Jag brukar egentligen inte fira valborg. Föräldrarna kanske bjuder hem någon, och i ettan så hittade jag och min vän på lite grejer att göra. Men mer än så gör jag inte. Det är en vanlig kall vårdag med lite regn som vi tänder brasor på, med mycket historia till sig.

Det kan ha mycket att göra med det att jag är intresserad av det gamla och traditionen, men inte firandet själv. Visst är det trevligt att träffa folk och äta gott på valborg, men jag skulle inte känna mig dåligt av att sitta inne framför datorn som jag brukar göra. Jag skulle nog till och med vara helt okej med att plugga på valborg vanligtvis.

I år däremot, när jag går sista året på gymnasiet, så ska jag fira beppe. Den blir väl egentligen som ett klassiskt valborgsfirande bara de att vi treor tar på oss ganska fula beppemössor och träffas för den sista festen innan studentveckan.

Men när jag tänker på valborg kopplar jag det direkt till elden vilket många säkert gör. Därför valde jag att berätta lite om den här tändsticksasken som tillverkades 1950, men var en souvenir från en Amerika resa gjord av en folkskolelärarinna 1955. Man behöver ju trots allt lite eld för att tända en brasa. Asken är mörkblå och har en svan och en båt på. På texten står det ‘Swedish American Line, the symbol of pleasant travel’. På baksidan så finns trekronor och bokstäverna SAL som står för Swedish American Line.

Vi får hoppas på att det går lika bra att fira beppe som det går att sitta inne på valborg. Jag hoppas att alla behåller omdömet på valborg, inte dricker mer än vad man klarar och absolut inte kör onyktra! Vänner låter inte vänner köra onyktra.

Jaha. Då var det dags igen att fira helgonet Valborg och föra bort häxor i andan av den hedniska kulturen.

Välkommen våren och ljuset! Välkommen eld av sann tro. Välkomna tider av glädje och helig förundran. Välkommen Ölens Afton.

Jo ni hörde rätt. Valborg är tiden då man ska överkonsumera öl vänner. Precis som nyår, midsommar, juldagen och såklart någon gång runt halloween. Och vänta jag glömde påsk och eventuella födelsedagar, och sen såklart, helgerna. Helgerna måste ju vara med också, och onsdagar. Onsdag är ju faktiskt lillördag.

Öl är ett bra ord, vänner. Två bokstäver varav en av bokstäverna har två små roliga prickar över sig och består mestadels av en rund fin form. Den andra bokstaven är bara ett streck oftast men ibland också typ som en stol utan ben från sidan sett, och med väldigt underutvecklad stoppning. Öl är också ett mycket tacksamt och manligt vrål-ord. Det är något särskilt tillfredställande att bröla ordet Öl, speciellt om man har en kall flaska i handen.

1980 drack man också öl och det var ännu mer speciellt. Ölflaskor som dessa var så speciella att man har sparat dem i en fin gul back som kan vara bra att spara saker i. Jag hittade den här fina gula backen i arkivet i tisdags och som väntat kunde jag inte hålla mig utan brölade, ”ÖÖLLL!” Det häftigaste av allt:

Dart Mörkt Lättöl Klass 1

Hör bara hur namnet klingar. Känner ni vibrationerna. Det är valborg och ölen som kallar. Spring mot er frälsning vänner! Spring mot öl och öppna eldar.

Jag har levt just mitt i naturen hela mitt liv. Kanske inte bland tigrar och meterhögt gräs som på den här skolplanschen från 1940 men bland vildsvin och pestskråp i alla fall. Tigrar finns ju inte vilda i Sverige. Skolplanschen skänktes till muséet år 2012 från Flens kommun och kommer ursprungligen från Sigridslunds skola.

När jag var liten brukade vi ofta gå på utflykter uppe på berget i skogen. Vi brukade hälsa på Stora Bocken Bruse, leka rävar bland rotvältorna och äta matsäck på Bärbo sockens högsta punkt. Man kan se ända bort till Tistad där jag bodde när jag var… ännu mindre.

Okej… Skriva om naturen alltså. Det här blev lite svårt… Och lätt på samma gång. Som sagt har jag alltid bott ute på landet och därför haft nära till naturen så jag antar att jag tar allt lite för givet. Även om det självklart inte betyder att jag inte uppskattar alltsammans. Typ natthimlen. Alla djur. Tystnaden. Ljuden. Träd, berg, mossa och stenar. Ån som möter sjön.

I höstas blev skogen hemma hos oss lite mindre när markägarna bestämde sig för att såga ner en stor bit av den. Vi fattade inte riktigt varför, det kändes sorgligt.

Något som är ännu sorgligare och ett mer akut problem är dock den massiva avverkningen av regnskogen i Afrika och Sydamerika. Vem är det som tycker att det är en bra idé att fortsätta med den? De som får pengar i sina fickor så klart. Varför frågar jag ens? Men seriöst, i längden skadar det ju även dem själva. Och innan dess har de antagligen utrotat en mängd olika djurarter och förstört livet för en massa människor. Och om de inte bryr sig om det så kommer det i alla fall att skada deras barn eller barnbarn. Fotosyntes och sådant är viktigt och om vi inte låter den göra sitt så får vi lite svårt att göra vårt. För då kommer vi att vara döda. Bara så att ni vet. Inte för att jag tror att ni inte vet det men det måste upprepas tills alla har fattat. Rant finished.

Skogen är viktig. Den ger liv.

P.S. Ville bara berätta att jag såg en bäver för första gången idag!

Mitt i naturen är något vi verkligen inte är i dagens samhälle. Vi är inte utomhus särskilt mycket över huvud taget. Varken barn eller vuxna.

Den här bilden från 1990-talet får mig att rysa. Lilla Adam är inte ens fyra år än men han sitter redan klistrad framför datorn och spelar. Och det kommer inte bli bättre när han blir äldre.

Barn ska vara ute och leka. Barn ska träffa nya människor och undersöka naturen. Nej vänta, människor menar jag. Människor ska vara ute och leka. Människor ska träffa nya människor och undersöka naturen.

Det är i alla fall vad jag tror.

Om jag är stressad och behöver slappna av så går jag ut i skogen och sätter mig ner på en sten. Andas den friska luften. Lyssnar på fåglarna. Känner mossan mot händerna. 

Det är väl inte helt sant att jag gör det varje gång jag behöver det kanske. Jag glömmer ofta bort eller fastnar som alla andra framför reklamen på TV men när jag väl kommer ut så är det alltid värt det.

Jag tror på att vi människor hör hemma i naturen, precis som alla andra djur. Detta innebär dock inte att alla ska bli vildar. Bara lite.

“Alternativa behandlingsmetoder: Tag upp till fem koppar örtte av älggräs per dag för att få lindring”. Så står det i boken ‘Botemedel och läkemedel från naturen’ av en “Stein” från 1998 om hur man kan hjälpa kroppen vid lindring av magkatarr. Älggräs alltså, nu vet ni.

Temat är mitt i naturen och naturen är så himla underlig och cool. Inte bara kan vara katastrofal, men den kan också hjälpa, lindra, och rädda. Nu gör vi ju vår medicis av kemikalierar och visst är det bra, det funkar ju och vi kan bota så himla mycket mer nu än förr. Men naturen har hjälp människan länge den med.

Boken tillhör en serie av böcker om hälsa och huskurer, publicerad från väldigt olika tider. Den är donerad av en Sigurd som “var intresserad av naturkurer av vad naturen själv kunde bidra med rörande hälsan”.

Det är inte lite den kan bidra med uppenbarligen, eftersom de lyckats fylla en hel del böcker om det och vi människor har lyckats lindra diverse saker med naturens hjälp. Vi har ju trots allt inte alltid haft dagens medicin.

Kanske bör man köpa sig en mer modern bok om huskurer och ta sig ut i naturen och se om man kan testa på lite olika saker.

Okej, då var det dags att prata om monarki alltså. Kungar och drottningar och sådant. Men varför i hela fridens namn har jag då valt en ungefär 100 år gammal mandelkvarn!? Jo förstår ni. Vi har (minst) två sådana här mandelkvarnar hemma hos min mamma – fast i andra färger. Vad har det med kungar och drottningar att göra då? Jo, min mamma är nämligen en drottning. Drottningen av Kungariket Kammebornia.

Monarkier i ”verkligheten” är ganska tråkiga om ni frågar mig. En familj som inte får något privatliv och så måste alla skattebetalare ge dem pengar på grund av deras efternamn. Kammebornia är inte en sådan monarki. Kammebornia är lite mer av ett sådant kungarike som finns i sagorna. Typ.

Idén om Kammebornia kom till när vi förberedde mammas och Dennis bröllop för ett par år sen. Ingen minns riktigt hur det gick till men det tog inte lång tid innan vi hade gjort kungakronor, sytt vimplar och jag hade komponerat en fanfar. Vigselceremonin ägde rum i ett gammalt mejeri och mamma och Dennis gick in till Star Wars-temat och ut till Heroes av David Bowie.

Och i den andan har det fortsatt, det är som bron mellan saga och verklighet. En saga och en verklighet där alla är välkomna.

För att citera ett inlägg på min mammas blogg: Kammebornia handlar om alla människors rätt att leva i sina sagor och att vara kungar och drottningar i sina egna liv. Kammebornia handlar om kärlek och respekt, om glädje, lekfullhet och godhet. Om att människor kan hjälpas åt och om att se storheten i det till synes lilla.

Om ni vill läsa resten av inlägget för att förstå lite mer av vad det handlar om kan ni gå in på http://www.kammebornia.se/kammebornia/

Förutom kärlek och respekt så finns det något annat som vi inte har brist på. Vårt hus är fullt med gamla grejor. Det är som en blandning av 1800-tal, 1940-tal, saga och rock n’ roll och det är fett coolt. Dessutom använder vi typ allt (inklusive mandelkvarnarna). Ikea? Pfft! Jag är ganska säker på att Roger Alderstrands gamla mandelkvarn inte är det enda föremålet i samlingarna som vi har likadana av hemma.

”Love and play”

–Kammebornias valspråk

Debatten om monarki eller ickemonarki har funnits så länge monarki existerat och kommer fortsätta finnas tills statsskicket försvunnit. Det klassiska ämnet för det argumenterande talet i nian eller debattartikeln på gymnasiet. Men debatten förs inte bara i skolan, utan även i riksdagen och vid köksbordet. Monarki är ett ämne som engagerar människor lagom mycket. Människor tar mer än gärna debatten men ingen behöver bli kränkt eller sårad. Ingen i hela världshistorien har blivit ovänner på grund av en debatt om monarki.... eller nästan i alla fall.

Därför tänker jag inte debattera för eller mot monarki i mitt blogginlägg. Jag blir uttråkad av bara tanken. Vad som däremot väcker mitt intresse är vilka personer som står på vilken sida i debatten. Mina erfarenheter säger mig nämligen att om du är över 55 så är du för monarki, och om du är under är du i mot. Har du någonsin hört talas om en farmor eller mormor som är mot monarki? Visst det kanske finns, men ålder tycks definitivt vara en gemensam nämnare på respektive sida. Varför vill gamlingar ha monarki och varför dissar kidsen det?

Är det så enkelt att idén känns gammalmodig? Att unga tycker att det känns lite sunkigt med ett system som låter ”genlotteriet” avgöra vem som ska bli statschef. Har monarki blivit en symbol för det gamla Sverige? Ett  land där de styrande går fria från lagen samtidigt som de saknar rösträtt och religionsfrihet. Innebär det i så fall att republik symboliserar val, möjligheter, demokrati och frihet? Men varför delar de äldre inte denna uppfattning? Är tradition viktigare för äldre människor medan unga vill ha nytt? Eller är de äldre bara så vana med kungafamiljen att de förlorat förmågan att kritisera? Antagligen inte. Kanske känner de en värme för kungafamiljen och de söta kungabarnen som de följt på avstånd i alla dessa år. För vissa tycks familjen Bernadotte vara en lika självklar del av vardagen som grannarna eller andra bekanta till familjen.

När vi ändå pratar om kungar och drottningar tyckte jag att detta foto passade bra in. På bilden ser du Roger Moore och Mälardrottningen Christina Leander från filmen ”Mälarvåg” från 1965. Min gissning är att Mälardrottning är någon typ av skönhetsutmärkelse men utöver det är Mälardrottningen också ett smeknamn på Stockholm som har funnits åtminstone sedan slutet av 1800-talet.

Ps, gör en egen liten oipnionsundersökning. Fråga fem personer över 55 och 5 personer under, vad de tycker om monarki.

Idag har inte vår svenska monarki någon status. Visst alla i Sverige känner till dem, och de har i många fall blivit så folkkära att media känner att de har rätt att skämta om t.ex. kungens dyslexi med att populärt kalla honom kungen. Men status kan man inte säga att det har.

De får inte rösta eller yttra politiska åsikter. De måste fortfarande tillhöra den protestantiska tron (alltså de behöver väl inte tro nu för tiden men de måste fortfarande tillhöra den). De har inga friheter eller rättigheter. De har inte ens makt längre. De bara finns.

Den makten finns hos folket nu.

Det var inte längesen dock som makten log hos vår monarki, vår adel, vår överklass. Inte bara makten att styra och ställa, men makten att ha rättigheter som vissa än idag kämpar för. Kunskap, är enligt mig den viktigaste makten. En av mina hjärtefrågor är skolan, och en rättighet som i alla tider folk att få leva utan.

Den rättigheten har länge enbart legat  hos monarki och andra högt uppsatta människor, och än idag så har inte alla rätten att få gå till skolan, få kunskap, få lära sig.

“Ipsa scientia potestas est” betyder “knowledge itself is power”. Vilket du kan ha googlat redan när du såg rubriken, för vi har den förmånen. Jag hittar tyvärr ingen svensk översättning men den pålitliga källan Google translate säger att man kan översätta det till “Kunskap i sig är makt”, vilket jag tycker är en korrekt översättning.

Vi säger oftast “kunskap är makt”, och oftast tappas det första ordet “ipsa”, men jag föredrar den längre varianten.

Jag tycker det finns två tolkningar egentligen av den frasen. Att kunskap är makt, makt kommer från kunskap och utan kunskap har man ingen makt. Eller att kunskap och makt går hand i hand på det sättet att utan makt har du inte kunskap. Den andra tolkningen var san länge, och är än idag. Malala Yousafzai är en av dagens kämpar för flickors rätt till skolgång.

Jag tycker att den här jordgloben jag valt definitivt hänger ihop med texten. Namnen på den är till och med på latin som har varit ett exklusivt språk länge. Den är tillverkad 1779 i Stockholm och donerades till Nyköpings högre allmänna läroverk.

Upplysningstiden är väl egentligen en perfekt representation för rätt till skolgång och kunskap, men det var en början till kunskap.

I samband med hembygdsrörelsens framväxt i början av 1900-talet försökte man skapa folkdräkter för alla Sveriges olika delar. Vissa fick en helt ny design menad andra inspirerades av äldre varianter. Dräkten på bilden är Södermanlands folkdräkt och är ifrån Oxelösund. Den tillverkades 1920 och har burits av Hilvid Edhager som sedan sänkt den till museet. Folkdräkten har blivit en symbol för det gamla Sverige och nu försöker Sverige demokraterna göra den till en symbol för svenskhet. Genom att strutta om kring i folkdräkt en gång per år på riksdagens öppnande tror de att de ska kunna ta patent på vad som är svenskhet.

Men vad är egentligen svenskhet? En ganska ointressant fråga, enligt mig. Eftersom att svenskhet är en konstruktion. Det är ett lands invånare som tillsammans genom tankekonstruktioner bestämmer vad svenskhet är. Processen är ständig och tar aldrig slut, därför är svenskhet föränderligt. Tidigare nämnda parti har precis som andra rasistiska grupper ägnat mycket tid åt att bestämma vad som inte är svenskt. Vad som däremot är svenskt har varit svårare att definiera. Men varför är det så svårt för dessa grupper att definiera svenskhet? Kanske för att ordets innebörd ständigt förändras eller kanske för att det alltid är lättare att definiera in-gruppen (vi:et) utifrån ut-gruppen (dom:et).

Jag tycker att det är ganska enkelt. Vi behöver inte krångla till det så mycket. Den som vill identifiera sig som svensk är svensk. Det går att ha flera nationaliteter samtidigt och det går att ha flera etniciteter samtidigt. Svenskhet är summan av Sveriges invånare, svenskhet är mångkultur och svenskhet är inte en konstant. Framförallt är svenskhet ingenting, det är en konstruktion skapad av människor och bärs upp av iden om nationsgränser som delar in nationer med tillhörande befolkning. Om vi inte kommit överens om att det finns nationer hade inte nationaliteter funnits, svenskhet är därför inget naturligt, det är ingenting.

Identitet, bilden av en själv, det är så andra uppfattar en. Många tycker att det är jätteviktigt hur andra ser på en, därför beter de sig på ett speciellt sätt och klär de sig på ett speciellt sätt. Man gör så för att passa in eller för att man är osäker i sig själv.

Jag tycker att man ska vara sig själv som man är och strunta i vad andra tycker, det som räknas är att man själv är glad och mår bra.

Haha ett väldigt bra exempel på detta är en ko, kossor är alltid superlugna och bryr sig egentligen inte ett dugg om någonting alls, därför passade den här komodellen in mycket bra.

Det är en komodell tillverkad 1841 och gjord i papier maché och trä. Kon är monterad på en grön träplatta med svarta kanter.

Jag tog fram blanketten om mitt föremål, som inte säger ett enda dugg om vad det är eller när det är gjort eller vad det är gjort av, och min första tanke är “hur tänkte jag nu?”

Men jag vet nu vad jag tänkte när jag valde föremål, även om det blev lite fel. Kanske är det för öppet, kanske blir det bara fel oavsett för någon.

Föremålet är herr Jesus hängandes på sitt kors (nästan en fin liten tillbakablick till temat hallå där), och det kan antingen känns långsökt från temat identitet eller så klickar det för någon direkt.

Jag är själv inte religiös. Men det är fortfarande någonting jag egentligen inte tycker om att säga att jag inte är. För jag minns väl hur jag som liten brukade be till Gud att "jag ska ha i basketbollen i korgen". Att tro på Gud som liten är nog väldigt lätt, man “vet inte bättre” eller i alla fall så är det nog lättare att se felen nu än när man var liten.

Nuförtiden så känns det inte lika djupt som det gjorde för ett eller två år sedan då tro var ett helt krismoment för mig. Inte det enda krismomentet som 14-16 åring, men inte heller kanske det vanligaste. Jag är trots allt inte konfirmerad.

På tal om kris (vilket är poängen jag vill lyfta fram, inte att tro i sig), är identitet väldigt mycket byggd på att ha lite kris då och då? Inte nödvändigtvis mycket men man hör ju hela tiden om 40-årskris eller 50-årskris. Jag anser att ålder är en flyttande del av identiteten.

20-årskris är något som inte är totalt avlägset just nu. Att hålla på att bli vuxen med allt vad det innebär (ta studenten, flytta hemifrån, börja plugga, jobba, vad som helst du kommer på) känns faktiskt väldigt verkligt just nu. Identitetskriser överlag känns väldigt verkligt.

Jag undrar om Jesus (så som han beskrivs i Bibeln) hade identitetskriser. Visserligen tänker jag mig att ålder var hans största problem hängandes på korset men vad vet vi. Han kanske hängde där med 30-årskris och tänkte “Vad gör jag med mitt liv egentligen? Jag har ingenting på plats, ska man inte ha det när man är 30+?”

Lycka till med livet och era identitetskriser/ålderskriser!

Kan du förställa sig känslan om någon skulle ta hela din identitet ifrån dig?

Under judeförföljelsen fick alla judar ett J stämplat i sitt pass. En liten bokstav som kom att förvandla dem från individer till boskap utan identitet. Hade man ett J i sitt pass så var man bara jude och inget annat. Bara jude. Utan namn och personlighet. En vara helt enkelt. En misslyckad produkt.

Den här stämpeln är egentligen en sifferstämpel och kommer från 1950 så den har nog inte använts till att stämpla judepass med men den kan iallafall representera principen att beröva människor deras identitet med bara ett stämpeltryck.

De flesta människor vet ju hur hemskt det är när någon inkräktar på identiteten. Din identitet är det som gör dig till just den du är. Den som du identifierar med. Ditt namn, det som du är bra på, det som du tycker illa om och hur du klär dig. Vem du är, helt enkelt. Jag kan nästan inte tänka mig någonting mer fruktansvärt än att bli berövad min identitet. Helt plötsligt är du bara jude, bara transa, bara svart eller bara handikappad. Det här i grunden ren och skär mobbning och det något som återkommer både genom historien och i dagens samhälle. Kanske är det för att det är så mycket lättare att vara överlägsen en människa utan identitet. Vi vill vara överlägsna. Vi vill överleva konkurransen. Konkurransen om vilka vi är.

Hej människa. Hej sak. Hej varelse. Hej en av alla saker.

Alla människor har rätt till sin identitet. Alla varelser har rätt sin identitet. Alla.

Identitet. Vad tusan är det egentligen? Är det vad som står i ditt pass? Är det hur andra ser dig? Är det hur du själv ser dig? Är det dina intressen, ditt kön, din sexuella läggning eller dina politiska åsikter som definierar vem du är? Eller något helt annat? För vad är egentligen en person? En människa? En massa kött, blod, nervtrådar och en IDENTITET.

På tal om pass. På bilden har vi ett antal förfalskade pass. Precis som vissa andra föremål jag har skrivit om så kommer dessa från Polismuséet i Eskilstuna. Nu har jag ju ganska nyligen skrivit ett inlägg om lurendrejeri så jag tänkte inte ändra hela det här inlägget till det. Det finns ju en massa olika anledningar till att man skulle vilja ändra sin identitet, vare sig det är i passet, i andras eller sina egna ögon. Det kan vara en vilja att passa in. En vilja att bryta normer. Att man helt enkelt känner sig som någon annan än den man utgett sig för att vara. Eller att man är tvungen att byta identitet på grund av förföljelse.

En kraftigt omdebatterad fråga på senare tid är den om kön och identitet. Eller kanske snarare genus och identitet. Till exempel har vi debatten om ordet ”hen” som folk fortfarande känner är nödvändig att fortsätta trots att det till 90% är samma saker som sägs. Kan inte alla bara acceptera ordet och gå vidare? Nya ord kommer ju till mest hela tiden så varför måst just det här bli så kontroversiellt? Okej, jag fattar varför. Men fortfarande. Det är onödigt att det ska behöva bli så. 

Hen är (om det mot förmodan skulle vara någon som inte visste det) ett könsneutralt personligt pronomen som både kan användas när man talar om en person vars kön man inte känner till och när man talar om en person som varken identifierar sig som vare sig kvinna eller man. In i debatten rusade en massa personer för att påstå att det bara finns två kön, det vill säga de som står i passen/de som syns utanpå kroppen. Personer som identifierar sig själva som man eller kvinna och därmed inte påverkas av ordet mer än att de måste lägga till ett nytt ord till i sina ordförråd. Hur jobbigt kan det vara egentligen? Jag tycker att det är roligt att lära mig nya ord och det här har ju ändå bara tre bokstäver.

Låt folk vara vilka de vill vara! Så enkelt är det. Eller borde vara det i alla fall.

Kärlek har alltid funnits överallt och det är något bra, en människa älskar en annan människa, ibland är också kärleken besvarad och den andra personen känner likadant, det är skönt och bra att vara älskad av någon annan.

Det finns många sätt att uttrycka sin kärlek för den man älskar och det bästa är att göra handlingar, till exempel bjuda på saker eller överraska, visa att man verkligen bryr sig och vill det bästa.

Ibland när man är tillsammans hemma så blir det speciellt på något sätt, båda känner så starkt för varandra så att man har sex, och det var på tal om sex som jag kom att tänka på kärlek.

När jag såg den här tårtdekorationen så kom jag att tänka på kärlek mellan brudpar.

Dekorationen tillverkades på 1950-talet och är gjord i plast.

I boken Kvinna och Man, en praktisk handbok i sexualkunskap från 1968, tre år innan min mamma föddes, kan man hitta allt från hur man tar hand om ett barn till olika sexställningar och deras fördelar. Man kan också lära sig om kvinnlig orgasm och effektfullt förspel. Saker som de flesta ungdomar inte har en aning om, trots att sex är del av deras vardag.

Ärligt talat tror jag att de flesta som ger sig ut i sexmarknaden borde läsa något i den här stilen som förberedelse. Det är inte lätt att förstå hur det hela hänger ihop i ett samhälle där det enda man egentligen får veta är att alla vuxna säger ”använd kondom” och att vem som helst kan fråga ”vill du ligga?”

Den här idén med att sex är något vackert och heligt och att det är värt att vänta på att bli av med oskulden… Tja låt oss säga; inte nu längre. Sex har blivit lite som att dricka eller röka. Man gör det bara för att. Ibland även när andra tittar på.

Tänk, för mindre än hundra år sedan. Då hade de flesta inte sex förrän de gifte sig och det var något speciellt med att kyssas. I dagens samhälle har ungdomar sex när de är allt för unga och hånglar med vem som helst. Det känns som att man tappar en hel del av magin hel enkelt. Kanske skulle vi försöka lära oss lite mer om våra kroppar innan vi låter hjärnorna styra. Vad sägs om det?

Det finns (och har alltid funnits) många sociala regler och nedskrivna lagar när det kommer till sex och de har sett väldigt annorlunda i olika kulturer och under olika tidsperioder. Med vem får du ha sex? Hur gammal måste du vara för att ha sex? Hur ska du ha sex? Varför ska du ha sex?

I Angola är det lagligt att ha sex redan vid 12 års ålder (way too young!) medan man i Tunisien är tvungen att vänta tills man är 20 (meh, that law must’ve been broken sooo many times). Förr i världen var giftermål mer eller mindre ett krav för att få ligga. Speciellt för kvinnor. Gjorde man det innan man var gift sågs man som en skam för familjen, även om det hade skett mot kvinnans egen vilja. Det här synsättet bottnar väl egentligen i alla myter som omger oskulden och ser den som något slags medicinskt tillstånd. Egentligen är det inte mer än en social konstruktion för att förtrycka folk (och allra mest kvinnor).

Idag har de här reglerna, i alla fall i vårt västerländska samhälle, förändrats en hel del. Till exempel förväntas man förlora den så kallade ”oskulden” tidigt och att vänta till brölloppsnatten är det inte många som gör längre. Det är viktigt att vi kan vara öppna när det kommer till sex och ge alla en chans att utforska sin egen sexualitet, få tillgång till information om könssjukdomar m.m. Samtidigt är det viktigt att det hela inte övergår i någon sorts ”sex-hets”. Jag tror att det kan göra många ungdomar osäkra på sig själva och vi behöver hitta någon sorts balans när det gäller det här.

På bilden ser ni en skylt som satt utanför Guldsmeden Carl Henrik Forsmans butik i Nyköping under mitten av 50-talet (nu när vi är inne på ämnet så är det ju värt att nämna att det var under den tiden som ungdomsrörelsen växte fram och folk började bli mer öppna med sin sexualitet). Carl Henrik Forsman sålde tydligen vigselringar. I alla fall om man ska tro skylten, och det borde man nog göra.