Om jag skulle definiera vad en lärare är så skulle jag säga att det är en person som guidar en genom livet men också en person som förbereder en för livet. Det kan vara ens pappa som lär en hur man tvättar i en tvättmaskin eller ens lågstadielärare som presenterar addition för en elev för första gången. Lärare är något alla behöver för att kunna ta sig igenom livet eftersom det är just det de lär ut, läran om livet.

 

Nu när jag har ungefär 6 månader kvar tills jag tar studenten och skickas ut i vuxenlivet och tar över rollen som lärare kan jag verkligen titta tillbaka på mitt liv som barn och uppskatta mina livslärare. De utmanade mig men lät mig ändå växa i min egna takt. Jag har haft riktigt bra livslärare vilket jag är otroligt tacksam över för utan dom hade jag inte varit den personen jag är idag.

 

I Stockholm mellan 1800- och 1900-talet tog Gertrud Bergman studenten och bar en studentmössa i modellen Uppsalamodellen. Mössan är av vit sammet, med svart sammetsband runt kullen.

 

När jag sätter mig ner framför min kära dator med avsikten att skriva ett inlägg till temat lärare så har jag så mycket jag vill säga, men så få ord som vill ta sig till framkanten av mina tankar. För jag vill skriva om hur underskattade lärarna är i vårt samhälle, om hur det inte bara är dem som tillhör yrkesgruppen lärare som kan ta sig an den rollen och hur en bra lärare kan ge oss elever känslan av att vi flyger.

 

Det där sista var det jag hade i åtanke när jag valde Elna Johnssons ungefär hundra år gamla lädermössa. För mössor likt denna användes ofta vid höga hastigheter, som när man åkte bil eller motorcykel. Bilden som min hjärna målade upp var dock den av en pilot som flyger sitt lilla plan fritt uppe bland molnen, kanske för allra första gången.

 

En riktigt bra lärare kan få fram den där flygande känslan i personen den lär ut till. När ett hinder, en blockering, i elevens hjärna förbigås. När man introduceras till en helt ny värld inom vår egen. När man får upptäcka att man klarar av någonting man aldrig kunnat tro. Då får man som elev uppleva denna känsla, och det har man sin lärare att tacka för.

 

 

Ja lärare, vad är det… Det enda som till en början kom upp i mitt huvud var självklart de lärare som undervisar i skolor, några som jag får stå ut (trivas) med de flesta dagar. Visst är det också de som är mest lärare eftersom det är just vad yrkestiteln säger.

 

Jag började sedan tänka på vad lärarens exakta uppgift egentligen är och fick det förklarat för mig att personen ska gå med på sidan av eleven genom dennes resa i det ämne som är i fokus. Det låter mycket klokt eftersom om lärare bara skulle säga hur man ska göra är det svårt att utvecklas och klara av nya uppgifter bättre i framtiden. Om läraren istället går med bredvid så kan ju en utveckling ske som läraren hjälper till att hålla stadig.

 

Att hitta något föremål till det här temat var mycket svårt. Jag fick leta länge och inte heller hittade jag ett föremål, men tre. Det var tre stycken koffertar som låg bredvid varandra varav den ena var större och dess innehåll var kunskap. Kunskap som skulle föras över till de två koffertarna bredvid och detta skulle ske genom att resa tillsammans.

 

När jag kommit såhär långt var det föräldrar som kom upp i mitt huvud. De är ju faktiskt stora lärare, kanske till och med för resten av sitt liv. Ett tungt ämbete ibland kan jag tro. Till det här perspektivet av vad en lärare är passade det så bra att de två mindre koffertarna råkade komma från samma givare och även hör varandra till i modellen.

 

Det är bra att vi har många olika lärare som tillåter oss att hela tiden utvecklas och ännu bättre blir det av att de flesta typer av utbildningar är gratis för den som ska läras.

 

 

Vi har alla haft lärare genom våra liv. Lärarna som lärde ut genom att göra. Lärarna som lärde ut genom att säga. De som nästan brutalt försökte trycka in informationen i ditt huvud, och de som lugnt men med all sin makt såg till att du förstod.

 

Vi har alla haft den där speciella läraren som mer kändes som en förälder än en lärare. En lärare som du inte bara gick till med matteproblem. Hen lärde inte ut bara när hen försökte – utan genom att bara vara snappade man upp lärdomar.

 

Vi har alla också haft den där läraren som snarare verkade försöka kväva din nyfikenhet än föda den. Den där läraren vars lektioner du inte allt för sällan fantiserade om att högljutt rusa ut från. Den där läraren som sänkte dig istället för att höja dig.

 

Förhållandet mellan bra och dåliga lärare varierar från person till person. Vissa har till övervägande del haft dåliga lärare, andra har till övervägande del haft bra lärare. Bra och dålig är förresten subjektivt. Vad någon uppfattar som en bra lärare kan någon annan uppfatta som den allra värsta sorten. Faktum är i alla fall att man kommer stöta ihop med lärare som man fungerar sämre med.

 

Och när du befinner dig i en situation där du frånhålls för dig viktig information på grund av lärarens brister då kan det kännas nära till hands att ge upp. Att strunta i allt. Men det går inte för sig! Så vad ska du göra när du stöter på den där dåliga läraren, och du inte vill gå miste om viktiga lärdomar?

 

Jo, du måste föda sin nyfikenhet själv. Du måste leta efter andra sätt att lära, du måste vara öppensinnad och lyssna på andra – då kommer kunskapen och insikterna av sig själv. Det krävs givetvis arbete från din sida för att vara receptiv för dessa intryck, men det krävs ett utbyte även när du blir lärd av en bra lärare. Men var ska du då finna denna kunskap, var ska du lyssna efter dessa intryck, var ska du leta reda på insikterna?

 

I en god bok, givetvis. När människor omkring dig sviker dig, när du inte finner råd och bot någonstans finns inget bättre alternativ än att vända dig till böcker. Genom att hänge dig åt boken, och öppna upp dig själv på ett sätt som till att börja med kan kännas ovant, så kommer du att upptäcka en värld som inte bara kan erbjuda dig substitut för dåliga lärare, utan som kan erbjuda något mer – något unikt. En bra bok fyller inte bara ditt huvud med tankar och idéer – den liksom äntrar ditt inre och bänder och rycker och kanske tillslut helt omformar dig och ditt tankesätt.

 

Om du ger böcker chansen kan de upplysa dig, beröra dig, engagera dig, roa dig, chockera dig, förstöra dig och återuppbygga dig. Du måste erkänna att även de allra bästa lärare du haft står i lä där.

När jag såg denna vackra vas i dess fina färger och mönster, som gavs in av
Gerda Tigerströ, så var det första ordet som kom upp i mitt huvud: Tomhet. En
vacker, tom vas.



När jag tänker och försöker se min framtid framför mig så är det bara tomt, jag
vet inte vad som kommer hända. Vad ag kommer göra eller hur jag kommer vara som
person. Det är ett svart hål för mig. Jag har önskedrömmar hur jag vill vara
som person, se ut och hur mitt liv ska se ut i framtiden. Jag vill vara en
godhjärtad och sprudlande person, jag vill vara lycklig med någon person som
har större hjärta än vad jag någonsin kommer ha. Jag vill vara frisk och
hälsosam, ha ett gott liv utan sjukdomar och dödsfall. Jag vill vara gift med
en man som jag vet är min för all tid och jag vill ha två små barn som har mina
ögon och hans leende. Jag vill jobba på ett ställe där jag tjänar löjligt bra
med pengar och trivs som om det vore mitt hem.



Men som ungdom och som elev på andra året på gymnasiet får jag ständigt frågan
”Vad vill du bli när du blir stor? Vad vill du jobba med?” Jag har inget svar.
Jag är för ung för att ha ett svar. Som 17 åring tycker inte jag man ska ha
hela livet planerat, då får man inte riktigt tid att leva. Men på ett sätt
önskar jag att jag visste vad jag vill bli till 100 %, för samhället säger att
jag måste veta det redan som 15-år då jag väljer linje in till gymnasiet. Jag
vet inte mer nu än vad jag vet nu, så jag tycker att jag är för ung för att
bestämma med samhället säger nästan att jag är för gammal.

 

 

 

 

Att skriva om hur jag tror att min framtid kommer att se ut kan jag knappast göra. Jag har idéer men mycket kan hända. Den framtid jag tänker på är självklart mitt vuxenliv, det är den, för mig, mest relevanta framtidsfrågan. Vad jag t.ex. ska göra på morgondagen eller veckan efter stämmer oftast med vad jag anat. Den framtid som ligger längre fram vet jag dock knappt något om. På många dagar hinner mycket hända och slumpen kommer att ha sina påverkningar.

 

Försöka sy min egen väg tänker jag ändå såklart försöka. Det håller jag på med för fullt redan nu. Nästan hela dagarna. Framtiden finns mycket ofta i huvudet just nu och att den är något att kämpa för känns självklart. Att sy på något där man inte vet vad resultatet kommer att bli, är svårt. Det mest tidseffektiva skulle vara att veta redan nu. Jag tror emellertid inte att det skulle bli bäst resultat, då även det jag lär mig om som inte kommer att fokuseras på i min framtid ändå ger mig erfarenhet och kanske kan vara hjälpande till andra uppgifter som berör andra områden.

 

Den skosymaskin av fabrikatet Singer tycker jag passade in bra till denna text. Men om jag har en röd tråd som symaskinen har återstår att se. Det får framtiden berätta då jag blickar bakåt. Liksom jag blickar bakåt på denna symaskin och undrar vems framtid, i dåtiden, den har betjänat. Kanske fanns den redan tidigt i tankarna hos den tidigare ägaren eller kanske var det så enkelt att skosymaskinen var den enda möjligheten till ett jobb. Kanske det var en ren slump att ägaren tillägnades symaskinen till ändamål åt ett yrke.

 

Vad jag hoppas om min framtid är att inte alltför mycket ska ske utav tillfälligheten. En balans ska finnas.

 

 

 

 

 

 

Min framtid.

 

Två ord som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med.

 

Ska jag skratta eller ska jag gråta varje gång jag ser dem? Ska jag kanske vända mig om och springa i motsatt riktning så fort orden lämnar någon annans läppar? Eller är det kanske dags att möta de två orden med öppna armar?

 

Framtiden är något ovisst, man kan inte med all säkerhet säga att min framtid den kommer att bli si eller den kommer att bli så. Jag skulle exempelvis i denna stund säga att skor likt dessa, med en hög klack och en silvrig färg, inte är en del av min framtid. Dem som känner mig vet att mina converse (och dem verkar på något mystiskt vis föröka sig likt kaniner) är mina fötters bästa vänner och att en klack på mer än två centimeter gör att jag drattar på ändan i närmsta kurva. Men jag kan ju inte veta om mitt liv i framtiden gör en helomvändning. Om jag mot all förmodan blir en Hollywoodstjärna så är tillställningar där skor som dessa hör hemma vardagsmat, och det kan ju även vara så att mitt framtida-jag får någon modeuppenbarelse som medför att conversen i garderoben byts ut mot skinande klackskor likt dem på bilden.

 

Och likt framtiden är oviss så kan framtidsplaner ändras. De silvriga skorna var menade att bäras vid ett bröllop, något som planeras flera månader i förväg, men bruden hon ändrade sig och skorna fick inta en hedersplats i hennes garderob. Och där stod dem i fem år, oanvända men till en början menade till ett ärofyllt syfte, innan de lämnades in till Sörmlands Museum.

 

 
Time –the weekly newsmagazine february 22, 1960

I veckotidningen Times Magazine, årgång 1960, hittade jag denna reklam. Det är oljebolaget Shell som vill visa vilket arbete som ligger bakom den bensin eller diesel de säljer. Detta gör de på ett sätt som får det att framstå som fantastiskt. Visst är mycket av tekniken fantastisk, både nu och då, men vad det bl.a. syftar på är något som helt strider mot dagens värderingar.

 

I denna moderna värld med fred och ständiga miljöhot uppmanas vi hela tiden till att värna mer om miljön. De allra flesta är nu mer eller mindre miljömedvetna och många tar saken i akt. Vi skulle inte tänka oss att kunna tycka att det är okej att hjälpa ett företag förstöra naturen för att de ska spara in på pengar. Inte heller skulle vi välkomna denna annons, utan istället anmäla den och skapa stora kampanjer för att de värderingar, som reklamen innehåller, ska stoppas.

 

Reklamen berättar om hur Shell, ett duktigt företag, hela tiden får jobba mot naturen. En natur som är retsam och ovänlig genom att lägga olja under de mest ohyggligaste platserna, t.ex. öknar, regnskogar och havsbottnar. Oljeföretagen lyckas ändå, mot alla odds och med bara gott i sinnet, plöja ned regnskogarna, korsa öknarna och borra i havet för att komma åt oljan som ska till konsumenten.

 

Man kan uppfatta det som ironi, om man som jag är född i en tid med klimatrörelser, men detta var positivt innan 70-talet. Såpass positivt att det var gynnsamt för reklamsyfte. När jag först läste annonsen drog det först lite smått i smilbanden. Inte trodde jag att det jag läste var på riktigt, det var först svårt att ta in budskapet. Texten gick emot min samtids värderingar enormt. Att framhäva att det var ett bra jobb att skövla många många regnskogar bara för att hitta olja i en av dem.

 

Utvecklingen som har skett sedan den här tidningen kom ut ser jag som mycket positiv, även om liknande värderingar och tillvägagångssätt fortfarande ligger i bruk, fast nu förstås diskret.

 

 Man har ju hört om ens mor- och farföräldrars kärlekshistorier. När två personer möts och blir förälskade utan att veta hur gammal personen är, vad för statusar personen lägger upp och hur personens profilbild ser ut. Enkelt och bra. Skulle man dock möta sitt livs kärlek på stan eller andra platser och  inte få reda på personens namn, gatuadress eller telefonnummer var man ju mer eller mindre körd. Idag kan man ju, om man vet personens namn, åtminstone hitta honom/henne genom en rad olika sociala nätverkstjänster.

Jag var övertygad om att fallet var såhär förr i tiden. Men så hittade jag en text i en tidning från arkivet som bevisade att jag hade fel. I tidningen fanns en kolumn där en kille hade skickat in en text där han hade skrivit att han sökte efter en tjej som han hade träffat och hjälpt med väskan. Han beskrev var de hade setts och att han väldigt gärna ville träffa henne igen. Han gjorde allt han kunde för att hitta den där flickan igen och han kanske inte ens lyckades. Så det kanske inte alls var enklare förr, idag garanterar ju i alla fall Internet att man aldrig kommer att gå miste om sitt livs stora kärlek. Vilket också är enkelt och bra antar jag.

”Ju närmare, desto vackrare med CLUTEX S’LIPSTICK på läpparna… en förtrollande ny, mjuk lyster, som framhäver ER skönhet. CLUTEX S’LIPSTICK! Det nya stiftet som är mjukare, fetare – mer glänsande. Lätt, som med en pensel, ger NI läpparna den rätta konturen ty CLUTEX S’LIPSTICK har formerad spets och lång, exklusiv lyxhylsa. Välj er favorit stift – CLUTEX S’LIPSTICK – i någon av de nya, vackra modefärgerna redan idag!”

Detta står i Artikeln ”Ju närmare, desto vackrare” från tidningen Bild Journalen nr 42 den 17 oktober 1962. På den tiden kostade denna tidning ynka 1 kr, otroligt billigt jämfört med dagens chockerande pris för endast en tidning.

Jag tyckte det faktiskt var lite roligt när jag läste denna artikel, hur det faktiskt inte har förändrats någonting från dåtidens reklamering till nu. Det är exakt lika överdrivet, det har inte förändrats någonting. Man ska förklara så utförligt och så detaljerat som det bara går, gärna hitta på lite och lägga till lite bara för att det ska låta och se bra ut – allt för att tittaren/läsaren ska köpa. Det är exakt som nu, reklamens små knep och trix sitter kvar än idag och jag tror att reklam alltid kommer se ut såhär. Överdrivet. Men det låter ju bra, vilket gör att det säljer bra, men det kanske inte alltid är så bra som de faktiskt får det att låta. Men 9/10 fall så väger produkten faktiskt upp till dess förväntningar, tycker jag i alla fall.

Men det var faktiskt lite roligt, att reklamen ser exakt likadan ut så då och nu.

 

”Det var länge sedan vi var så glada som fredagen den 3 juli 1942. De 22.000 som packat sig samman i Stockholm stadion var mer än glada – de simmade i lycka. Sådant är inte vanligt i tider som dessa. Men det känns både skönt och befriande på en gång.”

 

Detta är första stycket i artikeln tillhörande bilden ovan. Det citerade stycket tillsammans med bilden tycker jag säger mycket om sports inverkan på individ och samhälle. Den glädje den kan sprida även i de mörkaste tider.

 

Det är lätt att känna empati med idrottare. De är människor som tränar oerhört hårt för att nå sina drömmar. De når sina mål, och man gläds med dem – de faller på vägen, och man gråter med dem.

 

Ibland läggs en hel nations drömmar på en persons axlar och när de med hela den tyngden hängande över sig ändå springer över mållinjen först skapar det en tryckvåg av känslor. Tillskillnad från tryckvågen av en bomb sprider denna hopp och glädje istället för bråte och grus. Under andra världskriget, när ljudet av bomber kunde höras från kontinenten, måste explosionen av glädje från 22 000 människor på Stockholm stadion ha betytt så mycket för de ansamlade, men även de som senare fick historien berättad för sig.

 

Även idag finns det få tillfällen när tiotusentals människor tillsammans kan känna lycka, eller till och med eufori, som inte har med sport att göra.

 

I en allt mer individualiserad värld kan glädjevrålet från en enhetlig publik när fotbollslaget gör mål vara en viktig påminnelse om att man inte enbart är en individ – vi är alla en del av ett kollektiv.

 

Bildjournalen, nr 42, 17 okt 1962, 1 kr (moms inräknad)

När jag öppnade ett nummer av Bildjournalen från 1962 var det en artikel som direkt fångade min uppmärksamhet. Kanske var det den rosa färgen, kanske var det bilden på den gigantiska soptunnan fylld med människor eller kanske var det nyfikenheten som rubriken ”Sluta kasta ut våra favoriter!” gav upphov till, något var det i alla fall som gjorde att jag drogs till just denna artikel. Det faktum att en närmare titt informerade mig om att artikeln handlade om tv-serier avgjorde sedan det hela, det här var artikeln för mig!

 

I sin artikel beskriver Nic Norberg den tillhörande bilden på följande vis:

 

”Andy Strüwer har på den här sidan på ett bra sätt illustrerat hur det hittills gått till, då det gällt att ta vara på svenska folkets TV-favoriter. Ni ser TV-chefen Nils Erik Bæhrendtz skyffla ner dem allesammans i sin för detta ändamål speciellt avsedda soptunna. Bæhrendtz har varit väldigt flitig med dynggrepen. Tunnan är vid det här laget överfull.”

 

Man kan alltså anta att åtminstone delar av den svenska befolkningen vid den här tiden inte var speciellt nöjda med hur deras TV-favoriter blivit nedskyfflade i Nils Erik Bæhrendtz soptunna. Hur ett flertal av deras favoritserier blivit nedlagda trots ett, enligt artikeln, stort intresse för dem. Och detta är ju något som är relevant även för oss i nutiden.

 

Nu i post-jultider så är åtminstone mina tankar fortfarande fyllda av julmat, julklappar och Kalla Anka. På julafton kom frågan om hur länge ”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul” egentligen visats på julafton upp och svaret visade sig, efter en snabb konversation med min bästa vän Google, vara sedan 1960. Men vid ett flertal tillfällen så har SVT velat ta bort programmet, eller åtminstone byta ut delar av det, men icke sa Nicke, Sveriges befolkning kunde absolut inte gå med på detta och SVT har fått ge vika gång efter gång. Vi har alltså kunnat påverka vad som visas på våra TV-apparater, till skillnad från 60-talet då Nils Erik Bæhrendtz och Sveriges Radio-TV tydligen utnyttjade sin ställning som monopolföretag gällande TV och skyfflade ner favoriterna i soptunnan, enligt Nic Nordberg.

 

Detta engagemang visar att TV-serier, ja det är något som ligger oss varmt om hjärtat såväl då som nu.

 

Vad är väl en fika på stan, med tidningen Bildjournalen från 1962 i ditt knä? Jo alldeles, alldeles underbart!

 

 

De flesta håller helt med om man säger att ungdomar har förändrats, som de alltid gjort. Men att de fungerar på annat sätt nu istället för kanske 10 eller 50 år sedan tror jag inte så mycket på. Om en överblick görs så kan det se ut så, att vi ungdomar inte alls lever som dem innan oss, på grund av de grejer vi använder oss av och sysslar med nu och inte då.

 

Känt bland alla är pratet om hur det sociala livet har förvärrats med tiden hos ungdomar, och om hur det finns de som säger motsatsen och framhäver t.ex. Facebook som något gynnande.

 

Vad jag tror är att knappt något har förändrats. Vi väljer vad som passar bäst för att kommunicera med varandra, vilket så klart ändras, men behoven förblir de samma. Liksom förut finns det även nu olika typer av tonårsgäng varav vissa flyttat till internet istället för att alltid hänga vid en trottoarkant.

 

Trevligt hade grabbarna, från bilden, utanför Folkets Hus i Oxelösund och trevligt har vi nu, kanske på samma ställe eller digitalt. Någon annan skillnad finns ej, behovet av att umgås har alltid funnits och vi fortsätter att prata om samma typ av saker.

När det här inlägget publiceras har jag hunnit fylla nitton år.

 

Ja, ni läste rätt nitton.

 

Det här är alltså mitt sista år som tonåring, och om jag har ångest över det.

 

För det är något läskigt med det där, med att sluta ha den där tryggheten av ett –ton på slutet. Att helt plötsligt bli tjugo, en ensam liten tjuga. Ändelsen har väl egentligen bara ett symboliskt värde, slutet på en era skulle man kunna säga, men på något sätt skulle det vara skönt att fylla tjugoton istället för tjugo – hur ful åldern än kan låta när man så väl läser som nämner den.

 

Nuförtiden, med längre studietider än förr i tiden, så innebär åldern tjugo att man inte längre är tonåring; men det innebär inte att man inte längre är ungdom! Man kan åka på ungdomsbiljett på SJs tåg till dess att man fyller 25 år, i Sörmland får barn och ungdomar fri tandvård till dess att de fyller 21 år och SAS erbjuder flygresor till ungdomspris för dem under 26 år. Så ingen idé att få panik över övergångsåldern 20, eller hur?

 

Jag kommer nog alltid tycka att det här med att växa upp är lite småläskigt, man känner sig så trygg där man befinner sig för stunden – vet att man någon gång i framtiden kommer tänka tanken jag önskar jag var ung igen – och tiden bara rusar fram. Likt en motorcykeltävling, faktiskt. Det går riktigt fort, man tävlar med så väl sig själv som med andra och det gäller att akta sig i kurvorna, för annars kan det gå illa. På bilden ser ni just en motorcykeltävling, från 1962, där det inte gått speciellt bra för en förare – och nu gäller det för dem andra att inte bli neddragna i den omkullfallna förarens röra dem också.

 

I albumet för motorcykeltävlingen 1962 på Sörmlands Museums Flickr-sida kan ni även se bilder på hur fartfyllt och härligt livet också kan vara ibland. Dit kommer ni genom att klicka här.

Dessa fyra ungdomar poserar leende för kameran framför Brandenburger Tor i ett soligt Berlin. De ska se på sommarolympiaden och passar på att besöka stadens alla sevärdheter. De är alla glada och har en framtidstro som bara ungdomen kan ju upphov till. För så är det: som barn vet man för lite – och som vuxen kanske för mycket.

Ungdomen är den där gyllene tiden då drömmande och erfarenhet inte kolliderar med varandra med kraften av meteoriten som dödade dinosaurierna. Alla dinosaurier vandrade vårdslöst runt utan tanke på att framtiden skulle kunna involvera en sådan katastrof. Sedan avsattes de från sin tron, de föll av sin höga häst, och dog ut. Kvar blev däggdjuren som aldrig växte sig lika stora, som aldrig försökte nå samma höjder som dinosaurierna hade.

De fyra ungdomarna på bilden hade drömmar och de såg antagligen ljust på dem. De hade ju dessutom världens dödligaste krig bakom sig. Världen hade rest sig ur askan och visat sig vackrare än någonsin tidigare. Se bara på Brandenburger Tor; de kejserliga kolonnerna, det majestätiska fyrspannet som vilar på toppen och de svajande banderollerna. Inte trodde dessa ungdomar att världens största tragedi bara var några år fram i tiden.

De svajande banderollerna prydda med svastikan sänker ett mörker över denna annars ljusa bild. Ungdomarna visste kanske vilka Nazisterna var, men hursomhelst hade de inte ännu förtjänat sitt nutida rykte. Men deras utpekande av judarna som pestspridare hade pågått i flera år vid det här laget. Ungdomens naivitet och blinda framtidstro förblindade ungdomarna.

Å andra sidan, många ungdomar gjorde och gör fortfarande motstånd mot nazismen. Äldre fann sig lättare i den rådande situationen medan ungdomar, kanske på grund av deras naivitet och blinda framtidstro, sade emot.

Ungdomen kan kritiseras, och ibland med rätta. Men om man tänker tillbaka på historien, skulle utvecklingen ha skett som den skett om det inte vore för ungdomens arrogans? Den där känslan av att man är av största vikt och att man inte bara kan påverka, utan helt förändra ting i en viss riktning – är inte den känslan faktiskt av allra största vikt? Hur skulle ett samhälle med endast trygga, erfarna och av livet lärda vuxna se ut?

 

Om man tänker till en minut eller två, så gud vad ungdomen har förändrats om man jämför med dåtiden och nutiden. När jag såg denna bild började jag fundera på detta. Då var man mycket mer hemma med familjen, hade väldigt få leksaker och var mycket mer kreativa angående fritiden. Då var man ute men kompisarna, lekte kurragömma eller spelade bollspel. Det var mer gemenskap förr, man hade inte så mycket till val eftersom det faktiskt inte fann så mycket mer att göra än leka med fantasin.

Nu, nu finns det miljoner olika leksaker man kan leka med. Barn har högar, lådor fulla med meningslösa leksaker som man endast leker med i någon månad innan man tröttnar och vill ha den nyaste leksaken igen. Man är väl fortfarande ute och spelar boll om somrarnas med sina kompisar men inte alls samma fantasi som förr. Nu finns tv-spel, som till och med små, små barn sitter och spelar. Man sitter hellre inne framför ett dataspel eller ett tv-spel än går ut och hittar på en ny lek som man kan utöka och sprida vidare.

Ungdomen har verkligen förändrats och jag kan inte riktigt bestämma mig om det är till det bättre eller sämre, på ett sätt är det extremt häftigt hur mycket som utvecklats. Men å andra sidan är det inte så kul att minnas tillbaka att man endast suttit framför datorn hela sin uppväxt utan att vara ute och hittat på äventyr. En liten tankeställare sådär.

En gång i tiden fanns det inga ungdomar. Det låter konstigt med det är faktiskt sant. Förr i tiden gick man från att vara barn till att bli vuxen. När du var ett barn skulle du leka och prata som ett barn, sen när du blev lite äldre, när du var klar med skolan eller hade konfermerat dig var du plötsligt vuxen och då skulle du arbeta och socialisera som en vuxen. Du hade även rätten att bestämma som en vuxen. Sen hände det något. Ekonomin i Sverige blomstrade och familjer hade råd att låta sina barn vidare utbilda sig. På det här sättet skapades en helt ny samhällsgrupp, ungdomarna. Men hur skulle samhället förhålla sig till den här nya gruppen? Vilka rättigheter ska dom ha och hur mycket ska dom få bestämma?

Under 50-talet började den nya gruppen att skapa sig en egen kultur med egna kläder, nöjen och så klart den förbjudna rock´n´roll musiken.  Den nya kulturen gav en identitet till ungdomarna. Vissa var livrädda för den här förändringen och den nya samhällsgruppen. ”Ungdomsproblem” var ett begrepp som användes när man talade om ungdomar. Det finns ett otroligt roande klipp på svts öppna arkiv som beskriver allmänhetens attityd till ungdomar när gruppen skapades. http://www.svtplay.se/klipp/158699/ungdomsklubb-pa-soder

Bilden är tagen av Ivar Schnell vid stora torget i Nyköping på 40-talet. Detta innebär att dessa barn antagligen var ungdomar när ungdomskulturen började formas i Sverige. Kanske hade de bytt ut scoutmärkena mot skinjackor och Elvis skivor några år senare.

Temat ”ungdom” ligger mig varmt om hjärtat, inte bara för att jag är en så kallad ungdom utan även för att jag aktivt jobbar med att ge ungdomar mer inflytande i samhället på olika sätt. För även om ungdomskulturen så klart förändras, ( i mitt hem lyssnar exempelvis min pappa mer på rock än vad jag gör ) så kan livet som ung idag vara ganska likt livet som ung för 60 år sedan. Frågan om vilka rättigheter och hur mycket makt unga ska ha är lika aktuell i dagens Sverige där åldersgränser och inte minst rösträttsåldern ständigt diskuteras.

När jag sitter i skrivande stund och tänker på året 2013 så tänker jag faktiskt på något bra. Vilket jag också gjorde när jag såg denna kaffeservis av porslin med vackra blomsterdekor i guld och rosa som gavs in av Roger Alderstrand. För vad är bättre än en servis egentligen? Det tar man jag endast fram till kaffe och… godsaker! Fika i alla möjliga smaker och formar är nog bland det bästa jag vet. Allt från kladdkaka och chokladmuffins till sockerkaka och glass. Det om något kallar jag bra!

Jag har haft ett riktigt bra år, självklart har det haft sina uppgångar och nedgångar. Men det hör ju till, så är det bara! Men i övrigt har jag haft ett bra år, finns inte mycket jag skulle ändra på om jag kunde. För jag som person har vuxit extremt och insett vad jag faktiskt ät värd, och jag har haft världens underbaraste människor runt om kring mig vart enda steg jag tagit. Jag har varit med om så roliga saker och upplevt nya saker som jag aldrig gjort förut. Det känns positivt, extremt positivt.

Så, jag har haft ett bra år. När jag tänker på året 2013 så tänker jag på någonting bra, någonting positivt. Det glädjer mig. Precis som servisen, för vi alla vet vad som händer när den kommer fram.

Ett mycket bra år skulle jag vilja säga att det här varit. I alla fall för mig och förhoppningsvis majoriteten av ni andra. En årskrönika om alla de händelser som hänt på vår planet har jag inte för avsikt att dra, men något som alla kan relatera till är de upp- och nedgångar man mött.

 

I snöglopp och solsken har jag gått, det ena har lett till det andra. Viktigt har varit att inte glömma den andra sidan av vägen vi förs på.

 

Speciellt viktigt är att hela tiden minnas att efter en tid av motgångar så kommer en uppgång, för eller senare. Ju mer man minns, desto snabbare kommer den. Att hålla öppna ögon och se det tunga snöpulsandet en väg till den plats där det lättare flyter på gör tillvaron mycket lättare.

 

Men när det är solsken och allting går lätt och utan problem så är det viktigt att minnas, att det finns tider med motgångar, just för att man inte ska hamna där för att man gått i blindo och tagit saker för givet.

 

En solhatt gjord av halm som skyddar mot den härliga solen, men som också kan skada, är något att bära i förbehåll. Just den här hatten har en gång i tiden haft fina och hela blommor hängande runt omkring.

 

Nu när året lider mot sitt slut känns det inte mer än rätt att titta tillbaka. Frågan som maler i mitt huvud är: hur kommer vi att komma ihåg året 2013? För mig har året inneburit mycket förändring, jag har flyttat från landet till staden, jag har fått nya vänner, ett nytt jobb och så vidare. Men hur kommer resten av världen att stämpla år 2013?

Min spaning är att året 2013 kommer minnas som året då vi förlorade Nelson Mandela.

I det här landet går vi inte i samma trappor som ”dom”. Vi använder inte samma toaletter som ”dom”. Vi beblandar oss inte med ”dom”. Under 56 år tvingades den svartabefolkningen i Sydafrika leva som fångar i sitt eget land. De föstes ihop för att bo i fattiga områden utan el och vatten. De fick inte gå någonstans överhuvudtaget utan att fråga vita människor om lov. En kyss eller ännu värre kärlek och äktenskap mellan två personer med olika hudfärger var förbjudet.

I 27 år satt Mandela fängslad för sin kamp mot apartheid och för frihet, demokrati och allaslikavärde. Han kallades terrorist och brottsling.

 
“The ANC is a typical terrorist organisation ... Anyone who thinks it is going to run the government in South Africa is living in cloud-cuckoo land” Margaret Thatcher, 1987

1990 frigavs äntligen Mandela, han tilldelades Nobels fredspris och blev den första demokratiskt valda presidenten i Sydafrika. Den 5 december 2013 avled han i sitt hem, 95 år gammal. Nu hyllas han världenrunt. 

Året lider mot sitt slut. Vårt gemensammamedvetande måste märka året. Detta fick mig att tänka på stämplar. I arkivet hittade jag massa stämplar gjorda av trä, metall och gummi. De är skänkta från försäkringskassan i Nyköping till Sörmlands Museum år 2008. Faktiskt samma år som Nelson Mandela ströks från USA:s Terrorist Watchlist.

Hur som helst tror jag att vi tillsammans i en umgängeskrets, i ett land eller i helavärlden har ett gemensamt medvetande. Gemensamma symboler, associationer som alla förstår och delar. Exempelvis så är jag rätt säker på att de flesta svenskar oavsett ålder tänker på en speciell sport om jag säger ”sommaren 94”.   På samma sätt tror jag att vårt gemensamma medvetande kommer stämpla året 2013. Jag föreställer mig en stor fiktiv stämpel där det står: ”2013, året då Nelson Mandela dog.”

 

Till veckans tema valde jag den här boken: ”Några råd till en blivande moder”. Jag valde den mestadels för bilden på det fridfullt sovande barnet. För när jag ska summera 2013 är det först svårt att fokusera på enskilda händelser. Året har ändå bestått av 365 dagar, alla med sina bemärkelser. Men ur vimlet av minnen kommer ändå två stora händelser fram som extra betydelsefulla. Den ena är födelsen av ett barn – den andra är döden av ett barn.

Min kusin fick med sin partner den sjuttonde maj något helt annat att fira än den norska nationaldagen. Då föddes nämligen deras lilla dotter. Jag såg henne inom några dagar, och om inte den glädje som strålade ut från de lyckliga föräldrarna var tillräcklig för att smitta av sig så var hennes lilla leende i sömnen nog för att breda ut ett leende från öra till öra hos mig. Det var en fantastisk upplevelse, och den fortsätter varje gång jag ser henne och föräldrarna. Hon växer som bara den och inom kort kommer hennes första födelsedag att firas. Hon har hela sin uppväxt framför sig.

Samtidigt lägger jag min uppväxt bakom mig. Melankoliskt kallar jag det ett barns död. När allt kommer omkring har inget barn dött, men det har försvunnit för alltid. Alla förevändningar är bortsvepta i och med att mitt sjuttonåriga jag bleknar bort och mitt artonåriga jag träder fram. Slutet på en era, brukar sådant här kallas. Hittills har alla mina år på jorden varit, åtminstone ur juridisk synvinkel, barnaår. Och nu har alltså hela mitt tidigare liv oåterkalleligt förpassats till det förflutna.

Medan mitt kusinbarn tar sina första stapplande steg (än så länge kryper hon bara) tar även jag sats för att ge mig ut i en värld som är lika ny för mig som min tidigare värld är ny för mitt kusinbarn. Vi kommer göra en parallell resa, hon och jag. Allt är nytt och först lite läskigt. Men när hon övervinner sina rädslor kommer jag övervinna mina. När jag jagar mina drömmar kommer hon jaga sina. När hon fyller ett år kommer jag ta studenten.

2013 var början på något för oss båda. Vi har framtiden för oss. Men att se bara tio år framåt känns överväldigande. För henne innebär det att hon är 11 år. Kommer hon spela fotboll, eller kanske ett instrument eller kanske vara en riktig bokslukare? För mig innebär det att jag är 28 år. Min kusin, fadern till barnet, var 28 när han fick henne. Kommer jag ha barn?

Slutet på båda våra historier ligger långt borta. Resan dit är vår att författa. Jag har redan hunnit igenom ett kapitel, och det var ett omtumlande sådant, men alla vet att första kapitlet i en bok aldrig är det bästa. Den tanken hjälper mig i mörkare stunder. Och redan har ett litet ljus till tänts. Redan nästa år kommer ännu ett kusinbarn till världen. Ännu en karaktär i mitt livs historia.

KAPITEL 2…