2013 var året Eurovision Song Contest kom till Sverige.

2013 var året My Chemical Romance meddelade att bandet ska splittras.

2013 var året då alla plötsligt blev väldigt intresserade av vad det egentligen är räven säger.

 

Musikåret 2013 går att beskriva på många vis. Likt varje år så har icke-européer över hela världen undrat vad i hela fridens namn det är som pågår i Europa, vad det är som under en kväll fullkomligt tar över de sociala medierna. Precis som alla andra år så är det band som har splittrats och andra som återförenats och därmed gett fans till splittrade band nytt hopp (läs: Fall Out Boy). Och som alla andra år så har nya musikstilar introducerats, att dubstep numera finns på musikkartan är ett faktum – hur gärna jag än skulle vilja ta upp ett musikaliskt suddgummi och sudda bort dess existens så kan jag inte göra det.

 

Från förra veckans julinspirerade inlägg så vet ni om att jag älskar musik. Tidigare år har jag dock inte varit så medveten om vad som försiggår i musikvärlden, annat än när mina gamla hederliga favoritartister släpper sina nya album och när radiokanalerna sätter igång och tjatar ut ännu en låt. I år har dock till och med jag lagt märke till det faktum att det är artister från olika delar av världen som lyckats ta sig in på topplistorna, en MADE IN USA-stämpel är inte längre något obligatoriskt för att slå igenom internationellt. Likt flaggorna på bilden, som användes som reklam vid Börjes Herr och Gossekipering, kan de vara så väl britter som italienare.

 

Icona Pop från Sverige.

Lorde från Nya Zeeland.

Of Monsters and Men från Island.

 

Dessa tre är exempel på de artister jag skulle kunna nämna som under 2013 lyckats ta sig in på topplistorna lite varstans i världen; 2013 har varit deras år.

 

Jag kan även avsluta med att lägga till ytterligare en grupp på den ovanstående listan, dock med en liten parantes för jag är inte säker på om artist är rätt benämning på gruppen som hela världen pratat om de senaste månaderna.

 

(Ylvis från Norge.)

 

Att summera 2013 med ett annat ord än "Äventyr" går inte, för det var just det - Ett äventyr. Det var det året jag fick en till kusin, åkte till Portugal, började trean, gick på Beyoncés konsert och såg min bästa vän gråta av lycka. Det var året då jag sa upp mig på mitt jobb, då min syster flyttade hemifrån, fyllde arton, åkte till Gran Canaria själv med en kompis, åkte till London för första gången och förälskade mig i staden och fick en till lillasyster och helt plötsligt hade sju syskon. Ett år som haft fler nedgångar än uppåtgångar, det året jag gråtit mer än jag skrattat, men det var varit ett sjuhelsike bra år ändå!

 

Vad symboliserar då äventyr bättre än en jordglob? En miniatyr av vår fantastiska planet fylld av äventyr! En jordglob i trä från 1769 som visar hela vår värld, från Syd- till Nordpolen som ägdes av Nils Bielke men skänktes till skolan "Nyköpings Högre Allmänna Läroverk" år 1779 för att bli ett vetenskapligt instrument. Ett äventyr i sig för den lilla jordgloben, att först vara ägd av en privatperson, sen en skola och till sist ett museum. Ett äventyr som skett långsammare och under en längre tid än de jag upplevt under året, dock kommer jordglobens äventyr fortsätta långt efter att min resa är slut. Därför bör man ta vara på livet och göra så mycket som möjligt utav det man själv vill göra för att det är en resa med en envägsbiljett som inte går att omboka.

 

Utveckling är något värt att uppskatta och vara stolt över om det rör sig själv. Liksom alla andra år har en utveckling skett som visst kanske inte alltid leder till det positiva i början, men som går att ta lärdom av.

 

Min utveckling under det här året är något jag kommer att ta med mig och bejaka. Min utveckling som gjort att jag och andra har växt.

 

Att undkomma utveckling är nog omöjligt. Speciellt för mig som går i skola och blir erbjuden ny information om saker och ting varje dag. Även dem som inte har ett dagsverke tror jag utvecklas då erfarenhet alltid kommer från sin tillvaro.

 

Man kan ju fråga sig om det är någonting att nöjas över, eller något att ens bry sig om, då utveckling är en så pass banal sak hos alla även om den inte lyser igenom tillvaron.

 

Jag tror att det är väsentligt att tänka över alla framgångar och motgångar noga för att kunna utvecklas ytterligare och ytterligare. Att begrunda en utveckling är en utveckling i sig, som leder till ännu en.

 

Liksom denna plåtburk som 1916 innehöll bakpulver, något som garanterar ett gott bak garanterar utveckling ett gott liv.

Inför julen har många skolor i Sverige julpyssel. När jag var mindre och hade julpyssel i skolan fick man även bjuda in sina föräldrar så att de också skulle kunna pyssla. Alla barnen skapade saker som man kunde hänga i julgranen. Så efter allt julpyssel i skolan var granen som stod i vardagsrummet hemma smyckad med smällkarameller, rödagröna korgar, julkulor, tomtar och änglar. Allt skapat för hand med ett barns kärlek och fantasi. Det finns ingen julgran så vacker som den smyckad med handgjorda julgranssmycken. Så häng lite barnpyssel i granen!

 

Det som skapas på julpysslet behöver inte alltid vara något som har med julen att göra i en vuxen persons ögon. Men i ett barns ögon kanske det symboliserar något eller bara vill att föremålet ska hänga i granen för att föremålet är fint. Detta föremål föreställer en fågel som ett barn gjorde i Pepegojklubben under Hertig Karls marknad och den påminner mig om den jag gjorde för hand under julpysslet för länge sedan. Fastän denna fågel är ett bokmärke och inte ett julgranssmycke, en födelsedagspresent till Hertig Karl och inte gjord för julen så har denna fågel och min fågel likheter. De var båda rosa i tyg och hade en rosa och gul fläta. Idag minns jag inte varför jag gjorde denna fågel som inte skiner av julinspiration, men jag är säker på att den symboliserade något juligt och att det bara är så att jag vuxit ifrån min dåvarande fantasi…

 

 

 

Det är ju ett talesätt. ”Något att hänga i julgranen”. Man brukar ju säga så om någonting som inte är värt att hänga i julgranen. Med andra ord, något som inte är tillräckligt bra. Men vet ni något som faktiskt är något att hänga i julgranen? Bokstavligt och bildligt – Julen.

På bilden ser nu 11 stycken små tomtar som är gjorda av kottar och har huvuden av flörtkulor, röda filt luvor samt hår och skägg gjorda av en päslbit. Dessa söta små tomtar gavs in av Roger Alderstrand. Jag kommer ihåg när jag var liten och vi fick jul-pyssla i skolan, då gjorde vi likande tomtar som dessa. Kommer ihåg hur roligt jag tyckte det var och hur nöjd jag alltid vart för att mamma alltid blev lika glad när jag kom hem med en tomte med luvan på sne. Dessa går perfekt att hänga i julgranen, hänger och dinglar så fint bland barren. Jag har och kommer nog alltid älska julen. Det är så otroligt mysigt, tiden innan är ju bland det bästa. Adventsfikor, snön, julklappshandling och självklart chokladkalendern man får äta varje dag. Julen är årets mysigaste tid, så är det bara. Julmat är bland det godaste man kan äta och första smaken av julmust toppar nog listan. Allt bakande av lussebullar och pepparkakor, trots att man mest äter upp degen när mamma inte tittar på, men i alla fall.

Jag älskar julen. Älskar att ge bort julklappar och framförallt att få julklappar, såklart. Men själva stämningen är nog det allra bästa, det är något att hänga i julgranen.

Änglar i miniatyr?

Javisst, det funkar finfint.

Polkagrisstänger?

Javisst, om du inte vill äta dem förstås.

Julgranskulor?

Javisst, de heter ju trots allt julgranskulor.

 

Orglar? Nja, kanske inte det första man tänker på när man räknar upp saker man kan hänga upp i julgranen. För det första skulle en orgel i toppen mosa hela granen, för det andra ... vem tusan hänger upp ett instrument i julgranen – dem ska man ju spela på!

 

Det här kommer ifrån tjejen som gick på musikskolan i tre år utan att lära sig annat än en handfull ackord. Hon som var övertygad om att det faktum att hon inte kunde spela gitarr likt Billie Joe Armstrong efter denna tid berodde på att hon fick lära sig att spela på en akustisk gitarr istället för en elgitarr. Hon som sedan insåg att det inte var gitarren som var problemet; det var hon själv.

 

För att fatta mig kort; jag älskar musik med hela mitt hjärta men jag är inte menad för att spela på instrumenten som skapar musiken jag älskar. Jag skulle inte kalla mig själv för tondöv, det är inte det som är problemet, men det är något som gör att instrumenten och jag inte kommer överens. Vi pratar liksom inte samma språk. Avsaknad av tålamod, drivkraft ... ja, vad det nu kan handla om så är det något jag inte innehar, men uppskatta musiken det kan jag minsann!

 

Så därför så skulle jag vilja hänga upp alla instrument i julgranen, för jag anser att tack vare dem så är vår jord en mycket härligare plats att leva på. Orgeln i nyrenässansstil på bilden, den akustiska gitarren jag svor över och den icke-samarbetsvillige elgitarren är alla instrument jag vill hänga upp i min enorma och abstrakta julgran, för trots min oförmåga att spela på dem så vill jag att de uppmärksammas lite extra denna jul.

 

Tacka bjällrorna för Bjällerklang, trummorna för Little Drummer Boy och våra egna stämband för det kännetecknande dom dom dom (x cirka 1000) i Tänd Ett Ljus.

 

Tacka instrumenten för julen, för utan dem och deras musik skulle julen sakna en viktig del av sin magi.

 

 

 

Nu närmar sig julen, himlen blir mulen. Snön kommer snart och då tar julklappshandlandet fart. Vad ska i paketet lura, börjar folket klura.  Att ge bort en julklapp kan vara ett riktigt lotteri. Du vet aldrig hur glad din vän ska bli. Det kan ju bli en riktig nit trots allt slit. Att välja är svårt, ska paketet va hårt? Hur mycket ska det kosta? Ska det gå att posta?

Sen julaftonen kommer, som vi har väntat på och alla blir så glada att klappar ge och få. Vi samlas hela klanen kring den stora granen. Under granen ligger många klappar, alla har snören och vita lappar. En gran är tombolan i julklappslotteriet, den bästa klappen skänktes av geniet. För på julafton vill ju flera med sina klappar briljera. Tombolan på bilden från 1920 är tom nu, men så har inte alltid varit förstår du. IOGT har använt den flitigt, när de under alla åren slitit. För en glad och nykter jul med en massa kul. En jul utan berusning har mycket större tjusning. Så skåla glatt med rätt slatt och ni kommer julen minnas! Detta hälsar tomtefar och tömmer sitt kar.

Många klappar jag hoppas ni får, 
jag önskar er alla God Jul och Gott Nytt År!

 

Vi önskar er alla en riktigt god jul!

 

 

Julen är barnens högtid. Jag hörde det sägas till och från under min barndom men kunde aldrig riktigt förstå vad som menades med det. Nu har jag fyllt 18 år, julklappsönskningarna har minskat i både mängd och omfång, och jag förstår till sist vad de vuxna menade.

 

Trots att julen förstås är mer än julklapparna så har mitt engagemang för julen ändå avtagit. Ta bort granen, maten och Kalle Anka vid tre så är det inte så stor skillnad på julen och påsken. Samma släkt, samma diskussioner och liknande mat. Nej, den stora skillnaden är barnen. Är ett barn någonsin så spänt som dagen innan julafton? Någonsin så blygt uppspelt som när tomten kommer? Någonsin så belåtet trött som efter en lång kvälls öppnande av, och lekande med, julklappar?

 

Barnen är förnöjelsen och deras kreativitet är inspirationen. Denna hemmagjorda drake tillverkades på 50-talet av en ung Börje Ohlsson. Det känns säkert att säga att han fick hjälp av Lotta, Danne och Madeleine, vars namn är målade på draken tillsammans med solar och blommor. En färgsprakande skapelse full av barndomens skaparglädje.

 

”Just väderleken den här dagen, det var något enastående hur lugnt det var den där dan. Han är så lugn där uppe. Iris skulle bjuda på kaffe och Stefan binder fast draken vid en stubbe och draken står stilla hela tiden. Jag har flygit mycket drakar i mina dar men sånt lugn har jag aldrig sett. Den stod alldeles stilla.” – ur Börjes berättelser om drakar 2006-05-11

 

Jag tycker att denna återgivning av vad jag föreställer mig vara en solig sommardag kring midsommar är väldigt vacker. Bilden som målas upp känns frusen i tiden, fjättrad liksom draken vid en stubbe, enbart svagt gungande i tidens vind.

 

För mig symboliserar draken barnen och kreativiteten. Och det är verkligen något att hänga i julgranen!

 

 

 

Jag har valt att skriva om datorer på museet. En av dem har en vit skärm,  ett svart och vitt system, ett tangentbord och en svart mus.

1987 fanns det datorer som hette VICTOR 9000. Victor var mycket bra att använda för den tiden eftersom det var modern teknik. Att ha dator är jätteviktigt nu. I den här världen kan du inte jobba när du inte har någon dator.

Systemspecifikation är baserad på Intels 8088-processor och 128KB av huvudminnet.

Jag tycker att IBM var det bästa datorföretaget. Den 8 mars 1983 meddelade IBM IBM XT och det var bra för den tiden. Jag tycker nu att det bästa IT-företaget är Apple. De är jättestarka och snabba. Och de producerar MAC-datorer.

 

Gästbloggare: Mohamed Osman Husein

 

 

 

 

 

 

I en tid där hus byggs för att hålla i 50 år, där elektronik är gjort för att gå sönder, där det mesta består av plast som långsamt förmultnar, kan frågan vad består? vara aktuell.

Vad kommer vi att lämnar för spår efter oss? Vad lämnar du för spår efter dig? Teknik är kanske dagens största kunskapsbärare men datorer eller telefoner blir samtidigt inaktuella snabbt. De går sönder eller blir omöjliga att utvinna information ifrån. Är det någon av er som har en diskettläsare hemma? Eller en VHS-spelare? Ja, ni fattar vad jag menar.

Teknikens förgänglighet får mig att tro att vi i framtiden inte kommer lämna lika mycket fysiska spår efter oss.  Kanske kommer vi istället att lämna virtuella spår. Någon gång i framtiden skulle en forskare kunna studera din blogg, din spotifylista eller en kommentar på Facebook. Nätet, världens största museum.

Om du verkligen vill lämna ett fysiskt spår efter dig, föreslår jag att du låter det sjunka till havsbotten. Många föremål förvaras nämligen bättre i vatten. Ett exempel är denna vinflaska. Den sjönk med ett skepp i östersjön någon gång på medeltiden. Vinet är borta men flaskan består. Om du vill undslippa förgänglighetens klor är därför mitt bästa tips att du gömmer dig på havets botten.

 

På tisdagen diskuterade vi förgänglighet, om för det första vad själva ordet betyder och sedan vad det faktum att föremål är förgängliga betyder för så väl oss som föremålen. Några dagar senare såg jag på den andra filmen om Narnia. Vad har då den här, för mig, nostalgifyllda filmen med temat förgänglighet att göra, kan man då fråga sig.

 

I början av filmen upptäcker syskonen Pevensie att de befinner sig i ruinerna av deras slott, Cair Paravel. Delar av väggarna lite varstans, ett par pelare och förvånansvärt nog en schackpjäs är det enda som finns kvar av deras älskade hem (och en gömd kammare fylld med personliga skatter, men schhh). Den där schackpjäsen klarade sig förvånansvärt nog, mot alla odds kan man tro då syskonen senare upptäcker att det gått mer än tusen år sedan de lämnade landet under dess gyllene tid.

 

”Well, I didn’t exactly have a solid gold chess set in Finchley, did I?”

 

Där har vi det, mycket av ett föremåls förmåga att bevaras i sin helhet beror nämligen på materialet det är gjort av. En schackpjäs av guld klarar sig finfint (inte enbart i magiska världar) medan en av trä skulle förmultna allt för snabbt, om det är tusentals år det handlar om.

 

Den här gaffeln fann man under en arkeologisk utgrävning vid Nyköpings Hus år 1950. Själva gaffeln består av järn medan skaftet är gjort av trä. Här har hela gaffeln, både delen av metall och den av trä, bevarats rätt bra, även om jag åtminstone inte skulle vilja använda den för att äta med. Kanske kan museet låna ut den till Ariel, hon är kanske inte lika kinkig när det kommer till dinkelhoppare som jag är när det kommer till bordsbestick.

 

Ett arkeologbesök på magasinet och vi samtalar om medeltida lantbruksredskap, artonhundratalsutgrävningar och föremålshantering.
I mig ekar något annat.
Förgängligheten.

Arkeologen berättar att vi kanske inte kommer lämna några spår efter oss i framtiden.
Allting vi äger idag är plastiskt.
Husen inte längre byggda för att hålla.
Vi återvinner och gör om och vi lämnar inga spår.
Disketter går inte att läsa av längre.
Snart kanske USB inte finns mer.
Allting vittrar, försvinner, rinner iväg.
Och framtidens människor kanske inte kommer att veta av oss.
De andra skämtar: om det ens går att leva efter oss. vi förstör ju bara vår planet.

Aj.
Vi väljer tema förgänglighet.
Jag går ut och söker i arkeologiska samlingar.
Finner glasskärvor från 1580.
De glittrar fortfarande.
Drygt femhundra år senare.

Det finns en förgänglig poetisk smärta i skärvorna.
Glas som spricker, poröst och skört.
Eller kristallkronans svarta glasdroppar som exploderar.
Glaset ett levande material.

Allting levande, allting förgängligt.
En uppgivenhet sköljer över mig.
Någonting borde vi väl ändå lämna kvar?
Om inte annat så kanske åtminstone en känslomässigt kärleksfylld atmosfär.

 

Förgängligt, något som inte består. Något som inte kommer finnas för alltid och för evigt. Det är veckans tema. Och det finns tusen tankar att tänka kring just detta, vad som inte kommer bestå.

Jag tror att i framtiden, är det inte speciellt mycket saker från vår tid idag som kommer finnas kvar och berätta något om hur vi har det. För det första så kastar vi bort så mycket, vi sparar inte längre på enkla saker som en kökskniv, som den på bilden ovan. Sådana saker sparar vi inte på längre, utan vi är för bekväma med att kasta bort och köpa nytt. För det andra så återvinner vi så himla mycket idag, plastflaskor till coca cola burkar till gamla bildelar. Vi återvinner så otroligt mycket så det är en stor anledning till varför jag inte tror vi kommer ha speciellt mycket saker som kommer sätta namn på vår tid. Folk sparar inte lika mycket, saker går inte i arv lika mycket längre och vi kastar bort eller helt enkelt tar sönder alldeles för mycket för att mina barnbarns barn ska kunna ge något från min tid idag till ett museum för folk att titta på i framtiden.

Jag tror att våra saker vi använder oss idag är förgängliga. Dom kommer inte kvarstå. Det kommer inte vara saker som vi om 100 år kan ställa på en hylla i något museum. Jag tror faktiskt inte det. Dels för att vi inte tar hand om våra saker speciellt bra, dels för att vi återvinner och dels för att vi inte tar hand om miljön så vem vet om något ens kommer stå kvar i framtiden. Men den stora anledningen är för att vi återvinner allt vi bara kan, vilket är otroligt bra för miljön och otroligt hjälpsamt – men för historien är det kanske inte det bästa. Eftersom en sak som idag är en skrotad bil kan om 10 år vara i princip vad som helst. Det är saker som inte kvarstår. Saker som är förgängliga.

Tiden, det är människans värsta fiende och bästa vän. Med tiden kommer nya uppfinningar, utvecklingar och ny kunskap. Men med tiden kommer även förändringar och ibland innebär dessa förändringar att vissa saker man håller kärt försvinner. Är våra kära traditioner, vårt älskade språk och vår härliga kultur beständigt eller förgängligt? Kommer man fortfarande dansa runt midsommarstången om hundra år eller finns det då inga växter kvar att göra en stång utav? Kommer svenskan att dö ut för att engelskan blir vanligare och vanligare i vardagen? Kommer den vita, kärleksfulla och mysiga julen fortfarande finnas? Eller kommer dessa glömmas bort och endast finnas att läsas om i historieböcker?

En framtid utan våra traditioner, vårt språk och vår kultur känns inte som om det vore dagens framtid, utan istället som en helt annan värld som inte hör ihop med idag. Jag vill inte att framtiden ej ska höra ihop med idag och verka som en helt annan värld, jag vill att man ska kunna relatera till dagens människor om tre hundra år och vara glad över att ingen lät våra kära traditioner o.s.v. blev något förgängligt.

 

Som ni säkerligen ser, är det en runsten på bilden. På 300- till 1000-talet var det ett populärt sätt att sprida information. Helt förkastligt att använda nu för tiden. Om man jämför med dagens digitala teknik var t.ex. vikingarnas sätt att förmedla och sprida information mycket ineffektivt. De datorer och program vi idag har låter oss med hjälp av internet skriva en text, som denna, som alla över hela världen kan ta del av utan att resa sig. Att säga att det inte är fantastiskt är bortskämt.

 

Skriva direkt på papper gör vi ju dock fortfarande. En självklar metod för kommunikation även fast sättet har funnits mycket länge. Det finns ett mycket bra argument till varför den metoden fortfarande lever kvar, förgänglighet. Att över flera år spara information digitalt kräver att man då och då måste föra över informationen till nyare typer av lagringsenheter för att sedan kunna gå att få tag på. En tidskrävande process om det rör sig om mycket information lagrade på många enheter.

 

Detta gäller även andra områden. Nya tekniker kommer och ersätter vid sidan av att vissa lever kvar, åldras men inte blir sämre. Samtidigt som nya tekniken ökar graden av förgänglighet så är det en drift att komma på nya uppfinningar som ska vara så bra att det inte behöver bytas ut och sedan försvinna, såvida de inte får hamna på ett museum såklart.

 

Denna konstiga vita sten ser inte mycket ut för världen, och ett ovant öga skulle kanske kasta en blick på den och sedan bestämma sig för att det bara är en sten. Big deal.

 

Föreställ dig nu att du lever i framtiden, 9000 år in i framtiden närmare bestämt. Vad tror du då du skulle säga om en nutida dator? Skulle du ens känna igen den för vad den är? Eller skulle den lika gärna ha kunnat vara en lustigt formad vit sten?

 

Den konstigt formade vita stenen är inte bara en sten, den är ett 9000 år gammalt verktyg, tillverkat av en då levande människa, i Jönåkers trakten. Det krävs kanske en expert för att känna igen något sådant här, men när man väl vet vad det är sveps man oundvikligen med i en malström av bilder som för en tillbaka 9000 år i tiden, till vad som kallas den yngre stenåldern.

 

7000 f.v.t. använde man sig av andra sorters material till verktyg, men förgängligheten i material som trä och ben gör att ytterst få, om ens några, sådana kvarlevor finns att finna i vår tid. Sten däremot, är en annan femma.

 

Det är nästan overkligt att hålla i något som en person som levde för så länge sedan har hållit i. Det är på något konstigt vis inspirerande. Det betyder ju att saker kan bestå, att inte allt är dömt att dö.

 

Men är det så? Om trä är förgängligt, vad är då plast? I mitt exempel med en dator som hittas om 9000 år antar jag ju att den håller i 9000 år. Nu vill jag inte vara sådan, men mina datorer håller knappt i två år. Att de ska finnas kvar i igenkännligt skick om 9000 år är skrattretande.

 

Det är ironiskt att människor för 9000 år sedan bara kunde fundera på nuet och ändå lämnade efter sig något som höll så länge, medan vi idag hela tiden fokuserar på framtiden och ändå inte kommer lämna något för den.

 

Det är lika bra att vi inser att det bara är genom att leva i nuet som vi kommer kunna lämna något alls kvar efter oss. Vi måste sluta fundera på vad vi kan, borde och vill göra i framtiden och fokusera på att göra något nu istället.

 

När jag såg dessa små knappar i olika färger så tänkte jag att hur många lager av smuts och jord behövdes inte skrapas och putsas bort för att man faktiskt skulle kunna se dessa små knappar?  Det fick mig och tänka på hur mycket jobb det faktiskt läggs ner för att få fram alla dessa föremål som legat nergrävda under jorden i så många år, som sedan ska visas för folk i olika slags samlingar eller sparas till framtiden. Hur lång tid det tar att skrapa bort all jord och all smuts för att man ska kunna se föremålet.

Det finns ju så mycket som vi ännu inte hittat, som ligger där under lager av lager av jord. Som måste putsat och slipas för att få fram former och färger. För att få fram minsta lilla detalj som är kvar efter så många år under jorden. Det är lite intressant att tänka på, vad som faktiskt kan finnas där under från förr som vi inte ännu sett. Nog för att vi hittat otroligt mycket saker utav våra arkeologer men tänk hur mycket som faktiskt kan finnas kvar. Som vi missat eller råkat kasta bort.

Det var rätt intressant att se så många föremål som legat nergrävda och se hur de faktiskt är lika hållbara idag, att de har samma former och skepnader fortfarande. Efter lite av skrapning av jord och smuts. Häftigt hur det faktiskt går att bevara något så uråldrigt.

 

På ytan ser vår Jord ut som en planet med bara jord på och som inte heller kan innehålla något annat än jord. Men gräver man och tittar lite djupare ned finns det skatter att finna! I den arkeologiska samlingen på raspen finns det många olika föremål som har varit begravna långt ned under flera lager av jord. Under dessa lager av jord har vissa föremål bevarats mycket väl medan andra mindre bra, men detta antennsvärd från bronsåldern är ett utav de föremål som har bevarats otroligt bra. Detta svärd har ett profilerat handtag med hålgjutet fäste och avslutas med två motställda fågelhuvuden. Detta svärd var funnen vid en utdikning av en mosse där svärdet hade legat under många år.

I jordens olika lager hittar alltså arkeologer olika skatter som detta svärd, frågan är då om man ska gå ut i trädgården och gräva ned något som man vill att framtidens arkeologer ska finna? Kanske man kan lura dem genom att göra en konstig apparat som ska se ut som ett vapen så försöker de i framtiden lista ut var ifrån föremålet kommer och hur det användes? Kanske lyckas man till och med lura framtidens människor att det är utomjordiskt. Eller så skänker man bara bort sina värdefulla, historieberättande föremål till museet som kommer att bevara föremålen åt en i hundratals år...

 

 

Alla nycklar kan öppna upp okända rums dörrar och denna specifika nyckel öppnar en dörr till det förflutna. Den hittades vid en arkeologisk utgrävning vid Nyköpingshus på 20-talet. I lagren av jord framkom denna ur leran. Väldigt symboliskt att det är en nyckel man hittade, tycker jag. För arkeologi öppnar alltid dörrar till det förflutna, vare sig det är nycklar man hittar eller något helt annat. Arkeologin själv är nyckeln till dörren som leder in i vårt förflutna.

 

Ibland kan det vara otäckt att öppna dörrar till rum med okänt innehåll men nyfikenheten tar ofta överhanden och man trycker ändå in nyckeln i nyckelhålet. Med spänd förväntan vrider man om nyckeln och trycker ner handtaget, samtidigt som man hoppas få se det man vill. Allt som oftast leder sådana här förhandsförväntningar till antiklimax.

 

Nyckeln ovan kanske först verkade som en spännande upptäckt, men när den sedan visade sig sakna någon som helst relation med DEN nyckeln, uteblev nog champagnen. Men ändå hade man öppnat en dörr.

 

Ibland är vårt förflutna ett rum vi helst inte sett och helst vill stänga dörren om igen. Men nyckeln har använts och bör nu kastas ner i ån innan man kan låsa dörren igen. För det är på det viset vi borde se på nycklar: inte som föremål som låser dörrar utan som öppnar dem.

 

Det finns många dörrar att öppna upp, en del har flera lås än andra dörrar, men jag är övertygad om att alla dörrar går att öppna – inget rum är för alltid förseglat. Det ända vi behöver är rätt nyckel.

 

 

Den stora stenbumlingen på bilden ovan är så fantastiskt vacker.
Den ser knappt ut som en sten.
Mer som en kotte, en kolabit, lite bark eller koda.

Jag ser framför mig hur stenen legat på en plats där den utsatts för vädrets väsen.
Regn, vatten, sol, sand, lera och åska.
Sedan stenåldern har den slipats av vindar, vatten och diverse materia som den kommit i kontakt med.

Och varje litet möte med luft, material och omgivning har ärrat stenen.
Modellerat, skalat, skulpterat den.
Därför ser den ut precis så som den gör just nu.
Den är en summa av tidigare existens.
Stenis.

Jag tänker på en lök.
Jag tänker på oss människor.
Vi är precis som stenen.

Bara att allt det vi är med om.
Alla spår, ärr och hål.
De syns inte utanpå.

 

Förändras världen som snabbast under just denna tidsålder?

Man tycker ju att med den, till största delen, samhörighet vi har uppnått på jorden och med all vetskap om hur saker och ting fungerar och används så borde ju nu vara den tid där flest händelser har skett.

 

Vi har bilar och vi har datorer. Mikrovågsugnar och kärnfysik. Vår tid är högteknologisk.

 

Allt vad man använde sig av i samhället förr i tiden, bara ett par hundra år tillbaka rymmer knappa bekvämligheter.  Till ytan kan man tycka att inte mycket alls var blev åstadkommit på tiden innan vår.

 

Vad jag tror är att folk om hundra, tvåhundra år kommer att kolla tillbaka på vår tid och inte se fler uppfinningar än vad tidigare århundranden har frambringat. De kommer se sin tid som den så nära utopiska världen vad gäller utveckling av teknologi och vetskap. För dem kommer fler paralleller dras mellan hur vi nu lever och hur man levde för ett par hundra år sedan än vad vi kan göra idag. Om det stämmer eller ej återstår att se. Mycket väl kan det vara så att det är början på 1900-talet fram tills nu som är den tid då händelserna var som flest på vårat jordklot.

 

Bilden föreställer spillror av kotänder hittade på Skavstaområdet. Det är precis i trakten av var den gård jag bor på finns. Hur gamla tänderna är vet jag inte, men jag vet att likadana bitar av kotänder kommer att kunna hittas på min gård om hundra år. Kanske hittas dem i ett århundrande då djur inte används för att utvinna t.ex. mjölk. Vad drar dem i så fall för slutsats om hur vi levde jämfört med tidigare generationer vad gäller just denna aspekt?

 

 

 

Människor har lager, jorden har lager och lökar, dem har en himla massa lager dem med.

 

Skalar man bort lagren från alla dessa så kommer man dock till kärnan; människans sanna jag visas, slutligen kommer man till jordens kokheta inre och i löken är det en stor klump i mitten.

 

Inläggets fokus är arkeologi, så det mest passande är väl således att lägga fokus på det mittersta exemplet; på jordens alla lager och på vad de egentligen består av.

 

Jag vet att jag alltför ofta visar naturvetenskapseleven i mig när jag skriver dessa inlägg men jag måste bara pointera att min första tanke när jag läser dem där orden igen är från biologilektionerna ett par år tillbaka; till när vi pratade om podsol och humus, men det är egentligen inte det jag menar.

 

Uppe i Kungstornet finns en utställning om medeltiden, ni vet den där med den enorma och jätteläskiga råttan, och där kan man precis i början se hur jorden (det bruna vi kliver på, inte planeten vi bor på) skulle se ut i genomskärning. Överst ligger mobiltelefoner och diverse moderna mojänger och ju längre ner man kommer desto äldre är föremålen som ligger blandade med jorden.

 

Den här pilspetsen, som är från bronsåldern, låg inte så att man hittade den när man sparkade lite lätt med skon mot marken, inte heller kunde man ha hittat den när man planterade blommor – för den låg begraven på två meters djup. Det var vid upptagandet av en utfallsgrav cirka 500 meter nordöst om Harlinge prästgård som fyndet gjordes, det var då man fann pilspetsen med holk, två nithål och med holklås som sträcker sig över hela bladet.

 

 

”Arkeologi det handlar om ruskigt gamla saker” sa min högstadielärare till mig och visst hade han rätt. Tid efter tid, lager efter lager, fynd efter fynd.

Jag valde att djupdyka i 1500-talets och 1600-talets lager av sen medeltid och tidig renässans.

Ett av de många arkeologiska föremålen som gömmer sig i detta lager är glas, eller rättare sagt krossat glas. På bilden kan du se rester av dricksglas, till stor del vinglas som tillverkades i Nyköpingstrakten. 10 minuter utanför Nyköping ligger Stora Glashyttan, en plats som givetvis fått sitt namn efter det glasbruk som en gång låg där.

Hertig Karl som var kung av Sverige beslutade 1581 att det behövdes en glashytta i närheten av Nyköping. Hyttan blev en av Sveriges första. Karl hade en hustru som hette Maria av Pfalz som han hämtat hem från Tyskland. Karl såg upp till Maria och deras äktenskap har beskrivits som kärleksfullt. Han lät som en hyllning smälta in hennes monogram på alla vinglasen som tillverkades i hyttan. Vilket går att se på de glasspillror som finns bevarande.

När Maria dog var Karl förkrossad, han lät tillverkningen av de speciella vinglasen med monogram fortsätta, inte ens efter att hertigen hade gift om sig slutade monogrammet att pryda glaset.

 

1969 donerade Gwendolen Fleetwood (1888 – 1976) ett stort arkivskåp till Sörmlands Museum. Det var ett arkivskåp som innehöll mycket! Det var fotografier, dokument, dagböcker, manus och teckningar plus en hel del till. Allt detta hade tillkommit under flera generationer hos familjen Fleetwood. Jag kunde räkna till över ett 30-tal stora mappar vilka endast innehöll brev. Otroligt många brev, och av att bedöma de brev jag såg, så var de i mycket fint skick. Det är helt otroligt hur mycket som skulle gå att ta del av om man läste alla dessa brev.

 

Att donera en stor samling som denna från släkten Fleetwood är enligt mig mycket generöst även fast man inte ger bort föremålen så att man aldrig får se dem igen. Jag undrar lite hur jag skulle göra ifall jag, i framtiden, vill dela med mig till offentligheten av vad jag skrivit till personer i den ålder jag är nu. Ett fysiskt brev till en vän har jag knappt sänt. Kanske blir det så att det i framtiden doneras gamla mobiltelefoner fyllda med information om olika saker. Ett format jag tror skulle vara rätt ointressant idag men när dagens mobiltelefon blir en antikvitet så tror jag att det skulle vara högst intressant att i ett arkiv leta bland mobiltelefoner och läsa innehållet, om möjligt såklart. Det blir då ett format som framtiden inte förmodligen kommer att använda i vardagen.

 

På Sörmlands Museums hemsida går det att läsa många historier och fakta kring bl.a. släkten Fleetwood. Många av dessa finner jag mycket intressanta. Här kan du läsa mer.