Näverluren som Lilja blåser en ljudlös melodi i, kommer ifrån det Hellbergska Sterbhuset i Strängnäs.

Sterbhus kallas med annat namn dödsbo. Där finns föremål som en gång ägdes av någon och hållt en människas minnen vid liv, men som efter Dödens antåg bara blivit saker.

Skräp, samlarobjekt, värdelöst, skatter, gåvor.

Tills något så fint som Sörmlands museum, väljer att låta det bli historia.

 

Fredagen den tjugoförsta december 2012 förintades mänskligheten.

Utan solens värme tog Livet slut på 8 minuter.

Det som en gång var den blå planeten Tellus, med världshav, frodande grönska och mänsklighet har återigen blivit en kompakt klump av sten.

En liten kärna, som kanske efter ett nytt Big Bang börjar växa, eller som färdas i Universums mörker i evinnerlighet utan mål och mening.

 

Om någon ser denna text, så har detta aldrig inträffat.

Då överlevde vi.

Och då ska tonen inte längre vara ljudlös, då ska jag be Lilja spela en fanfar.

En fanfar för mänskligheten som klarade det.

En fanfar för att Sörmlands museum kan fortsätta bevara oss människor i arkivet, efter att varje liv dör ut på naturlig väg. 

 

Då ska vi ta år tvåtusentretton med storm, och med löfte att fortsätta arbetet med att rädda vår sköra, blå planet.

 

 

Julkalendrar är något som kommer varje år på TV eller radio, från första december till den tjugofjärde. En tradition i Sverige som många barn och vuxna ser fram emot. Av någon anledning har jag aldrig varit en utav dem. Min åsikt om dessa julkalendrar är att de är knasiga och inte så spännande, jag blir lätt uttråkad för att jag gillade mer barnprogram såsom Digimon - digitala monster.

Dock fanns det en julkalender som jag minns specifikt, bland annat för att denna julkalender härstammar från en bokserie jag läste när jag var liten och var mycket intresserad av, denna julkalender gick på SVT år 2006. Lasse-Majas detektivbyrå hette bokserien och julkalendern. Bokserien handlade precis som julkalendern om olika mysterier varje gång, som två barn löste. Denna julkalender var spännande, mystisk och sedan var Amy Diamond med i ett avsnitt som en isprinsessa vilket var ett roligt tillskott då man fick se en utav sina forna idoler i en serie man gillade. En annan anledning till att jag minns just denna serie så väl var för att min mellanstadielärare intresserade sig för just denna serie och vi tittade på alla avsnitt i skolan.

TV-serier där man i slutet av avsnittet lämnas med otrolig nyfikenhet är de bästa serierna då man nästan inte kan vänta tills nästa avsnitt för att man så gärna vill veta vad som ska hända härnäst. Att åskådaren inte heller ges svaret om vem brottslingen är ger åskådaren att också vara med och lösa problemet, man lägger själv ihop ledtrådarna och ibland lyckas man lösa det! Detta är vad som gör mysterier så otroligt underhållande att titta på, man vill bara ha mer och mer...

Det ni ser på bilden är ett slags förstoringsglas men klassas som glasögon. Det var Klara Broberg som gav detta förstoringsglas till Sörmlands Museum. Typiskt föremål för detektiver som Lasse och Maja!

 

 

 

Jag föll för oraklet i oljetråget.

För kölsvinets uppgivna rop.

För magiska kapsylen och de förminskade människobarnen som luktade så rent så rent.

 

Det är Dieselråttor och sjömansmöss som är min absoluta favoritjulkalender. Så många tycker att den är äcklig och förstör julstämningen - jag tycker dock att historien är spännande, nytänkande och det är genialiskt med den olyckligt kära Lucky Closett som tvingar Ofelia och Filemon att käka snorgärsar och vara sällskap.

 

Den snälle kaptenen som saknar sin hund, intromusiken och resan genom rörledningarna. Ett paradis för en  fantasifull tioåring!

 

Båten på bilden är en modell av ett fregattskepp som legat i hamn på Oxelösunds bygdegård under sjuttiotalet. Den får symbolisera M/S Fideli, skeppet där julkalendern utspelar sig vars maskinrum är fullt av hemligheter!

 

 

 

 

Alltså, jag älskar egentligen julkalendrar. Eller jag älskade de som gick när jag var liten, de man kommer ihåg småscener ifrån, de man hade en massa datorspel till och de man hela tiden pratar om när man försöker förklara hur fantastiska julkalendrar var när man var liten. Jag är 18 år och säger att det var så himla mycket bättre förr. När det var Greveholm, Kasper i Nudådalen, Diselråttor och Sjömansmöss och Julens hjältar. Åååhåh jag blir så nostalgisk och går nästan och köper alla boxar med en gång. Det var SÅ bra.

 

Denna gula nalle från 1990-talet som stod någonstans inne på H&M i Nyköping för 30 kr får mig att tänka på hunden i Julens hjältar, trots att den egentligen inte är så lik. Men ni vet den där gröna Hammarby-maskoten som råkade hamna bland julkulan, pepparkaksgubben, julstjärnan, tomtarna och julbocken i sopprummet. Han som anser sig också vara en julsak, ”en julhund”, men egentligen ljuger för de andra, bara för att han vill vara med. 

 

Anledningen till varför jag tycker om dessa julkalendrar är väl för att jag var så pass liten att sådant fastnade, det var sådant man tyckte var bra då. Likaså lär de barn som idag ser julkalendrarna, tycka det de ser idag är mycket bättre än det som visas om 10 år. 

 

Men ändå, jag kommer aldrig släppa dessa julkalendrar, och jag kommer nog alltid tycka de är de allra bästa. 

 

 

 

Tv-kalendrar i all ära, jag älskar många av dem, men jag vill verkligen slå ett slag för radiokalendrarna.
Till att börja med gillar jag hela radiokonceptet. Att för en gångs skull inte behöva ha ett ständigt utbyte av bilder framför näthinnan som man ska döma, sortera och ta till sig. Med radio behöver man bra lyssna.
För det andra tycker jag radiokalendern för det mesta håller mycket hög klass.

Den fina radiogrammofonen på bild är utav modellen Philips H55 04 A och gjord i en blandning av plast, glas och trä. När Ingemar Andesson från Katrineholm fyllde femton fick han den istället för en moppe i födelsedagspresent.
-Bra val Ingemar!

 

När jag talade med mina bloggarkompisar om vad de hade för erfarenhet av radiokalendern svarade de ungefär att radiokalendern var den som kom på köpet. Luckorna som de öppnade men aldrig lyssnade på historien bakom.

Att de missade radiokalendern berodde också på att den sändes så tidigt. Kvart i sju ligger de som har nära till skolan i sina sängar och sover, men eftersom jag som liten vid den tiden åt frukost var det perfekt.

 

Min favoritkalender på radio är ”Allt du önskar” av Sara Kadefors från 2011. Den handlar om en 11-åriga Elvira som längtar bort från sin trånga längenhet och sin morsa som inte har råd med fina julklappar. Elvira önskar sig bort och när hennes mamma mystiskt försvinner tar socialen henne så att hon får bo hos en förmögen familj i ett slott.

 

Hon behöver inte ens gå i skolan och varje dag får hon sin favoritmat. Paradiset tycker Elvira, men familjen som först verkar perfekt visar sig vara enorm slösaktig. De köper nya lyxiga saker varje dag som de eldar upp på gården när de tröttnat, för att sedan återigen köpa nytt.
Med tiden visar det sig att socialen är korrumperad av den rika familjen och grannarna förgiftas av röken från eldningen av sopor.

 

Mitt favoritavsnitt är lucka 16 (Sammanfattar typ hela kalendern, åh vad jag älskar den)

Klicka här så kan du lyssna på avsnittet (8 min)

 

 

Pappa Rudolf tar fram grytan av aluminium. Det är
dags att koka den årliga knäcken.

Han får leta en stund efter det röda locket som tillhör grytan för att
utrustningen ska vara komplett.

Han har ärvt detta husgeråd av sin käre vän Roger Alderstrand från Eskilstuna.

Käre gamle Roger.

Med hans gedigna gryta skulle väl inget kunna gå fel?

Julmusiken är på i köket och sockret puttrar i grytan.

Lille Håkan kommer in i rummet och allting havererar så fort Rudolf inser att
Håkan har pepparkaksdegen gömd i strumporna.

Knäcken glöms bort på spisen, klibbet kokar över och täcker hela golvet, på
detta golv går sedan Håkan för att fastna i kletet och mamma Karin får rycka
bort honom (och några plattor linoleum) från golvet.



Och det är väl ingenting som går enkelt till för familjen Andersson.

Rudolf eldar upp en antik matta på julbordet, åker pulka till Kina, har
snöbollskrig med arga tanten till granne.

Sune drömmer om Sofie, köper smink och blir rädd för tomten.

Anna är tonåring och lyssnar på världens grymmaste nittiotalsrapp, Håkan äter
bara potatis som vanligt.



Jag har alltid älskat Sune.

När jag var nio och i samma ålder som Sune själv alltid kommer att vara så var
jag dödskär i honom och kunde inte förstå att alla tjejer ratade honom.

Och Sunes Jul hade vi inspelad på videokassett, jag tittade frekvent.



Det är svårt att förklara varför Sunes Jul är så bra, varför Sune är så bra.

Men det är den bästa julkalendern som någonsin producerats.

Skrattar sönder inombords när jag skriver det här inlägget.

 

Det var länge sedan jag följde en julkalender, under många år har det inte blivit av, jag har inte haft tid eller så har de inte bara känts som något för mig. Men i år har detta mönster brutits. Jag har sett två! 

 

Det började redan i november då den första betades igenom, Mysteriet på Greveholm från 1996. Så bra! (alla som har missat denna pärla, se!) 

 

Sen blev det första advent och den nya Greveholm drog igång, Grevens återkomst!

 

Jag var rädd för besvikelse men den uteblev. Varje dag blir jag 8 år igen, vill bara se nästa, vill se hur det går och jag blir rädd för Greven, det läskiga skelettet som rör sig runt på slottet.

 

I år har Greven återuppstått genom att få nytt liv i ett gammalt skolskelett likt de som i bitar hänger på talvan jag hittade i raspens vrår. Skelettavlan har använts i undervisningen på vårdskolan i Eskilstuna och vem vet vad delarna har för sig under nätterna. 

 

Se Mysteriet på Greveholm, men håll någon hårt i handen för jag lovar dig, greven är ond och riktigt läskig!

 

 

Varje decembermorgon fram till julafton satt jag som klistrad framför vår tjock-tv.

 

7:15 – då gällde det.

 

Tyst, mamma. Tyst, pappa. Nu börjar det!

 

Ett fartyg med dieselråttor, sjömansmöss och ett orakel i oljetråget. Ett gäng julprydnader och en Bajenhund bland soporna. Och så en pojke vid namn Kaspar, han som bor med sin morfar i Nudådalen.

 

 

Den där sista, där har ni min favorit av alla underbara julkalendrar; Kaspar i Nudådalen.

 

Kaspar, morfar, Lisa, Atom-Ragnar och resten av invånarna i Nudådalen förgyllde varenda morgon det julkalenderåret. Jag minns dem och minns de flesta av deras äventyr, med dramatiken kring det borttappade köpekontraktet och fascinationen av evighetsmaskinen.

 

Det första som dyker upp i mitt minne när jag tänker på denna åh så underbara julkalender är dock en annan sak, som är just en sak, nämligen deras spark. Jag kommer inte ihåg om sparken är Kaspars eller Lisas – eller den kanske till och med tillhör morfar eller den elake Åhman – men jag minns hur de for fram på den. Hur snön var så vit i bakgrunden och deras mössor fladdrade i vinden (för de hade sådana där urmysiga mössor som var extra långa vid öronen). Den här sparken var en julklapp till Christina Johansson julen 1961, då var julkalendern Julbåten Juliana och kanske satt även Christina klistrad framför deras, troligen ännu tjockare, tv dagarna fram till julafton.

 

 

Från oss alla, till er alla, en riktigt god jul!

 

 

En väldigt kall och snöig dag träffas alla Youthhood-bloggarna på Kumlins för en fika. Karin hade tagit med sig gamla tidningar från förr som vi satt och tittade i. Det fanns allt från cigaretter med mintsmak till tips om spädbarn inför barnafödseln. En mycket trevlig afton må jag säga, speciellt på Kumlins där de har renoverat och skapat en riktigt fin atmosfär! Ska jag vara helt ärlig trodde jag förut att det var en bar, men nu är det helt och hållet förändrat. Du borde gå och ta en titt! Det finns mycket gott fika där, även glutenfritt som för dig som är glutenallergiker som jag (Budapest var mycket god).


När jag och Marika bläddrade igenom en liten tidning som hette Klumpe-Dumpe, (just denna tidning var nummer ett och var från 1957) läste vi en väldigt gullig historia om ett barn som ville att hennes pappa skulle stanna hemma och leka med henne. Men han sa att små barn och mammor ska stanna hemma och ta hand om hemmet och pappor ut och jobba, så han kunde inte stanna hemma. Sedan var det för mycket snö ute så pappan kunde inte ta sitt tåg till jobbet vilket gjorde att han var tvungen att stanna hemma, vilket var tur för hans dotter eftersom hon fick leka med sin pappa som hon ville!

Min första tanke var att historien var väldigt söt, men sedan kunde jag inte sluta störa mig på vad det stod: att mammor och barn ska stanna hemma och pappor ska ut och jobba. Jag är glad att jag lever i dagens samhälle då pappor kan få vara hemma och leka med sina barn om de vill och mammor åka och jobba om de vill, för dessa två alternativ är något jag vill kunna välja mellan.

 

 

 

Frisk som ett brusande vattenfall.

 

Ja, så vackert beskrivs Salem ”världens mest omtyckta mint-cigaretter”. Det låter ju riktigt lockande, det är ju nästan så att man vill ta sig ett bloss. Det är ju nästan så att man vill hoppa in i bilden och sätta sig bredvid den rökande pojken och flickan och betrakta det vackra och friska vattenfallet i bakgrunden.

 

Den här reklamen är tagen från tidningen Nya Damernas Värld. Och nej tyvärr, denna upplaga finns inte att köpa i närmaste kiosk. Har du dock en tidsmaskin som står och skräpar i garaget så är det bara att knappa in året 1962 så står den där så fint i tidningsstället och bara väntar på dig. Då kan du ju även passa på att köpa ett paket friska mint-cigaretter.

 

Salem – för friskhetens skull.

 

Det var då ett jädrans tjat om friskhet. Jag antar att han/hon/hen som kom på dessa slogans refererar till den där friska mintsmaken, lik den man får när man borstar tänderna, och inte till det faktum att man blir så ”frisk” av att röka cigarreter. För om du har missat det så är det inte speciellt bra för din hälsa att röka cigaretter – även om det är mintsmak på dem. Dina lungor blir alldeles svarta efter bara ett fåtal bloss, och vem vill ha svarta lungor liksom. Om ni inte riktigt hänger med modetrenderna så är det faktiskt riktigt inne med naturliga lungor i år, svarta lungor är liksom så förra seklet.

 

Nu lever vi som tur är inte på 60-talet och numera står det faktiskt ofta rökning dödar på cigarettpaketen. Här målas det då inte upp några vackra bilder om brusande vattenfall.

 

 

Det är veckorevyn publicerad 1962 i frasigt papper till priset av 85 öre.
Jag håller tidningen i mina händer och bläddrar försiktigt.
Bladen är trots sin ålder mycket slitstarka men det är just själva tanken på åldern tidningen har som gör att jag bläddrar så varsamt.
Som om jag höll i tiden, höll sextiotalet i mina händer, nästan lite heligt.

Lyckligast blir jag när jag upptäcker att tidningen publicerat flertalet noveller.
Att litteraturen har fått plats bland sminktips och skjortklänningar och insändare.

Idag så måste vi tvunget skilja på skräplitteratur och finkultur.
Vi måste tvunget kategorisera och organisera olika sorters texter och författarskap och intressen.
Man diskuterar hur pass synd det är att allt färre ägnar sig åt att läsa litterära verk.
Mycket tror jag beror på det att litteraturen inte introduceras på ett sätt som gör att flera målgrupper ansluter sig.

Att implementera mer smyglitteratur lite varstans tycker jag är fint.
Allting måste inte vara antingen eller.

Och litteraturen är kreativiteten, är samtidsbearbetningen, omformuleringen, är existensen.
Vissa saker berättas på bästa vis i litterära verk.

 

Facebooksidan vita kränkta män är en av mina favoriter. Sidan som visar alla kränkta män i vårt avlånga land.

De har blivit utsatta för PK-maffians hemskheter.

De får "inte säga så i det här jävla landet"

De hatar på feminister som använder hen och har drivit bort de "bra" och traditionella könsrollerna då män var män och kvinnor var kvinnor.

De är de tappra riddarna som tagit på sina axlar att försvara alla negerbollar, pepparkaksgubbar och kyrkliga skolavslutningar.

De har likt hen (mannen?) i insändaren från Bildjournalen år 1968 blivit avsnästa på krogen och är arga och bittra "kvinnor... hummel grummel".

De är dessa män och alla alster de producerar på diverse sociala medier och forum som sidans skapare Kawa Zolfagary visar upp.

 

En kram till dessa män som med sin idioti, inskränkthet och ilska alltid ger mig ett stort leende på läpparna!

 

http://facebook.com/VitaKranktaMan

 

 

 

”Husmodern” var en tidning som gavs ut under 1950-talet, jag fick äran att bläddra igenom en från 1954. Det var nummer 11 och den kostade 55 öre. Det är rätt häftigt ändå, med tanke på hur intresserad jag är av layout och design, och se hur tidningarna såg ut då. En himla stor förändring är det minsann.

 

”Vart tar alla pengar vägen?” var fem ord som tog upp 80% av en sida i tidningen och som fångade mitt intresse. ”Det var en himla bra fråga”, tänkte jag. Notisen var en reklam för Sparbanken och budskapet var att skaffa sig sparskydd då pengarna lätt försvinner. ”En femma hit . . . En tia dit . . .” inleddes reklamen med, och även om ”femma” idag förmodligen skulle bytas ut mot ”hundring” och ”tia” mot ”tusenlapp” så har ju dessa ekonomiska problem alltid funnits bland oss. 

 

Jag fick precis en tankeställare när jag läste rubriken, ”Vart tar alla pengar vägen?”, och kommer inte ens ihåg senast jag kollade mitt konto. Jag har jobb och får studiebidrag och är bra på att spara, men i juletid är det himla svårt att hålla i pengarna. Jag har sammanlagt blivit av mig 1500:- på julklappar och även hittat en del fynd till mig själv utöver det. Herregud. Jag skulle verkligen behöva det där sparskyddet nu känner jag.

 

 

 

Jag valde att ta en artikel ur tidningen BILD journalen från 15 maj 1968. Tidningen kostade 2 svenska kronor.
Jag rekommenderar detta magasin som perfekt kafélektyr till kaffe och grodbakelse (som jag valde vid vår mysiga fika) Det är en ungdomlig tidning och jag vädrar fräschör mellan bladen.

Jag fastnade för det färgglada uppslaget med reklam för Estrella chips.
Det jag reagerade på är hur chipsens roll i helgmyset inte har ändrats på nästan 45 år.
Chips är fortfarande något ungdomligt och gott, tillverkas fortfarande av Estrella och käkas fortfarande på lördagskvällen.
Reklamen, reportaget eller vad man ska kalla det ger en del handfasta tips för hur man på bästa sätt fixar ”Party Tajm” som de så fräckt kallar det.

Detta är mina favoriter:

”Enkelt party i stugan. Flammande brasa i öppen spis. Chips, dip och några 4-pack Coke. Och ingen disk…bara kul.”
Ordna TV-party. När det kommer trevliga gäster och bra program på samma gång. Men obs! tugga lätt. Estrella är så gott att det hörs.”
”Kostymparty…toppen! Klä ut sig och bli nån annan. Gissa vem man dansar med. Pusta ut med chips, dip och iskall Coca-Cola”

Hoppas att ni liksom läsarna till BILD journalen fick lite inspiration tills nästa fredagsmys.

 

En snöig tisdagkväll träffades Youthhood på kafé Kumlinz i Nyköping för att botanisera bland några av arkivets gamla veckotidningar. Urvalet bestod bland annat av Bonniers veckotidning från 1929, Veckorevyn från 1943, Husmodern från 1954 och Bild journalen från 1968.

Tidningarna som kostade mellan 30 öre och 4 kr då det begav sig!

 

Bloggarna har valt ut godbitar, läs inläggen i veckan!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna jacka påminner mig om en person som varit med om mycket i sitt liv. En person som flyttat från Polen och sedan kommit hit till Sverige för att träffa min farfar. Denna person bryr sig mycket om vad hon sätter på sig för kläder och gillar glitter och glamour. Därför påminner denna jacka om min farmor.

Min farmor är en liten tant som bor i Stenkulla där hon levt under hela min livstid. Just nu lever hon där med sin nuvarande pojkvän Bengt. Min farmor gillar att köpa kläder till mig och min syster. Det är inte alltid vi gillar det hon köper när vi inte är med, för då kan det vara allt från guldglittrande byxor till ett par knasiga skor. Jag tror hennes speciella smak bland annat beror på att hon är polsk, men kanske också för att hennes far var från Ryssland. Både polska människor och ryska människor är kända för att gilla päls, guldiga och flashiga utstyrslar.

Min farmor skulle förmodligen kunna tänka sig att köpa denna jacka om den var billig eller på rea. En jacka i ylle, siden, sammet och blåräv för ett passande pris skulle min farmor räkna som ett kap. Om denna jacka skulle säljas någonstans idag skulle det förmodligen vara i en secondhand butik eftersom den tillverkades 1920 och secondhand är något min farmor gillar. Personen som använde jackan hette Fru Anne-Marie de Dardel. Hon föddes 1928 och gifte sig 1951 med Jean Alexander Auguste de Dardel som levde 1919-1982. Hon levde i Stockholm med sin man och lämnade in jackan 1967.

 

 

Min syster är två år yngre än mig, och väldigt lik mig på väldigt många plan. Vissa människor kan inte se skillnad på oss och andra ser inte att vi är släkt. Vi pratar väldigt lika, och på samma sätt. Det är nog den likheten jag tycker syns, eller ja, hörs, mest. 

 

En sak som skiljer oss åt är hur vi hanterar pengar. Hon slösar gärna medan jag sparar, så gott jag kan. Hon har väldigt svårt att hålla i pengarna och trots att hon precis kan ha köpt ett par skor, så råkar hon hitta ett par ännu snyggare, och måste köpa de med. När jag såg dessa svarta skinnkängor i magasinet från 1990-talet fick de mig direkt att tänka på henne, och på just detta.

 

För en månad sedan köpte hon äntligen en vinterjacka hon suktat efter, och en vecka senare hittade hon en hon tyckte om ännu mer. De är hur lika som helst och enda skillnaden är luvan och ett skärp på den nya. Så nu hänger det två i princip likadana vinterjackor i hallen, som tillhör min shopaholic till syster.

 

 

 

Vill ni veta en hemlighet?

 

Nu kanske ni tror att jag ska berätta något spännande om den här mystiska Pontus, han som fått hedern att agera titel till detta inlägg ...

 

Att han är en hemlig agent som bosatt sig i en lägenhet i tegelklumpen där jag bor (och självklart är jag den enda som vet om hans verkliga identitet).

 

Att han är en trollkarl (shhh, mugglare får egentligen inte veta om att magi existerar).

 

Eller kanske att han är en riktig människa, fast han lurar folk genom att säga att han är en faun (ni vet, hälften människa – hälften get).

 

Nej, nu är det ju så simpelt att jag ska berätta hemligheten om att jag inte har en susning vem han i själva verket är.

 

Jag vet vem han var men inte vem han är.

 

Han var den där killen hos min dagmamma som var överallt och ingenstans, han som busade mer än lekte och som slog småflickorna i huvudet med leksakståg. Mycket mer minns jag inte om honom, vet inte vad han hade för efternamn eller vilka lekar han föredrog. Den där incidenten med tåget minns jag dock mycket väl, kan nästan känna bulan när jag tar på mitt huvud. En dag kom han bara fram till mig med leksakståget i hand och sedan ... ja, sedan slog han till, hårt.

 

Jag och Pontus gick hos en dagmamma, hon var bäst. Hon lagade den godaste maten (lilla kinkiga jag åt till och med hennes fisk) och hade alltid tid för oss barn, man kände att det var oss hon brann för – det var vi barn som var hennes lilla passion. Går man inte hos dagmamma så går man ofta på dagis (eller den rätta benämningen ska kanske vara förskola, vissa är så petiga med det där) och det här leksakståget bodde förut på Klockbergets förskola. Kanske har även det här färgglada leksakståget gett ett och annat barn bulor och blåmärken.

 

 

Det handlar om ungdomens övergång.

När skolans betryggande skynke dras undan och föröver står den främmande världen, oändlig och full av möjligheter.   

Den stunden man som gymnasielev troligtvis kommer uppleva som den bästa, den mest befriande och totalt jäkla underbar.

 

Studenten. 

 

Men förutom att det troligen kommer bli fantastiskt, påminner det mig om de som inte kommer vara där.

 

Min kära vän Kevin Lindblom försvann till Schweiz ett halvår, med 2:a februari som planerat hemkomstdatum.

Det kändes tufft. Hur säger man hejdå för ett halvår? Det går inte riktigt.

Kevin som gjorde måndagarna i skolan till något att se fram emot och inte bäva inför.

Som är så snäll, godhjärtad, oändligt rolig och glad över livet. Och som dessutom inte har släppt småbarnshumorn – vilket är befriande, för vem har egentligen gjort det innerst inne?

 

Men han kommer inte hem i februari.

Schweiz är underbart, så han vill stanna, och vi förstår honom till hundra procent.

Men det känns.

Det känns jobbigt att tänka på. Att behöva räkna ner ännu ett halvår.

Det känns, att inte få dela en av de där ögonblicken man troligen kommer minnas för alltid, med en så bra vän.

 

Men Juli kommer snart, trots allt, även om vintern blir lång.

Så ha det totalt jäkla underbart i Baden, Kevin. Men skynda dig hem sen.

 

Mössan på bilden är ingen studentmössa, och jag har inte heller hittat information om den. Men jag tror att den är en mössa ifrån en marinkår eller en flotta.

 

 

När jag ser dessa dampampuscher (gummistövelkängor enligt mig, inte enligt museet...) så tänker jag på alla coola kvinnor ute i världen, tjejer som har attityd och inte viker sig för något. Pampuscherna är gjorda i vävburen gummi och har kilklack och måste vara det absolut bästa sättet att möta blött väder på. De tillverkades 1940 och jag är extremt avundsjuk på Barbro Nordström som lämnade ifrån sig skorna 1995 till föremålsarkivet. Hon har fått traska runt i dessa, säkerligen ute i skärgården bland spruckna klippor, ljung och vattenväxter. Promenerat längs grusvägar och plockat blåbär och tussilago i dikeskanten.

 

Säkerligen har hon också promenerat på stadsliga kullerstensgator i dessa med väldig attityd. För det är just det jag tänker på när jag ser dessa uppbyggda grova skor. Attityd. Jag tänker på balla kvinnliga artister och aktivister och feminister som är muskulösa, snygga, tuffa, brutala och modiga. Har galna frisyrer, dansar abnormt bra och kaxar med omvärlden.

 

Ibland brukar jag lyssna på dessa låtar: Robyn – U Should Know Better (feat. Snoop Dogg) , Lykke Li – I Don't Mind (Jump On It) ,har ett lager med dylik musik. Jag stoppar in hörlurarna i öronen och är arg på allt och stegar snabbt genom folkmassor med världens attityd och mimar med i protesterande texter. Jag drömmer om att rappa som rapparna gör, droppa rätt repliker i rätt sammanhang och göra revolt mot allt. Det kommer jag nog alltid att drömma om.

 

Samtidigt så är det inte min stil. Jag får helt enkelt acceptera att den där känslan av oändlig häftighet enbart kommer att infinna sig just under de där stunderna då jag hemlighetsdansar till tunga låtar och pekar finger till saker i min ensamhet och nynnar till låtar som skapar rätt stämning, när jag är på rätt humör.

 

För så fort jag hamnar bredvid en verkligt tuff tjej med attityd så känner jag mig väldigt mesig, stel och pretantiös. Jag kanske inte är tuff på det coola utagerande klassiska pampusch-viset, det får jag acceptera. Jag har tusen andra förmågor som gör mig precis lika ball som alla andra tjejer i hela världen. Det har vi alla. Jag drömmer ändå om att rappa i keps och magtröja och gigantiska kängor med svart läppstift ibland. Och det är okej.

 

 

Vikingamodell
en segelbåt med ställ, av Blomberg och av Blomgren utformad
tjusig, eller hur?

Självklart att jag stoltserar med ett skepp då jag talar om min far.
Han talar nämligen om båtar som andra talar om forna förhållanden.
Han minns hur de träffades
den första färden och hur samarbetet fungerade.
Kommunikationen mellan vågor och köl sker via en medlare, den platsen tar gärna min far.

När pappa går in i intressen glöder han, han sprakar inför ämnet, lågor börjar synas.
Likt Fågel Felix brinner han till slut upp
svalnar av och föds i askan av det gamla
till ett nytt intresse som skapar glöd lågor och en sluten cirkel.
Men båtarna är det som återkommer, den glöden sitter i hans hjärta.

 

 

När livet är jobbigt eller humöret behöver vitaminpiller är det alltid brudarna jag vänder mig till. Tjejorna som kan göra allt bättre. Jag pratar förstås om mina musikaliska girlfriends!

 

När det tomma dokumentet framför ska fyllas med analys och rader av smarta och välformulerade meningar har jag de senaste veckorna endast vänt mig till den fantastiska Kate Nash! Argt, sött, vackert, roligt, dansigt och helt perfekt.

 

När jag känner mig jätteliten och behöver en stor varm kram vänder jag mig ibland till den underbara Tracy Chapman.

 

När jag bara vill slänga på mig en rysk festblåsa från sekelskiftet och svänga runt på dansgolvet i mina stenar och i mitt glitter brukar Veronica Maggio alltid vara en hitt!

 

När jag är arg eller ska springa fort, fort upp för en backe – Icona Pop och I love it!

 

När jag har en tråkig bussresa framför mig slår jag bara på Feist och det fixar sig.

 

När jag bara vill må bra finns alltid ett antal Regina Spektor-skivor där och väntar på mig. Hennes röst fyller hela mitt huvud och allt blir bra.

 

Och typ alltid. Oavsett humör. Jaymay. Min mysigaste musikvän.

 

Det är alltid kvinnorna som återkommer! Som ger stöd när det verkligen behövs, och det är väl det feminism handlar om?

 

 

 

 

Egentligen är inte just begreppet feminism så svårt att förstå sig på. Det är ju logiskt. Alla är lika mycket värda, och därmed ska alla ha samma förutsättningar och rättigheter. Oavsett om du är man eller kvinna. Ändå är det inte så. Och ändå har det inte alltid varit så.

Jag tycker det är hur konstigt som helst faktiskt, och det är diskriminerande att människor tidigare, och vissa än idag, kan ha varit så korkade och inte insett att oavsett om man är man eller kvinna kan man prestera precis lika bra, även om man gör det på olika sätt och på olika nivåer. Jag kan inte ens förstå att det är och har varit ett problem, och varför man placerat människor i några typer av fack där vissa inte klarar av vissa saker. Där kvinnan som utför samma arbete som mannen, får mindre betalt. Där kvinnan är lika mycket människa som mannen, men inte får rösträtt förrän 10 år senare än honom. Och där kvinnan inte verkar anses kunna ta an en uppgift där det krävs styrka och mod, just för att sådant arbete är sådant som endast män ska klara av. Inte kvinnor.

Alltså, seriöst, vi lever i år 2012. Vi är MÄNNISKOR. Människor, personer, levande varelser. Och ja, vi är antingen man eller kvinna, men varför ska det över huvud taget spela någon som helst roll när vi alla är kapabla av att göra samma saker oavsett vad vi är för kön?

Könet är ingen etikett. Det vi ser på bilden är en etikett, för apelsinläsk tillverkad år 1950. Etiketter sätter man bland annat läsk. Inte på kön. Man och kvinna är inte två olika typer av etiketter vi kan utnyttja och sätta på människor för att tala om för dem och alla andra vad de får/kan/ska och inte. Så enkelt är det.