När vi satt på pizza-mötet i onsdags så pratade vi lite om påsken, och såklart om mat. Det är ju faktiskt så att vi har extremt likadan mat på alla våra högtider här i Sverige. Köttbullar, potatis (färskpotatis om det är midsommar), prinskorv och lite olika andra grejer.

Det är lite kul faktiskt, att vi är så himla konservativa när det gäller käk på våra högtider. Men på påsken äter vi i alla fall supermycket ägg också, och det är ganska grymt. Ägg är klart underskattat, en sjukt god maträtt.



Så glad påsk allihopa, och överdosera ägg iår igen. De här söta äggkopparna är från 50- eller 60-talet och donerades till museet som en del av Eskilstuna-hemmet.

Kanske betyder den långa sovmornar och lite extra klirr i kassan. För de flesta människor betyder nog påsken så som många andra högtider, gemenskap. Möten, mat och människor. Man träffas ofta runt ett stort bord och skapar en gemenskap ihop.

Personligen tror jag inte att det är allt godis eller alla materiella ting som räknas under högtiderna, utan just gemenskapen. Eller jo, kanske ett materiellt ting, nämligen bordet. Husets hjärta sägs ju ofta vara köket och det är där vi också samlas, runt kökets heliga plats, bordet. Runt bordet får vi skratta, äta och njuta av vänner och familj. Bordet för oss närmre varandra och gör oss trygga, har man bara ett stabilt bord (kanske ett liknande det på bilden från 30-talet) så tror jag att man nu till påsk kommer att känna en stor gemenskap!

Det viktigast med påsken är alltså inte alla påskägg, all köpmani och alla sistaminuten-köpen för att få till den perfekta materiella atmosfären. Nej det viktigaste med påsken är gemenskapen. Den som skapas när vi äter påskmaten runt köksbordet. Eller när vi letar ägg som påskharen så flitigt har gömt undan för oss.

Jag minns de där mornarna när man yrvaket kravlade sig ur sängen. Att ivrigt springa upp på övervåningen till påskriset som kvällen innan så fint blivit pyntat med fjädrar och små, små påskpynt. Jag minns den där magiska känslan i att kvällen innan påskharen skulle komma sitta tillsammans hela familjen runt ett stort bord och pynta påskriset. Hela kvällen låg man sedan pirrigt i sängen och bara väntade på att det skulle bli morgon. När morgonen kom var jag alltid lika fascinerad av de fina påskäggen som på något vis lyckats hamna under påskriset under nattens gång.

Hela påsken är, och förblir liksom många andra traditioner en påminnelse om hur viktigt det är med gemenskap. Att kunna samlas hela familjen runt ett stort tryggt träbord och tillsammans njuta av en härlig middag skapar en otrolig gemenskap. Gemenskap är viktigt, tänk på det nu i påsk, tänk på det när ni sitter i hemmets hjärta runt ert köksbord.

 

Ett årtionde som är viktigt för dig… eh ja. Fick ta mig en rejäl funderare på veckans tema… Min första tanke när jag hörde bara att det skulle handla om ett årtionde tänkte jag på det egentligen enda årtionde jag kan mycket om. Fyrtiotalet och alltså andra världskriget, men sen fick jag reda på att det skulle vara liksom ett årtionde som varit positivt, så därför fungerade fyrtiotalet inte speciellt bra…

Kanske inte direkt ett årtionde, mer en odefinierbar tid på typ ett århundrade eller så är början av industrialiseringen som är en period som varit mycket viktig för den slutliga utvecklingen som resulterat i dagens samhälle. En period med samhällsförändringar som fått de tidigare epokbytena att blekna till en bunt kontrastlösa årtal.



Den tredje december 1879, på randen till det nya årtiondet ställdes något ut på en mässa som möjligt kan ha varit en av industrialiseringens viktigaste uppfinningar. Glödlampan. Men idén om glödlampan var innan Thomas Alva Edison inte unik, den var faktiskt nästan helt uppfunnen även innan. Men det var Edison som efter hela 2000 försök lyckades skapa en glödlampa med en glödtrådssammansättning som vi använder än idag. Lite intressant ändå hur man kan arbeta på ett projekt, misslyckas 2000 gånger och ändå fortsätta.

Jag undrar varför en lysande glödlampa är så starkt kopplad till begreppet att få en snilleblixt. Någon idé?

Thomas Edison – ”Nej, jag har inte misslyckats. Jag har kommit på tvåtusen sätt att inte göra en glödlampa”.

Projektorer har alltid fascinerat mig. Att denna pryl kan få oss människor att bli ledsna för ett ögonblick och bara några minuter framåt i tiden sitter vi med världens flin på läpparna, såklart tänker jag på film och på den underbara känslan av att gå på bio!

Enligt mig har projektorer bara en dålig sida, och det är när man ska hålla ett muntligt föredrag inför klassen med hjälp av en projektor. Hade projektorn inte funnits kanske man hade sluppit alla muntliga redovisningar. Men å andra sidan så lär man sig ju att prata inför folk.

Den största och bästa egenskapen som en projektor har är att det blir en exklusiv filmupplevelse med dess hjälp. En liten 42 tums plat-tv går inte ens att jämföra med en stor filmduk på väggen, aldrig!

Den här stört sköna, pansarvagnsliknande diabildsprojektorn har en gång i tiden används på självaste sörmlandsmuseumet. Till vad vet jag inte, men den har förmodligen haft en betydande roll när det gäller presentationer och sådant.  Årtalet var runt 1950 då denna pryl skapades, samma år som Oxelösund blev en ny stad i Sverige.

Musik är något som kännetecknar och avspeglar ett årtionde. Från 70-talets ABBA till 00-talets Lady Gaga. Visst funkar nästan alla ABBA-låtar än idag, men är deras musik tidlös?

Att lära sig spela ett instrument kan både vara svårt och tidskrävande. Men det finns ett instrument som alla borde klara av att spela, jag pratar om den exotiska kastanjetten. Eftersom kastanjetter i stort sett bara kan ge ifrån sig ett ljud så är det i princip omöjligt att göra fel, vilket gör instrumentet så godhjärtat. Den passar alla och kommer alltid att göra det.

Nu kanske inte kastanjetten är det mest avancerade instrumentet, jag vet inte ens om det definieras som ett instrument eller som en leksak. Men med tanke på att kastanjetter ofta används av dansare från främmande länder så föredrar jag att lägga kastanjetten under kategorin; Exotiska Instrument.

Jag tänker tyvärr inte välja ut något favoritdecennium eftersom jag gillar det tidlösa, något som är ovan modets växlingar, något som inte är märkt av tidens framfart. Men bara tiden själv kan utse det tidlösa.

Vad tänker jag på? Jo, modet. Efter 90-talets extremt kassa modeperiod (om man ens kan kalla det mode) så small det till då det äntligen blev år 2000. Alla modeperioder kom tillbaka och försvann under de här 10 åren.

Men nu, 2010- talet (eller säger man 10-talet?) så blandar vi kläder och stilar hejvilt. Pasteller, spets och kängor. Blommor, skyhöga klackskor och underkläderna utanpå kläderna. Jag kan bara säga att jag älskar det.

På 70-talet hade punken sin storhetstid. En tid som gick ut på att provocera, chocka och göra det själv. Därmed de slitna kläderna, de spretiga frisyrerna, nitarna, säkerhetsnålarna, kängorna.. ja vi vet ju. Men nu glider varannan människa runt med ett par schyssta kängor och känner sig hur cool som helst, utan att vara ett dugg "punk", utan sig själv.



Så jag tycker helt enkelt att det är skitkul att leva just nu, trots att världen håller på att gå under.

Detta föremål påminner mig om en speciell dag som vi hade när jag gick på lågstadiet. Det var en dag då alla skulle ta med sig sin cykel till skolan.

Anledningen till att cykeln skulle få följa med till skolan var för att vi skulle ha en så kallad cykeldag då vi skulle få lära oss hur man som cyklist ska bete sig i trafiken.

Undervisningsmaterialet på bilden kommer från Västra skolan här i Nyköping. Med i denna låda finns en vinröd pärm med instruktioner till: ”Skolans trafikgård, årskurs 1-6, innehåller 35 lektioner”. Jag får en känsla av att jag fick lära mig trafikvett på ett lite roligare sätt än vad eleverna på Västra skolan fick. Medan vi fick en heldag på hojen så tog magistern på Väster fram ”Trafiklådan”.

Minns ni första dagen i skolan? Pirret i kroppen? Nervositeten som flyger runt i magen som om man nyss hade åkt fritt fall på gröna lund? Känslan av att man nästan flyger fram på ett moln av rosa bomull fast samtidigt känns kroppen som om den bärs fram på ett par ben tillverkade av gelé.

Man känner sig minst i hela världen men samtidigt känner man en styrka och en kraft som om att man skulle kunna klara vad som helst! Så kände jag mig under min allra första dag i skolan som liten. Jag tror att jag kommer att känna samma underbara, läskiga, skrämmande, och fantastiska känsla den dag de vita mössorna kastas mot den ”Sverigeblå” himmelen och jag hoppas att du kommer känna lika dant!

Historia och geografi är ämnen som är väldigt nyttigt att ha en viss kunskap inom. Med hjälp av denna kunskap har man lättare att förstå hur världen fungerar, dock är inte jag något snille inom dessa ämnen, har fortfarande svårt att räkna upp Sveriges olika län.

Om jag får säga det själv så tycker jag att detta skåp med innehåll av ett slags puzzel ser mycket roligare ut att allmänbilda sig med, istället för en massa böcker som man skall kunna. Hade skolan varit roligare hade man säkert kunnat göra bättre ifrån sig, istället för att ha tröttnat på skoldagen redan efter första lektionen på den nya skolveckan. Detta skåp kanske inte är anpassat till min målgrupp, utan mer troligtvist till en yngre målgrupp, inte så konstigt att det var roligare i skolan när man var yngre!

Det känns som att man går i skolan för att det ska bli helg, att det är meningen med skolan. Självklart så är det inte så, men när man är sitter i skolan på torsdag eftermiddagar när man helt naturligt har fått den otäcka ”hata-skolan-syndromen” letar man bara efter det bästa sättet att kunna släcka timmarna på. Jag skulle kunna tänka mig att ha lite mer ”spel” på lektioner, brädspel som allmänbildar till exempel. Det skulle göra mig mycket mer motiverad till skolan eftersom att det blir roligare då.

Men man ska väl inte kräva för mycket heller. Jag går den utbildningen jag vill ha och får förmodligen arbeta med det jag vill arbeta med om några år!

Ibland tänker jag hur hemskt det måste ha varit att leva för kanske 100 år sedan. Som barnen hade inga coola radiostyrda bilar att leka med och dessutom kunde de bli slagna både hemma och i skolan. Så om man skolkade för att slippa stryk i skolan, kommer man hem och samma sak väntar där. Inte riktigt okej.

Som tur är blev det förbjudet att aga sina egna barn 1966, bättre sent än aldrig eller vad man ska säga.

Även idag kan det fortfarande kännas som om man blir lite slagen av lärarna i skolan, men på ett mentalt sätt. Alla dessa prov, läxor, arbeten, projekt som måste göras ger en ordentlig huvudvärk faktiskt.



På den här bilden är det en klass för endast flickor som tog studenten 1931.

Geografi är i och för sig ett ganska roligt ämne, spännande att läsa om hur världen är uppbyggd men jag har faktiskt en speciell förkärlek för den där grundläggande geografin. Att lära sig var olika länder ligger, vilken som är huvudstaden och speciellt hur landets flagga ser ut! Konstigt? Haha ja kanske det.

Sen har jag i och för sig fått en ganska dålig bild av geografi efter högstadiet där vi nästan endast läste om berg, floder och klimat i olika världsdelar. Ganska tråkigt. Detta med ett undantag när vi skulle lära oss alla Europas länder samt deras huvudstäder och detta tyckte jag var riktigt roligt!



På bilden syns en karta som jag hittade på F11 sektionen på Raspen. Vad F11 gjorde exakt vet jag inte, men jag har för mig att det var en av försvarets flygplanssektioner som var placerade utanför Nyköping. Jag hittade som sagt den här kartan och blev lite småfascinerad över hur bra koll de som jobbade där måste haft på Sörmland (där kartan är över). För faktiskt är Sveriges geografi någonting jag aldrig varit speciellt intresserad av, även fast det kanske känns mer relevant att veta var Västerås eller Bollnäs ligger i Sverige istället för att veta att Slovakiens huvudstad är Bratislava och att flaggan är röd, vit och blå.

Vad alla rep och skruvar och sånt i kartan är vet jag faktiskt inte, men jag skulle gissa att det är olika städer eller viktiga platser för basen och kanske fågelvägen att flyga för att komma dit…

Kartor är fascinerande. Det är väldigt häftigt hur noggrant vi har kartlagt den värld vi idag lever i och hur upplysta vi är om vår världsgeografi.

Här är tjejen som tror sig lida av någon slags stressdyslexi. Det tar oerhört lång tid för mig att läsa igenom någonting, även fast det bara är ett A4 med en saga på. Därför tycker jag att man borde klämma in lite mer schyssta bilder i skolundervisningen.

Jag har inga som helst problem med att läsa igenom en tidining eller bok med snygga bilder i, det gör läsandet mer attraktivt. Jag tror att alla skulle uppskatta mera bilder och snygga illustrationer tillsammans med det de läser.

Allt detta kom jag att tänka på när jag såg den här gamla skolplanschen från 1930. Dock användes den till nykterhetsundervisning och inte till sådan undervisning som jag utsätts för varje dag. Men jag skulle erkänna att det skulle vara mycket mer underhållande att plugga matte om man kunde ta användning av såna här bilder.



Tänk hur grym man skulle vara på att räkna procent liksom.

Ingenting är läskigt så länge det går att kontrollera, vi fruktar det som är över eller under vårt medvetande.

Något som inte finns, så länge vi undvikit det helt. Men som finns när det är försent. Jag pratar förstås om beroende. Är det något som skrämmer mig så är det känslan av beroende. Då du inte längre är pilot i ditt eget flygplan, eller kapten på din egen båt, om du föredrar båtar.

Listan på beroendeframkallande ting är lång. Alkohol, droger, Tv-spel, eller kaffe är bara några av de saker som skulle kunna kapa ditt plan. Men kaffe är ändå det som förvånar mig mest.

Kaffe verkar vara något man måste lära sig dricka. Ingen kan väl bli förälskad i kaffe efter den första klunken, men trots detta blir ofta den första klunken inte den sista. Kaffe är en så otrolig stämningshöjare. En dam som är på väg in i pensionsåldern kan bli helt till sig när det nalkas kaffedags. Kaffe har en otrolig status, jag menar det finns inte många andra drycker som har en egen rast. Det finns kisspaus och så finns det kafferast, men den stora skillnaden är att kissa är ett mänskligt behov som vi föds med och kaffe är en dryck som vi plågsamt lär oss att dricka. Varför just kaffe? Varför inte apelsinjuice?

En annan spännande sak är att kaffe är åldersrelaterad. Ungdomar som fick kväljningar av kaffelukt under högstadiet, kan sitta ett år senare på gymnasiet och avnjuta tre koppar kaffe om dagen. I mitt huvud ploppar det spontant upp två ord; självplågeri och galenskap.

Att kaffe är en social grej som skapar gemenskap går inte att sticka under stolen med. Frågan är om apelsinjuicen någonsin kommer kunna konkurera ut kaffet.

Det okända. Det skulle i och för sig kunna tolkas som mörker, men faktiskt är jag inte mörkrädd alls. Just i det här temat hade jag tänkt begränsa mig mycket mer än så. Något som nämligen skrämmer mig är masker, inte så att jag har en fobi för det eller så, men jag tycker det är obehagligt att inte veta vem som är bakom. Jag skulle kunna dra egentligen hur många exempel som helst, som till exempel maskerader eller maskotar. Lite obehagligt…

Anledningen att jag valde det här föremålet till veckans tema var lite som det jag skrev tidigare, rädslan för masker. Nu var i och för tanken när jag valde föremålet att det skulle vara en gammal dykarmask och inte en rökdykarmask som användes av brandmän. Men vad fasen, det är tanken som räknas! Jag kom i alla fall och tänka på en scen ur Disney-Pixars animerade klassiker, Hitta Nemo. Scenen jag associerar till är den när Nemo simmar ut på öppet vatten och blir tagen av en dykare. Den här dykaren tycker jag ser ganska skrämmande ut just eftersom han liksom är täckt av dräkt, sladdar och glasögon. Plus att han är så jäkla stor. För er som inte kommer ihåg scenen exakt gjorde jag ett litet screenshot från ett youtubeklipp. Det syns någorlunda i alla fall…

Jag omringas av bebisar, det vet ni alla vid det här laget. Det går inte att komma undan längre, det ploppar ut ungar från alla håll. Dessutom går det massor med program på tv om unga mödrar, jobbiga förlossningar, sjuka barn ect.

Och där kom vi till det som skrämmer mig. En sjukdom, ett symptom eller en missbildning är inget som någon kan rå för. Jag kom bara att tänka på ett tv-program som jag har sett när jag hittade den här gamla kuvösen.

 

Jag såg nämligen en dokumentär för inte så länge sedan om två systrar som led av Harlequin Ichthyosis. Det är alltså en extremt sällsynt genetisk hudsjukdom som är både dödlig och obotlig. Att ha denna sjukdom innebär att huden växer ca 15 gånger snabbare än normalt, och man ser otroligt läskig ut, tycker jag (och det är en normal reaktion, så anklaga mig inte). Oftast avlider man som spädbarn om man har sjukdomen, då man torkar ut och är mycket mottaglig mot infektioner.

När jag sedan fick se hur människor med hudsjukdomen såg ut, så kom jag att tänka på hur man gör skräckfilmer. För den här ungen, som lider utav Harlequin ser faktiskt ut som taget ur en riktig skräckis: http://www.ispub.com/ispub/ijd/volume_1_number_1_14/a_case_of_harlequin_fetus_with_psoriasis_in_his_family/harlequin-fig2.jpg

Men detta är alltså verklighet. Och det är helt sjukt att något som kan vara så verkligt skildras som något av det äckligaste man vet i en ruggig film. Tänk den här människan som har burit sin bebis i nio månader och äntligen ska krysta ut denna vackra, efterlängtade varelse. Och så är det en alien utan ögon, och man kan inte göra något åt det, för den kommer antagligen dö när som helst. DET är skrämmande.

Vissa människor tycket att spindlar är det läskigaste som finns. Andra tycker att Hattmakaren i Tim Burtons version av Alice i underlandet är en riktigt skabbig typ. En tredje tycker kanske som jag, att mörka och stora hav är rätt scary. 

Visst finns det mycket som är läskigt och många saker som man önskar inte skulle existera. Men är det inte ännu konstigare att vi människor faktiskt tillverkar saker att bli rädda för? Nu pratar jag inte bara om dagens obehagliga skräckrullar, nej jag snackar om saker som tillverkades redan på 1500-talet. För visst måste man velat skrämmas med krucifixet ni ser på bilden? Det tror i alla fall jag.

Efter de ca 600 sidorna i Dan Brown’s bestseller ”Den förlorade symbolen” som jag håller på och läser känner jag mig smått förvirrad, tom och skrämd.

Jag vet inte riktigt om jag någonsin kommer att kunna känna den där tryggheten som brukar infinna sig när jag kliver in i en kyrka eller på någon annan ”helig” plats. Den där unkna luften som alltid slår emot en som en vägg av kvav rök när man kliver in i den kyrkliga helgedomen. Tystnaden som skänker lugn och harmoni. Nej efter en vandring i symbolernas värld tillsammans med Professor Langdon som guide har jag lite svårt att ens tänka på kyrkans inre väsen som något rofyllt. Det enda jag ser framför mig när jag blundar och försöker förnimma känslan av kyrkans mjuka lugn är symboler. Läskiga gåtor som lurar i tavlornas heliga symbolik. Koder och gåtor som ber om att bli lösta.

Jag har faktiskt sovit i en kyrka. Kyrkan låg i Strängnäs och tillhörde de lite ädlare sorten med namnet, ”domkyrka”. Den var stor, den var skrämmande och den var vacker.

Jag sov under en enorm tavla som jag enträget försökte att ignorera. Jag påkallade någons uppmärksamhet om att den faktiskt kunde trilla ner i mitt huvud eftersom den nu var så stor, tung och gammal. Dock fick jag endast ett skratt till svar ”Ha ha! Den har suttit där i minst trehundra år och den kommer antagligen sitta kvar lika länge till!”  Ha.. ha.., Jag skrattar i morgon, tänkte jag. Men så kom då kvällen och när dagen därefter sakta men säkert grydde var jag fortfarande hel och fortfarande (mot alla odds) vid liv. Phu. Eller kanske ”Tack gode gud”!

Kanske är det framförallt inom de religiösa samfunden där de mest skrämmande grejerna finns att hämta. För visst kan ni väl hålla med om att även om det finns en viss harmoni och mysig atmosfär av trygghet i en kyrka, så finns där samtidigt spår av något obehagligt, inget som riktigt går att sätta fingret på utan som bara finns där. Alla de gamla tavlorna som speglar mänskliga plågor och högre makters skönhet och rikedomar. De avbildningar som ska skänka människan förståelse och vördnad till ”Gud” och kyrkan ger oss ofta en obehagskänsla och förnimmelse av undangömd skam.

Ett exempel där vi kan se ett riktigt ”läbbigt” föremål är just krucifixet på bilden, Jesus gestalten är för mig ganska skrämmande, det murknande grådaskiga trät av vilket figuren är skapad av ser vindpinat och saltvattenstänkt ut. Man riktigt ser hur Jesu plågor stiger från krucifixets ansikte. Smärtan har med största skicklighet karvats ut av en händig skulptör för mycket länge sedan. Då liksom nu kan jag tänka mig syftet med symbolen. Att skrämmas.

Hoppas att jag inte sårar någon med mina hårda ord, men jag är verkligen livrädd för att åldras. Det känns som att åren bara svävar förbi, och ändå har jag inte ens fyllt arton år än. Snart står man där med skägg ner till knäna och grått hår (ta inte illa upp alla gråhåriga och människor med långt skägg).

Det som framför allt skrämmer mig för att åldras är att komma till det stadiet i livet då man ska hitta ett yrke som det är meningen att man ska trivas med, och som man sedan skall försöka skapa sig en karriär i. Ett jobb som man är någorlunda intresserad av. Sedan ska man jobba, komma hem och laga mat, sen ska man jobba igen, och så fortsätter det i en slags cirkel känns det som.

När jag fick syn på den här käppen fick jag läskiga bilder framför mig, som ett slags bildspel av mitt liv i framtiden. Det kanske låter knäppt, men det var väldigt spännande kan jag tala om. Både formen och färgen som den här käppen har känns verkligen gammalt. Personligen tycker jag att bära käpp är rätt coolt. När jag blir gammal vill jag bära käpp, skulle kunna tänka mig just den här käppen faktiskt. Käppen är såklart ett hjälpmedel om man har det svårt att gå och ta sig fram, men även som ett vapen. Det perfekta redskapet för äldre som vill kunna försvara sig mot elaka ungdomar som försöker råna dem på handväskor och plånböcker. Värt att tänka på!

Jag tror att den största anledningen till att jag skräms för att åldras är att jag trivs som jag är nu, och som jag lever nu. Men jag resornerar såhär, att så länge man vill vara en ungdom, så är man en ungdom oavsett ålder, och det är den meningen jag kommer att leva på!

Förutom alla de här rätt vanliga grejerna jag är rädd för som döden, flyga, mörker, få tabasco i ögat, framtiden, sjukdomar, naturkatastrofer, djupa hav, höga hus, bomber, yxmördare, istappar, misslyckande, hissar, spindlar, skogar på natten, eld, dåliga filmer, klämma fingrarna, barn under 12 med smink, låtar som ”sexy bitch”, kvicksand, halka på stan, rymden, backslick, skicka sms till fel person, inskränkta människor, gömda kameror i duschen, ny istid och så är jag sjukligt rädd för valar!

Jag tror min valfobi började när jag såg den klassiska disneyfilmen Pinocchio, som kom ut redan 1940, som 5-åring. Som bekant finns det en väldigt gigantisk val med i den. Och inte bara är den elak, den heter också Monstro, vilket gör den ännu mer läskig.

Sen den dagen får jag en mindre panikattack varje gång jag ser en val på film eller bild. Själva tanken på att det finns så groteskt stora djur, som inte ens skulle märka att de sväljer en människa, är skrämmande. Jag skakar lite bara av att skriva det här.



Först trodde jag att det var en antik dykhjälm därav kopplingen till valar, men det visade sig vara en gammal rökmask som brandmän hade förr.

Någonting som skrämmer mig sjukt mycket är framtiden. Vad som kommer hända, när det kommer hända, hur det kommer hända. Men jag ser självklart fram emot att få veta vad som kommer hända.

Men! Jag är verkligen livrädd för att få ett tråkigt liv, ni vet volvo, villa, vovve-grejen. Jag tror att jag är alldeles för vild för att någonsin kunna trivas med något sånt. Tänk om jag aldrig får min dos action, jag vill ha vilda nätter i Paris och galna dagar i USA.

Time will tell, och jag hoppas att mitt mardrömsscenario inte uppfylls.

Den materiella utvecklingen kritiseras ofta av äldre, jag håller med om att vissa saker kanske är lite överdrivna. Det finns ett utryck som lyder ”man ska inte dra alla över en kant” i det här fallet ordet allt istället för alla och det uttrycket tycker jag passar in väldigt bra i detta sammanhang. Den materiella förändringen kanske inte är så dum på sikt.

Denna pryl är gjord av trä och bly har en gång i tiden använts till att släcka bränder. Istället för den moderna tekniken med olika fordon med meterlånga slangar som sprutar vatten använde man en nästan vapenliknande pryl och släckte bränder med. Den är väldigt enkel att använda, inte massor av maskiner och pumpar som hjälper den att spruta vatten, man fyllde den helt enkelt bara med vatten och tryckte sedan man ut vattnet, samma funktion som en spruta kan man säga. Kanske inte världens bästa sätt att släcka bränder på, med tanke på att husen på 1800-talet var gjorda av trä och ofta hade malm tak så spred sig elden väldigt snabbt, och då hade inte denna pryl så mycket att säga till om. Men man tog det man hade och den räddade definitivt många liv.

Bara här ser man hur tiderna har förändrats, och det har som sagt både sina för och nackdelar. Samhället i sig känns säkrare än förr vad man har läst och lärt sig på historielektionerna. Räddningstjänsten till exempel. Idag kan man ringa efter hjälp om det brinner någonstans, förr fick medborgarna komma springandes med sina sprutliknande föremål och släcka elden så gott det gick.

Vem vet, i nästa generation kanske alla byggnader världen över har ett inbyggt vatten-sprutar system i väggarna, jag tror på utveckling!

Ja det är frågan. Kan något som en gång i tiden indirekt varit till hjälp för människans överlevnad, bli till en het modeaccessoar idag? Tydligen.

När jag för allra första gången ledsagades runt i det stora arkivet för Sörmlands museums gömda skatter var det en överväldigande känsla som for igenom min kropp. Tänk att så många häftiga saker ligger undangömt där nere utan att jag hade någon aning om att de överhuvudtaget existerade! Och tänk att nästan alla de gamla sakerna där inne har kopplingar till dagens moderna samhälle. Jag såg föregångare till dagens datorer, ohyggligt stora sprutor som jag inte ens vill tänka på vad de har använts till.

Vissa saker fick mig att titta storögt, tappa hakan och bli oförmögen att tala. Andra saker fick mig att skratta eller bara undra ”hur tänkte man när man tillverkade de här prylarna egentligen?” En sådan sak var den här mojängen som ni ser på bilden. Att jag först tänkte mig att det kanske var ett medeltida tortyrredskap visade sig snart vara ganska fel. Mojängen är faktiskt ett ”hundhalsband” och ett ganska gammalt sådant.

Just det här tillverkades under 1800-talet. Det roliga med det hela är att det faktiskt liknar dagens moderna hundhalsband som ofta syns smycka de rika kändisarnas små gulliga pyttevovvar, även om dagens halsband kanske inte fyller ett fullt så lika obehagligt syfte och funktion som det en gång gjorde.

Nuförtiden syns hundhalsband ofta matcha hundägarens outfit, som en accessoar till den moderna överklassdamen. Annat var det när halsbandets urmoder som ni ser här på bilden användes. Då var det inte till för att rädda ens stil utan hellre för att rädda sitt och hundens liv.

Som ni ser är halsbandet prytt med vassa ”spikar” för att skydda hundens strupe mot de vilda vargarnas käftar. Dagens halsband har inte alls samma viktiga uppgift som att rädda någons liv, och vissa kanske inte ens tycker att det kan rädda någons stil. Men ändå används halsbandet än idag, livräddare eller stilräddare.

Många älskar förändringar, jag själv gör det väldigt mycket. Det kan vara småsaker, men det kan också vara drastiska saker som en helt nymöblerad lägenhet eller en ny hårfärg.

Men vissa förändringar måste man jobba lite på, och ge lite tid. Och det finns faktiskt folk som inte alls har något tålamod när det gäller detta. Jag menar givetvis skönhetsförändringar. Viljan att förändra sin kropp är väldigt olika från person till person, men vi alla vet att det är vanligt. Vissa bryr sig inte alls, och vissa är väldigt måna om sitt utseende.

Jag vet inte hur många tv-program jag har sett om unga tjejer som vill göra bröstförstoringar och fettsuga sina oftast helt normala magar. Visst har jag sett program om människor som har varit väldigt gynnade av sådana typer av operationer, men det finns alltid en gräns. Om man vill fettsuga en mage som skulle kräva en månads sit-ups för att den skulle bli lite fastare, så varför inte göra det istället? Skulle inte det vara så mycket bättre än att låta någon kanske klippa/skära bort delar av ens kropp, och sedan lida ett bra tag innan man känner sig sådär snygg som man hade velat. Lite träningsvärk kan väl inte vara så hemsk? Dessutom är det tydligen hälsosamt med lite träning.

Nu kanske det är någon som tar illa vid sig, som kanske väger 50 kilo och tränar varje dag och fortfarande inte uppnått en önskad kroppsform. Men nu får man tänka på att jag som skriver detta har aldrig tränat hårt i hela sitt liv och ser inte direkt ut som Paris Hilton (vääldigt smal och blond brud). Jag vill bara säga att det är brutalt hur man kan remova kroppsfett med verktyg liknande det här:



Detta är alltså en "Saxformig Borr". Jag tänkte alltså direkt på programmet jag såg om en tjej som genomgick en operation för att få en smalare mage. Jag har för mig att de använde något liknande för att komma igenom huden på henne. Och det var inte vackert.

Sen när jag läste om själva verktyget på bilden så visade det sig att just en sån sax använde man vid en misslyckad förlossning i början av 1900-talet. Jag har ingen aning hur de använde den, och det vill jag helst inte veta heller.

Förändring är något som precis skett på vår blogg. Två nya bloggare har tillkommit och det är vi såklart glada över! Jag tror förändring väldigt ofta bidrar till något gott!

Förändringar borde alltid bidra till något bra, eftersom man ändrar bara på saker som kan bli bättre. Det vore dumt att ändra på saker som redan är excellenta.

Idéer är grunden till förändringar, en huvudingrediens. Idéer skapar förändring som i sin tur förhoppningsvis bidrar till förbättring. Så länge idéer finns så kommer förändring att ske.

Glödlampan har länge varit en symbol för idé och påfund. På bilden finns en gul glödlampa med originalförpackning. Något som får det att vattnas i mun hos alla glödlampssamlare. På förpackningen finns en text där det står; ”Man har bara två ögon…”. Texten syftar på att det är farligt för ögonen att läsa i mörker. En glödlampa är alltså produkten som räddar dig från att läsa i mörker.

Här om dagen låg jag vaken i min säng, jag kunde inte sova, vilket bekymrade mig. Att läsa någon bok var det inte på tal om. Jag kom istället på idén att vända på kudden, eftersom vi vet alla att det inte finns något svalare eller skönare än den andra sidan på kudden. Jag kom på en idé och fullföljde den, vilket skapade en förändring. Förändringen bidrog till att jag somnade. En förbättring alltså.

Vi har väl alla känt behovet av förändring då och då? Ibland behöver man bara förnya sig, ibland vill man bara fly bort från sitt gamla liv och hitta på nya grejer.
 
Då behöver man ju faktiskt inte göra sjukt radikala grejer som att flytta till Australien eller byta klädstil eller bränna upp sitt hus. En ganska enkel grej som kan ge ett schysst lyft är att förändra sitt hår på något sätt. Man går alltid runt med sitt hår, så det kanske bara är roligt att locka till det, eller klippa av allting.

Det finns miljoner hårprodukter och hjälpmedel, som kanske är mer lätthanterliga än den här locktången från 1977.