Det finns vissa djur som är så galet söta att jag helt enkelt smälter inombords när jag ser dem.
Ett av dessa djur är taxar.
Det konstiga är att jag bara för kanske tre år sedan inte gillade djur överhuvudtaget, jag tyckte att de var håriga och luktade illa. Det kan jag väl på vissa plan fortfarande hålla med om, men min syn på djur har ändå ändrats rejält.

Det började en härlig vårdag när jag spatserade på Trosas gator, då det mot mig vandrade ett äldre par med tusen små taxar i koppel runt fötterna.
 Och någonstans i mitt femtonåriga kalla hjärta rörde denna syn vid någonting mjuk, för jag log och stannade paret för att berömma deras vackra hundar, och efteråt var jag förändrad.

Nu har jag successivt börjat fatta tycke för flera andra djursorter. Senast för någon vecka sedan kramades jag med en gigantisk häst, och det känns fint.
Som att jag nu har fler vänner på denna förvirrande jord… eller något åt det hållet.

Såklart blev jag överlycklig när jag träffade den här lilla söta taxen på en oljemålning i arkivet. Något så gulligt var jag ju bara tvungen att ta en bild av.
Jag tror att Ebba Böklin precis som jag längtansfullt titta på taxarna på stan och därför beslutade sig för att måla av en utav dem.
 Taxen, låtom oss kalla henom Sam, bodde i Katrineholm vanligtvis, men fick göra en stor resa till Nyköping för att få sitt porträtt målat under det glada 20-talet.
Jag tycker att Ebba gjorde det bra, hurra för alla taxar där ute!