Jag brukar inte lova mig något på nyårsafton, mest för att jag vet att jag håller nästan aldrig något som jag lovar mig själv. Det är nog ganska vanligt tror jag.

Fast jag syftar mer på sånt som "jag ska aldrig mer.." eller "jag ska sluta.." för det är ju de allra svåraste löftena att hålla. Därför är det enklare att lova sig själv något bra. Att man ska unna sig något eller att man ska göra något man mår bra av. 

Ett intresse jag har är fotogafi. Jag gillar att titta på foton och studera dem, och jag gillar också att fotografera själv. Dock är jag inte så duktig, jag har tagit en hel del bilder jag är nöjd med och jag har också fått beröm för en hel del bilder.

Men nästa år ska jag lära mig kameran mera, istället för att prova mig fram. Det skulle nog underlätta en hel del. Så det är mitt nyårslöfte. Sen ska jag försöka lova mig själv att bli mer ekonomisk och inte käka köttbullar varje dag, men det får jag ta lite senare...

Det finns många stilepoker inom de flesta områdena. Hockeyfrillan, snaggat och oklippt är passé och min fråga är, när kommer helikopterplattan eller munkfrillan vara poppis?

Precis, det här ska inte handla någonting alls om frisyrer. Det här är mitt nyårslöfte. En lykta som har trekanter, som min hatt ungefär fast den här har glasfönster, det har inte min hatt. Den är mycket rostig och man ser att den är väl använd. För en lykta som är lika stilig som denna ordinär passar perfekt i mitt skepp-rum.

Allt eftersom jobbar jag på att göra mitt rum fyllt med mattor, gardiner och ljuslyktor. Allt för att återskapa känslan av gamla skepp. Ett antal gånger har jag vart ombord på ett par riktigt gamla skepp och det är så sjukt mysigt. Det är ljus, mönster och extrem trevnad överallt. Så ska det vara!

Jag gillar inte nyårslöften, för jag brukar aldrig lyckas hålla dom.

Jag har i och för sig bara haft ett nyårslöfte en gång, när jag var 8, jag skulle aldrig mer äta godis, det såklart lyckades inte. Vad tänkte jag med?

Men iår tänkte jag iallafall försöka. Jag borde väl ha blivit lite mer mogen och kunna hålla mina fingrar i
styr. Plus att man man nu faktiskt har en anledning att göra en förändring. Nytt år = ny start.

Nästa år är mitt löfte att börja sy mer. Haha, vad lame det låter, med det finns en tanke bakom det. Jag är fattig
och kläder är dyrt därför är ju ett alternativ att sy kläderna själv. Sen får man väl se hur snyggt och andvändbart
det blir.

Symaskinen har ju faktiskt rätt viktig i historien. Den var ju en av faktorerna som startade den indutriella
revolutionen i England. Fast den var kopplad till en ångmaskin och det var en spinnmaskin. Men
fortfarande, typ samma sak.

Ägg är förträffligt gott och något som jag äter ganska ofta. En äggsax vore därför en excellent julklapp till mig.

Denna äggsax är gjord av metall och har en mycket spännande form. Detta föremål blev inlämnad som ”ljussax”, men sannolikt använd som en äggsax. Och med tanke på att saxens utformning så associerar jag hellre till ägg än ljus när jag ser den.

Jag hade aldrig sett en såkallad äggsax tidigare i mitt liv. ”Är äggsaxen kanske bara en lyxvara för de lata äggfantasterna? Eller är jag den enda som lyckats missa äggsaxen helt? Eller är äggsaxen en av många saker som tappat sin roll i samhället och dött?” Det är alla frågor som vi kan ställa oss själva.

Men den största frågan är trots allt: ”Vad är godast av äggulan och äggvitan?”

 
1938 fick alla arbetare rätt till två veckors semester. Nuförtiden har alla EU-länder minst 20 dagars betald semester, och tur är väl det.
 
Jag kan inte riktigt förstå hur jag kommer överleva när jag blir gammal och inte längre har 10 veckors sommarlov, 3 veckors jullov och höstlov, sportlov och påsklov.

Semestern är faktiskt något som gör mig lycklig på riktigt, och i julklapp i år vill jag ha en riktigt bra semester.
Det känns ganska nödvändigt efter en hel jobbig termin med prov och inlämningar och skola.
 
Nu är det i alla fall tre veckors lov, men jag känner ändå att det skulle vara ganska mysigt med nån extra månad, hör du det jultomten?

Snart har i alla fall min hjärna semesterstängt, och återvänder förhoppningsvis om några veckor.

Vakna upp varje morgon, natt eller valfri tid. Varje gång du vaknar så att säga. Varje gång du öppnar ögonen. Det där vart en retorisk figur som beskriver det du kommer att få se varje gång du öppnar ögonen ifrån att du sovit.

Jag önskar mig den här buren i julklapp. (Märkte ni att jag började meningen med ”jag”? Det är för att jag sätter mig själv först). Det vore skönt att kunna luta mig tillbaka och känna tilliten av det avflagnande järngallret. Veta att det här är min plats, här ska jag vara. Sen är det väldigt uppmuntrande att den faktiskt är målad i en ljuv och uppfriskande grön färg. Fast, nu är den rätt rostig och följer inte det gamla mönstret såväl. Men för en tid sedan var den i alla fall grön och revolutionerande.

Många skulle se en anledning att försöka bryta sig ut, men det gör inte jag. Det känns bra att vara bakom här och låta buren vara mitt rättsväsen. Den skyddar mig mot allt ont!

Gamla sängar känns på något sätt lite mysigare än nya. Fast de nya känns fräschare. Fast sen kanske det blir lite udda stämning när man tänker på aktiviteterna som kan ha ägt rum i de äldre sängarna…

I ett Anders och Måns-avsnitt diskuteras det väldigt mycket om vad som är smuts och vad som inte är smuts. När det blir smuts och varför det inte skulle kunna bli smuts. För alla er som gillar skräp, smuts eller skitrelaterade saker borde kolla upp det, det är allmänbildande!

Smulor eller små skräppartiklar har en avsevärd tendens att hamna i sängen när man till exempel äter frukost. De gillar att stanna kvar och reta en bakom ryggen eller varför inte fastna på fötterna. Det är inte så roligt. Dessutom kan jag tänka mig att den här sängen ifrån sent 1700-tal måste haft helt sjukt mycket smulor i sig som städats bort.

Vad är det Max håller i egentligen? Kan det vara världens största pincett i trä? Ett vapen, eller är det bara skräp?

Många skulle kalla föremålet på bilden för skräp. Det finns nog många som anser att allt gammalt som finns på museum bara är skräp. De ser inget värde i det, tyvärr.

När jag fann detta föremål så tänkte jag - vad är det här för skräp? När jag hörde vad jag hade tänkt så ångrade jag mig snabbt. Vad tänker jag, tänkte jag. Så får jag inte tänka! Jag kollade försiktigt omkring mig så att ingen i närheten skulle ha sett vad jag hade tänkt. Inte får man gå runt på ett museums arkiv och tänka att saker är skräp. Det vore som att svära i kyrkan.

Man måste se värdet i sakerna, även om det råkar se ut som skräp. Och vad är det som avgör om något är skräp? Inte fasiken är det åldern. Antagligen är det när vi inte har nytta av saken längre, då förvandlas det från sak till skräp. Det är inte så ofta jag använder eldtänger, så det kan vara en förklaring till varför jag först tyckte föremålet på bilden såg ut som skräp. Och förresten, varför tillverkar man en Eldtång i trä?

Jag älskar julen, så inga förhastade slutsatser nu okej. Men ärligt talat, pepparkaksformar! Hur många hittar man inte som bara ligger och skräpar som man egentligen inte använder, men med ett enkelt ”ja, men dem använder jag ju vid jul”, sen skiter du i det och där ligger de. I högar. Skräp?

Men själv är jag ju inte mer än mänsklig, så som alla andra är det klart jag förundras när en plåt med rykande färska pepparkakor formade som små grisar och Pippi Långstrump plockas ur ugnen. Men räcker det inte med en form av varje? Ett hjärta, en elefant, ett lejon och en pepparkaksgubbe.

Som lite kul info så här i jultider ska pepparkaksformarna tydligen ha uppkommit under 1300-talets Tyskland, men de var då gjorda i utsnidat trä och var och en hade ett mer unikt utseende eftersom de hade fler detaljer.

Formen på bilden är inte gjord i trä, vilken förhoppningsvis syns, utan i bleckplåt…

Jag gillar smågrejer. Jag har en tendens att samla på mig saker och ting utan att tänka på det, även fast det är sådant som aldrig kommer till användning. Om man kollar in mitt nattygsbord så ligger det mängder med småsaker som pärlor, pocketböcker, pennor, lappar, nålar och örhängen.

När jag var liten var jag en pysslig liten krabat, jag älskade att rita och måla. Jag gillade också att rama in foton och teckningar i ramar som jag själv hade dekorerat. Och en annan sak som jag gillade att dekorera var askar. Jag målade dem i en "snygg" färg och klistrade fast glitter, stenar och paljetter. Allt detta knåpande har nog bidragit till att jag gillar plotter nuförtiden också.

Grejen är, att jag har massor med små askar hemma, små lådor och kartonger. Jag sparar till och med skokartonger än idag, för att "de kan ju komma till användning", antar att det är något som sitter kvar. I de här skokartongerna och askarna lägger jag mina småsaker som jag inte vågar kasta trots att de är helt värdelösa. Och när man rensar dem efter ett år så undrar man varför man har lagt en massa skräp i en massa askar.

Detta kom jag att tänka på när jag svängde förbi den här smörasken. Det finns inget info om hur gammal den är, men den kostade iallafall 0,25 öre.

Jag har precis haft en megaskrivuppgift om Kina och dess historia. Det fanns verkligen jättemycket fakta om allt! Men framförallt var det mycket om Kinas kultur och allting runt om kring.

Kina är ju väldigt känt för sitt porslin. Porslinet hade mycket goda egenskaper och hade väldigt vackra mönster som väckte stor beundran här borta i Europa. Genom Ostindiska kompaniet färdades miljontals porslinsvaror till Sverige under 1600- och 1700-talet.

Denna tallrik är av kinesiskt porslin och är troligen från 1700-talet. Nu påstår jag inte att Kina och dess porslin är skräp, tvärtom, jag gillar Kina. Men den här tallriken påminner om en tallrik jag diskade en gång. Alltså efter jag var färdigdiskad med den.

Så min poäng är: jag diska = skräp.

Väldigt ofta har vi förutfattade meningar om personer. Fördomar helt enkelt.

Ofta sätter vi stämplar på folk. Då kan vi lätt sortera in dem i grupper och vi vet vad vi ska tycka om dem. Det är så bekvämt. Ofta behöver vi bara se en person, eller kanske bara höra personens namn, och så tror vi att vi vet massor om personen i fråga.

Jag undrar om fördomar användes lika flitigt under åren då stämpeln på bilden var i bruk. På något sätt känns det som att fördomar alltid används i alla tider eftersom människan ofta är för lat för att bilda sin egen uppfattning.

Genusfördomar kategoriserar oss hela tiden i vår vardag. Jag tänkte ta upp lite av det som stod i Emma Vestbergs blogginlägg (http://youthhood.blogg.se/2009/december/fordomar-genus-och-grejer.html#comment) nu i veckan, också på temat fördomar.



Som sagt så pratar vi en hel del om genus, alltså de typiska könsrollerna, i skolan just nu. Och finns det då något bättre exempel än Barbie och Ken, det perfekta paret…? Jag hittade de här två lådorna längst in på en hylla och, rätta mig om jag har fel, det tragiska med dem är de försöker spegla ett genusideal som barn i sju års ålder ska rätta sig efter. Men målgruppen är inte ens så bred, utan av erfarenhet är Barbie inget som pojkar accepteras att leka med, utan dockor är leksaker för flickor.

Men Action man då? Någon som kommer ihåg den biffige lille krabaten med snaggat hår och linne med ett orange och svart A på bröstet, han var ju också en docka. Vad gör det då coolt att som kille leka med Action man istället för Barbies Ken? Skillnaden kan möjligtvis ligga i att Action man var en ”tuff” militär med vapen, medan Ken är…? Den perfekte mannen ur en tjejs perspektiv?

Som jag nämnde här ovan tror jag att många fördomar och bestämda genusnormer växer fram genom saker som dessa. Visst känns det oskyldigt att köpa rosa kläder till din dotter och blå till din son, men vad får det för konsekvenser?

Dockorna hittade jag som sagt inne i Sörmlands museums föremålsarkiv Raspen. De skänktes i början av 2007 men tillverkades redan 1962. Fattar ni det, 1962!? Jag som hade fått för mig att Barbie var någorlunda ung…

Bäst att förklara vad denna ask föreställer, eller ska vi anta något?

För det är ju lite det som de flesta fördomar handlar om egentligen. Att man har en förutfattad mening utan att riktigt veta något om saken. Eftersom jag redan visste vad för typ av produkt som skulle gömma sig i denna ask så var det inte så svårt för mig att gissa rätt, men vad tror ni att det kan vara nu efter första ögonkastet?

I asken har det funnits en foundation, smink som man använder för att huden ska se jämn och fin ut, också för att täcka vissa skavanker. Det finns mycket krav på folk att man ska se bra ut, det var inte längesedan jag hörde en otrevlig kommentar slängas efter en tjej bara för att hon såg trött och osminkad ut. Det är ganska vanligt att man som tjej anses ofräsch om man inte lägger ned tid att sminka sig på morgonen, vilket är ganska patetiskt.

Men det är också en fördom av mig att anta att det finns folk som tycker så. Men det är mest för att jag hörde den här kommentaren för ett tag sedan.

Dock så har man fördomar utan att veta om det/tänka på det, och det kan bero på mycket. Men vet man inget om saken och inte har någon grund till att kommentera det, så tycker jag att man kan hålla käften stängd. För lyckas man anta något om någon, och det inte alls råkar vara så det ligger till, kan det hända att saker och ting kan gå riktigt fel. En sak att tänka på bara.

 

Själva bilden har bara en sak gemensamt med de jag tänkt prata om. Det har ingenting med märket, remmen eller att det är en lådkamera att göra. Det ni nu ska få höra är en annorlunda fördom som på gränsen kanske inte egentligen skulle tolkas som en.

Den 21a juli 1969 landade Apollo 11 på månen. Det var tre visa män som utgjorde uppdraget. Nu i efterhand har hela månlandningen ifrågasatts otroligt hårt. Dokumentär efter dokumentär, artikel efter artikel har många gånger präglat radio, tv och tidningar om vilken bluff det är.

Kameran på bilden stämmer inte överrens med den kameran som Buzz Aldrin fotade med. Han använde sig av en Hasselblad EDC specialanpassad för användning på månen. Det mytomspunna här är hur de kunde ta sådana perfekta bilder? Dessutom är det fysisk omöjligt att med deras dräkt och framförallt vantar komma åt avtryckarnappen som satt på framsidan av kameran för att ta bilden.

Det vore helt sjukt om månlandningen vore en bluff. Det vore också en av världens bästa, sämsta och genomtänkta lögner som nu kanske är på väg att upptäckas.

Just nu har vi genusdiskussioner i nästan alla ämnen i skolan. Okej, i alla fall i samhäll, svenska & engelska. Och jag klarar verkligen inte av det!
 
Hela grejen med att dela in människor i fack hit och dit känns bara inte helt rätt. Visst, man kan inte komma ifrån att det finns vissa biologiska skillnader, men jag tror fortfarande att det är vad man har i huvudet som räknas. Man ska se människan som individer och inte
döma på grund av vad de nu kan vara.
 
Som det fanns nog många som tyckte jag var lite annorlunda som lekte med sådana här bilar när jag var en liten flicka. För det är ju en "kill-grej".


 
Ahhhhh. Jag blir så trött.

Ophiostoma novo-ulmi är en av de sorter svampar som kan drabba almarna. Den orsakar en vissensjuka hos almarna. Svampen angriper och gör att almarna ser ut att ha hamnat i höstväder nästan direkt.

Almsjukan är inte något många vet om. Jag fick reda på det när jag gick i Pålsjö skog i Helsingborg för många år sedan. Jag tyckte att det såg ut som höst redan i maj. Men då var det så att almarna hade fått den här svampen och redan börjat få sina löv bruna, som sedan trillar av omgående.  För att motverka det här idag brukar man såga av de delar av träden som man ser är sjukt.

Den här stolen eller soffan, är byggd som fem sammansatta stolar med böjda framben och svarvade krysslår. Det är inga armstöd, antagligen för att det skulle bli för trångt då. Jag tror att den har stått i något finare hem just för att den på något sätt inger en stilig känsla. I vilket fall som helst har den här soffan gjord av alm klarat sig undan almsjukan, men inte den mänskliga träd-plockar-vanan.

Framförallt under 1400-talet till 1600-talet förföljdes kvinnor som påstods vara häxor i den kristna världen. Det var tydligen helt okej att bränna kvinnor som gillade naturläkemedel och mystiska örtsalvor på bål, eftersom de kanske kanske var polare med djävulen.

Nuförtiden är det som tur är ganska okej att gilla aloe vera, man slipper tortyren. Det är till och med en riktigt stor marknad för mängder av mirakeljuicer, brustabletter med apelsinsmak och olika små naturliga piller som tar bort de flesta av ens åkommor.

Nu är jag inte en av de som förespråkar naturläkemedel allt för mycket, jag tycker att de flesta grejer känns alldeles för naturliga för att kunna säljas dyrt på burk. Kan man inte bara äta en apelsin eller en näve mandlar om man behöver vitaminer?

Det finns massor med mirakeldrycker och jag känner bara att jag önskar att det skulle fungera. För vem vill inte slippa jobbiga förkylningar och dålig andedräkt och nageltrång och hårskörhet och halsont och dålig syn och trötthet och...

Det är bara att testa en shot mirakeldryck och se om det funkar, vi slipper ju i alla fall att bli torterade om vi gillar det!

Allt i ett. Det ska vara allt i ett. Det finns inget mer ultimat än allt i ett. I teknikens värld har vi kommit en bit på vägen. Men i medicinvärlden går det trögt.

Förkylningar är lika återkommande som Kalle Ankas Julafton och jag vill inte ha det så. Jag vill ha en allt-i-ett-medicin. En dunderkur som slår ut allt ont och skonar allt gott. Dunderkuren skall liksom bomba bort allt skadligt, dock inte lika flaxigt som USA. Nej, denna medicin ska veta vad den pysslar med. Den ska bota allt från förkylningar till cancer.

Flaskan på bilden vore en perfekt behållare till denna mirakeldryck. Flaskan har en häftig kork med droppfunktion vilket förenklar doseringen. Jag har hittat behållaren, nu måste bara någon smart nisse uppfinna en allt-i-ett-medicin.

Eller som Aldous Huxley en gång skrev: ”Den medicinska forskningen har gjort så enorma framsteg att det praktiskt taget inte finns några friska människor längre.”  

Som den hypokondriker jag är så tycker jag att det nästan inte finns något värre än sjukdomar. Så fort jag får ont i en tå tror jag att jag ska dö typ. Men sen så finns det så många andra sjukdomar som man inte ens riktigt tänker på. De lite mer psykiska sjukdomarna.

Som till exempel att vara träningsnarkoman. Det är ju bra att träna och grejer,  men det är aldrig bra att övergöra något. Som salt är ju bra i små mängder, men om man överdoserar det så ja, då dör man.

Som mannen som lämnade in de här kosttillskotten. Han tränade minst 3 dagar i veckan och åt massa sådana här extra grejer. "Nöjd blir man aldrig" var hans motto. Det kan inte varit något vidare.

Eller vem är jag att säga någonting om det här, jag är ju superlat. Men jag tycker att man ska vara nöjd med sig själv och bara...chilla.