Jag har länge velat lära mig spela munspel. Jag tror till och med att jag har ett som ligger och tar plats i någon låda. En dröm bleks sakta ut och jag gör absolut ingenting för att hindra det.

Det var dags för den årliga sommarshowen så jag och två kamrater bestämde oss för att ställa upp med ett nummer. Vi kom fram till att vi skulle framföra något i musikväg eftersom musik har en näst intill magisk effekt på människan.

Vi var tre killar, varav en kunde spela gitarr och resten kunde ingenting i musikväg. Vi bestämde oss snabbt för att låna in någon som kunde sjunga. Det började letas i musikklasserna och tillsist hittade vi en tjej som var villig att ställa upp. Hennes sångröst gav rysningar i precis hela kroppen och vi kände oss bortskämda med att få ha detta musikaliska underbarn i vår närvaro.

Dagarna innan framträdandet skulle äga rum så kom jag fram till att munspel var mitt instrument. Drömmen om att lära sig spela munspel hade grott i mitt huvud några månader tidigare. Vi kom fram till att jag skulle spela munspel tillsammans med gitarrkompet mellan verserna. Så går det till i originallåten, fast då är det fiol istället för munspel.

Nu fanns bara ett problem kvar. Vad skulle den tredje kamraten spela för instrument? I brist på fantasi så fick den tredje kamraten två lackade träpinnar att slå mot varandra. Detta gav ett ganska stumt och doft ljud som låg i fin kontrast med den övrigt ganska pigga och stickiga ljudbilden.

Vår sångerska repade inte med oss någon gång. Jag har svårt att minnas att vi själva repade något. Det måste ha varit någon enstaka gång i gitarristens pojkrum. Sångerskan bad bara om sångtexten, efter att vi gett den till henne så såg vi henne inte fören dagen då vi skulle uppträda. Allt var bäddat för en flopp och numret skulle inte framföras en gång – utan tre.

Resultatet blev oväntat bra. Mitt munspelslir gick oväntat bra och i efterhand har jag fått reda på att flera i publiken trott att jag spelat playback och bara låtsats spelat. Detta gjorde mig glad men samtidigt fundersam.

Såhär fyra år senare kan jag inse att det var sången som lyft upp hela framträdandet och att min insats var en bagatell. Jag har också insett att framträdandet hade gjort sig bättre om jag inte suttit på min kamrats axlar med en stor rock och hatt så vi såg ut som en enda person. Jag har också insett att vi inte borde ha lånat in en vän från årskurs nio för att han på sista framträdandet skulle spela symbal och melodiskt klä av sig alla kläder. Jag har insett att istället för att försöka göra allt roligt, så kunde vi gått in helhjärtat i uppträdandet och vågat uppfylla en dröm.

Här är originalet av Greenday: http://www.youtube.com/watch?v=CnQ8N1KacJc