Frida Eriksson från Tystberga var ägare av väckarklockan för blinda.
Uret tillverkat på femtiotalet, gjutet i grå plast med små pluppar för varje timslag
och en identisk kopia av urtavlan på baksidan för att ställa väckningstid.

Tänk fingertoppskänslan.
Varje nanometer av ytor som når nerverna ute i änden av alla fingrar som sedan
elektriskt pulserar upp i hjärnan.
Hjärnan som får arbeta utan ögonen.
Som får skapa inre bilder istället.
Inre bilder av känslan.
Jag undrar hur det ser ut inuti huvudet
När huvudet inte ser utåt.

Om jag skulle bli blind skulle det kräva ett enormt mått av övning för att klara av tillvaron.
Kanske inte i första hand övning på att känna.
Men att öva på att lyssna med öronen istället för ögonen.

För jag minns saker bäst om jag har sett dem.
Minns färgerna, ordningen, hur orden förhöll sig till varandra på pappret, hur färgen i löven skiftade i solljus och skugga, hur något flimrade förbi i fönstret, hur pelargonerna knoppar sig.
Jag måste se läpparna röra sig när någon pratar.
Måste fixera ögonen, inte öronen, vid ljudet.
Annars lyssnar jag inte.
Då färdas ljuden rätt igenom.

Om jag blev blind.
Skulle jag då börja lyssna med andra delar av kroppen istället?

Tänk efter.
På vilket sätt tar du oftast, enklast in omvärlden?