4:e augusti 1955, Washington D.C.

Tack för hälsningar på två vackra kort!

Hoppas ni haft trevligt i jättestaden!

Anns adress är: 3723 Appleton Str., N. W.

Här är svalt (22°) idag och vi njuter.

Bon voyage

Hälsn.

Vera

 

Vykortet på bilden är adresserat till Anna Johansson, född i Ripsa 1903 men vid tillfället hon fick vykortet skickat till sig så var det ett hotell i New York som var hennes temporära adress. Anna, som var utbildad lärarinna, begav sig nämligen under början av 1950-talet ut på ett flertal utlandsresor och utifrån hennes pass vet man att hon besökte så väl England som Tyskland, Kanada som USA.

 

Den fjärde augusti 1955 befann hon sig alltså i New York, väldigt långt borta från hemtrakten i Sörmland. Höga tallar byttes ut mot skyskrapor, den lugna hembygden mot den livliga ”jättestaden”. Anna hade rest med Svenska Amerikalinjen över Atlanten till det land där hennes bror 37 år tidigare gick bort. Brodern Knut som emigrerade till Amerika och senare tog värvning som soldat men som dog i en olycka innan han ens kom ut i kriget, vars bortgång – eller försäkringspengarna från hans bortgång – troligen var det som gjorde det möjligt för Anna att få en utbildning.

 

Jag kan tänka mig att hennes resa var fylld av blandade känslor. Att få besöka ett främmande land med främmande städer är något åtminstone jag får en energikick av och Anna kände säkert likadant, för att säga att städer som New York inte är intrycksfulla och uppiggande skulle vara att ljuga. Samtidigt så måste tankarna på hennes brors bortgång ha varit ständigt närvarande under hela resan, men kanske fick Anna genom resan ett avslut då hon fick ett tillfälle att säga hejdå till sin bror.

 

För att läsa mer om lärarinnan Anna Johansson och även om hur en samling blir till kan ni klicka här.

 

Om ni istället vill läsa mer om Annas bror Knut kan ni klicka här för att komma till webbutställningen ”Spåren efter Knut”.

 

 

På denna bild ser ni ett foto på Ruth och Karl Johan Nilsson när de gifter sig den 23 maj 1945. På bilden finns Karls Johan Nilssons tidningsurklipp, dagböcker, en kartbild ur hans almanacka, brev och de resväskor samlingen låg i då det skänktes till museet 2010.

Förr i tiden var det ju så man kommunicerade, genom brev. Då fanns inte sms, telefon-samtal eller mail. Utan då satte man sig vid köksbordet, tog papper och penna och började skriva för hand. Men det var ju faktiskt det enda sättet man hade för att kunna nå varandra och hålla kontakten med de som bodde en bra bit bort.

Det var så mycket mer personligt förr, enligt mig är det mycket finare att skicka ett handskrivet vykort än ett tråkigt mail med lite smilisar. Det går otroligt mycket snabbare att skicka iväg ett sms eller ringa ett enkelt samtal än att sätta sig ner och skriva ett brev för hand, köpa frimärken och sedan skicka det och hoppas att det kommer fram inom cirka 3 dagar.

Snacka om vilket utveckling som skett sedan dess, alla olika tekniska saker människan uppfunnit för att göra det så enkelt och snabbt för oss som möjligt. Allt för att vi ska slippa vänta, inte alls som förr. Snacka om utveckling från ett handskrivet brev till ett sms.

 

 

Läs texten på bilden ovan.
Hur hjärtesmärtig är den inte?
Och hur många av oss känner inte igen oss?
Pennan i handen, bekännelsedags men smärtan för tung att lyfta ut i text.
Det fastnar bara i huvudet och maler.

Texten ryms i en dagbok skriven av en ung tjej bosatt i Gnesta på 90-talet.
Det finns flera dagböcker i arkivet i en särskild samling som arkivet samlade in från just unga människor i Gnesta.
Och alla böcker är som små brev till framtiden.
Alla som skrev visste om att de skulle arkiveras och finnas tillhanda för andras läsning långt fram i tiden.
I alla böcker finns små hälsningar till oss, till framtidens människor.
Och tusentals frågor om vad vi innehåller, om vad framtiden rymmer.

Jag minns att jag också fått skriva brev till framtiden.
När jag började årskurs 6 fick jag skriva till mitt framtida jag.
Berätta om mina önskningar och drömmar och säga hej till mig själv lite extra.
På avslutningsdagen i 9:an öppnade jag brevet.
Jag var då framtiden som hälsade tillbaka till mitt förflutna.

Jag älskar brev.
Pappret, bläcket, orden, kuvertet, känslorna, kommunikationen.

 

 

 

För länge sedan, innan teknologins tid, skrev man och skickade sina kärleksbrev i fina kuvert som sedan förvarades i fina askar, inbundna och tryggt förvarade. Det fanns en viss romantik som ej existerar idag. Förr var man tvungen att först lära känna personen man hade förälskat sig i innan man skickade sitt kärleksbrev eftersom man var tvungen att veta personens adress. Man kunde även skicka kärleksbrev utan att veta så mycket mer om personen än adressen utan att den som fick brevet blev äcklad eller avskräckt.

 

Idag skickar man sina kärleksförklaringar över Internet. Det enda du egentligen behöver veta om personen för att kunna kontakta honom/henne är vilka vänner han/hon umgås med. Sedan känner du igen honom/henne på grund av hens profilbild och voilá, där har du din förälskelse. Och efter att du skickat ett kärleksmeddelande till din förälskelse och du inte känner personen, så blir du stämplad som en ytterst konstig människa som förföljer folk. Otroligt oromantiskt, men även förståligt. Eftersom det har blivit enklare för alla att få reda på personlig information genom Internet så bör man vara mer på sin vakt, för sin egen säkerhets skull.

 

Jag som är en ung tjej i dagens samhälle tittar tillbaka i tiden, på den tid innan teknologin fanns. Jag känner hur jag längtar efter att få ett handskrivet brev i brevlådan där en kille förklarar sin kärlek till mig, istället för ett meddelande i min Facebook-inkorg. Samma tanke ligger ju bakom de två olika teknikerna, men det förstnämnda känns bara så otroligt personligt och romantiskt. Så ta mig tillbaka, bara för en dag! Så jag kan springa ut till brevlådan istället för till min dator...

 

 

 

Lisbeth är fru och mor. Hon bor i det krigsdrabbade Finland, under andra världskriget. Familjen har ont om pengar och mat, det mesta är ransonerat. Lisbeth skriver med jämna mellanrum brev till sina släktingar i Sverige och berättar om familjens liv. Dessa brev finns idag bevarade på Sörmlandsmuseum. Breven ger en insyn i en enskild familjs livsöde.

 

I ett av breven skildrar Lisbeth familjens lycka när de får äpplen skickade till sig från Sverige. Hon skriver: ”Barnen stod och stirrade och frågade om de verkligen fick äta av dem och både Eric och jag var som barn på julafton. ”. Sedan fortsätter Lisbeth med att berätta om hur de delade med sig av äpplena till sina nära och kära.

 

I ett annat brev berättar hon att Erik, hennes man är död. Han dog av hjärtproblem. Hon beskriver hur hon nu måste hitta ett arbete för att kunna försörja familjen och en ny bostad för att slippa bli hemlös som så många andra familjer blivit.

 

Vi har alla läst om andra världskriget i skolan. Vi vet vad som hände, vem som gjorde vad och vilka som vann. Men känslan kan lätt försvinna bland alla årtal och fakta. När jag läste igenom Lisbeths brev och mötte formuleringar som ”Och nu är jag ensam med barnen, som mistat den bästa, godaste och kärleksfullaste far i världen.” så är det svårt att inte känna. Breven bär inte bara på en historia om kriget och tiden. De bär på känslor, minnen och sinnesstämningar.

 
Här kan du läsa mer om samlingen Finlandsbreven.

Detta brev kommer från en brevsamling kallad Finlandsbreven. Finlandsbreven består av brev skickade mellan släktingar i Sverige och krigsdrabbade Helsingfors under andra världskriget. I breven får man en bild av hur det var att leva med krigets fasor så nära inpå.

 

Just det brev jag valt har tjocka svarta streck över en formulering. Brevet har blivit läst, kontrollerat och censurerat innan det släppts vidare. Denna inskränkning av privatlivet under krigstid kan i moderna ögon i viss mån förstås. Men kan samma sorts övervakning accepteras idag?

 

NSA-skandalen har varit en nyhetsföljetong i flera månader vid det här laget. Och visst har det höjts röster, visst har det marscherats på gatorna. Men inte i en så oerhört stor utsträckning som man kanske initialt hade kunnat tro.

 

De flesta skulle nog instämma i att övervakning av fysisk post inte är moraliskt försvarsbart att utföra som en stat. Förutom, möjligtvis, under krigstider då man kan argumentera att det sker för landets och landets befolknings bästa. Men att ett lands ledning avlyssnar allierade och till och med sina egna medborgare, är det moraliskt försvarsbart?

 

Hursomhelst är det det som har avslöjats. Jag är intresserad av varför inga har fått avgå, varför de kränkta inte krävt rättvisa. En del har gjort det men de är relativt få. Istället har en sorts apati lagt sig över hela debatten. Även fast medier har rapporterat om det och fördömt det, så känns det som att ingen riktigt vill lägga någon energi på det.

 

Jag har själv haft svårt att bli så passionerat arg som jag teoretiskt vet att jag borde bli. ”Så min mejlväxling och internettrafik blir avlyssnad? Jag har inget att dölja.” Så tror jag att jag resonerar. Och jag har inte ändrat mina internetvanor sedan avslöjandet. Vad jag vet kan NSA sitta och se mig nu, och vad bryr jag mig om det?

 

Med eftertanke framkomer dock faran i det hela. De flesta som avlyssnas kanske inte har något att oroa sig för, så länge staten är på medborgarnas sida. Men det är faktiskt inte självklart att staten står på medborgarnas sida. Och om man ger staten makten att kontrollera oss nu, så ger vi dem ett oerhört kraftfullt vapen om de skulle vända sig emot oss sen.

 
Här kan du läsa mer om samlingen Finlandsbreven.

Dessa bilder fastnade jag direkt för, känner ni inte sommarkänslorna?

På bilden ser ni trädgårdselever (Bernt Lindell, Eric Ericsson, Bror Flodell, Karl Johan Nilsson och Kersin Palmers) på Åkerö. Solen skiner och de går lättklädda med solhatten på, hur underbart skulle inte det vara?

Så fort jag såg denna bild på webben kände jag sommarkänslorna krypa närmare, det är ju hela 7 månader kvar tills jag ger mig ut på sommarlov! Känns lite för lång tid då jag verkligen är en såndär typisk-sommartjej och gillar inte denna ångestfyllda och deprimerande höst och vinter, trots att det är mysigt med ljus och mängder med te koppar. Jag tycker om att ligga på stranden och sola mig brun hela dagarna, eller sitta på vallarna här i Nyköping på en filt och ett gäng vänner och mängder med bullar. Att slippa frysa är väl ett stort plus med sommaren, jag föredrar klänning istället för tajta jeans och en tjock stickad tröja för att hålla mig varm.

Men som sagt, det är 7 månader kvar. Så jag får väl drömma mig bort när jag tittar på denna bild och dra på mig en stickad tröja och göra mig en kopp jordgubbs te!

 Här kan de se en hel webbutställning om Kärlek och trädgårdsmästeri i världskrigens tid.

 

 

”11 september 2001” står det helt enkelt på förstasidan av SN utgiven på samma datum. Bilden säger resten. Man visste att detta datum skulle etsa sig fast i allas minne. Tre hela uppslag fylls av terrorattentaten. Det är krigsrubriker och krigsbilder som skiner i svart och vitt mot en när man bläddrar igenom dem.

 

Jag var själv inte ens fyllda sex år, hade precis börjat skolan och befann mig vid tidpunkten för attentaten på förskolan dit jag gick efter avslutad skoldag. Jag kommer inte ihåg mycket från den här tiden men jag kommer, med otrolig klarhet, ihåg ögonblicket då jag för första gången såg bilderna från de rykande tornen.

 

Jag satt och ritade när en av fröknarnas döttrar, som ibland jobbade på förskolan, kom in i rummet jag befann mig i, med sin mor och en annan fröken bakom sig, och satte på teven. De talade säkerligen med varandra och det fanns säkerligen andra barn i närheten, men jag kommer inte ihåg något ljud. Inte heller några lukter. Jag kommer endast ihåg de allvarliga minerna hos de vuxna och så, givetvis, de rykande tornen.

 

Attackerna skedde strax innan 15:00 svensk tid, och mamma har berättat i efterhand att jag satt kvar vid teven när hon hämtade mig, vilket måste ha varit omkring 17:00. Hon har även berättat att de andra barnen var ute och lekte, att jag ensam satt kvar.

 

Jag tror inte att man växer upp på grund av en enskild händelse. Men 11 september 2001 är oundvikligen ett viktigt datum i min utveckling som människa. En sådan händelse påverkar redan vuxna människor enormt, men barn är ännu mer formbara och effekterna är därför mer omfattande. Hur skulle jag ha varit annorlunda om jag inte sett de rykande tornen den dagen? Jag vet inte.

 

Men jag vet att jag är tacksam att jag inte tvingades bort från teven. Jag skyddades inte mot sådant som man, oklanderligt, kan tycka är värt att skydda barn ifrån. Jag visste kanske innan, men jag visste definitivt efter den dagen, att världen inte var god. Jag vart nog rädd. Kanske drömde jag mardrömmar. Dock är jag övertygad om att fröet till min nyanserade och komplexa värdsbild såddes, om inte exakt då, så omkring den tiden.

 

 

Jag snubblade över den här tidsmarkören när jag var nere och grävde i arkivet. Framsidan på tidningen kläds av en kvinna i hatt som kör bil. Det är den lilla cancerframkallande detaljen till vänster på bilden som väcker mitt intresse. Kvinnan håller en cigarett i sin hand, något som knappast skulle förekomma på ett omslag idag. Jag bläddrar vidare i tidningen och möts av formuleringen ”negergosse”, ytterligare en tidsmarkör som får mig att tänka: det var nog inte bättre förr. 

Så visst har det hänt lite sedan 1929 men allt har inte förändrats. Jag hittar också likheter med dagens media rapportering. I tidningen finns ett stort reportage om ”Skandinaver i Hollywood”, något som känns lika aktuellt idag. Jag tänker självklart på tv-programet Svenska Hollywood fruar som gjort succé i Sverige.  Det är helt enkelt bara att erkänna, Bonnier var före sin tid redan då.

 

 

 

Nu senast när vi i Youthhood möttes var vi i arkivet på Åhuset och fick kolla runt bland flera tusentals papper med olika innehåll. Länge letade jag runt i olika mappar i hopp om att hitta en skrift om, eller fotografier av, Lennart Nilsson, en av Sveriges största fotografer med uppväxt i Strängnäs kommun. Dessvärre hittade jag inget av eller om honom men blev dock inte besviken när jag hittade detta fotografi taget av en man vid namn Ivar Schnell. Fotografiet är taget 1944 och jag känner igen mycket av mitt fotografi i den här bilden, vilket gör den intressant för mig. Dels så är många av mina motiv just kor då jag finner dem mycket angenäma att ta kort på. Det är dock det stilla lugnet i bilden som jag associerar med vissa av mina fotografier.

Ivar Schnell var inte huvudsakligen verksam som fotograf, hans ämbete var landsantikvarie, Sörmlands först med start 1938. Han var arkeolog och skrev om bl.a. kyrkor och fornminnen. Det verk av hans som jag bäst kan relatera till är dock pjäsen om Nyköpings Gästabud, vilken han skrev!

Här hittar du mer information om Ivar Schnell på Sörmlands museums hemsida.

 

 

Fotoalbumen som låg i lådan med Anna Johanssons saker nere i arkivet i Å-huset innehöll bilder från hennes resa till Amerika 1955. Frihetsgudinnan, Vita Huset och Lincolnstatyn vid Lincolnmonumentet är exempel på ikoniska amerikanska platser som Anna besökt och förevigat genom dessa fotografier. Men i det här fotoalbumet finns även bilder på en giraff, en hel del bilar och på majoriteten av fotografierna poserar en eller flera personer. Och på ett av fotografierna är det Anna själv som poserar bredvid en totempåle, där man kan skymta en indianstaty i bakgrunden.

 

Fotografierna som riktigt fångade min uppmärksamhet var dock de från en parad i en storstad. De stora reklamskyltarna på husen i bakgrunden för mina tankar direkt till Times Square, och att Anna besökte New York är redan känt så kanske associerar jag rätt plats med bilderna. Varför det var en parad när Anna Johansson var där har jag ingen aning om, men firanden som amerikanernas älskade 4th of July kommer snabbt till framkanten av mina tankar. Tillsammans med dem tankarna kommer även bilden av en väldigt förbryllad Steve Rogers, också känd som Captain America, som tittar sig omkring på Times Square, för efter att ha i princip sovit i 70 år så har hans älskade New York förändrats en hel del.

 

Det här fotoalbumet får mig även att tänka på något som jag tycker är riktigt synd, nämligen att man åtminstone inte i min umgängeskrets tar sig tiden att sätta ihop fotoalbum längre. Man har sina bilder på datorn och det är det, och en fotobok är en riktigt lyxig och omtänksam present. Men fotoalbum dem ser jag knappt till längre. Att bläddra mellan bilderna, komma på en fiffig bildtext och kanske till och med sätta in ett fyndigt klistermärke det förekommer inte på samma sätt som när jag var liten, och det tycker jag är tråkigt. Men jag hoppas att fotoalbumen likt många andra gamla godingar (polaroidbilder någon?) kan göra en ordentlig comeback inom kort och bli det nya retrofenomenet.

 

 

Den här veckan bloggar vi från Sörmlands museums arkiv istället för föremålsmagasinet. I arkivet hittade vi mycket spännade saker; brev, dagböcker, fotografier, tidningar och inte minst -våra egna blogginlägg!

 

Vårt Arkiv och bibliotek är öppet för allmänheten varje onsdag. Läs mer om arkivet här.

 

Om ett par veckor så händer det igen, då kommer det ut en ny superhjältefilm.

 

”Åh nej, inte en till!”, tänker då många.

 

Men jag är inte en av dem.

 

Jag gillar superhjältar, jag älskar superhjältar. Iron Man, Captain America, Spiderman, Green Arrow, Wolverine, Black Widow, Superman, Batman och hela gänget, vare sig det handlar om det ena universumet eller det andra. Och jag skulle kunna centrera hela mitt inlägg och några till kring dem men det ska jag inte, för då tror jag att ni skulle tröttna och det vill jag ju inte.

 

Vidare till nästa populärkulturella referens!

 

We can be Heroes

Just for one day

 

Även om jag inte är lika galet förtjust i David Bowie som jag är i Tony Stark (a.k.a Iron Man) så tycker jag att han är riktigt bra, så väl Heroes som Space Oddity är frekventa gäster på min spellista och det är från den förstnämnda som de åtta ovanstående orden kommer ifrån. Jag tycker att dem är så himla bra så jag tänker kopiera och klistra in dem en gång till.

 

We can be Heroes

Just for one day

 

Även om du aldrig blivit biten av en radioaktiv spindel eller dylikt så kan du vara en hjälte, om än bara för en dag. Och det behöver inte vara något så extremt som att springa in i ett brinnande hus eller simma ut i en strömmande fors för att rädda liv för att du ska vara en hjälte enligt min definition – för ibland räcker det med det där lilla. En kram till den nedstämda, en donering till en bra sak eller ett lyssnande öra till den problemfyllda. Alla kan de göra skillnad.

 

 

 

Jag tror att det var lavina 72 som diplompistvakten Stor-Erik Marklund på egen hand räddade ett tiotal turister som hamnat under meter av snö, detta med hjälp av endast en isyxa och ett stort mod. För denna bravad erhöll Stor-Erik en medalj av självaste Kungen i Stockholm.

 

Med denna historia i sina huvuden har sönerna Sven-E, Jan-E och Olle levt med ambitioner att bli lika hjältemodiga och uträtta bra saker. Deras far blev legend uppe i Svartlien, 48 mil från allmän väg och blev en stor inspiration till många fler än bara sönerna.

 

Vid vuxen ålder får äldste brodern Sven-E, av fadern han trodde var död, att alla historier om Stor-Erik inte alls var riktiga, utan överdrivna vardagshändelse. En nyhet som gör Sven-E mycket besviken men han bestämmer sig för att inte berätta för bröderna om vad han har fått berättat för sig. Istället säger han dem att Stor-Erik har utfört flera stordåd sedan han försvann samt att han har flera skoters.

 

Sensmoralen från den här berättelsen ur serien Pistvakt tolkar jag som att en hjälte inte behöver vara riktig för att andra ska kunna ta efter. Det räcker med att tro på något gott, för att göra något gott.

 

Hon är den som ger dig livet, som ger dig mat och tak över huvudet. Hon är den som omfamnar dig och ger dig oändlig och villkorslös kärlek. Hon är även den som blir arg på dig när du gör dumma saker, men även den som tröstar dig när du blir ledsen. Hon är den du kan kalla familj, hon är din enda och älskade mamma. Hon är din hjältinna.

Jag vill dedicera detta inlägg till min hjältinna. Hon som har plockat ihop mig när jag har varit i tusen bitar. Som har delat min glädje när något bra händer. Som alltid vill mitt allra bästa - min finaste och bästa mamma, Anna Bergström. Iklädd en läderhjälm med nackskydd från Nyköpings brandkår kommer du och räddar mig i de allra värsta bränder och plåstrar om de djupa såren. Var hade jag varit utan dig? Jo, ingenstans, varsomhelst och helt borta.

Min mamma födde mig när hon var väldigt ung. Hon var endast 21 år gammal när jag kom till världen. Även fast hon var väldigt ung tog hon sitt ansvar som min hjältinna från och med första andetaget jag tog och räddade mig från läskiga jultomtar, spöken under sängen och läskiga nya situationer. Exempelvis när jag började på förskolan. Då följde hon med mig varenda dag till skolan i tre månader. Eller den gången jag fick mitt första MVG på ett prov så vart hon precis lika glad som jag. Men helt ärligt så tror jag nog att hon hade varit lika stolt över ett G.

Min älskade mamma, vad skulle jag göra utan dig? Vad skulle vi alla göra utan våra älskade och starkaste hjältinnor?

 

 

Om jag var en hjälte...
Skulle ha på mig en mössa av filtad, röd ylle med en liten tofs på!
Dygnet runt.
Springa supersnabbt.
Resa fram och tillbaka i tiden.
Genomföra små mirakel.

Att fantisera kring superkrafter och hjältedåd är mysigt.
Jag minns kamratpostens specialutgåva där läsarna fick skapa sina drömhjältar.
Hjältarna får stå för det som vi själva inte klarar av.
Att läsa andras tankar, flyga, slå knut på kroppen eller förmågan att bli osynlig.
Men det behöver inte vara det övernaturliga.
Hjältarna finns överallt ibland oss.
Jag och du.
Vi kan också.

 

 

Den här bilden består av en statyett av brons som håller i en dödskalle och som står på en sockel av glas, det första jag tänkte när jag såg bilden var tennsoldat, såg inte riktigt dödskallen utan allt den påminde mig om var just en tennsoldat. Tyckte verkligen det påminde på min pappas gamla tennsoldater som han hade gjort och målat själv som liten, kommer ihåg hur fascinerad jag var av dem när han visade mig dem när jag var liten.

Jag har alltid sett upp till min pappa och när jag var liten fanns alltid de ständiga bråken med klasskamrater - ”Min pappa är bäst”.  Han har alltid vart min hjälte och det absolut bästa med honom är att han alltid finns där och hjälper mig när jag behöver honom, det har han alltid gjort och kommer alltid att göra.

Han är en sådan pappa som alltid kommer skydda mig, alltid kommer hjälpa mig och som alltid kommer finnas där för mig i alla lägen oavsett väder och vind. Just därför ser jag honom som min alldeles egna hjälte, min fina pappa. 

 

Planschen ovan är från 1979-80, åren då Flygflottilj 11 (F11) lades ner. På den visas de sista unga männen som tjänstgjorde där, eller som planschen säger: ”De sista tappra”.

 

Att vara tapper är att vara en hjälte. Såvida du inte är tapper på fel sida av konflikten. Att vara tapper är i sådana fall att vara en skurk. Skillnaden är drastisk men sann.

 

Hade de unga männen på planschen tjänstgjort i en fientlig nations flygvapen hade de inte hyllats som hjältar trots att de skulle ha riskerat lika mycket. Med samma rädsla blandad med stolthet skulle de ha gett sig ut i strid och lika mycket skulle deras föräldrar, syskon, fruar och barn ha gråtit vid deras avfärd.

 

Hyllas de som hyllas bör, men hjälte och skurk som begrepp är alltför förenklande för att appliceras på verkliga människor. För med de begreppen förlorar människan sin komplexitet, och man bestrider det faktum att människan kan vara både hjälte och skurk – god och ond – på samma gång.

 

Det saknas inte exempel på hjältedåd inom flygvapnet, men det saknas sannerligen inte exempel på illdåd heller. De ansvariga för hjältedåden respektive illdåden är varken hjältar eller skurkar. Antagligen är det inte ens deras beslut att trycka på den röda knappen som styr över liv och död. De har antagligen som främsta avsikt att skydda sina familjer mot varandras länder, en lika god avsikt på vilken sida du än står. Hjältar blir sedan de som vinner kriget och skurkar blir de som förlorar. Vinnarna skriver historien, och så vidare.

 

 

Det finns lika mång olika typer av hjältar som det finns hjältar. Vad krävs då för att en person ska betraktas som en hjälte. Jag har läst en massa olika definitioner i ordböcker och kommit fram till följande: En hjälte är en person som med mod, tapperhet och viljestyrka kämpar för det goda.

Vad har vi då för hjältar i vår närhet?

Några av Nyköpings främsta hjältar är de människor som vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år ställer sig på torget, lyfter sina nycklar och skramlar. Skramlar mot rasism, nazism och främlingsfientliga krafter. Skramlar för kärlek, mångfald och demokrati.

Nycklarna på bilden har blivit upphittade och insamlade år 1987 av Eskilstuna polisen. Lådan är fylld med ca 800 nycklar, 800 vapen, som kan användas för att kämpa för ett bättre samhälle. Det som krävs är mod, tapperhet och uthållighet. Vilket våra kära nyckelskramlare i Nyköping sannerligen har. I runt 10 år har de varje lördag klockan 12 samlats och skramlat.  Har du en kvart över på lördag? Gå dit. Kom igen, bara gör det.

 

 

 

 

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump.

 

En del människor bär på de konstigaste av namn, en del på de längsta jag någonsin hört talas om och en del har namn som bara passar perfekt in på deras karaktär. Och alla tre passar in på vår kära Pippi! Men nu är det inte henne som jag har planerat att skriva om, helt ärligt så vet jag inte alls vad jag har tänkt men det får vi väl se, både du och jag.

 

Namn är något som vi alla har – om vi inte nyss vaknat ur ett långt koma med minnesförlust eller något liknande och inte har en susning om vem vi är eller vad vi heter – och det är en del av vår identitet. Våra namn är något som ger andra en, om än undermedveten, bild av oss redan innan vi möts ansikte mot ansikte och hur lustigt är inte det, egentligen? För det är ju inte direkt så att vi har någonting att säga till om innan den där mannen med den vita kragen skvätter vatten på våra små huvuden, eller ens innan det när våra föräldrar letar igenom babynamnsbok efter babynamnsbok efter ett potentiellt passande tilltalsnamn. Konstigt är det, men jag skulle ju inte direkt föredra att bli kallad ”hon” eller ”det” under hela min uppväxt tills dess att mitt sexåriga jag med stolthet uttalar att jag ska heta ”Rullgardina”.

 

Jag är nog i grund och botten rätt tacksam för att mina föräldrar gav mig ett namn – även om jag hade föredragit ett som inte låter som Amerika minus A på engelska – för inte sjutton hade jag kunnat välja mellan alla tusentals namn som finns, så velig som jag är.

 

Ett av alla tusentals namn som finns är Ninni, jag känner dock ingen som bär på det namnet. Brevpressen i form av ett glasklot på bilden har namnet Ninni format med vit glastråd inuti sig men varför vet jag faktiskt inte, för givaren heter Hildur Lundqvist och någon annan ägare finns inte nämnd. Kanske var det namnet på produkten, kanske var det en specialbeställd doppresent eller kanske var det så att en av tillverkarna på Scandia var lite ego-kär.

 

 

 

Ett namn är något som gör en själv till den man är. Det är genom sitt namn som man skiljer sig från andra. Men är alla namn bra då? För mig var mitt namn ett namn som jag själv tyckte var fult och dåligt. Eftersom man kunde rimma många dåliga saker på mitt namn och för att jag aldrig kunde få ett smeknamn som jag så gärna ville ha - Jag var bara "Frida" enligt det yngre jag. Idag kan jag inte tänka mig något annat namn, varje gång någon ropar "Frida!" så reagerar jag och vet att det är mig man kallar på. Det ger en ganska trygg känsla faktiskt, att veta vem man är.

Namn tillåter oss att skapa djupare relationer till djur och föremål, exempelvis kan man kalla en låda med ögon för "låda" eller för "Jens". Lådan Jens får helt plötsligt större mening i mitt liv än bara lådan. En pojke eller en flicka i 4b på Släbro Skola har gjort precis samma sak med denna båt. Båten vann våren 2007 priset för finaste båten och kanske vann den för att den hade ett vackert namn - Diana.

 

 

Runt din vrist knäpper de remmen på de små vita skinnsandalerna.
Gummisulorna gnisslar mot hallgolvet när du snurrar runt och skrattar.
Sandalerna är slitna.
Slitna av asfalt, sandlådor och gungeligungande fram och tillbaka.

År 1940, 1960 och 2013 bär barn skinnsandaler i dylik stil.
Skon är tidlös.
Som en tradition av fotförpackning kärlek.

Sandalerna för barn.
Barn som föds.
Och namnges.

Du träs på skor.
Och du ges ett namn.
Ett namn som du med hela din person, hela ditt liv, hela ditt du.
Ska äga, heta, vara.
Och alla tankar bakom det namn som just du ges.
Vem du är, vad namnet låter som, känns som, hur du känns.

Namnet som varje dag ska återkalla minnet av din födsel.
Och den evinnerliga kärleken i omloppsbana kring dig.

 

 

 

Den här skyltdockan från 1950-talet har stått i herrarnas omklädningsrum i Strängnäsfabriken och antagligen har den tilldelats namnet Lisa av männen i det omklädningsrummet. Kanske sades det saker till Lisa som, om hon var riktig, skulle ha förblivit osagda. Kanske sade herrarna adjö till Lisa när de skulle gå hem.

 

Människan namnger, förutom människor, även saker som hon bryr sig om. Alla har vi en Lisa, vare sig det är en bil, en teve, en brödrost, eller en skyltdocka i omklädningsrummet. Att namnge något gör detta något mer människolikt. Genom att göra det mer människolikt skapare vi ett starkare känslomässigt band till detta något. Vi försöker skapa en mänsklig relation till något icke-mänskligt. Och vi kan inte låta bli det.

 

Ponera att du hittar en herrelös katt och tar hand om den. Du ger den mat, och i gengäld spinner den belåtet och lägger sig sedan tätt intill dig. Du har genast skapat en relation till den här katten och inom kort kommer du ha gett denna katt ett namn. Denna katt kan vara vad som helst som inte redan har ett individuellt namn, men som du känner starkt för.

 

Faktum är att vi namnger redan döpta människor som vi bryr oss extra mycket om. Vi ger dem så kallade smeknamn – vi bokstavligen smeker dem språkligt. Personer som vi inte tycker speciellt mycket om ger vi istället öknamn.

 

Namn kan förmänskliga, och namn kan förminska – avhumanisera. Förintelsen hade inte varit möjlig om inte en generation tyskar växt upp med de avhumaniserande namnen på judar som ständigt flödade ut i tidningar, radio och teve. Judar kallades inte människor. De gavs inte namn som kunde ge mänskliga associationer. De kallades ohyra och ogräs, råttor och grisar, parasiter och iglar – de liknades med ett infekterande virus.

 

Alla fångvakter i förintelselägren, som inte skänkte en tanke åt de män, kvinnor och barn som de skickade in i gaskamrarna, var inte omänskliga. De var alla älskande människor, med familj och vänner. Det som gjorde dem kapabla till att slakta alla dessa oskyldiga människor och sedan skratta med sina vänner var det faktum att judarna inte var människor för dem. Det finns en anledning till varför judarna fick ett nummer istället för ett namn.

 

På ett sätt är det därför hoppingivande att herrarna på Strängnäsfabriken namngav Lisa. Att de kände en så pass stor koppling till skyltdockan att de döpte den ger mig hopp om att de var empatiska herrar som aldrig skulle deltaga i något så hemskt som förintelsen. För av någon anledning kan jag inte föreställa mig att nazisterna namngav skyltdockor.

 

 

Om man ser ett namn utan att känna till personen som bär namnet kan man oftast inte vara hundra procent säker på att det är just en tjej som bär det typiska tjejnamnet eller tvärtom för killar. Det finns oftast minst en av det motsatta könet som bär just ditt namn, enligt flertalet populära namnstatistiksidor. Vad gäller namnet Nils så finns det hela fyra kvinnor i landet med det namnet.

 

Unisexnamn, d.v.s. namn som är vanligt hos både män och kvinnor, finns det en del av vilket gör det ännu svårare att tyda vilket kön personen har. Att vissa av dessa namn finns, t.ex. Alex och Kim, tror jag beror på influenser från andra länder där namnet antingen är ett tjej- eller killnamn. En annan anledning till att det finns namn för båda kön är för att det inte ska gå att döma efter kön, mindre förutfattade meningar som oftast kan ha fel.

 

Det vanligaste kvinnonamnet i Sverige, Maria, bärs av cirka 440 000 kvinnor och av så mycket som 628 män! Visserligen bärs namnet som mellannamn hos de flesta män, men det är ändå rätt fascinerande att det namn man trodde var ett typiskt tjej- eller killnamn också finns på motsatt sida.

 

Om man har lite fritid till övers så kan man även kolla hur många som bär superhjältenamn från serietidningar. Fantomen är det tillexempel tolv stycken personer i Sverige som heter. Tio stycken har namnet Batman.

 

Vilken peruk som ska sättas på perukstocken från givaren Louise är härmed oklart, även ifall det i det här fallet är så att givaren är en kvinna.

 

 

När vi bestämde temat tänkte jag direkt ”Vad betyder egentligen mitt namn?”
Så jag sökte på internet och fick reda på att Veronica betyder segerbringande. Även att enligt en legend var Veronica ett skyddshelgon för konstnärer och fotografer.

Jag kände mig direkt lite dragen till det, efter som mitt främsta intresse är konst och jag älskar att fota. Intresset för foto kom på senare år men jag har alltid älskat att ha pennan i handen, det har jag alltid brunnit för och alltid känt mig bra på. Just därför valde jag dessa penslar gjorda av trä och hår, de gavs in till museet av Gudrun Anselm men användes av Sigurd Eriksson.  Men jag kände igen mig lite, därmed att jag ska bringa seger stämmer inte in så bra då jag jämt verkar få otur i alla sorters spel!

Jag är nöjd med mitt namn och jag tycker om det. Det är inte så vanligt och det har sin speciella kling och hela namnet är bara jag. Dock har jag ända sen barnsben irriterat mig på lärare som ropat ut ”Viktoria” istället för Veronica, men det är smällar man får ta! Jag gillar som sagt mitt namn trots det.

 

 

Att ge någon eller något ett namn kan vara en av de svåraste uppgifterna som finns. Själv har jag aldrig behövt döpa något annat än mina gosedjur. Jag hade en björn som hette Börje och en hund som hette Ahmet. Jag vet inte riktigt hur mitt resonemang löd när jag bestämde namnen men jag gick nog mest på känsla.

 

Så här i efterhand förstår jag att dessa namn inte alls är bra för mina gosedjur. Namnet Bröje har ett ö i sig, det är ju krångligt. Det funkar inte alls när Börje reser utomlands, han kommer få upprepa sitt namn hundra gånger utan någon framgång. Amet har förvisso inget ö i sig men det är ett ”arabiskklingande” namn, vilket inte är att föredra när man söker jobb i Sverige. Hur ska Amet någonsin komma ut på arbetsmarknaden om det är 50% svårare att få ett jobb när namnet är av arabisk härkomst?

 

Kanske borde jag ha valt mer könsneutrala namn som Kim, Sam eller Barbro. Det framgår ju ändå inte vilket kön ett gosedjur har. Den lilla dockan på bilden känns väldigt könsneutral. Vad Ingrid Alerstrand i Eskilstuna, dockans ägare kallade dockan vet jag inte. Men den är tillverkad 1950, det året var dessa namn populärast: Lars, Erik, Anders, Margareta, Elisabet och Kristina. Så Ingrid valde kanske något av dem namnen. Eller vill man att ens docka ska ha ett vanligt namn?  Det är ju ett bra sätt att undvika diskriminering men samtidigt blir det jobbigt när den umgås med andra dockor med samma namn. När den börjar skolan får den fula smeknamn eller tilltalas med namn och första bokstaven i efternamnet. Lars A, Erik B osv.  

 

Det där med namn är verkligen krångligt, hur man en gör så blir det fel på något sätt. Nästa gång det blir dags så gör jag som när jag var liten och kör på känsla.

 

Nu är tiden snart inne. Vi närmar oss långsamt. Den där kommersiella högtiden från andra sidan atlanten. Den där högtiden som kläds i svart och orange.  Den högtid som får dig att både skratta och skrika högt.

Det finns en hel drös med olika utklädnader för halloween. Så länge du är läskig eller äcklig så är det fritt fram.  När jag såg den här brudklänningen i arkivet fick jag genast inspiration.  Det finns något kusligt med en gammal brudklänning, speciellt om den har lite skavanker som denna. Mitt tips för årets Halloween är att leta fram en brudklänning och sedan riva sönder den lagom mycket. Du behöver ju inte välja en såhär fin och gammal brudklänning. Som dessutom är tillverkad i Nyköping av en kvinna vid namn Lisa Larsson, 1947. Smutsa hur som helst ner den bröllopsklänning du väljer och smeta gärna på lite ketchup eller rödfärg mot det vita tyget. Sminka dig sedan riktigt läskigt, med stora mörka ögon, sår och blod. Låt sedan slöjan hänga ner framför ditt ansikte så att man bara kan ana det förvridna ansiktet där bakom. Sminka några sår på armarna och om du verkligen vill gå all-in föreslår jag att du drar bort klacken från en vit klacksko och haltar dig fram i skorna.  Nu är förvandlad till bruden från helvettet. Det sägs att hon blev lämnad vid altaret och att hon nu jagar förälskade par, för att få sin brutala hämnd.

Själv tänker jag rikta in mig på det äckliga spåret i år. Jag ska klä mig som en 1,67 meter lång och blodig binda. Glad Halloween allihopa!

 

 

jahk

 

 

 

Halloween kryper sig närmare och det är väl ändå en högtid jag måste sätta på topp 5 listan. Jag tycker det är så kul för alla barn som klär ut sig och knackar dörr efter godis, sedan alla skräckfilmer som letas fram och sätts på framför skrikande tittare, att skrämmas och bli skrämd är ju blad det roligaste (och absolut värsta haha) med denna högtid.

Men nu när halloween närmar sig och dessa dilemman som dyker upp om vad man ska ha på sig. Jag har då ett tips! Man vill ju sällan gå själv och knacka dörr eller halloweenfest eller bara en maskerad. Då är mitt tips att dra tag i pojkvännen, bästa kompisen eller syrran och matcha! Det är ju roligare när det finns en liten berättelse eller idé bakom klädseln.

Jag kom och tänka på detta när jag såg dessa två klänningar som matchar varann men ändå inte är lika, men det första jag ser när jag tittar på dom båda klänningarna är sjöman! Den vita och klarblå randiga klänningen gjord av bomull och är maskinsydd gavs in till museet av Maud Törneros och även den mörkblå klänningen med ankar-tryck är gjord av bomull. Men den gavs in av Arvingarna Åkerhielm.

Så mitt tips till årets halloweenklädsel är att kom på en rolig idé och matcha med en kompis efter det!

 

 

 

Förra julen fick jag ett halvdussin filmer på dvd och blu-ray och en av dessa filmer var en skräckfilm. Nu är det så att jag inte tycker om skräckfilmer, och som en logisk påföljd så sköt jag på det oundvikliga tillfället då jag skulle behöva se skräckfilmen. Jag kom överens om att se filmen med min bror, och jag vet inte vad hans motivation för att vilja se på den med sällskap var, men jag erkänner villigt att jag helt enkelt inte tordes se den ensam.

 

Tiden gick och då och då slängde jag en blick på bokhyllans nedersta vänstra hörn där skräckfilmen stod på lur. Vid sådana tillfällen påminde jag alltid mig själv om att jag måste se den snart, men jag lyckades ständigt förpassa den tanken till någonstans längst bak i huvudet.

 

Men så tillslut, efter månader av velande, bestämde jag med min bror en lördag för inte särskilt länge sedan att vi skulle se på filmen. Vi bestämde oss för att få den ur världen så snabbt som möjligt och satte oss efter maten vid 19-tiden i vardagsrummet, tryckte in skivan i spelaren, höjde volymen och släckte lamporna.

 

Filmen i fråga var ”The Woman in Black”, och som titeln antyder handlar den om en kvinna klädd i svart som, på grund av en orättvisa gentemot henne under hennes liv, i döden har bosatt sig i ett gammalt förfallet hus. Tro mig, man vill inte träffa henne. Faktum är att man inte ens vill få en glimt av henne.

 

Vissa uppskattar uppenbarligen att bli skrämda från vettet och genomlida 90 minuter av oerhörd spänning, men jag är inte en av dem. I de bästa skräckfilmerna finns det en underliggande handling, men mitt problem är att dessa potentiellt genialiska berättelser drunknar i all skrämsel och att tittaren aldrig vågar återgå till att njuta av berättelsen utan bara väntar på nästa gång de ska få popcornen att flyga. Och det är i bästa fall.

 

Uppenbarligen blev jag oerhört rädd av filmen och jag tände upp huset så mycket att grannarna måste ha trott att jag deltog i motsatsen till Earth Hour. När jag kom i närheten av ett fönster (vilket det finns alltför många av i mitt hus!) tyckte jag mig se The Woman in Black själv stå och betrakta mig.

 

Mitt val till utklädnadstips inför Halloween är därför givet. Denna svarta tyllspetsklänning från 30-talet i en svag bris en mörk natt skulle skrämma livet ur mig. Just denna klänning kan förstås inte användas till Halloween – men bara tanken på att den hänger stilla på sin galge i det mörka förrådet, kanske fångar en svag vindpust när någon öppnar en dörr långt borta, sakta glider av galgen och bekläder en hämndlysten kvinna som med armarna höjda gör sig redo, väntar tålmodigt, men hungrigt, på att någon ska kliva in i det mörka rummet. Och när denne någon inte lyckas tända lampan ser hen bara ett par lysande ögon, och en svart klänning.