Har man huvudvärk tar man huvudvärkstabletter som Alvedon, när man har brutit ett ben käkar man värktabletter som voltaren, när man är infekterad någonstans så käkar man penicillin. Det bildas ett läkemedel mot varenda liten bacill som kan drabba oss, och frågan är, kommer det bli så att vi får leva på läkemedel och sprutor snart? 

Jag är ytterst tacksam över att det finns möjligheter att dämpa smärta och förhindra sjukdomar. Det är inte alltid man har möjlighet att göra det, men för det mesta. Men vad det än handlar om så försöker man alltid att framställa något slags bot.

Det är väldigt många som är skeptiska mot vaccinet mot baconsjukan, till och med jag är det. Men jag vart illa tvungen att ta den. Min kära mor övertygade mig såhär:

Om doktorn skriver ut ett recept åt dig, då går du och hämtar det och tar det. Om doktorn säger att du behöver opereras, låter du honom göra det. Om doktorn tycker att du ska vaccinera dig, så är det väl bäst att göra det också.

Fast ibland önskar jag att jag kände en god häxa som jag skulle kunna gå till. En sån som kan blanda ihop små trolldrycker som gör en stark och frisk. Så kan man dricka upp sin lilla flaska med rykande blå vätska som smakar blåbär och inte behöva oroa sig för att bli drabbad av en dödlig sjukdom. Som i en film. Tänk dig drycken i en sån här flaska, det är precis så jag tänker mig!

Människan är fylld av behov. En del viktigare än andra. Det är väl känt att många människor i världen är i behov av hjälp för att kunna överleva.

Hur har vissa då mage att plinga efter hjälp för bagateller? På mitt informationspapper står det; ”Bordsklocka i jugendstil krönt av kvinnofigur”. Förskräckligt elegant bordsklocka som kom till världen i början av 1900-talet. Dessvärre gör den mig ilsken. Jag vet inte vem som ägt denna bordsklocka men min fantasi målade direkt upp en potentiell ägare.

Jag föreställer mig en stram kvinna i 47 års ålder, klädd i en urtvättad styv klänning och rött hår uppsatt i en välformad boll mitt på huvudet. Hon har stel nacke och ler bara när ingen ser. Hon är förmögen men inte glad och minst sagt nöjd. Hon är den eminenta målgruppen för denna sorts bordsklockor. Hon är den som förnämt plingar när hon är i behov av hjälp, och hjälpen kommer trippandes, det vet hon. Hon missbrukar dock sin lilla klocka.

Jag har lagt märke till denna klocka förut när vi strött runt bland alla föremål, jag har blängt på klockan och alltid upplevt att den blänger tillbaka. Varje gång jag ser klockan kan jag bara inte låta bli att tänka på alla som inte har hjälpen ett ynka pling ifrån sig.

Hatten har jag skrivit om ganska många gånger under året vi har bloggat här på Youthhood. När det var dags för favorit i repris kände jag direkt att det var dags för ännu ett hatt-inlägg, för man kan ju skriva ganska mycket om en sån ball grej som hattar.

Visste du till exempel att en av världens absolut ballaste modeskapare, Coco Chanel, började som hattskapare i Paris? ...men i alla fall så tror jag att jag har sagt det mesta som går att säga om hattar. En av världens ballaste grejer helt enkelt.

Typ som vi på Youthhood, vi är också ganska häftiga. Snart fyller vi ett år också!

Eller ja, förmodligen kallades den så, vespa betyder nämligen geting på italienska. Jag personligen är no big fan of mopeder men visst vore det inte helt fel att glida runt på en sådan här varma sommarkvällar…

I alla fall, temat är ju Favorit i repris, men grejen är ju att jag inte skrivit om den här moppen förut. Men jag har hur länge som helst, ja ända sedan bloggen startade och jag såg den första gången, velat skriva om den, men inte hittat något passande tema.  Och nu då, nu har jag har föremålet men inget passande tema…

Men som jag var inne på förut, mopeder har aldrig varit min grej. Detta efter en lite småjobbig motorcross ”olycka” för typ sju år sen, då jag på något sätt lyckades ramla av med underkroppen men hade händerna kvar på styret, benen över hjulet ledde till skapliga skrap- och brännsår. Men som sagt, en sådan här underbar klarröd vespa vore verkligen inte fel att ha, om man slapp betala bensin bara…

Nämen, jag håller mig nog till det bästa alternativet för både hälsan och miljön, nämligen cykeln!

En av mina favoriter från föremålsarkivet är det lilla urhuset jag hittade när vi skulle skriva våra inlägg om döden. Klockan är jättesöt, döden mindre söt.

Klockan tillhörde ett gammalt dockskåp som var över hundra år gammal, alltså från någonstans i slutet av 1800-talet. Jag kommer ihåg att jag har haft ett eget dockskåp en gång i tiden, som jag och min mor inredde mycket omsorgsfullt.

Vi köpte små möbler som man själv monterade ihop, målade om, och så hade jag små, små gamla dockor. Jag tror mest vi hade dockhuset som prydnad. Det är nog det man har dockskåp till nu för tiden.

Men det var ett tag sedan man var så liten nu, och det är för att klockan har gått. Tick tack.

I det militära och många andra yrken märks det på särskilda emblem vad man har för plats som person i ämbetet. Brandkåren i Nyköping hade dessa manschettknappar där Nyköpings stadsvapen var placerat.¨

Det här är ingen favorit i repris på så sätt att den har vart med förr. Men för mig är det lite av en favorit. Många gånger har jag gått och sneglat på manschettknapparna. Just för att jag har en väldigt fin skjorta hemma som skulle behöva styras upp med ett flertal manschettknappar.

Det finns inget bättre än att lyxa till det lite på hösten när allt är grått och jävligt. Inget går nästan upp mot ett riktigt varmt och bubbligt bad, mmm.

Varför jag nu pratar om bad är för att jag har sett en grej i vårt föremålsarkiv flera gånger nu. Saken liknar en metallsko till en jätte. Men det är tydligen ett badkar.

Liksom va?

Cirka 500 år innan Kristus badade Romarna i sina fancy offentliga badhus. Tänk vad de skulle ha skämts om de hade levt idag och se vad deras skapelser har utvecklats till. Ack ack.

Vad har vi här då? Hm, ja någon sorts rock i alla fall och jag kan säga så här, att hade det inte varit för färgen hade jag aldrig lagt märke till den. Den liksom stack ut mot alla andra svarta rockar.

Min första tanke gick faktisk direkt till Nyköpings Musikskola, och detta därför att de har till synes sådana här rockar på sina uppträdanden, eller är det jag som är helt fel ute nu?

Det visade sig i alla fall efteråt att jag var ganska fel ute. Rocken är en ridrock som ska användas vid rävjakt om jag inte fattade helt fel och skänktes till Sörmlands museum 1969.

Men det är en sak jag ändå inte förstår, vad är grejen med färgen? För som jag fattat det är hela grejen med jaktkläder att man ska vara någorlunda kamouflerad, fast det kanske rävarna inte tänker på, eller vad vet jag…

Vid en snabbare titt kan det även se ut som en ganska modern tomterock så här i juletider, varför inte liksom?

Nu har det blivit så att jag lätt relaterar alla inlägg till vintern på något vis. Men det kanske inte är så konstigt, kylan påverkar ju oss alla.

Jag letade efter något vintrigt plagg, och det var ju inte speciellt svårt att hitta. Så jag letade upp ett par gamla knähöga stickade sockor som jag hade sett i en låda i föremålsarkivet för att tag sedan. De var röd- och vitrandiga och såg jättemysiga ut, och jag tyckte det var en klockren grej att skriva om.

Jag själv använder alltid sockor på vintrarna, det är nästan en självklarhet. Det finns dock en nackdel, om sockorna blir blöta (vilket de gärna blir i ett par tygskor på vintern), så börjar de gärna lukta ganska sunkigt. Så man får till att hitta ett par varma och vattentäta skor också, om de nu ska hålla sin funktion.

Det har jag lärt mig nu i höst när man stampat runt i vattenpölar i flera timmar och kommer hem och tänker, vad fan äre som luktar? Fast det kanske inte är mina sockor det beror på, who knows?

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Säg det till en som bor i en tornado drabbad världsdel som Nordamerika. Det gäller att hålla i hatten, på tal om hatten var har den tagit vägen?

Hatten har försvunnit från de svenska garderoberna. Förr gick alla runt med hatt, i alla fall om jag får bestämma. Idag bär vi bara hatt om vi vill spexa till det eller om vi är tillräckligt självsäkra för att bära en hatt som vi tycker om.

Nu när allt oväder har hittat till vårt land är det inte heller så kul att gå runt i en hatt. Den fyller ingen större funktion. Speciellt inte den lilla hatten på bilden. Den är förövrigt inköpt under resa i Spanien av en dam från Oxelösund.

Hatten går upp och ner i modevärlden likt en jojo. Själv tycker jag alltid det är festligt när någon bär hatt, men under den här årstiden är det en sällsynt företeelse. Så det kanske finns dåligt väder trots allt…

Tittade på Animal Planet med min far idag. Det var ett program om folk i USA som hade exotiska, eller ja, varför inte klassa det direkt som olagliga djur. Fick världens ångestklump i magen och förstår faktiskt inte hur vissa människor är skapta.

Jag har alltid gillat djur och klart att man ville ha en tiger eller liknande djur när man var liten, men att ens komma på tanken att verkligen göra det lagligt i världen, att ha till exempel en vildkatt hemma, boende hemma hos sig, eller varför inte en alligator i köket?

Återigen till det med kläder och tigrar och sånt, så är det fruktansvärt hemskt hur mycket försäljning av djurpälsar som finns. Det är inte bara djur ifrån Afrika, utan massvis med djur blir dödade varje år för att kunna klä dig varm. Denna jacka (på bilden) är ingen päls, men ändå. Varför är det så fint med päls?

Jag ser äldre människor som har på sig pälsar under vintertiden, värmande? Tänk på vad det du har på dig värmde för den själv. Nej, jag kommer aldrig använda päls. Jag kommer att bli en äldre dam med katter och slitna tygskor.

Second hand affärer öppnar i alla olika skepnader. Öppen hand, Weekday och Frälsningsarmen är några nämnbara. Människor ser något slags värde av lite äldre och mindre använda kläder – mer än syftet, att det är miljövänligt och billigt att handla second hand.

Klänningen till vänster bars av Prinsessan Victoria vid en middag på Buckingham Palace år 1905. Det uppstod en hel del problem när hon skulle få sin klänning. Det var revolution i Norge, hon fick inte ta med sina pudlar och framför allt hade inte klänningen kommit.  Efter försening till middagen anländer klänningen i en koffert och den passar perfekt.

Klänningen är en i mängden bland äldre kläder i Sörmlands museums arkiv. Många människor har skänkt sina gamla kläder. Speciellt sina bröllopskläder och finkläder. Det är vanligtvis inga allmänna kläder på så sätt för att människor sparar mer på sina fina kläder och ser ett större värde i exempelvis brudklänningar än ”vanliga” kläder.

Det är otroligt bra att människor resonerar i den mån att second hand är bra. Just för att det är återanvändning av högsta grad. Problemet uppstår bara när några herrar inser att det är en marknad att tjäna pengar på gamla kläder. Då får man sålla och se till att de som är ute efter pengar och inte gör det för det goda syftet inte får någon deg!

Vanligtvis brukar jag tycka att svenska folkdräkter är lite småtråkiga. Inte så mycket glitter & glamour där direkt. Fast något jag lärt mig under mina år är att man aldrig ska döma boken efter omslaget. För den här ganska typiska, rätt lama folkdräkten har tillhört en av våra drottningar.

Det är ganska så jätteballt faktiskt. Så den här klänningen har i alla fall tillhört Victoria Bernadotte som var gift med Gustav V. Det kom lite som en chock för mig när jag bara hade fått syn på den i vårt arkiv för att sedan få höra det här.

Kanske är jag bara lite ”Starstruck” eller vad man ska kalla det. Men i mitt försvar är det inte ofta man springer på en klänning som en drottning en gång i tiden har ägt.

Nu såhär inne på höstkanten så har vi sju skitcoola ungdomar tagit oss upp till Stockholm. Regnet öser ner och det kommer och bussen är en värmande plats. Vi färdas bort mot Djurgården, längre bort. Plötsligt så fylls bussen på med färg och sprudlande leenden och nyfikna ögon, de måste minst varit 30 av dem. Små barn med reflexvästar och skratt gör resan så mycket roligare.

Vi stack till Tekniska museet där vi skulle bli intervjuade och tala inför en hel del intresserade människor inom museibranschen. Vi fick oss en hejdundrans middag också, det var riktigt roligt och intressant. Kan förövrigt tillägga att jag och fem andra bloggare ska upp på Tekniska med skolan nu på min födelsedag onsdagen den 18/11 , så varför inte hälsa på oss och säga ett grattis!

I Japan finns det en teaterstil som spelats sedan 1300-talet som kallas "Nô-teater". Den spelas för att förmedla den buddiska etiken sägs det. Typiskt för denna teaterstil är bestämda rörelsemönster och flitig användning av masker som de här: 


Bild är tagen på Etnografiska museet.

Nô-teatern, som även kan kallas som japansk opera, spelas bara av män. Alltså spelas kvinnorollerna också av män. Det kanske kan bli lite jobbigt, vem vet, men det lär väl vara enklare med maskerna de använder sig av. De använder sig också av lyxiga kläder i schyssta tyger, som siden tillexempel.

Teatershowerna är oftast väldigt seriösa och kompas med musik som trummor och flöjt. Och de ska tydligen ha ett väldigt poetiskt tal i sitt drama. Det låter ganska häftigt tror jag. Max här på bloggen var alldeles nyligen i Japan, jag ska nog fråga honom om Nô verkade vara poppis.

Huvudkaraktären i en Nô-teater kallas "Shite", så om man bestämmer sig för att gå in lite djupare och lära sig mer om detta så kan det nog vara bra att veta, för jag fattade ingenting när jag läste om det först. Shite och hans kompanjoner bär de coola maskerna medans resten av statisterna ska stå och se stela ut.

Alla masker symboliserar ett visst uttryck, eller en viss person. Tillexempel så ska masken på andra raden i mitten föreställa en kvinna, och själva masken heter "Shakumi". Alla sorts masker verkar ha ett eget namn också. Jag har inte så mycket grund och vet inte så jättemycket mer om Nô-teatern, det är häftigt att de gör så schyssta masker och så, men det är väl inte så svårt att spela arg via grimaser istället för att lägga ner så mycket jobb på en arg mask, eller?

Många tycker illa om hösten, många tycker illa om vintern, alla tycker vi olika mycket hösten och vintern. Ibland får man helt enkelt bita i det sura äpplet precis som när man i sjätte klass sydde sig i tummen på en symaskin.

Hösten och den återstående delen av året som fortsätter att vara kall, regnig, snöig, blåsig, allmänt otrevlig och vacker är egentligen något väldigt stilrent. Det är övergångarna som är kassa.  Själva vintern med ett fint snötäcke och en mysig sol är bara en otroligt trevlig återspegling av den fina nord vi har här. Men övergången mitt emellan är något att reta sig på. Vädret skiftar och det är allmänt jävla otrevligt...

Det bästa sättet att överleva allt det jag nyss nämnde är nog att stå ut och hoppas på att snön börjar tyna bort i slutet av mars, du hittar saker som du aldrig du trodde skulle hitta under snön, mestadels hundbajs som du sedan kliver i. Men när du klivit där i vet du att det bär mot sommaren! Precis som att sy sig i fingret alltså…

Nu är det några dagar sedan vi kom hem från vår tripp till Stockholm. Och jag tror fortfarande inte att jag har hunnit smälta allt, det var bara så maffigt. Från att sitta och äta ostfrallor på Raspen (vårat föremålsarkiv) till att äta trerättersmiddag på Tekniska museet. Det är rätt galet.

Hursomhelst avslutade vi resan med ett besök på Etnografiska museet. Där fick vi se en utställning om indianer och en om trafficking. De båda var riktigt bra (trafficking-utställningen var även väldigt hemsk), fast jag tror att det jag mest tog lärdom av var att det finns sjukt mycket regler inom museivärlden.

Man får inte ställa ut saker bara hit och dit. Det kan finnas människor som kan ta illa upp. Jag tror inte jag tänkte så långt förut.

Det fanns även saker man inte fick fota av samma anledning, därför får ni en liten bild ifrån Australienutställningen på Etnografiska museet som borde vara okej.

Vissa saker ser man bara i filmer.  Vissa saker kan man inte tro existerar på riktigt och vissa saker går det knappt att tro att parallellen mellan film och verklighet faktiskt finns. Den här tror man bara existerar i film!

Det här tvåhövdade djuret på Naturhistoriska riksmuseet är en av många mutationer som förekommit i världen. Vissa gånger har det vart människors vilja att se djur bli präglade. Då ser vi bland annat alla de hundar och katter vi har idag. Det är ett resultat med sina nackdelar och fördelar.

Många känner till Carl Von Linne och hans betydelse för den kartläggningen av flora för omvärlden. Carl Von Linné såg en slags avsky i den här mutationen att inte ens han tyckte att mutationer och felaktig avel skulle få vara med i någon större utsträckning om igenkännande av djur.

Fåglar är luriga, det vet alla. Det är en allmän vetskap sedan Alfred Hitchcocks film "Fåglarna". Tur då att man inte levde för sisådär några miljoner år sedan för då fanns det fåglar... med tänder!

Denna fågel hittade jag på naturhistoriska riksmuseet i Stockholm när jag lugnt knallade runt bland dinosaurieägg och fula fiskar.

Jag började få lite sympati för de stackars dinosaurierna. Det räckte tydligen inte med att de skulle gå runt och vara rädda för varandra och meteoriter utan de var även tvungna att hålla sig undan för mördarfåglar.

Jag är glad att jag lever under 2000-talet. Då kan man i alla fall gömma sig från sådana bekymmer bakom låsta dörrar.

När vi besökte Naturhistoriska riksmuseet hade jag bara en sak i mina tankar. Jag hade hört talas om att detta museum ägde hajtänder ifrån Skåne. Jag ville veta ifall detta stämde!

Och mycket riktigt så fanns det hajtänder ifrån Skåne. Jag såg dem med mina egna ögon. Jag kunde dock själv inte fastställa ifall tänderna kom från just Skåne men jag litade på personalen.


Men på bilden är inte en hajtand. Det är en Mosasaurietand. En Mosasaurie kan beskrivas som en gigantisk, fotlös, ormliknande krokodil. Mosasaurierna var en dinosaurie vars storhetstid varade i ca 25 miljoner år. Under denna tid kontrollerade den i stortsätt alla hav. Detta djur käkade hajar till lunch.

Mosasaurierna finns givetvis inte längre och tur är väl det. Nu ligger istället deras tänder och dylikt i lådor i diverse arkiv för att vi människor ska kunna få häpnas och lära.

Det intressanta är att denna Mosasaurietand också hittades i Skåne. Det verkar finnas mycket spännande saker ifrån Skåne. Tur att det tillhör Sverige, så att inte Danmark hade suttit och tryckt på allt detta fina kunskapsstoff.

"WOOOOOOOOOOOOOOOOOW VAD STORT DET ÄR!". Okej, jag brukar inte bli så himla exalterad när jag ska gå på saker, men igår och idag har varit riktigt fantastiska möten av både dinosaurier, uråldriga flygplan, raketer och andra historiska föremål har satt sig i hjärnan och hjärtat på mig.

Naturhistoriska riksmuseet blev vårat första stopp idag, en utställning om människans resa gjorde ett stort intryck. Helt sjukt att vi verkligen är den enda av de olika människoraserna som överlevt. Jag känner mig som att jag är tio år igen och står med gapande mun med andra små barn, som kanske är just tio år. Vi gapar åt samma sak, den stora T-Rexen som står med sin käft öppen för att sluka oss.


Bilden är tagen på Naturhistoriska riksmuseet

Kvällen på tekniska museet var mer än trevlig. Det var mycket människor, mycket prylar och framförallt mycket konversationer på olika plan. Alla sorters människor kom och gav oss beröm. Det känns på något sätt väldigt overkligt att många människor tyckte så pass mycket om oss. Folk bara öste med komplimanger hit och dit, vilket självklart känns otroligt roligt.

Efter en sådan här dag är det mycket att reflektera över och att välja vad jag vill skriva om är svårt och känns orättvist att jag måste välja på något vis. Men en specifik händelse jag kommer ihåg under dagen var i stjärnrummet på Tekniska museet.

Stjärnor och himlavalvet är för mig väldigt intressant och jag ville kolla upp var min stjärnbild, kräftan var någonstans på stjärnhimlen. Till min förvånan möttes jag av två till fem stycken olika små barn som gormar och skriker hejvilt. Just för att det är mörkt inne i rummet och tyckte att det var en ypperlig möjlighet att skrämma varandra. Hela situationen var komiskt, inte just för skrämmandet. Utan för att barn hittar humor på ett helt annat sätt. Sen dessutom att alla tyckte det var roligt och det är det som är humor, komik eller skoj. Att alla parter kan ha roligt åt det.

victor soldéus.

Nu sitter vi här uppe på en höjd och blickar ut över rymdavdelningen och inväntar middagen. Vi har nästan precis kommit ut från konferensrummet. Och det gick superbra!

Förberedelser när salen var tom, vi intar våra platser.

Först hade vi en liten presentation för att sedan bli utfrågade om våran blogg. Hela gänget var asbra och publiken verkade mycket entusiastiska! Vi är lite både stolta och glada just nu och ser veerkligen fram emot en trerättersmiddagen nu.

Här står jag och är megarädd, men det funkade fint!

Imorn bär det av till naturhistoriska och etnografiska muséet. Fett nice.

puss! /emma

Klara hälsar

Nu är vi i storstaden och besöker Tekniska museet. Det är stort och fyllt med viktiga och pålästa personer. Jag hittade en fin raket, en sondraket för att vara mer exakt.

Raketen sköts upp i Kiruna och användes bland annat för att undersöka norrsken. När jag ser på raketen tänker jag bara på vilken stor smäll det skulle bli om det var en nyårsraket.

Idag är vi på Tekniska museet i Stockholm och bloggar från deras samlingar. I deras utställning om energi och miljö hittade jag den här söta plastkrokodilen. Det fick mig att tänka på hur beroende vi är av plast, och alltså av olja.

Det här är en av de första plastleksakerna, den är från 1949. Nuförtiden så massproduceras plast. Allt är gjort av det och allt är skinande och nytt. Men frågan är hur vi kan komma ur vårt plastberoende, för tänk när oljan tar slut? Vad ska vi göra utan stearin, leksaker och snusdosor?

Nu är det kallt och grått och regnigt och slaskigt och mörkt och helt igenom helt fruktansvärt att bo i Sverige.

Men om du nu som jag faktiskt vill överleva hösten (och vintern, usch) och uppleva den vackra våren och festivalsommaren 2010 så har jag ett fint litet tips!

Det värsta med hösten är ju faktiskt kylan och mörkret. SÅ om du nu vill vara smart och inte låta hösten driva dig till vansinne ska du helt enkelt vänja dig vid den. Och det gör man såklart bäst i ett mörkt kylskåp. En vecka där kommer ge dig kraft nog att överleva den bittraste vinter!

Och om du inte vill vänja dig vid kylan så får du köpa en jacka. Men tänk på att det är dyrare än att bo i ett kylskåp en vecka!

Hur var det nu med att klara sig undan kylan? Ska man behöva bunkra upp med tre par vantar som man sedan har bort efter fem veckor? Men hur många vantar du än köper så kommer denna mackapär att hålla dig mer varm än du någonsin kan tänka dig!



Ja, den här liknande stekpannan med lock är faktiskt en sängvärmare! Det är en jättesmart grej tycker jag, speciellt med locket för. Det vore ju inte så smart att bränna sig på sina små tår när man ska krypa till kojs.

Annars så vore ju en kopp varmt te och en snäll kompis som har bra musiksmak en underbar räddning i denna iskalla höst som nu väntar oss. Ja tack, det är precis vad som skulle behövas.

När kylan kommer så känns nästan allt hopplöst. I allfall för mig. Jag får lättare en negativ syn på allt när det börjar bli kallt ute. Ska jag någonstans känns det jobbigare att ta sig dit, inte för att det är längre än vad det brukar vara, utan för att det är kallt. Det är kämpigare att ta sig till skolan, trots att det bara är en tio minuters promenad, men mörkret och kylan sätter sig i vägen på något sätt.

Det har precis varit höstlov, och nu börjar skolan igen. Vid halv fem är det kolsvart ute, och det gör mig bara trött. Och större delen av det här året har jag tillbringat i sängen. Vilat, kollat på tv och chillat på internet.

På musset finns det en gammal säng med höga fina gavlar och krans till sänghimmel. Sängen är från 1840-talet, den har dock ingen madrass, men hade den haft det skulle det vara ännu mer lockande att bara slänga sig i den trots att den är så gammal. Det kan lätt kännas så efter en lång onsdags för- och eftermiddag.

Att sova kan vara det bästa sättet att överleva kylan. Det är varmt (om man har sängkläder och sånt) och man blir inte direkt trött av det. Så köp en godispåse, hyr en film, och chilla galet hemma i sängen.

När det blir mörkt klockan fyra, när solen lyser med sin frånvaro och när kylan tränger på, då kan det vara svårt att hålla glöden levande.

Det är svårt att klara av höstens alla hinder. Jag skulle helst vilja gå i ide när hösten kommer eftersom det är depressionens årstid. Visst, det kan vara mysigt med regns och blåst, så länge inte man står mitt i det.

Det är ingen som envisas med att gå ut den här tiden på året. Det är trevligare att sitta vid en kamin och värma sig. På bilden är en kamin i litet format. Den är 71 mm bred och 60 mm hög och sprider inte speciellt mycket värme. Det ska finnas en liten lampa bakom kaminen, det ska ge en slags känsla av att den är tänd antar jag.

På mitt papper står det vilken teknik som har används för att framställa denna kamin. Jag citerar, ”Teknik; Snickrat”. Jag har svårt att tro att någon har snickrat ihop denna minimala kamin. Jag tror mer på att någon har pysslat ihop kaminen.

Jag har själv aldrig ägt någon riktig kamin. På något sätt känns det som att kaminer var vanligare i hushåll förr i tiden. Element har jag många hemma i alla fall, fast de har inte riktigt samma mysfaktor som en sprakande kamin.