Åhh, alla dessa minnen som strömmar genom mitt huvud när jag i en av Raspens lådor hittade denna hemgjorda påse med stenkulor i. Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten” spelar som titelmelodi medan minnen om försommaren skolraster på lågstadiet vindlar förbi.

”Ännu rullar kulorna, på skolgårdens grus. Och än strålar solen, på brunbrända ben. Ännu ruvar fåglarna fast timmen är sen.”, nu vet jag i och för sig att just den här låten handlar om sensommar men varför hänga upp sig på detaljer?

Faktum är att det var precis liknande sådana här stenkulor vi på lågstadierasterna brukade leka med. I och för sig var ju stenkulorna de allra tråkigaste att ha då glaskulorna med fina mönster i självklart var populärare. Jag kommer ihåg hur vi alla brukade gå runt och släpa på våra kulpåsar, som oftast var minst tio gånger större än den på bilden, och de växte ju dessutom ju längre man hade dem eftersom man alltid ville ha nya, finare kulor.

Tillslut resulterade tyngden i kulpåsarna först till handledssmärtor och sedan till att man fick välja ut endast de ”bästa” kulorna i en påse. Men nu kanske ni undrar varför man i hela friden skulle gå runt och bära runt på en alldeles för tung kulpåse, hur fina kulorna i den än var?

Nej, men idén var ju att man ska tävla mot varandra i kulspel. Jag förmodar att det egentligen finns hur många olika kulspel som helst, men just det här gick ut på att man skulle kasta sin egen kula på motståndarens (man spelade alltså två mot två). Som Boule fast tvärtom. Sedan fanns det ju olika storlekar på kulorna som även representerade antalet gånger kulan fick bli träffad innan den förlorades.  Från ettor till sjuor, och kommer jag ihåg rätt räknades den storleken av kulor på bilden som treor.

Så där spelade vi dag ut och dag in och samlade på oss varandras kulor. Jag undrar vilka kulspel Valborg- och Aina Törnblom som är just den här kulpåsens tidigare ägare spelat. Och undra också vilka specifika historier just dessa stenkulor bär på.