En röd liten toppluva.

En fylld vandringsryggsäck, en porlande bäck, en mörkgrön t-tröja.

Sitter på en sten, alldeles tyst och stilla i midsommarmorgonen. Bara lyssnar.

Småfåglar som kvittrar.

En hackspett som taktfast märker sin tall.

En strimma sol som stänker guld över ett blåbärsris.

Ett rådjur och dess kid som sorglöst trippar förbi.

I den röda toppluvan finns Einar Pettersson.

Han sitter på stenen och insuper atmosfären.

Dofterna av varm mossa, sommarblomster och klart bäckvatten.

Det är tidig morgon. Enmanstältet som han tillbringat natten i är sedan soluppgången nerplockat, och termosen med varmt kaffe står halvtom intill hans ben.

Han tänker på hur han brukade svepa fram längs golvet till musik.

Tirfing, gamla folkdanslaget. Det har gett honom så många minnen.

De 16 medlemmarna som var så nära varandra.

Barnundervisningarna i Oppebykyrkan, och dagmammorna som stod längs kanterna och glatt klappade takten.

Midsommardanserna på Nyköpingshus.

Märta.

En midsommar där han valsade fram över marken till musik.

En midsommar där han var kär.

En midsommar som inte är som denna,

Sittandes på en sten med en termos varm kaffe.

Där fåglarna kvittrar så skönt.

Och vattnet porlar i evighet.

För det här är något annorlunda.

En sommarmorgon.

Där han i en främmande skog, är omgiven av ett liv där mönstren skiljer sig helt från hans eget och människornas. Där rådjur och älgar och vildsvin har sina revir, och ser på honom nyfiket, han är en främling. Det är deras samhälle, men han är fortfarande välkommen.

En midsommar där allt är annorlunda men ännu bra.

Där han är alldeles ensam, men ändå i gemenskap.

När han får vara ett med djuren och naturen.