Jag vet inte.
Det finns så många metaforer, så många liknelser.
Så många klischéer.

Jag tror inte.
Jag tror inte på att hitta.
Hitta sig själv.
Var skulle man då ligga gömd?
Bakom ryggen på sig själv?
Under alla papper på köksbänken?
I en byrålåda på någon kallvind?

Jag tror.
En gång skrev jag.
Om hur alla hudrester som smulas av kroppen varje dag på alla kläder. Centrifugeras ut ur tvättmaskinen, ut i avlopp, ut i hav, ut i luften.
Kanske till andra sidor av planeten.
Regnar ner någonstans.
Eventuellt i Guatemala.
Där sitter en dubbelgångare.
En hudkostym av dig.
Och väver silkestråd av tiden.

Är det.
Är det det som är själv?
Är det där jag ska leta?

Fisknät.
Fisknätstrassel.
Och så har man en sådan där orange pinne som ska reda ut trasslet.
Ruta för ruta i nätet.
Så.
Inget trassel kvar.
Ut i havet och fånga alla fiskar.
Lyft upp dig i båten.
In till land.
Ur med fisken.
Nytt trassel.
Upprepa.
Använd orange pinne.
Inte samma knutar som förra gången.
Nytt tålamodsprov.
Alla knutar lösta.
Ut i havet.
Fånga.
In igen.

Vi bär med oss.
Vi bär med oss själva.
Hela tiden.
Så för att hitta.
Måste man leta så sjukt nära.
Alltså liksom typ inuti.
Inuti inuti inuti.
Så otroligt nära så att man kräks.
Och ba:
Jaha.
Det var ju här jag var.
I mig själv.
Hela tiden.
Shit.
Konstigt...

 

En nära vän till mig har precis börjat övningsköra. Hennes mamma sitter nervöst bredvid i bilen. Plötsligt inser mamman att de har tagit fel avfart i rondellen och att de nu är på väg att åka upp på motorvägen i fel körriktning. Panikslagen stannar min vän bilen och börjar backa tillbaka till rondellen. Detta gör hon dock lite för snabbt och lyckas köra rakt in i rondellens mitt där det står ett mindre träd.  På vägen hem är det istället mamman som kör och några veckor senare kommer en saftig räkning i brevlådan.

Jag som själv sliter med övningskörningen blev lättad när jag hörde om min kompis lilla olycka. Plötsligt kände jag mig duktig på att köra och motivationen till att läsa lite i den otroligt tråkiga körkortsboken steg en aning. 

På Västra skolan i Nyköping har eleverna fått lära sig lite om trafiken redan i ung ålder. Där använde lärarna sig av en så kallad trafiklåda för att eleverna skulle lära sig de viktigaste skyltarna och andra trafikregler. Materialet är tillverkat i Sollentuna 1965 och ska enligt förteckningen kunna användas till 35 lektioner. Min vän kanske skulle valt Västra skolan istället.

 

 

Känt är ju att ju mer man övar desto bättre blir man på det man övat på, såklart. Det sägs att det tar 10 000 timmars övningstid för att bli riktigt bra på något, en av de bästa. Om man ska hinna med så många timmar krävs det att man startar tidigt. Som den tidigare ägaren till fiolen på bilden har gjort. Det är en kvartsfiol, en barnmodell, som möjligtvis Hillvid Edhager har brukat en gång i tiden. Kanske inte på 1920-talet då den var tillverkad men lite senare. Det var också Hillvid som skänkte violinen till Sörmlands Museum. Fiolen saknar en sträng så det kan vara möjligt att den har använts 10 000 timmar, kanske kanske inte.

 

Känt är också att när man väl lärt sig att t.ex. cykla eller spela instrument så sitter det så länge kroppen klarar av påfrestningen. Det är kul att upptäcka när man utför något som var mycket länge sedan och känner hur allting kommer tillbaka till en.

 

För en person som övning verkligen har lönat sig för är Mick Jagger, sångaren i det nu 50-åriga bandet The Rolling Stones. Han har en fenomenal röst men hans dansande imponerar mig lika mycket. Han har ”moves like Jagger” och det sitter i honom fortfarande. Han fyller 71 i år och har det fortfarande i kroppen! Även fast han har saktat ner lite så är det fortfarande en fröjd att kolla på t.ex. låten Midnight Rambler där han bjuder på många schysta moves samtidigt som resten av bandet jammar riktigt schyst. För att bli den frontfigur han är idag har det nog tagit åtskilliga timmar av övning och övning. Repetitioner som verkligen har gett färdighet, och inte minst en otrolig framgång. Det har lett honom till att bli adlad, dubbad till riddare och frontfigur i världens bästa band

 

 

Här ovan ser ni en cykel från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Som ni ser är den en trehjuling. Och jag klandrar ingen som använde denna trehjuling för jag vet själv hur svårt det är att lära sig cykla.

 

När jag var fem sex år, skulle jag till att lära mig cykla. Jag minns inte mycket av det, men jag minns tillräckligt för att rodna lätt vid tanken. Jag var ingen naturbegåvning. Nej, inte på långa vägar. Det finns en film när jag ska försöka cykla utan stödhjul. Pappa springer bakom cykeln och håller i pakethållaren. Jag sitter med koncentrerad blick och trampar. ”Nu släpper jag”, säger pappa. En sekund där jag cyklar helt själv. Sedan pladask – rakt ner på marken faller jag. Skrik och tårar. Allt medan min då treåriga bror i bakgrunden av videon kan ses glida fram, med imponerande balans, på en sparkcykel.

 

Jag gick även på en simskola. Rättare sagt – jag gick på en simlektion. Jag kände att det inte var något för mig, så jag slutade efter att jag precis börjat. Precis som med cyklandet kände jag nog att mina misslyckanden var pinsamma. Visst, de andra barnen var väl lika mycket nybörjare som jag, men jag upplevde att mina misslyckanden sågs av alla och var värst av alla.

 

I slutändan lärde jag mig simma, precis som jag lärde mig cykla. Övning ger sannerligen färdighet, men jag återvände aldrig till att öva i grupp. Jag lärde mig simma på egen hand. Jag observerade hur andra gjorde och tog efter. Tillslut hoppade och plaskade jag lika mycket som alla andra barn. Jag fick säkert hjälp på vägen av någon närstående, precis som jag fick hjälp av mina föräldrar att lära mig cykla. Först efter att jag bemästrat en färdighet vågade jag visa den framför andra barn.

 

Jag har fortsatt hålla min övning för mig själv. Jag har inga större problem att visa upp min färdighet, men vägen dit däremot… Jag inser att det kan vara givande att dela sina tillkortakommanden med andra, med likasinnade. Att tillsammans stötta varandra genom övning till färdighet. Att dölja sin svaghet är bara ytterligare en svaghet.

 

Men det här kanske är ett steg på vägen. En övning på öppenhet som kan ses av vem som helst. Den här texten kanske är jättedålig och ett misstag att publicera, men kom ihåg: Jag övar bara.

 

 

Frida Eriksson från Tystberga var ägare av väckarklockan för blinda.
Uret tillverkat på femtiotalet, gjutet i grå plast med små pluppar för varje timslag
och en identisk kopia av urtavlan på baksidan för att ställa väckningstid.

Tänk fingertoppskänslan.
Varje nanometer av ytor som når nerverna ute i änden av alla fingrar som sedan
elektriskt pulserar upp i hjärnan.
Hjärnan som får arbeta utan ögonen.
Som får skapa inre bilder istället.
Inre bilder av känslan.
Jag undrar hur det ser ut inuti huvudet
När huvudet inte ser utåt.

Om jag skulle bli blind skulle det kräva ett enormt mått av övning för att klara av tillvaron.
Kanske inte i första hand övning på att känna.
Men att öva på att lyssna med öronen istället för ögonen.

För jag minns saker bäst om jag har sett dem.
Minns färgerna, ordningen, hur orden förhöll sig till varandra på pappret, hur färgen i löven skiftade i solljus och skugga, hur något flimrade förbi i fönstret, hur pelargonerna knoppar sig.
Jag måste se läpparna röra sig när någon pratar.
Måste fixera ögonen, inte öronen, vid ljudet.
Annars lyssnar jag inte.
Då färdas ljuden rätt igenom.

Om jag blev blind.
Skulle jag då börja lyssna med andra delar av kroppen istället?

Tänk efter.
På vilket sätt tar du oftast, enklast in omvärlden?

 

Jag har alltid gillat att ha penseln i handen, jag har alltid varit ägaren till teckningen som läraren visar upp i klassen och som kamraterna berömmer. Jag har lärt mig sedan liten, då jag satt där och lekte med alla möjliga färger och var den enda på dagis som lärde mig att hålla mig innanför strecken. Detta började jag tänka på då jag såg denna färglåda, med akvarellfärg som är en personlig favorit att pyssla med. Just denna användes av Sigurd Eriksson från Nyköping. Men mina kritorna byttes ut mot blyerts och jag använde pennan som ett sätt att försvinna i mig själv ett tag och utrycka vad jag faktiskt kände. Positivt eller negativt. Jag har alltid tyckt om att ha penseln i handen. Jag har alltid gillat utmaningen att försöka bli bättre och utveckla mig själv.

Trots att pennan har samlat mer damm än färdighet de senaste åren så kan jag fortfarande ta fram blocket, blåsa bort dammet och använda det som ett sätt att utrycka vad jag känner när jag inte har ord till att beskriva det. Positivt eller negativt.

Det har gett mig kunskap. All övning sedan barnsben har gett mig färdighet, det har gett mig ett intresse och något som jag mår bra av att göra. Som jag blir glad av, ibland arg då det kanske inte alltid blir som Leonardo Da Vinci. Skåmt å sido. Men all övning har gett mig en färdighet och gett mig års av egen lära som utvecklas till något jag faktiskt kan vara stolt över att jag kan. Övning ger färdighet. Och jag har bara mig själv att tacka.

 

 

Önskan att kunna sitta vid en taffel och låta fingrarna flyga över tangenterna och höra ljuv musik strömma ut och ha alla i familjen samlade runt en själv då man spelar de vackraste melodierna - Det är drömmen. Alltid har jag önskat att jag var musikalisk, att jag var den nästa Beethoven och hade en röst som en ängel men under mina år på jorden har jag kanske totalt spenderat två timmar vid ett piano och inte en enda timme på en sånglektion. Utan övning får man ingen färdighet, om man inte är en naturbegåvning då men olyckligtvis är jag inte det! Är bara naturbegåvad när det kommer till att måla och rita. Dock har jag ju ritat och målat ända sen barnsben så övning kanske jag har fått ändå.

 

Men musik har alltid inspirerat mitt målande och när jag var väldigt liten så sa jag till och med att jag målade musik. Så att få vara med och skapa musik bortom pappret skulle göra mig otroligt glad eftersom jag då själv kan få ta del och bidra till det som betyder så mycket för mig. Men tyvärr är jag tondöv och kan endast lära mig simpla melodier som stannar kvar i huvudet i en dag och sedan försvinner.

 

Anna Greta Carlsén var en person som hade sin familj samlad runt sin taffel när hon spelade år 1940. Hon sa "Vi spelade och sjöng genom hela min barndom, det var den samlande möbeln". Hon levde det musikaliska livet, men även hon övade genom hela hennes barndom. Så sammanfattningsvis kan man säga att även fast man kanske inte upplever att man övar upp en färdighet när man är ett litet barn och bara gör något som man tycker är kul så gör man det och övningen ger färdighet.

 

 

Vi är alla rädda ibland. Det är lika bra att erkänna det för oss själva. Man kan vara rädd för framtiden, för mördare med motorsågar eller för spöket under sängen. I olika skeden av livet har vi nog alla känt en viss rädsla inför åtminstone en av dessa tre.

 

Det finns rädslor som försvårar livet på så många olika sätt, fobier som gör livet svårare än vad det behöver vara. Logiska resonemang har ingen verkan, du är rädd eller orimligt obekväm fastän situationen i sig inte är farlig på något sätt. En clown står framför dig och jonglerar med tre bollar, en kanin kommer skuttande mot dig eller en röst som hörs ur telefonluren, väntandes på svar.

 

Jag har ingen egen erfarenhet av någon svår fobi. Därför kan jag inte säga att det är enkelt eller svårt att överkomma en sådan svår rädsla. Dessutom är vi alla olika så även om jag hade hittat något sätt för att överkomma min fobi är det inte säkert att det skulle fungera för någon annan än mig. Av dessa anledningar kan jag inte säga att du kommer att komma över din rädsla för clowner om du tvingar dig själv att umgås med en clown tre timmar om dagen i tre månader. För övning ger färdighet och om du återupplever ett scenario där du ställs inför din rädsla flera gånger om så kommer du till slut att överkomma den. Det tror jag inte på. Vad jag dock tror är att vissa rädslor kan bli åtminstone lindrigare om man bara övar lite på dem, om du tar upp telefonluren och ringer en nära vän eller släkting lite då och då så kanske det gör den där hemska känslan åtminstone lite mildare.

 

Övning ger färdighet, men det gäller att inte sätta ribban för högt.

 

Den turkosa och svarta telefonen på bilden är av modellen Diavox I och förvärvades av museet 2007. Innan dess tillhörde den Karin Lindvall, om hon överkom några telefonrelaterade rädslor med den här telefonen har jag dock ingen aning om.

 

 

 

Det är vår, det är förhållandevis riktigt härligt väder och det är mycket läxor (man behöver inte känna att man inte har något att göra). Det är en tid av stress växlad av njutning och för att plussidan ska väga mest krävs bra filmer!

 

Mitt intresse för den film, vars biopremiär är den 21:a mars, började med att jag en dag lyssnade på den engelska popgruppen The Kinks (rekommenderar) och klickade upp  ett klipp från en film med deras fantastiska låt Strangers spelande i bakgrunden. Känslan som skapades mellan låten och klippet var alldeles på sin plats, frihet och lugn strålades ut mycket ljuvt. Att kolla på The Darjeeling Limited (filmen) var en självklarhet, och bra var den! Det sprakade av färger genom hela deras resa genom Indien och filmen. Det var fint filmat och schyst regisserat.

 

Wes Andersson har regisserat en del filmer sedan 2007 då The Darjeeling Limited kom ut och hans senaste film släpps nu i vår. Vad jag kan säga enligt bilder och trailern så kommer man än en gång att bjudas på fantastiskt fotografi, sprakande färger och Adrien Brody som medverkade i den tidigare nämnda filmen.

 

Om man i biosalongen får, skall kaffe tas med till filmen för största njutning av filmen ska kunna nyttjas. Kaffet ska drickas ur likadan kaffeservis som museets. Kaffeservisen består utav en Kaffekanna, en gräddkanna, sockerskål och koppar. Den skänktes av Roger Alderstrand. Filmen heter The Grand Budapest Hotel och handlar om en hisspojkes vilda äventyr med den omtalade portvakten Gustave H. De hamnar i många olika starka situationer i ett snabbt förändrande Östeuropa under mellankrigstiden. Trailern går att se här: https://www.youtube.com/watch?v=1Fg5iWmQjwk

 

 

 Film, film, film, människans bästa vän.  Vi har en efterlängtad vår framför oss fylld med sol, blommor och fågelkvitter.  Människor har redan börjat vallfärda ut i solen för att suga åt sig lite bvitamin.  Men emellan alla vårpromenader och timmar i solstolen kan en bra film vara guldvärd.

 Våren har redan bjudit på sevärda filmer som The Monuments Men med George Clooney, Matt Damon, Bill Murray  och den skruvad komedin The Wolf of Wall Street med  Leonardo DiCaprio, Jonah Hill. Båda filmerna är baserade på sannahistorier vilket är minst sagt svårt att tro när man ser de 180 skrattfyllda minuterna Martin Scorseses har regiserat i The Wolf of Wall Street.

 

Peter Magnusson har tidigare synts på den vitaduken i vår med komedin Tillbaka till Bromma.  Där Magnusson själv spelar de tre huvudrollern. I april intar han biograferna igen denna gång tillsammans med Karin Lithman och Özz Nûjen i filmen 10 000 timmar.  Vi får följa Erik, en vanlig kille som bestämmer sig för att bli fotbollsproffs när han vinner på lotto. Att Erik inte är speciellt duktig på fotboll är inte ett problem då Erik är övertygad om att allt som krävs för att bli proffs är 10 000 timmars träning.

 

Andra filmer som har premiär i april är:
1 april ”Pompeii” 
4 april ”10 000 timmar”, ”Endless love”, ”Labour day”, ”Optimisterna” 
11 april ”Non-stop”, ”Before I go to sleep”, ”Rio 2- prövar vingarna i Amazonas” 
18 april ”The amazing Spider-Man 2” 
25 april  ”The other woman” 
14 april ”Godzilla” 
23 april ”X-men: Days of future past” 
28 april ”Edge of tomorrow”

Kärlek för film har länge varit stor. Filmisarna på bilderna har tillhört Roger Alderstrand från Eskilstuna som skriver om hur filmstjärnor samlades i buntar, byttes och diskuterades. Korten är tillverkade på 60- och 70-talet. Om jag hade fått välj ett kort idag hade jag valt Will Ferrell som spelar Ron Burgundy i Anchorman filmerna. 2:an hade premiär den 20 december och gav mig galet mycket gapskratt.

 

 

Sagans andra sida.

 

Det är väl ungefär så man skulle kunna beskriva Disneys kommande film Maleficent. För en elak, ful och otäck typ är ofta elak, ful och otäck av en anledning; bakom varje sagas skurk finns det en annan berättelse.

 

I det här fallet är det tal om skurken i Disneyklassikern Törnrosa; Maleficent.

 

Jag har något att erkänna för er, jag har en viss svaghet för karaktärer som kan klassificeras som berättelsens skurk. Självklart hejar jag på sagans protagonist, men jag känner att jag ändå kan sympatisera med skurken. Oftast får man dock veta alltför lite om dessa skurkar för att kunna hysa dem något uns av sympati. Det är därför jag kan tänka mig att den här filmen är perfekt för mig. För jag vill veta deras berättelse; jag vill veta vad det är som har format dem till de personer som de är i sagan. Och i Maleficent får vi möjligheten att veta mer om den onda fé som blir så upprörd över att hon inte blir inbjuden till prinsessan Auroras dop att hon lägger en förbannelse över den unga tronarvingen.

 

Och en film med Angelina Jolie som huvudrollsinnehavaren kan väl inte misslyckas, hennes namn är trots allt välkänt av en anledning; hon är bra på det hon gör.

 

Maleficent har en lång svart klädnad och svarta horn på huvudet, hela hon är egentligen svart (med några inslag av lilla i den tecknade filmen) – inte helt förvånande då hon trots allt är en Disneyskurk. Någon som också är svart med några spetsiga saker på huvudet är den här skulpturen föreställande Frihetsgudinnan av Lars Hillersberg. Skulpturen, som i somras var med i utställningen ”Lars Hillersberg – Entreprenör och provokatör” på Kulturhuset i Stockholm, tillkom som en protest i samband med terrorattackerna i USA den 11 september 2001. Och så väl Lars Hillersbergs Frihetsgudinna som Maleficent har förmågan att få de kringstående att känna sig väldigtsmå, oavsett deras kroppslängd.

 

Maleficent har biopremiär den 30 maj.

 

För att se trailern till filmen kan ni klicka här.

 

 

Jag är ett riktigt film freak och kan liksom inte riktigt slita mig ifrån den när man tryckt ner play och godisskålen står bredvid. Jag älskar är en allätare, jag gillar alla slags filmer men favoriterna är Disney och komedi. Och kärleksfilmer, och skräck. Och… – ja, som sagt. Jag älskar alla slags filmer! Tycker det är ett perfekt tidsfördriv samt är det så himla mysigt att sitta i soffan med familjen, eller med ett gäng tjejkompisar och sätta på en bra film. Men bio med pojkvännen slår nästan allt, så otroligt mysigt!

En film som jag vill se i vår som kommer på bio är uppföljaren på 21 jump street. En riktig komedi och action film! Jag gillar att skratta, samt känna känslor till filmer så jag tycker denna verkar perfekt. Eftersom jag totalt älskade den första filmen har jag en väldigt stark magkänsla över att jag kommer gilla denna ännu mer! Den ska vara riktigt bra, för er som blev nyfikna kan ni kika på trailern och förhoppningsvis fastna för den lika väl som jag. Ett tips! Se första filmen först.

Eftersom jag gillar komedi väldigt mycket, samt för att denna film jag nu tipsar om till våren är just en komedi fastnade jag extra mycket för denna lekfulla och söta nalle! Den användes av Daniel Ljungkvist och gavs i av Bertil och Maud Ljungkvist.  Ett otroligt sött gosedjur som påminner mig mycket om den där roliga, lekfulla och pirriga känslan som en komedi film ger.

 

           

I den kommande filmen "The Amazing Spiderman 2" får man se Peter Parker, som är spindelmannen, lista ut och bekämpa brott. Ända sedan jag såg "The Amazing Spiderman" har flera frågor väckts inom mig som kommer att besvaras i den kommande filmen. De mysterier som finns i den första filmen kommer förhoppningsvis att lösas. Denna film kommer att handla om spindelmannens strid med sig själv samt om hans strid med Electro och Harry Osborn. Vilka exakt dessa är får man veta i den kommande filmen som har premiär 16:e april.

 

Denna låda var enligt mig full av mysterier, precis som spiderman-filmen, och det var just därför jag valde den eftersom jag ville veta vad det var för något. Men precis som den första "The Amazing Spiderman" så uppkom bara fler mysterier. Lådan hade ingen beskrivning utan hade bara sakordet "Elektricitetsmaskin" och tillverkningsårtalet 1956. Vad är en elektricitetsmaskin egentligen? Varför ser den ut som en låda? Vad användes den till? Flera frågor väcks, precis som i spiderman-filmen!

 

 

Att inte följa normer, att inte passa in, det kan nog även den mest stereotypiska personen relatera till. Osäkerheten som kommer av att känna sig speciell bemöts på olika sätt hos alla – en del ser till att sticka ut så mycket som möjligt, andra försöker istället passa in så gott det går – men osäkerheten finns alltid där. Sökandet efter likasinnade pågår genom hela livet.

 

Detta sökande efter jämlikar är en stor del av X-Men filmerna. De handlar om hur personer med genmutationer som ger dem övermänskliga krafter försöker existera i en värld där vanliga människor ser dem som hot, och kanske till och med som icke-mänskliga. Dessa speciella personer känner sig ofta ensamma och utstötta från samhället.

 

Men de är inte ensamma. Under åratal har mutanter sökt sig till främst två olika grupperingar. Den ena, ledd av mutanten Erik Lensherr (även känd som Magneto), vill hämnas människornas många förbrytelser gentemot mutanter genom åren och ser sig själva som nästa steg i den mänskliga evolutionen. Den andra grupperingen, ledd av Professor Charles Xavier (även känd som Professor X), vars medlemmar kallar sig X-Men, vill istället se en värld där mutanter och människor lever sida vid sida i fred.

 

X-Men är ursprungligen en serietidning, men gjordes till tre filmer i början av 2000-talet. 2011 kom X-Men: First Class ut som beskriver hur X-Men bildades mitt under Kalla Kriget på 60-talet. Den 23 maj kommer uppföljaren till denna, X-Men: Days of Future Past, ut på biografer i Sverige.

 

X-Men filmerna kanske känns nördiga och ytliga. Och visst, de innehåller mycket specialeffekter och action, men berättelsens kärna innehåller väldigt djupa frågor om hämnd eller förlåtelse, om rätt och fel och om vad det innebär att vara människa. Med en rolluppsättning av några av världens bästa och hetaste skådisar just nu, kan man av X-Men: Days of Future Past förvänta sig en storslagen och underhållande actionfilm med många bottnar.

 

För mer information om genetik och mutationer kan du ta en titt på planschen från 1961 ovan!

 

 

 

När man var yngre önskade man sig de senaste och finaste leksakerna och kände ren lycka om man fick dem på sin födelsedag eller julafton. Men idag, om jag fick en önskning och det fick vara vad som helst så vet jag inte vad jag skulle önska mig. Skulle jag välja fred på jorden eller kanske ett slut på all svält i världen? Skulle jag välja att all girighet som finns hos människor ersätts med en oändlig generositet? Eller skulle jag önska mig att jorden aldrig kommer gå under och att all mark på hela planeten blir bördig?

 

Jag vet inte vad jag skulle välja, vad skulle du önska dig? Självklart så får man önska sig något till sig själv, om jag önskade att jag blev den rikaste personen i hela världen så skulle jag nog kunna hjälpa människor i svält. Men om jag fick en önskning som inte kunde vara vad som helst, exempelvis vad jag önskar mig i studentpresent, så skulle det nog vara ett jobb. Eller en resa kanske, för materialistiska saker har jag ju redan så det jag vill ha är upplevelser och utveckling. Inga presentkort som visas på bilden eller leksaker längre, men jag antar att det är vad en vuxen människa brukar önska sig? För själv vet jag ju inte vad en vuxen ska önska sig eftersom jag inte varit vuxen så länge...

 

Detta är presentkort från olika firmor som i ett kuvert medföljt presentboken "Bygga Bo". Det är presentkort på Nyköpings barnkonfektion AB, Nyttokonst, Westlings Elektriska, Alfredsons hovblomsteraffär och ett rekvistionkort hos Nyköpings Sparbank då man får en gratis hemsparbössa av plast.

 

 

Våra egentliga behov är få. Det är inte mycket man behöver för att leva, inte heller för att leva nyttigt och tacksamt. Hur mycket man behöver beror nog mycket på omgivningen, att vara lika välbärgad som alla andra man känner till gör att man inte bekymrar sig så mycket över tillvaron, såvida man inte är en nytänkare. Att sikta mot en standard som inte finns är svårt men när det finns kommer önskningarna direkt.

 

Många fler önskningar än behov finns, visserligen gör dem oss mindre nöjda med vad vi redan har men tar oss samtidigt framåt i en utveckling. Vi kommer alltid att vilja ta oss vidare i tillvaron och göra det bättre för oss själva. En ny standard kommer sedan men också också nya önskningar som rymmer iväg från det man har.

Detta är ju synd, om drömmar kunde vara lika vackra i huvudet som när de senare uppfylls skulle man kunna lita på sina drömmar. Om klackskorna var lika sköna som de var vackra skulle fler kunna njuta av att ha på sig eller se någon ha på sig de fina skorna. Visserligen är de fordrade med skinn och siden men efter att dessa kom på 60-talet så kom det snart en ny modell som gjorde att dessa förlorade sitt värde.

 

Kanske är det dock ändå bra att drömmar är finare än vad resultatet är då det blir en mer rättvis värld. Jag tänker på dessa som inte får sina drömmar uppfyllda och endast ser andras lycka. Detta gör ju de som sitter fast i utvecklingen ännu mer missnöjda med sin tillvaro, de som de jämför sig med har det nu ännu bättre än vad de själva har. Om man istället vet att man inte behöver ha det bättre eller vara lyckligare bara för att man har fått önskningar uppfyllda, kan man lära sig glädjas åt sig själv.

 

Jag har nog aldrig varit så trött på snön som jag varit i år, trött på mörka moln och regniga dagar. Jag är verkligen ingen vinter-tjej, har aldrig gillat allt med skidor och skidresor. Så i år kände jag mest att jag fick nog, vilket jag fortfarande är. Regn, snö och blask är det värsta jag vet. Jag önskar mig vår!

Mitt humör drar iväg som en raket när solen är framme, hela jag skiner upp och kan inte göra annat än må bra. Därav längtar jag något enormt till ljuset ska komma fram, fåglarna ska börja kvittra och blommorna som börjar kika upp. Jag älskar vårkänslorna som kommer, just för att man märker dem så direkt. Inte alls som med sommaren som successivt kryper fram och poff så är den här. För våren har sån kontrast vilket gör att det känns i hela kroppen när det kommer! Få bra tunnare kläder och jackor, samt ha snygga solbrillor på sig. Det är min favorit under våren! Tänkte direkt på dessa solglasögon på bilden, det är tillverkade under 1900-talet. Stiftelse Syskonen Segelbergs stiftelse gav in dessa solglasögon, tänka sig att samma slags solglasögon som gjordes för så många år sedan kommer tillbaka och är mode idag!

Det bästa med våren är faktiskt att sommaren kommer sen. När den riktiga värmen kommer! Då man åker ut och badar, solar, äter glass, bär klänningar och bara njuter av vädret. För vädret har sån stor betydelse, det avgör så mycket mer än vad vi tänker på. Vad man kan göra, vad man vill göra och framförallt vad man orkar. På vintern vill man kura ihop sig framför brasan med varm oboy, på våren vill man ut och gå långa härliga prommenader i vårsolen, på sommaren vill man ligga på stranden och bada och på hösten vill man krypa ner under täcket framför en film samtidigt som regnet smattrar mot fönstret. Just därför vill jag ha sol och värme!

Magica Naturalis, en bok om naturens läkekonster, senast ägd av Sonja
Klangestam på Taffsnäs gård.

I boken kan man läsa om hur man botar bondgårdsdjurens diverse åkommor.

Magica Naturalis.
Magi?
Eller naturkunskap?
Magisk naturkunskap.
Både och.

Det behöver inte vara antingen eller.
Önskningar.
När en stjärna faller så önskar vi oss något.
I tystnad.
Säger du den högt så går inte önskan i uppfyllelse.

Det är något magiskt över att önska också.
Tänk.
Du önskar så hårt så hårt så hårt.
En dag sker det.
Var det magin?
Eller var det naturfenomen, förutbestämt, har du kanske agerat i linje med din
önskan för att uppfylla den?
Eller var det universell telepatisk magi?
Eller kominationen?

Blev djuren bättre av morot, äpple och krusbär?
Eller var det magin runtomkring, det mjuka handlaget som läkte?
Önskningarna om välmående djur som botade?
Eller kombinationen?

 

Vad önskar du?
Vad tror du?
Är du förvirrad nu?
Det är jag med!

 

 

 

 

10 ...

 

Det är nyårsafton.

Det är 1920-tal.

Du befinner dig på Mariebergsgården.

Det är fest.

 

9 ...

 

Med en grön hatt på huvudet, med en fjäder som är lika lång som din ena arm, är det dags att fira in det nya året, den nya början av ditt liv. För inte ska nästa år bli lika trist, tråkigt och tröttsamt som det du gör dig redo att lämna bakom dig.

 

8 ...

 

När du står på dansgolvet, ett glas champagne i ena handen, tänker du igenom vad det egentligen är du önskar få ut av det nästkommande året. Är det att det ska råda fred på jorden i ett par år till? Att din familj ska fortsätta att vara vid god hälsa? Eller är det det som den lilla egoistiska rösten i den bakre delen av ditt huvud säger, att du ska fokusera på dig själv i år, på att under årets gång ställa dig själv i centrum; på att hålla humöret uppe och ersätta det trista, tråkiga och tröttsamma med något spännande, något som gör dig lycklig.

 

7 ...

 

Du lyfter handen som inte håller i champagneglaset och känner på den stärkta filt som utgör din mössa. Dina tankar har din uppmärksamhet, kanske mer än vad de borde. Folkmassan runtomkring dig är inte mer än ett surr i bakgrunden.

 

6 ...

 

Du stänger ögonen och till slut är även surret borta.

Det är bara du och dina tankar kvar på Mariebergsgården.

 

5 ...

 

Någon stöter till dig och du återvänder till verkligheten. Till din familj och dina vänner, till ansikten som är något bekanta och helt främmande. Du märker att spänningen har stigit, att röster höjts och att klockan närmar sig tolvslaget.

 

4 ...

 

Din väninna tar din hand och drar med dig till mitten av rummet. Ni ser på varandra, på klockan, och med ett leende på läpparna skakar hon lite lätt på huvudet. Håret som ramar in hennes ansikte faller tillbaka på sin plats lagom till dess att hon öppnar munnen och frågar om du har tänkt ut något nyårslöfte ännu, du som alltid är ute i sista sekunden.

 

3 ...

 

Du tänker på det trista, du tänker på det tråkiga, du tänker på det tröttsamma.

Det som egentligen var samma sak och stod för samma sak; ditt liv.

 

2 ...

 

Du bestämmer dig för att det är mer än okej att vara lite egoistisk ibland.

Det betyder ju inte att du önskar någon annan ont, bara att du inte vill glömma bort vems liv det är du lever.

 

1 ...

 

Du önskar att det nya året ska bli bättre; att ditt liv ska gå från trist till trevligt, att du ska gå från nedstämd till lycklig.

 

Du önskar, du önskar, du önskar.

 

GOTT NYTT ÅR!

 

 

 

Temat önskningar fick mig att tänka på Sven Melanders gamla sketch ” Vad svenska barn önskar sig mest av allt”. Om du inte har sett den eller om det var länge sen så finns den här: http://www.youtube.com/watch?v=08o6JyvvtP8.

 

Sketchens enkla premiss roar mig. Det är meningen att barn ska önska sig fred på jorden men istället är det leksaker och pengar som lockar. Själv kan jag väl erkänna att det var en hund som var överst på min önskelista när jag var liten. Jag hittade dock ingen hund i magasinet så det blev en hundlunga istället. Lungan har använts som undervisningsmaterial på Västra Skolan. Texten under lungan är på tyska ” Injektion Lunge, Hund”. Ni kan nog lista ut vad det betyder.

 

Det som slog mig är att idag önskar jag mig faktiskt fred. Jag önskar att Ryssland ska dra tillbaka sina trupper från Ukraina. Att Ukrainas regering får representera folkets vilja och gå med i EU om det är vad folket vill. Att Putin lär sig vad demokrati innebär och att han inser att det är Ryssland han är president i, inte Ukraina eller något annat land som har tillhört Sovjetunionen. Min önskning är helt enkelt fred och demokrati åt det ukrainska folket.

 

 

 

En resa resulterar ofta i en utveckling. Vart och hur man än reser så träffar man på något nytt, eller bevandrar sig mer i något som redan är bekant. Det resulterar i kunskap, man kommer till olika ställen och lär sig av dem eller så reser man i sina tankar och lär känna sig själv bättre. Det är även ett bra sätt att komma ifrån vardagsstressen och därmed kunna slappna av. Njuta av att inte ha åtkomst till internet största delen av dagen och då lära kännas vid annat.

 

Detta låter ju som en bra anledning till att göra en utlandsresa efter gymnasiet för att hitta sig själv. Ta och åka iväg ett år till ett exotiskt spirituellt land och leva enligt helt andra förhållanden än i Sverige. Men nej, jag tror i alla fall inte det är något som passar mig. Visst lär man sig se världen från ett annat perspektiv, se det som vi har och inte har, men jag tror istället att risken är att komma längre ifrån sig själv och sin karriärsbana. Ett kraftigt avbrott i vad man gör, en stadig utbildning som ska följas av en högskoleutbildning. Att vara iväg ett år på resa i en helt annan miljö tror jag bara kommer att göra vägen längre till ens mål utan att man drar så mycket fördel av det.

 

Om jag dock skulle åka iväg på en liten kortare resa till ett exotiskt och spirituellt land, som jag mycket väl skulle vilja besöka, är denna koffert en bra mall för den koffert jag kanske skulle använda mig av. Det är en resväska med sälskinnsöverklädd trästomme och abstrakt mönster i färgerna ljusblått, rött och gult. Initialerna skulle på min koffert självklart vara N B och klädseln med sälskinn kanske skulle bytas ut. Kofferten på bilden är tillverkad 1880 gavs till Sörmlands Museum av Hilding Fredriksson.

 

 

Jag älskar att se hur världen ser ut bortom Sveriges gränser.

Jag älskar att uppleva kultur, språk och natur som skiljer sig från det jag är van vid.

Jag älskar att strosa runt på gator jag inte känner igen, även om det betyder att jag går vilse rätt ofta.

 

Kort sagt så älskar jag att resa.

 

Men det är en sorts resa som jag fortfarande inte har fått möjligheten att prova på, en resa som bara tanken på den får mig att fyllas med så mycket spänning att det känns som om jag ska spricka. Från rubriken och bilden kanske ni redan har lyckats lista ut vad för resa det är jag talar om; en tidsresa!

 

Att jag har valt en sabel som föremål till detta tema kanske avslöjar äventyrssökaren inom mig. För jag vill till en tid innan pistoler, bomber och granater. Jag vill fäktas likt de tre musketörerna, Elizabeth Turner och bröderna Pevensie. Jag vill på ett äventyr likt inget man kan stöta på i nutiden. Men kanske är det tur att detta inte är möjligt, för vid något tillfälle skulle jag garanterat snava med sabeln i hand och göra mig eller någon annan väldigt illa. För att inte tala om att fantasier likt denna ofta är just det; en fantasi. Verkligheten under denna tid var troligtvis inte alls lika fartfylld, spännande och äventyrlig som böcker och filmer har målat upp den till att vara. Och äventyr går det att hitta än idag, även om jag kanske inte kan uppleva dem med en sabel i ena handen.

 

Sabeln är förresten från början av 1800-talet och har en klinga av stål och ett fäste av mässing. 

 

Min drömresa i livet är att tågluffa genom Europa. Det var något som många ungdomar gjorde förr, och något jag faktiskt jättegärna velat testa. Jag har hört så många berättelser, filmer och läst i böcker om olika upptäckter och rolig tid tillsammans genom tågluffande. Därför valde jag detta leksakståg gjord av trä, det användes av Klockbergets Förskola i Nyköping.

Jag vill resa så mycket som möjligt, se andra länders kulturer. Se hur andra länder lever och hur de har det. Speciellt deras mat! Jag älskar utländsk mat och det skulle ju vara hur häftigt som helst att få testa alla favorit rätter ifrån länderna som de faktiskt kommer ifrån ursprungligen.  Men det jag gillar mest är ju att umgås med mina nära och kära, att bara slappa vid polen vid en stekhet sol och bara njuta och slappna av. Underbart!

Att få uppleva en resa så som tågluffning genom Europa med sina vänner skulle ju vara ett minne för livet. Något som man verkligen kommer skratta åt, vem vet vad man får upptäcka land efter land. Alla historier man kan återberätta och dela med sig av. Min drömresa är verkligen att tågluffa med ett gäng utav mina närmaste vänner. Vilken upplevelse!

 

Om man ska kunna resa och se världen måste man ha frihet. Ingen fågel kan flyga iväg om den är inlåst i en bur. Jag vill vara fri, fri från kedjor som binder mig till marken jag står på och fri från allt ansvar. Snart är tiden framme då jag är fri, fri från allt och då jag kan sträcka ut mina vingar och flyga långt bort...

 

Clara Sandtrömmer var en person som kände detsamma, på bilden är det hon som sitter i mitten av sina barn Gwendolen och Görgen. Claras man var Carl Fleetwood. Clara förälskade sig i Carl Fleetwood när hon besökte Tornsaasens sanatorium i Norge 1885. De förlovade sig kort efter och Clara var lycklig i början. Sedan försvagades lyckan och ersattes med funderingar och tvivel. Clara kände hur äktenskapets kedjor band fast henne och hon blev fast i marken hon stod på, hon drömde ju om ett liv som konstnär - inte att bli någons fru. Clara skrev senare ett brev till Carl där hon ifrågasatte sin blivande mans kärlek, deras relation och kommande äktenskap. Trots detta gifte de sig den 22 maj 1886.

 

Fyra år senare skrev hon i sin dagbok på franska: "när man är gift är man mer ensam än någonsin - för åt vem kan man anförtro sina tankar och sorger - slutligen, ens självs tillstånd. Clara var uppenbart olycklig i sin bur, så hon skrev ytterligare ett brev till Carl. I det brevet kallade Clara sitt äktenskap med Carl för en "straffkoloni", Carl blir då så ledsen och upprörd att han bränner brevet.

 

Äktenskapet blev dock inte långvarigt och Claras lidande fick ett slut då Carl insjuknade och dog i lunginflammation, 32 år gammal. Men Clara hade fortfarande två barn att ta hand om och värna om. Så till skillnad från mig som snart är fri från allt ansvar hade Clara ansvar för två liv. Fastän hon hade det ansvaret tror jag inte att hon kände sig fastkedjad längre, eftersom det förmodligen inte är så illa att vara omringad av sina barn som älskar en mer än något annat.

 

 

 

Vi förknippar resor med utlandssemestrar, solbad och skidåkning. Vi kommer med glädje ihåg resorna som ljusglimtar när vi ser tillbaka på livet. Men resor behöver inte nödvändigtvis ske med flygplan eller båt – vi reser ständigt genom livet. Och till många av dessa resor behövs ingen resväska.

 

Låt oss se vad definitionen för en resa är: man lämnar vardagen och besöker en plats som man helst inte har besökt förut. Man får en ny upplevelse och nya erfarenheter. Kanske lär man sig något av dessa erfarenheter. Sedan återvänder man till vardagen igen.

 

Om vi accepterar denna definition kan vi se att den kan uppfyllas bara genom att ta en ny väg till skolan. Då lämnar man vardagen (=den vanliga vägen) och får en ny upplevelse av världen(=alla vägar utom den vanliga vägen). Därmed utför man en resa varje gång man väljer en annorlunda väg. Men, som sagt, resor behöver inte alls ske i det fysiska universumet.

 

Tänk tillbaka på definitionen vi slog fast tidigare. Resor handlar om att lämna det vanliga, igenkännbara och trygga för att möta det ovanliga, nya och osäkra. Att till exempel prata med någon utanför sin vanliga bekantskapskrets uppfyller alla krav för en resa. Du upplever något nytt och tar del av nya åsikter, du känner dig antagligen lite osäker och nervös när du först möter personen, men du kan tryggt veta att du kan återvända till vardagen med dina vanliga vänner. Vem vet? Kanske tar du med dig den nya bekanta till denna vardag?

 

Hursomhelst, så har du gjort det som tusentals charterturister betalar mycket pengar och reser långt för att göra – du har genomfört en resa.

 

Så om du har en resväska liknande den ovan som lämnades in till muséet 1968 och känner ett behov av att uppleva något nytt, tänk två gånger och fundera på om du inte, istället för att flyga till Kanarieöarna, lika gärna kan ta en pratstund med en främling på bussen.

 

 

Bakom glasdisken på ett konditori ligger bullar, kakor, tårtor, bakelser, masariner och beskvier. Min mun vattnas bara vid tanken på alla dessa bakverk. Vid slutet av dagen är det ofta väldigt mycket kvar bakom disken, underbara sötsaker som åker rakt ner i sopptunnan eller i bästa fall komposten.

Några få konditorier har valt att lämna överblivet bröd och gott till hjälporganisationer. Detta är dock ingen norm i Sverige.  Ett yrke som borde finnas är därför någon som tar tillvara på det som blir över. Ett företag anställda av kommunen eller privat som arbetar med att hämta upp ätbara bakverk från konditorier och sedan dela ut det till härbärgen, vårdinstanser, ungdomsgårdar, flyktingförläggningar och olika hjälporganisationer. På så vis skulle godsakerna kunna mumsas på av någon som behöver lite energi istället för att göda sopptunnan. Jag efterlyser helt enkelt ett yrke som med hjälp av bröd och sötsaker skulle göra både miljön och samhället en tjänst.

Bakformen på bilden har tidigare tillhört familjen Alderstrand från Eskilstuna. Ingrid Alderstrand som troligen bakat i formen föddes 1921 och insjuknade i TBC vid 18 års ålder. På en kurs för lungsjuka träffade hon sin blivande man och tillsammans fick de sonen Roger som förmedlat mycket av familjens ägor till musett efter föräldrarnas bortgång. 

 

 

Frågan är rätt svår, vilka yrken som inte finns bör finnas? Det tar nog väldigt lång tid för de flesta att komma upp med något förslag på ett nytt jobb och förmodligen är det förslaget kanske inte riktigt hållbart eller nödvändigt. Kanske har jag det så bra att jag inte kan komma på något bara för att jag har allt jag behöver. Alla viktiga yrken finns redan och om ett nytt yrke kom skulle det bara ta kraft ifrån de viktigare yrkena.

 

Världen är inte fulländad och långt ifrån perfekt, men ifall något nytt ska in måste kanske något annat bort. I letandet efter föremål från museet som ska passa till det tema jag skriver om kom jag på att kolla efter ett föremål som är onödigt, ett föremål som går att byta bort. Jag hittade fyra gamla plåtburkar med olika innehåll, varav en med innehållet ingefära. Jag drog en slutsats, baserat på mitt personliga tycke, om att det är en vara som skulle kunna ersättas med något annat.

Något annat som kanske inte jag kan komma på men som är ett yrke som någon annan är i behov av och kan fråga efter.

 

Vissa gillar ingefära, andra inte, vissa är i behov av saker som andra inte bryr sig om. Förändring är bra för att en utveckling ska kunna ske, så att mycket passar åt de flesta. Yrken kommer och går för att ersättas av andra. Om det hela tiden skulle dyka upp nya yrken utan att några försvann skulle inget fungera. Att istället låta ingefäran bytas ut mot något som passar en annan bättre är ett bättre steg på vägen för att anpassa saker passande till flera.