Här ovan ser ni en cykel från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Som ni ser är den en trehjuling. Och jag klandrar ingen som använde denna trehjuling för jag vet själv hur svårt det är att lära sig cykla.

När jag var fem sex år, skulle jag till att lära mig cykla. Jag minns inte mycket av det, men jag minns tillräckligt för att rodna lätt vid tanken. Jag var ingen naturbegåvning. Nej, inte på långa vägar. Det finns en film när jag ska försöka cykla utan stödhjul. Pappa springer bakom cykeln och håller i pakethållaren. Jag sitter med koncentrerad blick och trampar. ”Nu släpper jag”, säger pappa. En sekund där jag cyklar helt själv. Sedan pladask – rakt ner på marken faller jag. Skrik och tårar. Allt medan min då treåriga bror i bakgrunden av videon kan ses glida fram, med imponerande balans, på en sparkcykel.

Jag gick även på en simskola. Rättare sagt – jag gick på en simlektion. Jag kände att det inte var något för mig, så jag slutade efter att jag precis börjat. Precis som med cyklandet kände jag nog att mina misslyckanden var pinsamma. Visst, de andra barnen var väl lika mycket nybörjare som jag, men jag upplevde att mina misslyckanden sågs av alla och var värst av alla.

I slutändan lärde jag mig simma, precis som jag lärde mig cykla. Övning ger sannerligen färdighet, men jag återvände aldrig till att öva i grupp. Jag lärde mig simma på egen hand. Jag observerade hur andra gjorde och tog efter. Tillslut hoppade och plaskade jag lika mycket som alla andra barn. Jag fick säkert hjälp på vägen av någon närstående, precis som jag fick hjälp av mina föräldrar att lära mig cykla. Först efter att jag bemästrat en färdighet vågade jag visa den framför andra barn.

Jag har fortsatt hålla min övning för mig själv. Jag har inga större problem att visa upp min färdighet, men vägen dit däremot… Jag inser att det kan vara givande att dela sina tillkortakommanden med andra, med likasinnade. Att tillsammans stötta varandra genom övning till färdighet. Att dölja sin svaghet är bara ytterligare en svaghet.

Men det här kanske är ett steg på vägen. En övning på öppenhet som kan ses av vem som helst. Den här texten kanske är jättedålig och ett misstag att publicera, men kom ihåg: Jag övar bara.