Och jag är inne på toan igen. Tusen speglar som äter upp mig från alla håll. Fast det är ju bara en. Bara en egentligen. Bara en spegel. Bara en jag. Bara en. Bara en. BARA EN. BARA EN.

Musiken är överallt. Lamporna är bara i huvudet. Tror jag. Det måste vara så för de har så många färger. Färger som inte finns i verkligheten. Färger som inte borde finnas i verkligheten. Färger som man borde förbjuda om de faktiskt är så att de finns i verkligheten.

Jag har aldrig tyckt om läppstift. Inte egentligen. Det är kladdigt och man får ju alltid på tänderna och då blir det ju sådär fult och alla bara stirrar på en. Alla ögon. Förebrående. Artiga men missnöjda i smyg. Leende men roade på din bekostnad.

Och jag är ju inne på toan igen. För att sätta på läppstift ju. För att någon sa ju att det är attraktivt. Och sen har jag ju glömt att jag inte gillar läppstift. Jag har glömt det. Och sen tror jag att jag har glömt att jag har tänder, tror jag. Ju. Det här är någon gammals läppstift tror jag. Det står ju på att det är tillverkat 1949. Det är så gammalt. Så gammalt att det är i metall ju. Man kanske inte hade plast 1949. Det här är nog inte mitt läppstift. Men jag har glömt det nu. För alla gör det här. På festen. Och sen är mitt läppstift inte mitt men alla glömmer det. Det är nog mormors läppstift kanske. Det skulle kunna vara det. Jag måste fråga henne ju. En annan dag. Det är för många speglar här idag. Men det är ju bara en egentligen. Bara en. BARA EN. Det ska jag säga till mormor.