Det är valet 2010 och jag är 16 år. I gymnasiet har jag bara gått en månad, men på den tiden har jag blivit politiskt övertygad.
Jag tar bara en lapp i skolvalet, den med texten Vänsterpartiet.

När valresultatet hade färdigställts fick jag en klump i magen, inte fyra år till tänkte jag.

I november samma år blev jag en del av Ung vänster, ett ungdomsparti som är i stark kontrast till regeringspartiet i många frågor och som står upp tydligt mot rasismen.
 Socialism och feminism blev ord som knöt an till mitt hjärta.

Busschaufförsmössan, som det tyvärr inte finns så mycket information om, får symbolisera alla de gånger jag har suttit på bussar och tåg på väg till något ung vänster arrangemang, tittat ut genom rutan och mimat med i orden:

”När jag ser dig ser jag eld i dig
Du som kan förändra allt
Du har idéer, planer tror allt går om man vill
Samlar, demonstrerar

Du som låser upp bojor för hur man borde va
Tänker framåt och tittar i jorden, välkomnar alla
Står på barrikaden, tvåtusentalssuffragett
Rosa Parks sa aldrig att det ska va lätt”

 

Säkert! – Riot

 

Jag läste ”Under rosa täcket” och tjatar fortfarande på om genusfrågor i skolan.
Detta är något  jag brinner för och det skapar en del i min politiska identitet.
För mig är det en självklarhet att vara feminist!

 

 

Leksaksbilar till pojkar. Barbiedockor till flickor. Blåa kläder till pojkar. Rosa kläder till flickor.

 

Hej könsstereotyper!

 

Skulle någon kunna vara vänlig och ge mig en logisk förklaring till vad det är för fel med en pojke som är klädd i rosa och en flicka som leker med bilar? För jag har letat efter den förklaringen i många år och har aldrig lyckats hitta den.

 

Sedan barnsben har vi lärt oss att det är en skillnad mellan pojkar och flickor, en skillnad utöver den biologiska. Flickor förväntas bete sig på ett sätt och pojkar på ett annat. Det här är något som följer med oss hela livet, vi behandlas annorlunda baserat på vilket kön vi tillhör. Det är ju bara fel, om du frågar mig.

 

Jag identifierar inte mig själv som feminist, jag kommer aldrig att gå fram till någon och säga; ”Hej, jag heter Marika och jag är feminist”. Vad jag skulle vilja presentera mig som är någon som ogillar all ogrundad särbehandling, vare sig det handlar om kvinnor eller män – flickor eller pojkar. Vi är alla olika, vi börjar våra liv under olika förutsättningar, men vi är också alla lika och förtjänar att behandlas efter det, att få samma chanser i livet.

 

Vad vi tycker om att leka med är inte något som någon annan kan bestämma åt oss, något som en norm kan bestämma åt oss. Det är något endast vi själva kan bestämma. För Gustaf hade det säkert jätteroligt när han lekte med den här polisbilen, men vem säger att han inte hade haft det minst lika kul om den transformerades till en barbiedocka i polisuniform.

 

 

 

 

 

Vi har förflyttat oss tillbaka i tiden, till ett idylliskt hem i Malmköping.

Framför den elektriska spisen hittar vi den lilla kvinnan. 

Potatisen stod på kokning, fisken på stekning och grönsakerna rostades möra i ugnen. Så funktionell den nya spisen var. 

 

Ett köp som Wilhelm Eriksson med fru kanske var extra stolta över, speciellt den emaljerade vita fronten. 

 

Ett köp som gav fru Eriksson ännu en anledning att stanna inomhus och riktigt rå om hemmet - samtidigt som maken arbetade ihop brödfödan. 

 

Sådär kanske bilden såg ut under femtiotalet, sextiotalet. 

En kvinna som trots sina rättigheter fann sin roll i hemmet där den funnits sen urminnes tider. 

Men inte idag. 

 

Idag finns det ett begrepp - som visserligen redan myntats långt innan femtiotalet, men som vi nu använder oss frekvent av. Dagligen. 

Det är en het debatt i samhället.

 

Feminism. 

 

Ett begrepp och ett samlingsnamn för olika rörelser som kämpar för att bevara, försvara och upprätta kvinnors alla rättigheter. 

Också ett begrepp som syftar på jämställdhet. 

 

Idag kanske vissa tar begreppet till sin överdrift, och försöker sudda bort eller byta ut könsroller. 

Men för mig har det alltid bara handlat om jämställdhet.

Att kvinnan idag har samma rättigheter som mannen och ska kunna leva efter dem fullt ut, utan diskriminering. 

Samma arbete ska ge samma lön. 

Precis som att mannen har samma rättigheter för kvinnan. 

 

Det handlar inte om att kvinnor ska ta mansdominerade jobb eller sluta raka sig under armarna. 

Det handlar inte om att klä män i rosa kvinnor i blått. Det är inte feminism i mina ögon.  

 

Det handlar inte heller om att alla ska ha samma förutsättningar, för inte ens det kan vi nå upp till. Vi är olika kön. Med olika biologiska förutsättningar. 

Det är dumt att försöka bevisa motsatsen. 

Vad det handlar om är möjligheterna. 

Båda könen ska ha exakt samma möjligheter att arbeta, klä sig, vabba barn, leva, utan att någon ska tycka att det är uppseendeväckande. 

 

Det handlar om att den lilla kvinnan fru Eriksson har valfrihet.

Hon kan välja att stå vid sin spis och laga sin makes mat. 

Eller så kan hon välja att jobba över och köpa hämtpizza. 

Lika som att herr Eriksson kan vara pappaledig ett år eller jobba som nageltekniker eller dagisfröken. Om han vill. 

 

Feminism för mig handlar om ett samhälle där vi inte ser ner på varandra på grund av våra kön. 

Det handlar om att se varje individ för vad hen är. 

Och döma utefter det. 

 

Om vi nu vill döma varandra. 

 

 

 

 

Feminism, jämställdhet, könskvotering, pappaledighet, patriarkat, bröst, biologi, queer, frisyr, feminism.

Jag är feminist.
För mig innebär det att jag står för jämställdhet i samhället.
Jag tycker att alla människor är lika värda och att det är väldigt konstigt att vi har ett samhällssystem och normer som inte behandlar oss så.
Vi är människor.
Inte två läger av biologiskt åtskilda kroppar som bör förenas i samlag, koexistera och producera kärnfamiljer.
Inte två sidor av ett och samma mynt.
Vi är människor.

Hur man än väljer att vara, vad man än väljer att säga, vad man än väljer att klä på sig, hur man än vill modifiera sin kropp så är det okej.
Så tycker jag.
Men det är inte sanningen.
För sanningen är att vi människor behöver kategorisera och konstruera kompasser i våra huvuden för att klara av vår verklighet.
Vi kan inte se alla detaljer, gjorde vi det så skulle vi krascha.
Därför har vi tre kategorier av en människa: hon, han och hen.
Men att dessa kategorier ska medföra stigman, olika livsförhållanden och tilldelas vissa egenskaper och förmågor, det tycker jag är förskräckligt.
Alla människor har ett likavärde.
Därför är viljan att kämpa för ett samhälle där alla blir behandlade likvärdigt otroligt viktig.

På koppen seglar små mumingubbar i en båt.
Vi vet ingenting om dessa figurativa varelser.
Ändå ser vi en kvinnlig varelse och en manlig genom att vår kulturella kontext medför vidare tolkningar utifrån klädsel, kropp och kroppsspråk.
Koppen är tillverkad av Gustavsberg på Värmdön år 1957.
Mycket har förändrats sedan dess.
Men förändringen pågår.
Det måste den.
Kampen är allas.
Männen, kvinnornas, MÄNNISKORNAS.
Ifrågasätt och förändra.
Kraften är vår.
Vi är samhället.
Vi kan förändra.

 

 

Det gjordes ett experiment på några vuxna då de skulle passa några bäbisar och inte fick veta vilket kön de hade. Bäbisarna var klädda i gult för att inte ge de vuxna någon aning om vilket kön bäbisarna hade. Hade de vuxna trott på fullständig jämställdhet hade de inte haft behovet av att titta i bäbisarnas blöja, vilket de flesta gjorde under experimentet. När de vuxna visste bäbisarnas kön upptäckte man att de vuxna lät pojkarna krypa längre ifrån dem än vad flickorna fick. Detta är något feminister vill ändra på, få samhället mer jämställt.

Denna undervisningsdocka på bilden kan lika gärna vara en tjej med små bröst och kort hår, men de flesta ser en man. Jag tror att jämställdhet är något som inte ligger långt borta. När saker och ting har varit på ett speciellt sätt under en lång tid tar det minst hälften så lång tid att ändra på det. Förändringen sker just nu och jag vill tro att fullständig jämställdhet är något man uppnår inom de närmsta 50-80 åren.

Denna undervisningsdocka har inget kön, den kommer från vårdskolan i Eskilstuna och är i latex. Den användes från 1970 till 2010 då den kom till arkivet.

 

 

 

November.
Mörker, frostgator och tekoppar.
Sommarskymning redan vid fyra på eftermiddagen.
Jag tänkte på det när jag åkte tåg.
Att himlen såg precis ut som den gör under en sen sommarnatt när man sitter ute med bara ben och myggorna svärmar.
Fast nu har den himlen seglat in lite tidigare för att senare på dagen övergå i svärta.

Jag tycker så mycket om den svärtan.
Den oändliga svärtan.
En himlakropp som rymmer hela rymdens stjärnor och planeter.
Att cykla och puffa små köldmoln ur munnen och landa i soffan med pepparkakor och krypa nära en bästa vän och leva som mest.

Jag har avskytt november.
Refererat till månanden som en spikmatta.
Vridit och vänt på konceptet men aldrig riktigt förstått hur man lever precis som vanligt när allting är kolsvart.
I år tycker jag om november.
Tittar extra mycket på alla nakna träd och gråa åkrar.

Jag fotograferade någonting som jag tyckte såg ut som en nano-spikmatta.
Det enda som skaver med november är allting som ska knytas ihop inför terminslutet.
Därför fick det bli en liten spikmatta.
Spikmattan beskrivs som ett verktyg i föremålsregistret, ingen vet riktigt vad föremålet är.
Ingen vet heller hur gammalt det är.
Men materialet är furu och mässing.

 

 

En klänning i tunn gul crepe de chine med pärlor i mönster av rankor och rosor från 20-talet kanske är vad som behövs för att lätta det tunga novembermörkret.
Jag känner av det överallt. Mörkret.
För det fösta ser jag ingenting när jag går till och från bussen, det är nattsvart.
För det andra har det här mörkret liksom lagt sig som en matt hinna över själen, hjärnan och hela mitt inre.
Det är fortfarande några helger tills man helt legalt kan ta fram adventsljusstakar, glöggflaskor, mögelost och pepparkakor och mysa med, men för sent att fortfarande ha kvar halloweenpyntet.

När jag vaknar som mitt tröttaste jag, en onsdag (vilket är min hatdag)  tittar ut genom fönstret och inte ens ser en grå himmel utan istället ett kompakt mörker, är min första impuls:
- Kan jag möjligtvis ha feber?
Jag frågar min mamma om hypotesen kan stämma.
Hon svarar nekande.
Här måste jag tänka om. Jag kan inte vara hemma från skolan på grund av mörkret, men jag kanske kan hitta något som lyser upp?
Oftast pyntar jag här mina trötta ögonlock med glitter, mycket glitter.
Så mycket glitter att busschauffören säger OJ när man kommer in i bussen, och jag kan känna mig som mitt eget disco hela dagen.

Klänningen i tunn gul crepe de chine är trasig i armhålorna, tyget är småfläckigt och den svarta dekorationsblomman är tillplattad.
När jag har gått en stund med glittriga ögonlock börjar glittret trilla med i mina ögon vilket svider som tusan.
Då tänker jag bara på hur glamouröst det låter:
- Jag gråter för att jag har glitter i ögonen.
Oftast förstörs äldre klänningar i känsliga material utan svett och användning, men låter inte det också ganska glamouröst:
- Jag dansade sönder min charlestonklänning i novembernatten.

* Jag vet inte säkert hur klänningen gick sönder, men kan vara p.g.a. dålig kvalitet eller ofördelaktig förvaring hos den tidigare ägaren, vilket var Ann-Marie de Dardel som hade den i sin samling. Klänningen kom till museet år 1967 i en koffert.

 

November är en månad som har potential att bli någonting estetiskt bra.
För mig oftast en stor inspirationsperiod.
En övergång där melankolin över mörkrets antåg ibland kan vara en källa till något spektakulärt.
Skapelser, texter, musik.
 
Just nu, känns det dock som en vacker blomma, en slags vision, inuti en glaskupa som är helt onåbar.
Jag känner inte mycket mer än stress, dålig sömn, dåligt självförtroende över att skolresultaten aldrig blir så bra som jag förväntar mig.
 
Mitt huvud är ett kaos som längtar mer än något annat till vintern och lovet. Till den stora utandningen.
 
Jag skulle behöva ordning.
Ett november som är uppradat.
 
Den här dörrskylten skulle jag fästa på min vägg. Inte för att mina måsten har något att göra med Flygvapnet, men den här skylten har en strikthet som skulle få mig att skärpa till hjärncellerna och göra mina arbeten.
Något militäriskt som kan piska mig framåt.
 
För nu är det ett kaos.
Och jag vill inte höra talas om skolan. Jag vill inte se mina block, mina pappersbuntar som ligger i samlade högar på mitt golv, där allting är halvklart eller mindre halvklart.
 
Jag gör inte ännat än att försöka nå den där blomman, den där inspirationskällan. Det är min största strävan.
När allt jag egentligen skulle behöva är lite ordning.  

 

 

 

Den generella inställningen till månaden november brukar vara "bläää, så mörkt, kallt och urschligt!"

Jag håller med, november är kallt, det är mörkt och det är inte en rolig månad! Men jag tycker ändå att det finns något mysigt över november. Mysigheten ligger nog i att alla tycker att det är så hemskt att man måste anstränga sig lite extra för att få det ljust och gosigt. Ljus tänds och filtar åker fram. Det är inget som händer i till exempel min hatmånad januari!

 

Gör som jag (typ) tänd en gigantisk skomakarlampa och mysihop med någon gosig person! (Och godis)

 

 

Den elfte månaden på året, månaden efter halloween samt månaden innan julafton, månaden då den första snön oftast faller och månaden då jag föddes 1995 - November.

Många barn har inte chansen att önska sig snö av naturen, jag har gjort det många gånger under min uppväxt och fått min fina present varje gång jag önskat. Det finns inget som slår att vakna upp, få frukost på sängen och sedan kunna springa ut i snön och åka i sin nya pulka.

Många anser att november är den tråkigaste månaden eftersom ingenting händer den månaden. Men mycket händer denna månad! Höst blir vinter, julhandlingen börjar och man handlar nya jackor för att förbereda inför vintern. Det är den mysigaste månaden enligt mig, den är minst stressig och finast på sitt eget vis.

Denna dockvagn kommer från Agneta Höglander i Oxelösund och tillverkades 1962. Kan vara en fin födelsedagspresent om man nu inte skulle få snö.

 

 

En fiol värd 3,5 miljoner dollar – något högre värde än denna kvartsfiol i barnmodell –, en världsberömd virtuos och sex klassiska musikstycken av självaste Johann Sebastian Bach. Dessa tre faktorer tillsammans utgör musikalisk magi, det är det ingen tvekan om.

 

Låt oss nu måla upp två olika scenarion med hjälp av denna musikaliska magi;

 

1. Virtuosen spelar musikstyckena på sin dyra fiol på scenen i en utsåld teater där biljetterna kostar cirka 100 dollar styck.

 

2. Samma virtuos och samma fiol spelar samma musikstycken på en tunnelbanestation i Washington under rusningstid.

 

Det enda som skiljer sig mellan dessa två scenarion är platserna. På den ena platsen har publiken betalat hundratals kronor för sina platser och spenderar varje vaken minut med att lyssna på den vackra musiken som fyller teatern. På den andra platsen är människorna stressade och skyndar sig utan att riktigt uppskatta musiken de spelas. En handfull stannar för att lyssna en kort stund, ett fåtal slänger i all hast i några sedlar eller mynt i virtuosens öppna fodral men de flesta kommer att rusa förbi utan att skänka musiken en extra tanke.

 

Den ” världsberömd virtuosen” var violinisten Joshua Bell som på uppdrag av tidningen Washington Post bytte de utsålda teatrarna mot den fullspäckade tunnelbanestationen. Detta var en del av ett socialt experiment om människors prioriteringar, för hur mycket av allt det vackra runtomkring oss förbi ser vi egentligen i vår stressade vardag?

 

Precis som vi måste bortse från stressen för att se, eller höra, det vackra i vardagen så måste vi bortse från tristessen för att se det vackra med november. För november är mer än bara en tråkig, mörk och dyster månad.

 

November är tjocka tröjor, tända ljus, julklappsshopping, mysiga tofflor och strumpor. November är kramar, filmer, böcker, vantar och mössor. November är nedräkningen till julen, slutet på hösten och då det är så där vackert med alla färgskiftande löv. November är när det allra mysigaste som finns är att svepa in sig i en gosig filt och bara skriva tills orden tar slut.

 

 

 

 

Våren är min favoritårstid, då vintern lämnar oss och det börjar bli grönt i princip överallt. Man känner det liksom i luften, att blommor och blad snart växer på mark och träd, när man snart kan lämna jackan hemma och bara gå ut i tjocktröjan och man hör det när alla småfåglar kvittrar.

Samtidigt som jag tycker om att kunna ta av mig jackan och njuta av vårvädret så tycker jag även om att krypa in i stickade tröjor och varma jackor när löven blir röda, gula och orangea och när de snart faller av träden. När det är höst. Trots kyla och kalla vindar så är det så himla mysigt med tända ljus, stickade halsdukar och alla dessa härliga färger hösten bjuder på.

Jag skulle beskriva november som mysig. Det är en mysig månad. Precis efter att löven fallit, och precis innan snön lägger sig på marken. Många brukar bli deprimerade och trötta, jag finner någon typ av inspiration och motivation till att ta tag i allt det där jag skjutit upp hela våren och sommaren. Och jag tycker om att kunna gosa ner mig i mysiga kläder, med en kopp varm choklad och plugget framför mig. Det är mysigt.

Denna kappa från 1980-talet får in både hösfärger och värme i ett. Det är en handstickad långkappa med kapuschong. Den tillverkades av Gerda Rotefalk och användes av Sylvia Fargo, och jag tror minsann att hon slängde denna över sig när hösten började komma. Det skulle jag gjort om den var min.

 

 

Vi har alla våra favoritstunder med olika personer, då vi konverserar om olika ämnen och har en trevlig stund. Det kan vara vid matbordet, över telefonen eller under en promenad i skogen. Min favoritstund är i en fåtölj, med en tjock filt runt om mig, en kopp vanilj-te och trevligt sällskap. Ämnet man pratar om behöver inte ens vara intressant om jag har dessa ting. Jag är ändå nöjd och glad. Något som skulle göra stunden ännu mer perfekt är lite skön bakgrundsmusik och lite choklad, mums! Detta är den bästa sortens kommunikation enligt mig.

I sitt liv borde man uppskatta de småsaker som gör vardagen speciell, men även sina favoritstunder. Man borde prioritera sina favoritstunder framför de saker som man tror att man måste göra - det finns inga måsten. Jag skulle gärna sitta varje dag med en kopp i vitt porslin och en filt runt mig. Men jag antar att det är på grund av att sådana tillfällen inträffar så sällan som gör dem så speciella.
 
Denna kopp är till för kaffe och gavs till museet av Roger Alderstrand, dock användes kopparna av han mor Ingrid Alderstrand.

 

Här får du inte köra.
Här får du möta.
Här svänga.
Där parkera.

Pilar kryss och enkla bilder som för mig ser mer ut som konstverk än informationsskyltar.
Jag tycker att de pyntar fint utmed vägarna och blir till en del av inredningen i städerna.

Men helst slipper jag att veta vad de egentligen betyder.
Detta är en skolplansch från Västra skolan i Nyköping där de troligtvis lärde sig betydelsen av tecknen istället för att betrakta det hela som konst.

När jag tar mig fram i landet är det oftast med kollektivtrafik.
Buss till och från skolan.
Tåg vid längre sträckor.
Men bara ordet, kollektivtrafik ger mig gåshud.
Hur kan något så fint skötas om så dåligt, prioriteras så fel.
Jag skulle, om det hjälpte, offra mitt hjärta till staten för att få dessa färdmedel att fungera.
Kanske är det just det som behövs.
Ett pulserande hjärta mitt i det splittrade systemet.

Jag önskar att det kändes lite mer som en låt av ”Canned Heat” att resa i det här landet.
Ledigt och hippieaktigt
eller så är det jag som borde ta till mig den lugna attityden.
Såhär vill jag ha det i alla fall: Canned Heat - On The Road Again

 

Om man tänker efter så är det rätt sjukt hur stor skillnad det är på kommunikation för 40 år sedan, och nu. Då pratade man och träffades och idag är det verkligen helt annorlunda. Idag använder vi oss av sociala medier och våra komplicerade telefoner för att få tag på varandra. Det är enklare att slänga iväg ett sms och att skriva ut sina dagshändelser på Facebook än att ta upp det som hände med personer det angår dagen efter.

Jag tycker det är lite läskigt egentligen, samtidigt som det är intressant, att se hur mycket dessa punkter faktiskt utvecklas. Hur mycket vi personligen förändras med hjälp av några hemsidor och en telefon i handen. Hur mycket lättare det är att ta upp datorn, logga in på Facebook, söka på din vän och skriva ett meddelande, än att ta upp telefonen och ringa och fråga ifall man ska ses. Eller ringa och kolla hur läget är, och faktiskt PRATA.

Jag tycker vi borde lära oss det igen. Att prata. Med varandra. Inte med hjälp av textsms och smileys eller någon form av sociala medier. Jag slår vad om att Irma Thérèse Lundquist som ägde denna soffa från 1961, satt sig ner i den med sin familj eller sina vänner och diskuterade saker och ting, face to face. Precis som vi faktiskt också borde göra oftare istället för att skriva ut på Facebook att matteprovet gick dåligt, att du inte orkat jobba imorgon eller att den där festen i fredags var hur rolig som helst. Vi kanske borde lära oss att prata, igen. Faktiskt.

 

 

Vi är överens om tiden.
Vi är överens om klockan och kalendern och nyårsafton och för tidiga mornar.
Tiden är ett strukturellt system.

En gång läste man av planeterna runtomkring och förstod att allting går framåt.
Man bestämde sig för att göra något av detta skede för att förenkla för alla människor.
Man förstod att jorden snurrade och att alla på planeten ändå skulle få olika mycket sol vid olika tidpunkter.
Med tiden utformas ändå en värld där alla lever under samma klockslag, veckodagar och år (ja nästan, religioner och andra seder spelar roll.)
I det generella är vi överens om tiden.

MEN.
Vi kan också styra vår tid.
Vi kan bestämma att här och nu vill jag andas, prata, simma, äta, finnas lite mer eller lite mindre.
Trots detta system kan vi bryta oss fria, vända på dygnet, vända på allt.
Dock bara i viss mån.
Det faktum att vi är överens, den symboliska interaktionismen, gör att vi kan leva i en hanterlig vardag utan kaos och massförvirring.

OCKSÅ.
Kan inte ens det tidssystem som människan uppfunnit kontrollera den egentliga tiden.
Tiden är abstrakt.
Vi vet att ett frö blir en blomma och att blomman vissnar om vi inte vattnar den.
Vi vet om döden.
Vi vet om mens, rynkor, kala huvuden och påsar under ögonen.
Vi vet att tekniken slits av tiden.
Men att tiden pånyttföder.

LEKTION PÅGÅR.
Skylten är gjord i plåt och har fyllt en funktion i F 11, en flygordersal som var verksam 1979-80.
Militärväsendet med inriktning på flygvapnet brukade dessa under deras utbildningar.
En symbol för vad man gjorde av tiden just då.
En skylt för överenskommelsen att nu pågår en lektion, det är vad vi gör med tiden.
Så vänder man på skylten och lektionen är över.

Och vad är allt detta om inte kommunikation?
Tiden kommuniceras varje dag.
Tiden omhuldar oss.
Vi är tiden. Vi kalibrerar den och tiden kalibrerar oss.
Skyltar talar om för oss vad man får och inte får göra.
Tiden öppnar upp för allt.
Livet.
Döden.
Verkligheten.
Försvinnandet i det som inte är verkligt.
Tid.

 

 

Kommunikation.

Det som genast dök upp i mitt huvud var

”Hm, en proposition till Nyköpings kommun angående utvecklingen av kollektivtrafiken med en komplett analys av hur dagens kommunikation påverkar resandet hos olika ålders- och socioekonomiskagrupper.”

Hej, jag går samhällsprogrammet. I trean.

Det har uppenbarligen påverkat hela mitt tänkande!

 

Men det känns ju som ett tråkigt och alldeles för skoligt ämne, nästan lika tråkigt som dessa mappar från försäkringskassan med titlar som "Cirkulär från Centralsjukkassan". Nej, det går bort.

Vad ska jag då skriva om?

Min pojkvän föreslog när jag konsulterade honom: "min pojkvän är FANTASTISK på kommunikation <3333333"

Jag log stort och klurade vidare, men sen slog det mig att det ju är en superbra sak att skriva om!

 

För mig känns det så konstigt med par som är mycket par och lite kompisar. Par som man som utomstående inte riktigt förstår vad de gör på sin fritid, hur de kan ha kul med varandra när de delar så lite. Par som trycker ner varandra. Par som bråkar. Par som verkar ha så dålig kommunikation.

 

Att kommunicera med varandra och göra det bra är något jag känner är jätteviktigt.

Jag är inte bara monsterkär i min pojkvän jag är också monsterbra kompis med honom!

För att få fram de två måste man nog ha en massa hångel, skratt och kommunikation!

 

En lärarhandledning med titeln "Detta gör kommunen". 

Ett läromedel från Pogo Pedagog. 

 

Kommunikation är när människor kan förstå varandra sinsemellan, när man kan kommunicera.

Om det så är med gester, ord eller simpla ansiktsuttryck kan vi ändå förstå varandra. 

 

En kommunikation som jag möter varje dag, som ibland kan vara aningen bristfällig, är kommunikationen mellan lärare och elev.

 

För lärare räcker det inte med att kommunicera - man behöver pedagogiken. 

Det är där mitt föremål kommer in i bilden. 

 

Lärare måste vara pedagogiska för att kommunikationen ska fungera. Man kan inte bara stå och haspla ur sig all kunskap man besitter och sen tro att allting ska sjunka in.

 För att barn ska lära sig behövs det människor som är lämpade för jobbet.

Man behöver förstå de man lär ut till. Man måste kunna hantera situationer som uppstår.

Och jag har mött så många som inte ens med Pogo Pedagog's hjälp skulle uppfylla kriterierna. 

 

Opedagogiska lärare borde rensas bort.  

 

För läraryrket är viktigt!

 

Och finns det ingen pedagogik så kan vi lika gärna kasta skolan i sjön. 

 

 

Ett flygplan är en sorts kommunikation men det är också ett ställe där det sker olika former av kommunikation.

 

Äsch, vad krångligt jag får det att låta. Jag menar ju så klart att flygplan är ett sätt att resa och om man har tur (eller otur beroende på hur man ser på det) så hamnar man bredvid någon pratglad typ.

 

Två flugor i en smäll, eller kanske två kommunikationer i en smäll.

 

Personligen tycker jag att det är extremt tråkigt att flyga, så det skulle vara rätt underhållande med en sådan där pratglad typ bredvid sig. Kanske skulle själva flygningen kännas kortare – för känns det inte som en oändlighet? Flygplan är ett ställe där man träffar nya människor, får uppleva nya kulturer och får se länder från en helfrän vinkel. Att kliva av i ett nytt land är ju rätt så coolt det också.

 

På bilden ser ni ett pussel med – ja, det kunde ni väl inte ha gissat – ett flygplan. Vattenfallen i bakgrunden är Victoriafallen och flygplanet är av modellen B.O.A.C. "Comet" Jetliner, den ordkombinationen säger mig ingenting men fint är det i alla fall. Skulle inte ha något emot att få flyga över den där vackra vyn.

 

Analyser, rapporter, prov, duggor, uppgifter, skrivningar, projekt.

Jag blir så trött. Trött av att det är så mycket som jag måste göra!

Det tråkiga är att många ämnen är jätteintressanta, men då det är såna stora mängder uppgifter att allt jag vill göra är att gömma mig under ett täcke, försvinner det lite ur fokus.

 

Under lovet var jag i Polen. Det var underbart, bara komma bort från allt, inte tänka på skolan och bara ha roligt. Sånt behövs verkligen!

Innan lovet var jag som en liten zombie, men nu känner jag betydligt piggare och mycket gladare. Pigg och lycklig så att jag har kraft att kravla mig ut från den hög av böcker och uppgifter som dunsar ner på mitt huvud!

 

I Polen fanns wódka att hitta i vart och vartannat skyltfönster. Precis som Polackerna tar ett litet glas vodka ibland (ofta!) tog nog även Ingrid Alderstrand en snapps i det här lilla glaset när det begav sig!

 

 

När jag såg flackandet i denna norrpilens riktning tänkte jag på mig själv. Studenten känns undefär som en tickande BOMB!
Kommer ni ihåg nedräkningen i “Tillbaka till vintergatan”
Tio
NIo
Åtta
Sju
Sex
Fem
Fyra
Tre
Två
Ett
Noll! Med läskig rymdisk röst.

Det nya avsnittet stundade. Vad skulle hända, vågar vi verkligen fortsätta titta?
Vågar vi bli vuxna? Klarar vi verkligen av att bli det på egen hand?
Kommer min kompassnål visa den raka vägen mot norr och visa vilken väg jag är ämnad att göra.

Kompassen har gjort samma vandring som jag är på väg att göra. 1930 gick den i Norra skolan, 2005 kom den till Magasinet. Jag undrar om kompassnålen alltid vart så svajig eller om den snart är påväg någon annanstans.

 

 

När jag såg denna väska färgad med stark grön och med röda hörn blev jag glad. Jag tänkte direkt på Pippi av någon anledning och sedan på den gången hon hjälpte tjuvarna att sno guld från hennes egna skattkista. Av någon anledning blir jag alltid glad av nostalgi. Jag hade en underbar tid som liten med mycket fantasi och levde därför i en magisk värld och längtar alltid tillbaka dit. En värld då det fanns drakar, dinosaurier och andra fantastiska under. Det är otroligt hur en väska från 1940, vilket var under en hemskare tid, kan väcka härliga känslor idag.


Resväskan påminde mig även om mitt stora behov av en semester där man bara kan ligga och lata sig varje dag. Det kanske låter som något meningslöst men det är något jag uppskattar i mitt stressfulla liv då jag både har två jobb och en tuff skola. Fastän det är jag som valt mitt liv vill jag ändå ta en paus ibland, komma bort från allt, även saker som kan göra en glad. Bara bort. Långt, långt bort. Man kan alltid önska sig ting men inte alltid få dem. Fast man kan arbeta sig till dessa ting genom att spara. Och när väntan varit lång uppskattar man de upplevelserna mer.  
 

 

 

Alltså, mitt schema detta år är underbart. Jag är ledig varje måndag, har projektarbete till 11 på onsdagar och de övriga dagarna läser jag de ämnena jag absolut vill lära mig. Det är liksom inte jobbigt att vara i skolan, att sitta framför datorn att koda och att skriva ner alla anteckningar. Det är kul. Jag tycker skolan är KUL och jag har hur mycket tid över som helst till allt det där man tycker att man aldrig får tid till.

Men ändå så känner jag mig så himla stressad. Tiden går alldeles för fort och det känns som att jag inte hinner med någonting. Förra onsdagen slutade jag som sagt 11 och var inte hemma förrän halv 5 och kände att jag inte ens hunnit med hälften av det jag ville göra den dagen när jag kom hem. Det går inte ihop. Jag är rörig och för mycket och jag vet verkligen inte hur det här kan ske med tanke på att ingenting jag gör känns särskilt tungt eller stressat.

Jag behöver mer tid på dygnet. That's it. En massa timmar mer skulle inte skada. Detta golvur kommer från Stigtomta och är tillverkat av furu. Hade varit fint om denna klocka och alla andra hade några extra klockslag så vi stressade människor hinner med allt vi vill göra.

 

 

Usch och fy och tvi och blä.

 

Det är egentligen det enda sättet som jag kan uttrycka mina känslor just nu, med dessa fyra ynkliga ord. För det är precis så jag känner. Jag känner mig begravd i saker som behöver göras (ärligt talat borde jag inte ens skriva detta inlägg vid denna precisa tidpunkt) och jag har helt enkelt inte energin till att göra allt.

 

Jag vill ha höstlov.

 

Idag (läs: för ett par veckor sedan) i skolan gick vi igenom hur vår matspjälkning fungerar. Vi ritade åh så vackra människor i våra böcker och fascinerades över köttbullens långa resa till ändtarmen. Vår lärare nämnde då lite tafatt i slutet av lektionen att om vi hade tur skulle vi få dissekera lamm efter lovet.

 

”Vad mysigt att få gräva runt med någon sorts kniv i ett lamms mage” tänkte jag inte då.

 

Det är väl lite mina känslor till det som speglas i mitt val av föremål för detta tema. För en likartad skolplansch som denna från Västra skolan skulle mycket väl kunna hänga över mig om några veckor när jag står där och dissekerar. Mysigt. Jag slipper i alla fall att blåsa in luft i lammets lungor, det fick frivilliga göra i högstadiet – minns att en av tjejerna andades in och fick lamm i munnen. Ännu mysigare.

 

Så usch och fy och tvi och blä täcker nog det hela ganska exakt.

 

 

 

Jag citerar södermanlands museums beskrivning av föremålet jag fotat.
Skolplansch av kartong med baksidan täckt av brunt omslagspapper och framsidan av ett offsettryck. Bilden visar hudens uppbyggnad i mycket stor förstoring.

Huden.
Idag är en sådan dag när jag trivs i mig.
I min hudkostym.
Allting är sinnlig ro och stillsam lycka och när jag ser på huden i mikroperspektiv så ser jag färgerna på planschen.
Tänker:
Jaha.
Okej.
Det hela blir abstrakt konst.
Hela min kropp är täckt av denna abstrakta konst som projiceras framför mig på en kvadratmeter kartong.
Jag har alla de där färgerna i min kropp.
Eller på min kropp?
Är huden i eller på kroppen?
Eller både och?

Oavsett.
Min hud är min hud.
Jag är jag.
Livet är komplext.
Huden är komplex.
Ändå.
Trivs jag bra idag.

 

 

 

Vad du ser som en krokodilfot – har en dam sett som sin partyväska.

 

Den har stått på Världsutställningen i Chicago som arrangerades till minne av Colombus upptäckt, Amerika.

 

Men vad vill en stackars krokodils tass förmedla till Columbus?

Vad finns det för parallell?

 

”Aj aj, din upptäckt ledde visst till en massinvandring som drev på krokodiljakten vilket slutade med att en av mina fötter hamnade här, som förvaringsbox åt en snobbig tants läppstift.”

 Det känns som att det inte håller.

 

Det läskiga med denna fot, är att:

1.      Det är en väska.

2.      Någon har velat bära den och förvara saker inuti den.

3.      Den visats upp som en amerikansk stolthet på en utställning.

 

Förövrigt har någon gjort sig mödan att fästa silverspännen och smycka ut foten så mycket det går.
Men det lurar ingen.

Det förblir en krokodil, och det är läskigt!

 

 

Hur tankarna kan vandra iväg vid mötet med ett föremål...

Klockan är väl tio, men Roger Alderstrand kan inte sova. Det är mörkt ute, så om det inte vore för gatlyktan utanför skulle mörktet sprida sig i rummet.
Men nu är det gult ljus i pojkrummet ochgult ljus över Rogers ansikte.
Roger är fem år, han ligger och tänker på sin mormor Selma. Hon blev sjuk i början av Oktober och det blir inte bättre.
Mamma har förklarat det där med döden och Roger förstår att det är på riktigt. Bredvid sängen hänger tavlorna som Selma gett honom.
Han gillar dem inte.
Vinden viner och en plastpåse dansar med gatlyktan som ljussättning.
En av tavlorna föreställer en vakande ängel. Hon har blont hår, fluffiga vingar och ser snäll ut.
Tills man upptäcker vad hon gör!
Detta är inte någon snäll vaknande ängel, hon lurar ju en liten pojke över ett djupt stup.
Roger vet vad som händer om man trillar ned för en djupt stup.
Han vet vad som kommer att hända med mormor.
Gatlyktan lyser fortfarande, men nu är det mörkt. Roger blundar.

Samlingen Eskilstunahemmet och alla Roger Alderstrands kommentarer på föremålen är en guldgruva i magasinet. Jag vet att hans mormor faktiskt hette Selma och att det var hon som gav honom tavlan som hade hade vid sin säng i unga år.
Jag tror inte att “Änglavakt” föreställer en vakande ängel.
Snarare en kvinna med kunskaper i förhäxningskonst.

Jag vet egentligen inte vad jag tycker är läskigt. Ärligt talat. Jag är inte direkt rädd för saker och ting, mer än att förlora de som står mig nära och typ, spindlar.

Jag har alltid varit en person som älskat skräckfilmer. De är spännande och kanske lite läskigt i stunden, men när filmen är slut blir jag varken paranoid eller har svårt att sova. Skräckfilmer rankas som topp tre av mina favorit genrer när det gäller filmer. Jag tycker inte att det blir mer läskigt att se exakt var och hur det händer, och det är lite konstigt med tanke på att de flesta är precis tvärtom. Det är läskigare att se hur, var och när det händer än att bilda sig en egen bild i huvudet.

Även fast jag aldrig blir ”rädd” när jag ser film eller läser bok så föredrar jag att läsa deckare om jag nu vill tycka att det känns läskigare på något sätt. Då bildar mitt huvud upp en bild som jag tycker är obehaglig, och som därmed gör mig mer rädd än att kolla på skräckfilm.

Denna bok tillverkades 1850 och är melerad i grön, svart och brun och är inbunden med brun läder. Just denna bok är en sångbok, men jag tyckte egentligen att vilken bok som helst passade till detta.

 

 

Har du någonsin känt att du tagit dig vatten över huvudet och håller på att tappa kontrollen? Det är en ganska läskig känsla, speciellt när man har ett ohälsosamt behov av kontroll. Dock tror jag inte att någon gillar att "tappa huvudet" och känna sig överväldigad.

Detta är säkert något som människor funnit läskigt eller jobbigt under hela den tid människan existerat. Vare sig det är en flock mammutar eller en stor hög med pappersarbete. När man tappar huvudet tycker jag att det känns som att man blir väldigt panikslagen och kanske säger till sig själv "SHIT, jag klarar inte av detta!". Men när man väl tappat huvudet ligger man bara i sängen (eller på sin mjuka matta) och glor i taket eller kanske får ett utbrott och springer fem mil! Nä, men kanske något liknande. Man brister liksom och allt släpps ut på en gång - alla känslor så att säga.

Föremålet är en skolplansch målad av Bergh-Norén. Kanske han höll på att tappa huvudet någon gång under sin karriär. En dag kanske han insåg att han hade för många beställningar att han inte hann klart med några och sprang då en mil! Eller inte... Skolplanschen är gjord av kartong då baksidan är täckt av brunt omslagspapper. Hela bilden föreställer ett människoskelett framifrån, från sidan samt en detaljbild av ryggkotor.

På planschen i nedre vänstra hörnet finns det även en bild på en pojke med bra hållning och en med dålig. Planschen var förmodligen till för att lära ut hur man skulle sitta för att inte skada ryggen, samt hur ryggen fungerar förmodligen. Planschen användes på Västra Skolan ca 1950-2005.