Dinosaurier, soldater, eller ännu bättre, en kombination av de båda som den på bilden ovan. Dinosaurie- eller draksoldaten ovan ägdes tidigare av Viktor från Björnlunda, och det är precis en sådan leksak jag skulle ha haft som barn. Den får mig faktiskt att känna mig som ett barn igen.

Men jag är vuxen. 18 år. Tiden att känna sig som ett barn är sannerligen förbi. Ändå är Viktors dinosauriesoldat inte unik. Många saker får mig att känna mig mer eller mindre som ett barn. Vissa platser, som skogen, tycks föra mig tillbaka i tiden då jag sprang, på kortare ben, över sten och stock.

Men jag är faktiskt vuxen. Jag dras dock fortfarande med i sånger som får mig att känna mig som ett barn, som får mig att minnas en lättare tid. En mindre tid.

Men jag är ju vuxen. När regnet knackar på fönsterbrädet är det som en signal om en varm filt och en bra film.

Men, jag är väl vuxen? Jag är inte så säker när mörkret faller, vinden viner och åskan rullar. Jag är inte heller så säker när glassen lockar, leken kallar och skrattet kittlar. När mamma kramar mig och pappa är stolt, då är jag inte så säker på att jag är vuxen.

Men jag låtsas vara vuxen. För att vara barn har bara barnen tillägnats. Å andra sidan, att låtsas är ett barns specialitet. Jag är nog inte vuxen. Jag är som ett barn som låtsas, som leker, att jag är vuxen.