Detta är en svensk kortlek från omkring år 1780. Den innehåller bara 42 kort – detta på grund av att det är en killelek (uttalas tjillelek). Detta kortspel, kille, har anor tillbaka till medeltiden i Frankrike men hade sin storhetstid i Sverige på 1750-talet. Det är ett av de äldsta fortfarande spelade kortspelen.

Mitt specialintresse är dock inte kortspel utan korttrick. Eller, det vore väl att ta i om jag påstod att jag fortfarande har det som ett stort intresse. Men för några år sedan, på högstadiet, var jag rejält fascinerad av olika sorters korttrick.

(När jag nu reflekterar över det kommer jag att tänka på hur mycket lättare det måste ha varit för mig att lära mig korttrick än det var för äldre generationer. Jag kollade bara på videor på Youtube. Var kom man åt den informationen innan internet fanns att fråga? I böcker, antar jag.)

Hursomhelst, korttrick var alltså mitt specialintresse under en lång tid. Sedan dess har andra intressen kommit och gått. Det är lustigt vad olika människor upplever som intressant. Det finns något härligt i en person som viger sitt liv åt ett specifikt intresse, som dessutom är lite udda. Man går sin egen väg och lever det liv man själv känner för att leva.

Personligen känns det som att jag växlar mellan olika intressen. Jag är inte säker på att jag funnit mitt ”livsintresse”. Fast, jag antar att få kan säga att de funnit sitt ”livsintresse”. Det gäller nog att göra det man tycker om i stunden – att inte tänka på vad man kan komma att tycka om i framtiden, och absolut inte reflektera över vad man borde tycka om.

Trots att världen ibland får en att tro det, så stämmer det inte: livet är inte en väg mot ett mål. Om man känner för det är det bara att ta av på nästa avfart, du kan vända helt om eller fortsätta framåt ett tag till. Livet är en roadtrip, och en roadtrip vore ingen roadtrip utan lite avvägar. Om korttrick är det man finner glädje i – plocka då upp en kortlek. Om du sedan tröttnar – lägg ner den igen. Svårare än så är det inte.