Då och då så sägs det ju att magen är vägen till hjärtat. Jag tror att det kan ligga någonting i det, för helt seriöst, äter du för att leva eller lever du för att äta?
 
Det är faktiskt någonting väldigt väldigt speciellt med att laga mat och äta middag tillsammans med dem man tycker om, eller inte tycker om. En av mina värsta mardrömmar är det ska bli som för utomjordingar i Kalle Anka; att man bara äter ett litet piller som innehåller allt man behöver för att överleva. Att hacka lök och steka köttfärs är terapi!
 
Att laga mat tillsammans med en fin spis är någonting som gör livet lite lättare (och nej jag förespråkar verkligen inga förlegade ideal om att kvinnor ska stå fastkedjade vid spisen). Det är ganska lätt att laga mat, och när det blir bra så får man en schysst bonus: god mat. Plus att du känner dig ganska lyckad för att du lyckades svänga ihop någonting konstruktivt.

Hmm jag tror aldrig jag riktigt har reflekterat över en spis någon gång… Innan idag alltså, så nu gäller det sätta sig ner och ta en funderare…



För två somrar sedan var vi ute på båtsemester och när händelsen jag ska berätta om inträffade var vi ungefär två timmar utanför Visby hamn. Jag och Oscar stod och lagade mat på gasspisen (okej då, nu misslyckades jag lite med återkopplingen eftersom den på bilden inte var en gasspis men ändå) och det gick väl bra och så tills jag var ganska färdig och skulle lägga tillbaka stekpannan. Eftersom jag stått och stekt köttbullar i den ett tag var den ju ganska skitvarm så när jag var på väg att stoppa in dem bland de andra kastrullerna var det inte så konstigt att mamma blev sur. Och det var väl tur, och faktum är att jag nu i efterhand inte fattar varför jag inte tänkte mig för innan, men man lär sig som sagt av sina misstag.

I alla fall. Mamma ryckte den skållheta stekpannan ifrån mig för att gå och skölja av den i kallt vatten. Viktig notis här: vi var på en båt som i och för sig är stor för att vara en familjebåt men med ändå ganska trångt om plats, och dessutom var vi ju ute på havet. En liten våg som vi var väldigt oförberedda på gjorde att den stekheta stekpannan som mamma höll i nu istället trycktes mot min blottade underarm. Och AJ! Vad ont det gjorde!

Resultatet blev tre ”prydliga” mellanstora och varfyllda brännblåsor strax på utsidan av armbågen och jag tror faktiskt att man fortfarande någorlunda kan urskilja var den värsta skadan var. Nu blev det här ju egentligen inte speciellt mycket om en spis men man kan alltid se det som vår gasspis var boven i dramat från början. Som värmde upp stekpannan alltså. Men det var i alla fall det ända minne som jag kom på nu som jag kunde relatera till en spis…

Jag har många minnen med just spisen. Kanske eftersom den är kökets hjärta och kanske just därför att jag aldrig har varit rädd eller feg för att prova på något nytt vid dess sida.

Jag har lagat min första falukorv, bränt ett stort antal pannkakor, men ändå lyckats med säkert ännu fler. Jag har satt min sista potatis, stänkt upp stekflott på mina stackars händer, bränt handlederna på helvetes heta plåtar och sist men inte minst placerat min lilla hand på en nyss använd platta.

Det var nog det värsta traumat för mig med spisen involverad. Jag minns fortfarande vilka svullnande blåsor som uppstod efter mitt lilla misstag att ta stöd mot plattan för att hoppa ner från diskbänken den eftermiddagen. Man kan ju tro att jag, som var med om en sådan otäck och obehaglig upplevelse aldrig skulle återvända, eller någonsin gå i närheten av ett kök, och kanske än mindre en stekhet spis. Men icke, jag blev inte direkt avskräckt, snarare blev jag kökets mästare, och under en lång tid i mitt liv var köket mitt kungarike och jag var dess drottning som sjöng, bakade och regerade.

Jag älskade att se något som var så enkelt att göra, se så svårt ut i andras ögon. Jag tyckte verkligen att köket var den bästa lekplatsen på hela jorden. Det tycker jag i och för sig än idag. Men lusten att vara där morgon till kväll har dämpats något, och drömmen om att bli kock eller konditor har svalnat av. Precis som med en avslagen, nyss använd spis. Men någon gång kommer man ju antagligen bli lite hungrig och då kommer jag kanske att slå på knappen igen. Och då ni, då ska ni få se på soppa!

Bon  appétit!

När jag flyttar hemifrån så funderar jag fullt allvarligt på att ta med min mamma till den nyinvesterade lägenheten. Det är inte bara för att jag tycker om min mamma, utan också för att hon gör världens godaste mat.

Under min uppväxt har jag alltid blivit serverad den godaste köttfärssåsen, den godaste korvstroganoffen och det godaste tacos utbudet som går att få. Om bara några år så kommer inte denna lyxiga servering existera mer, då kommer det bli snabbmakaroner och bränd falukorv till middag dag ut och dag in.

Ett annat alternativ än att ta med min mamma Annelie är ju att granska hennes sätt att laga mat. Då kanske man lär sig utifrån det och gör lika god mat själv sen, men jag tror att det krävs flera år av träning för att resultatet ska bli det samma. Jag tror kokboken kommer bli min stödpelare när jag skaffar egen lägenhet. Men så länge jag inte tröttnar på makaroner och köttbullar eller korv så kommer jag nog leva på det.

Med detta vill jag säga att man kan leva på samma maträtter varje dag, så länge man inte tröttnar på det, vilken man kommer att göra. Därför ger jag kokboken en applåd och sätter en punkt här.

En spis säger mig inte så mycket, dom finns mest bara där. En sån där bra-att-ha-sak. Eller mer nödvändigt att ha snarare. Jag kan komma på ungefär tre grejer jag associerar med en spis.

Först sådana där usla skämt om kvinnor och spisar, att de borde vara fastkedjade där och liknande. Nu tycker inte jag dom är usla på grund av att de ska vara "förnedrande" eller liknande, de är bara dåliga och gamla. Kom på något nytt liksom.

Sen tänker jag på matlagning, och min brist på kunskap inom det området. Jag kan göra makaroner med ost eller nudlar. Det kommer jag inte komma långt med den dag jag flyttar hemifrån. Se! Kvinnor-vid-spisen-skämt håller inte, alla kan faktiskt inte laga god mat. Även om jag skulle vilja kunna.

Till sist tänker jag på mina irriterande tvångstankar. Jag har värsta grejen att allt i huset måste vara säkert innan jag går utanför dörren, för jag skulle inte kunna ha på mitt samvete om huset brann ner. Så därför måste jag gå upp en kvart tidigare varje vardag för att ha tid att gå runt och inspektera så allt är avstängt. Då är spisen det viktigaste momentet också. Där står jag minst fem minuter och kollar så att alla plattor är avstängda. Det är inte roligt, men better safe than sorry, typ.

Kanske är det därför jag inte gillar de där skämten? För att jag känner mig fast där varje dag, motvilligt. Spisar är sämst helt enkelt.

En rund bricka med den brittiska flaggan på. Den hamnade på arkivet 1983 och vi vet inte hur gammal den är, men att den användes som serveringstillbehör förr i tiden.

Peignoir är ett franskt ord inspirerat av det andra franska ordet peigner, som betyder kamma. Peignoir, eller penjoar, är mer känt som kamkofta.

En kamkofta är en slags morgonklänning för kvinnor. Denna morgonklänning har man över sin riktiga klänning när man ska vårda och kamma sitt hår. Det är Christina Gyllencreutz som givit föremålet till Sörmlands museum.

För mig kan denna kamkofta kännas väldigt pretentiös och vuxen. Var kamkoftan verkligen livsnödvändig för användaren? Förmodligen inte. Förmodligen var kamkoftan bara en av dem många materiella ting som användes flitigt i hopp om att förstärka en trasig självbild. Att vara nöjd är för människan patetiskt.

Du ska lära dig svåra ord, du ska börja snusa. Du ska komma i tid, du ska upp tidigt och lägga dig sent, äta grönsaker och snacka politik med grannen. Du ska lära dig dricka kaffe, läsa mer, veta mer och undra mindre. Du ska samla så mycket vuxenpoäng du bara kan ända tills åldern speglar och bekräftar din sorliga vuxenhet. Då ska du längta tillbaka, då ska du tatuera in en ros på stjärten, då ska du köpa en dyr sportbil, då ska du bli för full på en förfest och pierca ögonbrynet. Då ska du bråka med dina bästa vänner, fly till ett annat land och dränkt i spya med bultande huvud ska du sluddrigt upprepa frasen ”Life is a bitch”.

Vi lever livet upp och ner, och ut och in. Aldrig är vi nöjda, alltid måste en kamkofta komma och rädda vår självbild. Alltid misslyckas den, bara klänningen koftan kan rädda.

Kom ihåg att vara nöjd och ge upp är inte samma sak.

Jag var sjuk denna vecka och blev därför tilldelad en sak att skriva om. Det vart en lerduva, och det var ett så sjukt bra val! Tack! För vad är lika knasigt som fåglar egentligen.

Det finns till och med väldigt många liknelser som dumförklarar fåglar. Jag vet inte inte riktigt vad de stackars fåglarna har gjort för att förtjäna alla dessa uttryck men jag tänkte försöka bena igenom de jag kommer på iallafall.

Tänkte börja med göken, vars latinska namn är Cuculus canorus. Då får man nästan skylla sig själv om man blir kallad knäppgök. Cuculus låter ju bara helt konstigt.

Över till hönsen. Är det något fel på deras hjärnor eller är det helt slumpmässigt att man kan kalla folk för hönshjärna? Och varför inte tupphjärna? Ligger det något sexistiskt bakom detta uttryck? Eller så kanske det bara låter bättre, vad vet jag.

Apropå nedsättande mot kvinnor kan man ju säga skata. Jag börjar märka en trend här, gillar den inte riktigt.

Nu kommer jag inte på några mer, men jag undrar fortfarande varför just fåglarna har blivit utsatta för dessa nedsättande uttrycken. För fåglar är ju rätt gulliga, men det kanske är just för att de är knasiga också.

Hur tekniken hela tiden utvecklas är något som både kan vara grymt fascinerande men dessutom ganska skrämmande. Jag menar hur snabbt det ändå går, och hur lite koll vi har på hur dagens maskiner egentligen fungerar. Själv kan jag säga att jag sen i julas äger en iPhone och det är skitcoolt på alla sätt, men ändå, var är utvecklingen på väg?

Jag vet att det kan verka långsökt och ganska knasigt, men jag tänker på en engelsk bok jag läste tidigare i år som är en framtidsbeskrivning av ett samhälle där allt är datoriserat och människorna har datorchip kopplade direkt till hjärnan. Visst känns det avlägset, men samtidigt, jämför bilden på ”stenåldersmobilen” på bilden (som endast är ungefär tjugo år gammal) med dagens touchscreenmobiler som har allt och lite till. De är ju faktiskt en mindre version av de bärbara datorer många av oss har hemma, bara utan riktigt tangentbord. Och om utvecklingen gått så där långt på femton år ska det väl inte krävas så mycket till innan vi är där boken utspelar sig. Boken heter Feed och jag kan verkligen rekommendera den. Riktigt intressant läsning!

Mobilen som själva temat ska kretsa kring (alltså inte iPhonen) är en sk. Technophone 705 och lanserades alltså under början av nittiotalet. Hela bolaget var faktiskt ägt av svensken Nils Mårtensson, i alla fall tills han lyckades sälja det för den nätta summan av 50 miljoner pund till Nokia i början av nittiotalet. Och så ett tack till Olof Hermelin som var arkeolog för Sörmlands museum som skänkte telefonen till museet så att nu hade möjlighet att skriva det här inlägget.

Men min poäng är, blev lite invävt och komplicerat kanske, att tekniken utvecklas hela tiden och det gäller verkligen att hänga med. Det är lite knasigt ändå hur vi som människor lyckats utveckla och förbättra nästan alla faktorer i våra idag högteknologiska liv på ungefär tjugo år… undrar hur det ser ut 2030?

På somrarna sätter man sig verkligen in i hur många olika utseenden det finns. Bara ett par speciella solglasögon kan förstärka ett utseende.

Fyrkantiga, trekantiga eller ett par vanliga pilotbrillor. Alla solglasögon har en egen karaktär och kan ofta beskriva personers personligheter. Dessa charmiga solglasögon ger mig ett intryck av att en riktig lirare skulle kunna använda dem. Definitionen av en ”lirare” är i mitt fall en väldigt framåtriktad, rolig och väldigt knasig person som får folk att skratta. Jag använder själv pilotbrillor, inte bara för att jag tycker det är snyggt utan också för att sätta pricken på i:et när det är sommar, att verkligen bevisa att ”nu är det sommar!”, därför är jag väldigt emot att använda solglasögon innan det är säsong för det.

När man är i ”bära solglasögon” tycker jag att bära solglasögon är lika självkart som att bära underkläder. Man blir liksom fast i dem. Det bästa med solglasögon är att de inte bara är snygga, dem har en mycket bättre funktion, och vad kan det vara? Svaret vet nog alla.

Jag menar, att faktiskt kunna ha en annan levande varelse inuti ens egna kropp? Det känns för mig personligen lite mysko. Då är jag ändå helt och fullt medveten om att det är den typ mest naturliga saken som finns i hela världen. Men ändå. Jag kan ändå inte sluta tycka att det är lite skumt att en annan individ liksom simmar runt i ens egna kropp.

Så för mig är alltså en graviditet ganska knas. Fast nyligen blev jag ännu mer förvånad över en sak som också är ganska knasig i sig, men ännu knasigare i sammanhanget graviditet, Här har ni det:

Föremålet. Är knas helt enkelt, knas personifierat. Detta är, för er som inte vet det, en korsett, men inte vilken korsett som helst. Nej detta är en korsett för gravida, en så kallad grosessgördel. Just denna ni ser på bilden är från 1920 talet. Ja ni läste rätt. Förr om åren var det väldigt inne att vara smal och ha en midja som en tändsticka. Även om du var gravid. Detta borde antagligen resulterat i ganska mycket fosterskador på barnet i mammans mage. Men vad är det nu man brukar säga? Jo visst ja! - Ska man vara fin, så får man helt enkelt lida pin!

Knasigt värre!

Din nya bästa vän heter alltså Sture, och kommer från en sjuksköterskeskola i Eskilstuna. Han lämnades in till museet ganska nyligen eftersom skolan la ner, och det kommer att komma massor av prylar därifrån. Spana in det här i bloggen inom en snar framtid, man vet aldrig vad som dyker upp! Obs! Sture är inte en riktig person.

Något som jag har väldigt svårt för är statyer, som i de flesta fall är till för att ”hedra” gudar eller ”viktiga” personer som verkligen har lyckats i sina liv.

Denna skulptur skall föreställa guden Jupiter, som var konungen över alla gudar i den grekiska mytologin.  Varför huvudet är avsågat vet jag inte, antingen är det ett buskap av hat, eller så är det kanske ett budskap av att guden är extremt mäktig och att han klarar sig utan sitt huvud.

Jag beundrar faktiskt denna skulptur. När jag tänker på att det är någon eller några som har lagt ner massor med energi på att skapa den så känns den faktiskt rätt så grym, men jag är inte den killen som stannar och granskar statyer på min semester i grekland direkt.

Statyer är ändå en konst, precis som allt annat som man skapar, och alla har förstås olika intressen inom konstens enorma räckvidd. Mitt konstintresse pekar totalt åt musik. Det är min konst.

Att ha hår på huvudet är uppskattat av många, hår i maten kan ge oss kväljningar. Hår har en förmåga att vara ytterst ruskigt om det dyker upp på fel ställe i fel sammanhang.

Hår och mat spelar inte i samma lag, men det finns tydligen en liga för smycken av hår. När jag såg dessa smycken så drabbades jag av hår-i-maten-chocken. Håret var inte längre på huvudet, och inte heller i maten utan agerade istället smycke.

Faktum är att smycken tillverkade av människohår var otroligt populärt under hela 1800-talet och även en bit in på 1900-talet. Detta förbryllar mig eftersom jag är uppvuxen med att hår ska sitta på huvudet och silver runt halsen. Men inom mytologin så har håret ofta ansetts innehålla kraftfulla egenskaper. Bibelns Simson (som på de flesta andra språk heter Samson) är känd för att hans styrka låg i hans långa hår. Hans älskade svek dock honom och klippte av hans hår, men det är en annan historia.

Men trots att hårsmycken må ha varit populärt under mer än ett sekel så kan jag inte förstå mig på denna konst. Något som vanligtvis tillverkas av ädla metaller, ska tillverkas plötsligt av hår. För mig är det lika hopplöst som plastcykeln.

När veckans tema, fulsnygg, kom upp tänkte jag ganska direkt på konst. Mest modern konst faktiskt, för inom den kategorin finns ju så otroligt mycket som man kan diskutera om det bör klassas som konst eller inte. Som ett exempel minns jag ett besök på Moderna museet i Stockholm där ett av konstverken bestod av ett antal svartmålade plåtburkar uppsatta i taket med en svart bakgrund med rubriken ”stjärnorna lyser i natten”… Som sagt, modern konst kan funderas på ett tag. Och vem är det egentligen som avgör vad som är konst? Skulle ett identiskt kubistiskt konstverk gjort av mig klassas lika högt som om det istället varit Picasso som gjort det? Förmodligen inte, så då är det mer vilken skicklighet beskådarna redan vet att konstnären besitter… eller är det så enkelt som det alltid har sagts, att det är tanken som räknas?

Jag tänker på den musikaliske konstnären John Cages mest kända konstverk 4.33 som är ett musikstycke som består av 4 minuter och 33 sekunder tystnad. Definieringen är att det stycket består av livets ljud, så det är allstå salongspubliken (låten ska ses/höras live alltså) som gör ljudet som illustrerar konstnärens tanke… tanken som räknas?

Konstverket på bilden under kommer från Sörmlands Museums samlingar och jag började fundera, är det endast en påbörjad skiss eller kan man se det som ett fulländat konstverk? För som när jag nu inte vet konstnärens tanke om själva konstverket kan jag ju omöjligt veta. Det blir liksom konst i flera dimensioner, där det ytliga är långt ifrån allt. Men jag tycker däremot att skisser är jäkligt snyggt, det behövs alltså inte så mycket att imponera på mig – papper, blyerts och några väldragna streck.

Ett av mina motton när det gäller kläder och grejer och sådär är att ju fulare desto ballare = desto snyggare. Om ni förstår min ekvation. Grejer är oftast inte snygga förrän de klarar av att vara fula, eller alltså.. Hm..

Ta den här hatten tillexempel. Snygga färger och sådär, men den är ju i ett material som gör den så ful! Fast den är ändå inte ful för den är så ful att den blir cool och snygg. 

Jag gillar fulsnyggt. Det är ofta så himla mycket roligare än bara en perfekt yta. Mer fulsnyggt åt folket!

Pälsen. Vissa älskar den. Det finns ännu fler som hatar den. Djurplågeri tycker de flesta. En del svarar kort och gott: moderiktig accessoar!

Själv tycker jag att det inte spelar så stor roll. Äter man kossan så varför inte använda skinnet till en kappa? För min del klingar Lady Gaga's ordspråk "Once you kill a cow, you gotta make a burger" väl.

Själv är jag vegetarian och många höjer nog på ögonbrynen när jag säger vad jag tycker om pälsindustrin. Jag är väl kanske inte den mest insatta i industrin som sådan, men jag anser att det finns mycket andra saker som är mycket värre. Plus, att jag inte förstår mig på hur en del personer tänker när de blir upprörda över pälsindustrin, men samtidigt käkar sin stekta köttslamsa till kvällsmat. Personligen uttalar jag mig inte om pälsens nackdelar eftersom jag inte har så stor koll. Däremot kan jag prata om de positiva fördelarna jag ser med päls. Jag tycker faktiskt att päls kan vara både snyggt och bekvämt. Sedan kanske man inte måste handla pälsgrejer varje dag, men en pälskappa håller oftast hela livet och om man köper den second hand så kan man känna sig lite extra duktig. Sen är det ju också ganska varmt och ganska mysigt att ha en tjock pälskappa en iskall vinterdag på torget.

Personligen så gillar jag pälsen, speciellt den lilla pälskappan ni ser här på bilden. Pälskappan är en vit kaninpäls från år 1944 som tillverkades av en kvinna vid namn Gunborg Olsson. På de stränga vintrarna under fyrtiotalet användes pälsar flitigt och man tillverkade ofta kapporna hemma av de uppfödda kaninerna på gården där man även tog tillvara på köttet som kaninerna gav. 

Älska eller hata, vad gör du?

Det finns något som jag alltid har hatälskat lite, och det är leopardmönstret. I stora mängder kan det se hur gräsligt ut som helst. Men bärs det av rätt person och i rätt mängd kan det verkligen vara skitsnyggt.



Det här är en plastkasse i svartvitt leopardmönster, på båda långsidorna finns det till och med en bid på en leopard. Det här är alltså exempelt på när leopardmönstrat blir fult. Alltså, för mycket.

Plastkassen kommer ifrån Ekwalls Mode som öppnades på Östra storgatan 1936. Verksamheten höll igång enda tills 2007, det stängdes alltså ner för bara tre år sedan. En riktigt kempe-butik!

Jag tror att jag skulle kunna nomineras till en av världens sämsta matlagare. Jag har verkligen inget sinne för matlagning och det känns inte speciellt bra vill jag säga. Maträtter i ugn och mikro brukar inte vara något problem, men det räknas inte som att laga mat tycker jag.

När jag lagar mat blir det alltid något fel. Antingen är makaronerna överkokta eller hårda, eller så är de smaklösa från salt, eller så smakar dem bara salt. Det känns som att makaroner är en självklarhet att kunna göra och att få ett resultat som smakar någorlunda bra, men inte jag inte.

Något som jag är ännu sämre på att göra är blodpudding, som kanske är en av de enklaste alternativen när man är i behov att göra något ätbart snabbt, eller helt enkelt när latheten har tagit över. Mina blodpuddingar får antingen en smak karaktär av bränt eller av rå blodpudding.

Men som försvar kan jag väl säga att jag inte lagar mat speciellt ofta, vilket såklart betyder att jag inte har lärt alla detaljer riktigt än. Om lite mer än ett år tar man studenten, det är dags att ta tag i sin matlagnings ”karriär”.

När jag nått målet till en riktig matlagare ska jag bjuda mina vänner på en riktig finmiddag!

Jag gillar egentligen inte att vara klyschig, men som en god vän en gång sa "klyschor är ju just klyschor för att de är så sanna!". Därför tänkte jag köra med "hata är ett så starkt ord, jag föredrar ogilla" vilket är så sant.

Nu så här i efterhand kommer jag inte riktigt ihåg varför jag valde att skriva om en väska. Kanske har det med min extrema flygrädsla att göra, eller att det är jobbigt att packa väskor. För oftast har man mer saker att packa ner på väg hem, som aldrig riktigt får plats. Så, det är nog en kombination av de båda som gör att jag ogillar väskor.



Blev lite förvånad över att den här väskan bara är från 70-talet, den ser rätt mycket äldre ut. Men i alla fall, det är en resväska men har också använts som en veterinärväska.

Alltså egentligen har jag ingenting emot symaskiner i sig. Speciellt inte den här sortens, det blev bara den eftersom det var den som mest liknade den jag ska skriva om.

Det vore väl i så fall lite småkonstigt eftersom jag i ett tidigare inlägg (http://youthhood.blogg.se/2009/august/vardefulla-saker-ta-vara-pa-dina-minnen-du.html#comment) skrivit om precis samma symaskin men då på temat ”värdefulla saker”. Nålar, visst är de ganska skrämmande och så men egentligen är det inte nålar jag hatar heller. Men något jag däremot kan känna en viss rädsla för är dessa kombinerade = en syende symaskin med en nål som går i 120!

Anledning? Så enkel som att jag en gång fastnat med pekfingret under en symaskinsnål. Usch, ryser lite varje gång jag tänker på det. Det var på syslöjden i fyran/femman nån gång då jag skulle hjälpa en kompis som skulle sy något med att styra tyget då han trampade på pedalen. Att detta inte gick speciellt bra när jag skulle svänga på tyget och han körde på i samma fart är väl inte speciellt svårt att räkna ut…

Som tur gick nålen inte så långt och det var inte så farligt som det kändes då, men ändå, symaskiner in action kan vara lite läskiga. En sak jag hatar? Att göra mig illa!

Även om det ser ganska coolt ut att ha en cigg hängandes i mungipan så är det faktiskt inte så coolt att skaffa sig lungemfysem. Om cigaretten hade lanserats som produkt först idag så hade vi nog sett ett enormt motstånd mot cancertriggaren ciggen. Detta eftersom vi nu idag vet vi sanningen och sanningen kan inte gömmas bakom en vacker och ”cool” fasad.

Att rökning är farligt vet faktiskt varenda kotte så det ska jag inte tjata om. Nej istället vill jag säga ett par ord om hur chockerande det är med oss människor, om hur lite hänsyn vi tar till andra. Okej om man nu vill skada sig själv, men snälla! De andra då? De som faktiskt inte vill dö i förtid på grund av lungcancer eller liknande? 

Jag såg en tjej en gång, jag log emot henne eftersom jag såg att hon var gravid (riktigt höggravid, en så kallad ”big mama”). För visst blir man glad när man ser att någon annan har glädje att se fram emot! Sen såg jag ciggen. Då log jag inte mer. Hur fan kan man göra så mot sitt ofödda barn? Jag fattar inte.

En annan respektlös sak kan vara på tunnelbanan i Stockholms underjord, vem sjutton är så urbota dum att röka en fet cigg i den trånga och kvava tunnelbanevagnen? Ska det inte räcka med den fjortisstinkande parfymen och allt äckligt matos från grannens kebabrulle? Blä! Okej om du som rökare nu gillar den lukten, men hallå, det gör faktiskt inte resten av oss i vagnen? 

Du som rökare vill antagligen ha något vackrare än den hårda sanningen, men sorry sanningen är sann. Du får ta den, dra in den i dina lungor och du får acceptera konsekvenserna av din egen dumhet. In your face! Ta för fasiken askfatet och använd det till vad det är till för. Fimpa ciggen och bli vackrare än nånsin!

Alla har vi saker som vi ser fram emot. För mig är det ytterst tilltalande att se fram emot saker, stora som små.

Påsk är starkt förknippat med påskpynt och diverse färgglada prydnader som plockas upp ur en dammig kartong, som hämtats från en ännu dammigare vind. I mitt hem finns en speciell prydnad som deltagit i lika många påskdagar som jag själv.

Prydnaden är överlägsen och när jag kollar på den så känner jag mig liten och okunnig. Ögonen må vara lika iakttagande varje år och hållningen lika korrekt. Trots denna kaxiga attityd förknippas vår kära tuppstatyett bara med värme och glädje. Och är det något som jag ser fram emot så är det att just tuppstatyetten kommer fram på bordet varje påsk.

I Spanien bringar påsken många tårar men också mycket glädje. Men Spanien har mycket unikt påskfirande. En intressant sak är att i bland annat Malaga så släpper man varje påsk ut en fånge ur fängelset. Invånarna får rösta på vem de tycker ska få komma ut till friheten. Dock får inga mördare släppas ut. Den lyckliga som nu blir frisläppt har även lätt att skaffa jobb eftersom han blir lite utav en kändis i landet. Detta är en mycket gammal tradition och anledningen till den är att när Jesus skulle straffas så fanns det en till man med i bilden, men en av dem skulle skonas. Som vi alla har förstått så blev inte Jesus den mannen.

Spanien har lite mer hålligång i sitt påskfirande till skillnad från stela Sverige där en solblekt tuppstatyett är den absoluta höjdpunkten.

Nu börjar det verkligen kännas att våren är på ingång. Det gör mig extremt glad och jag blir motiverad till grejer som jag inte alls var motiverad till att göra bara för någon månad sen.

Snön smälter, fåglarna börjar få fart på bobyggandet, sommartiden är äntligen ett faktum, och lamporna är numera släckta på eftermiddagarna. Jag har just nu en väldigt positiv inställning till livet! Nu känns ingenting dystert längre, inga mörka, tråkiga, deprimerande promenader till bussen efter skolan med tända gatulyktor som belysning, klockan 4 på eftermiddagen. Nu lever jag, jag är inte längre någon valsande zombie!

Det här är påskens vecka. Många familjer och ungdomar kommer med vänner fira påsken med årets kanske första ”grillkväll”. Barnen får sina påskägg med godis i och hela samhället blir glatt och belåtet.

Jag hoppas inte att påsken kommer vara lika besatt av lampor som vintertidens mörka kvällar varit. Jag tycker att alla ska leva av solljuset så gott det går när väl solen står på himmelen! Lampornas tid är över. Tack och adjö med det elektroniska ljuset!

Påsken har aldrig varit någon big deal för mig sedan jag slutade få påskägg. Men det finns fortfarande känslor från påsken jag kommer ihåg från när jag var liten.

När jag tänker på påsk tänker jag på det där ENORMA påskägget som låg bakom min morfars soffa och väntade på mig. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var just den påskaftonen, men jag kommer ihåg att påskäggen var size XXXL och innehöll inte bara godis, det innehöll pengar också. Ett par tior och femmor, en förmögenhet i ett barns ögon.

Idag har påskäggen tappat sin charm, men jag vet något som inte har det. Påskpysslet! Jag påskpysslar inte längre, men som liten älskade jag att göra små handgjorda kyklingar och påskkort och annat färgglatt krimskrams. En annan sak jag älskade att göra var påskhäxor. Min mamma hade/har massor med material hemma som man kunde skapa klockrena påskhäxor med. Och bara tanken av häxorna och de svarta katterna som flyger till blåkulla får mig att le stort. Jag vet inte varför, häxorna behandlades inte direkt väl, men jag gillar ju häxor. Så det måste vara min favoritsak med påsken.



Här är en handgjord påskhäxa från 20-talet, den har använt flitigt ända fram till 2006, Den är gjord av material som trä, ståltråd och siden. Fantastiskt!