit till mig “att börja träna” och lagt till den på listan. Jag vet att det är klyschigt, men det kan banne mig behövas ibland.

På bilden ser ni en klassisk orange flyttväst. En sådan där som i princip alla har haft. Just den här har också några blåremmar. Den här gjord för vuxna mellan 60-80 kg och har tydligen varit med på många äventyr ombord på t.ex. fiskebåten Beli som hade sin hemmahamn i Trosa.

Varför just en flyttväst? Jo, för jag älskar vatten, och jag älskar att simma. Om jag nu väll ska börja träna är ju yoga väldigt bra, men man kan ju alltid behöva något mer på det. Så nu bestämmer jag mig att jag i alla fall ska försöka att börja simma då och då. För det kräver inte mycket att hoppa ner i en simbassäng och börja simma. Det är lugnt och skönt, och man tränar på köpet.

Vi får väl se om jag lyckas börja simma och börja med yoga. Jag kan ju alltid bara fortsätta gå i gamla välbeprövade spår.

Tick, tack. Tick, tack. Klockan går ständigt framåt. Tick, tack. Tick, tack. Ibland kan en minut verka som en evighet och andra gånger kan två timmar verka gå på ett ögonblick. Men klockan går ändå alltid framåt. Fast vad är tid egentligen? Något jag har för litet av i alla fall. Eller har jag för mycket egentligen? Tid till att skriva det här har jag i alla fall tagit mig. Vilket konstigt begrepp egentligen. ”Att ta sig tid.” Som att man skulle plocka ut en bit tid ur en stor tidsbank och bestämma sig för att göra något speciellt av just den. Forma den som en lerklump tills den blir som man vill ha den. Lång och seg. Tjock och kort.

Nu svamlar jag mest. Kommer av på sidospår. Slösar bort tid. Eller gör jag? Det var ju å andra sidan en rätt så intressant tanke. Inte så intressant för mänsklighetens fortsatta överlevnad kanske, men fortfarande intressant. Det kan väl en tanke få vara ändå? Klart den får. På tal om tid, visste ni förresten att tiden inte är statisk, så som man länge trodde? Den går inte lika fort hela tiden.

Titta. Nu hamnade jag visst där igen. Ett sidospår. Men, till saken. Jag är ganska bra, inte bara på att gå in på sidospår, utan även på att slösa bort tid (förutsatt att man nu kan göra det). Saken är den att jag är en riktig mästare på att prokrastinera (konsten att skjuta upp saker). Jag kan sitta i flera timmar och bara slösurfa. Eller titta in i en vägg. När jag egentligen har miljoner saker som jag hellre skulle vilja göra. Eller som jag måste göra. Jag har hur många böcker som helst som jag vill läsa. Hur många serier som helst som jag vill se. Hur många spel som helst som jag vill spela. Ändå sitter jag bara där och slösar bort min fritid.

Jag brukar också skjuta upp läxor och liknande till kvällen innan de ska vara inlämnade. Ändå kan jag inte minnas när jag senast (om det någonsin har hänt) lämnade in en uppgift försent eller ens fick ett dåligt resultat på grund av detta. Det är egentligen ett under om man ser på hur jag delar upp min tid.

Så jag antar att det ska bli mitt nyårslöfte, även om jag inte riktigt är med på hela den här tanken om att allt ”re-settas” när det blir ett nytt år. Jag ska i vilket fall som helst bli bättre på att ta mig tid till att göra det jag vill göra. 

Det blev lite strul i databasen när jag skulle hitta information om klockan här på bilden så jag kan inte upplysa er om vilket träslag den är gjord av, vilket år den tillverkades eller vem som har haft den i sitt hem. Fin är den i alla fall. Jag gillar gamla klockor. Dom kan få en att tänka på en himla massa olika saker. Bevis för det kan återfinnas ovanför det här stycket.

Tick, tack. Tick, tack.

Edge of tomorrow, Oblivion, Jack Reacher, för att inte nämna Mission Impossible! Enligt mig är Tom Cruise den överlägset bästa skådespelaren av alla, alla kategorier. Han är så sjukt bra på alla sätt och levererar i varje film, när det är som mest spännande så lyckas alltid Tom Cruise klara sig, han är ju fenomenal!

Det är ofta fighter inblandade i filmerna som han är med i, därför förknippar jag det här vapnet med Tom.

Det är en huggare som tillverkades omkring 1890, det är oklart vem som lämnade in den men den som gjorde det är från Nyköping.

Så till de som ''tror'' att de inte gillar Tom Cruise (givetvis är det betydligt fler som gillar honom), titta ordentligt på en av filmerna han är med i så lär ni ändra er!

Han kanske inte är min favo skådis men han är en imponerande skådis. Ferdinand Waldo Demara även känd som The Great Impostor föddes i USA och levde mellan 1921-1982. Under sin livstid flyttade han från stad till stad och bytte identitet för varje ny plats han hamnade på. Han lyckades med hjälp av sin charm och intelligens skapa sig bekantskapskretsar och yrkesroller vart han än kom. Knepet var som han själv uttryckte det att fylla ett tomrum i ett företag eller i ett umgänge. Genom att inte ta någon anas plats utan att skapa en ny fick Demara framgång vart han än kom. Under olika namn har han arbetat som civilingenjör, läkare på ett skepp, fängelsevakt, psykiatriker, undersköterska, advokat, expert på barn uppfostran, munk, redaktör, lärare och cancer forskare. Under hans tid som läkare på ett av flottans skepp ska han till och med ha opererat på flera patienter med hyfsat resultat. Detta trots att Demara helt saknade medicinsk utbildning. Innan operationerna ska han ha smugit in i sin hytt och läst en bok om generell kirurgi. Ryktet säger att Demara hade ett enormt högt IQ och ett fotografiskt minne som gjorde hans livs långa skådespeleri möjligt. Men allt var inte en dans på rosor Demaras häpnadsväckande livshistoria resulterade i några år bakom lås och bom.

När Demaras livshistoria blev känd filmatiserades den och titeln på filmen blev The Great Impostor.  En annan ”kändis” som det finns gott om myter kring är Napoleon Bonaparte. Solfjädern du ser på bilden är tillverkad mellan 1815 och 182 och har faktiskt tillhört Napoleon. Tillsammans med fjädern ligger ett kort med följande text:

"This fan belonged to Napoleon Bonaparte Captain Hemmans Hon 61e EIC visited Napoleon at St. Helena.This Fan was lying on the soffa the Captain asked Napoleon for it as a Souvenir. Captain Hemmans gave it to his Father in Law George Weathall Esquire of Chatham Dock Yard who gave my Mother 1832. J.J. Jennings RN No care had been taken of the Fan it had originally a small silk tricolor cockade on handle."

Givetvis finns det många bra skådespelare som gestaltat Napoleon i filmer men vad är en skådespelarinsats i en två timmar lång film jämfört med ett livslångt skådespeleri? 

Favoritskådespelare alltså. Svår fråga, jag har liksom så många. Några exempel är Helena Bonham Carter, Heath Ledger, Leonardo DiCaprio, Maggie Smith och Benedict Cumberbatch. Sedan har vi ju självklart också Morgan Freeman med sin episkt lugna röst. Anledningen till att jag valde den här soffan är för att jag tycker att den såg ut ungefär som Morgan Freemans röst låter. Jag förstår om det här verkar jätte konstigt och det är det säkert också. Jag ville hitta något som såg ut som hans röst och så stod den här soffan (som egentligen är en paneldivan om vi ska vara helt korrekta) där och såg ut precis som jag skulle beskriva den. Både sträv och mjuk på samma gång och med en djup röd färg.

Det är lite intressant att hitta saker som på något sätt representerar en person eller ett karaktärsdrag. För ett tag sedan så diskuterade till exempel jag och Moa (som också skriver på bloggen alltså) vilka kryddor vi och våra klasskamrater liknade efter att vi gjort en liknande övning i skolan. Att jämföra folk med saker, bra eller dåliga, har folk gjort länge och ett bra exempel på det är den första raden från en av William Shakespeares mest kända sonetter.

Shall I compare thee to a summer’s day?  

Det finns en väldig massa tolkningar av Sherlock Holmes men serien Sherlock med Benedict Cumberbatch ligger definitivt på toppen. Detta mästerverk av mysterier och korta självklara kommentarer är en fri tolkning av Sherlock Holmes-böckerna och varje avsnitt innehåller en ny story och ibland även ett nytt fall. Hela serien är helt och hållet beroende av skådespelarna men med Benedict Cumberbatch i huvudrollen som Sherlock är det inte något som helst problem. Serien Sherlock är en av de bästa serier jag någonsin sett. Helt ärligt.

Som ni förmodligen vet kännetecknas Sherlock Holmes ofta med en pipa. Jag stötte på precis en sådan gammal pipa i arkivet i måndags och det första jag kom och tänka på var såklart Benedict i rollen som Sherlock.

Benedict Cumberbatch spelar också rösten till Smaug, draken, i de nya filmatiseringarna av J.R.R Tolkiens  bok Hobbit som är förstadiet till Lord of the Rings. Hur häftigt är inte det?!

Jag öppnar ett nytt dokument samtidigt som jag lyssnar på ‘La petite mort’ av Cœur De Pirate; jag vet precis vem och vad jag ska skriva om och då passar låten så himla bra. Inget gör mig mer inspirerad att få skriva det här inlägget än den låten.

Ämnet idag är favoritskådis och jag har haft ett par stycken av dem, men nu - ja, nu finns det bara hon. Tatiana Maslany. När man bara ser/hör namnet skulle man inte tro att hon är från Kanada, men Tatiana Maslany är 163 cm av fantastiskt mångsidigt skådespel. Allt från en “science geek” till en Kanadensisk förorts mamma. Från en kriminell och punkig mamma som bara försöker att överleva till en Ukrainsk lönnmördare vars mentala kapacitet liknar en 6 årings.

Vad hon har blivit mest känt för är sitt skådespeleri i serien ‘Orphan Black’. En serie som följer Sarah Manning (våran kriminella och punkiga mamma som bara försöker att överleva) när hon blir inkastad i en värld där hon träffar en uppsjö av andra kvinnor som är identiska. Eller ja, “identiska”. Samma biologi. Samma ansikte. Samma kropp. Därimot har de alla helt olika personligheter. Man SER skillnad. Man HÖR skillnad.

Det är för hennes mångsidiga skådespeleri som jag valde en hillebard som jag hittade i magasinet. För den som inte vet så är en hillebard ett vapen med både spjut och yxa. Det är helt enkelt en spjutyxa, och det var vanligt under medeltiden och den tidigmoderna tiden. Det står inte så mycket mer än att yxan på den är hillebarden är mog skafthållare och att träskaftet saknas. Men det är i alla fall ett mångsidigt vapen som kan användas många olika sätt och avstånd.

Jag skulle kunna prata i evigheter om Orphan Black och Tatiana Maslany. Det är en serie som, trots att det än så länge bara finns två säsonger, hjälpt mig. Väldigt klyschigt sagt men det är sanningen. Men ja, jag tror att jag ska avsluta här så ni kan gå och ta reda på själv hur extremt duktig hon är, och hur fantastisk serien är. Det är ju hela mina agenda, att ni ska börja titta på Orphan Black.

Någonstans i norra Sörmland tar ett gäng soldater ett svalkande dopp i en å. Vi befinner oss i början av 1900-talet, en tid då sådana här påhitt fortfarande kunde inträffa. Med mössorna fortfarande på tvättar de sig och busar framför kameran. Vad tusan de gör i en å mitt Sörmland nakna kan man fråga sig. Jag tycker det underbart. Nakna människor. Människor med fantasi och glädje. Människor med mod och heder. Det är det vackraste jag vet.

Om dessa unga män bara visste att 100 år senare skulle man glömma bort vad leva är. I alla fall skulle många det. Glömma. Gömma. Bakom ton av telefoner sitter en hel befolkning och glömmer. Glömmer det vackraste jag vet. Nakna människor är på riktigt.

Man säger att det tar tre generationer att glömma ett krig. Men hur lång tid tar det att glömma en förintelse?

De här två männen på bilden ser stolta ut att få posera framför den flagga vi idag inte förknippar med någonting annat en ren och skär ondska. Bilden är tagen i Berlin under Sommar OS 1936. Tre år efter att Hitler och hans parti fick makten, och tre år innan man säger att andra världskriget börjar. Att få se två personer som verkar vara stolta att få ta en bild med den flaggan i bakgrunden är surrealistisk.

Nu har det gått ca en livstid sen andra världskrig och nazismens förödelse, och det verkar som att en livstid är vad som krävs för att de som inte blivit drabbade av förintelse ska glömma bort den. När judar firar yom hashoah till minne av offren i förintelsen så har vi glömt bort och fortsätter med våra liv som om ingenting har hänt.

Men historien upprepar alltid säg själv när man glömmer bort. Nazism, rasism, och främlingsfientlighet har återigen fått mer och mer inflytande i Europa och många andra delar av världen. Precis som många av de länder som blev drabbade av Sovjet under och efter andra världskriget förbered sig på att Ryssland kommer försöka ta tillbaka vad som är “deras”, så kanske vi ska förbereda oss för ytterligare en förintelse.

För visst kanske ingen, eller få, öppet idag skulle se stolta ut i närvaro av nazismens tydligaste kännetecken, deras hackkors, så är det många fortfarande som öppet och stolt pratar om sina ideologier som förespråkar mycket av vad som idag måste vara otänkbart.