I min keps av hundtandmönstrat i brunt, rost och ljusbrunt känner jag mig precis lagom spaningsutrustad.
"Vinterkeps med öronlappar, den ville Börje inte ha."
Sa Iris Ohlsson om hennes makes inställning till 60-talskepan.
Näe du Börje, du kanske inte var en äkta spanare som jag!
För jag vet att utan kepsen hade jag inte kunnat spana så intensivt som jag gjort, mössan har stimulerat hjärngeggan.

Jag läser nämligen det senaste numret av Kupé.
Tillgängligt här: http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_t.aspx?gKey=3373bm5p

Där står skrivet om den växande minneskulturen.
Minneskulturen?
Ja.
Den kultur där människor blivit besatta av att lagra minnen utanför hjärnan med hjälp av appar och annan
elektronisk utrustning.
Applikationer som lagrar alla dina sms, telefonsamtal, mms och konversationer du någonsin haft.
Eller en klocka som tar upp alla ljud du kommer i kontakt med dagligen.
Kommande Google Glass ska bli dina extra ögon som på muntligt kommando registrerar ditt liv digitalt.

Forskning i USA hävdar att vi i framtiden kommer att kunna bryta ner vissa proteiner i hjärnan som bär på obehagliga minnen.

Alltså: Ny teknik ska lagra exakt allt åt dig, en extern hårddisk åt hjärnan, en backup om du skulle behöva.
           Ny forskning ska ta bort obehagliga minnen åt dig. En käftsmäll åt bearbetnings- och livserfarenhetsbarometern.

Och jag funderar på.
Behöver jag lagra, spara, hamstra på allt jag någonsin gått igenom?
Minnet är selektivt.
Vi minns det som betyder något.
Och det är ur dessa minnen som vi skulpteras, ur dessa minnen som vi drivs framåt.
De minnen som sticker ut.
Saker hände som gjorde skillnad.
Och det vi inte minns, det glömmer vi för att vi helt enkelt inte har ett behov av att minnas det.

Jag tänker att det är precis lika skadligt att masslagra trivialitet som att medicinera undan trauma.
Varför?
Trivialiteten tillför ingenting mer än just i stunden.
Dessutom anser jag att masslagringsbehovet är ett symptom på att vi kanske är väl överbelastade med intryck som vår hjärna inte klarar av att bearbeta och lagra.
Och att medicinera undan trauma är minst lika skadligt.
Vi bär med oss minnen.
Minnen av underbara krutskott av extas och essens.
Minnen av smärta, apati och kaos.
Vi behöver alla dessa minnen.

Vi behöver minnas hur ont och svidande vissa saker har gjort oss, för att kunna akta oss och göra annorlunda nästa gång.
Och när det är precis sådär ont och svidande.
Så behöver vi också minnas hur knopparna alltid exploderar på våren och hur skönt det är att kramas.
Minnas essensen av att vara vid liv.
Hjärnan är smart.
Den lagrar inte bara för stunden.
Den lagrar för hela livet.

Jag befarar att vi i framtiden inte kommer att vurma för våra inre liv på samma vis.
Att vi kanske inte kommer att lägga energi på att bearbeta våra minnen och upplevelser utan istället förlita oss på allt
för många utomkroppsliga påverkansmedel i jakten på det maximala levernet.
Att vi i mindre utsträckning kommer att ägna oss åt kontemplation och rörelse i våra egna kroppsliga hus.
Och vad händer då?

 

Jag går omkring i en klädbutik och noterar att butiken har gjort en reklam satsning för att visa hur miljövänliga deras kläder är. Ett flertal klädesplagg är märkta med en stor grön lapp som berättar om hur plagget är producerat. Det låter ju bra, tänker jag och går vidare. Under veckorna som följer märker jag att flera klädkedjor har valt att göra liknande satsningar. Vi är just nu mer miljömedvetna än någonsin och jag blir därför inte förvånad över den nya trenden. Att prioritera produktion utan stora ekologiska fotavtryck känns självklart 2014.

 

När denna hatt tillverkades år 1900 förmodar jag att Hedwig Cederfelt Modema inte reflekterade särskilt mycket över produktionens eventuella miljöpåverkan. Jag undrar om brukaren och givaren av hatten Hanna Palme hade föredragit en ”miljömärkt” hatt.

 

Plötsligt blir jag intresserad av att kolla upp dessa butiker, är de verkligen så miljövänliga som de hävdar? Svaret får jag ganska snart av min vän som gjort ett projektarbete om just klädbutikers miljömedvetenhet.  Ju mer reklam företaget gör för hur miljövänliga de är, desto mindre miljövänliga är de. Hon förklarar att med denna logik, är H&M djävulen.  

 

När jag var yngre så sa min pappa till mig att han aldrig gick på något aprilskämt, så gissa vad jag har gjort de senaste åren varje första april? Jo jag har lurat honom varje år bara för att han sa så! Ett utav mina bästa aprilskämt tog plats förra året, det var riktat till honom även fast andra också blev lurade. Det gick till så att jag sökte runt på Google efter ett positivt graviditetstest och när jag hittade ett så tog jag ett kort på det och la upp kortet på fotoappen Instagram och skrev under bilden: "This is not good". Lurade jag honom? Oh ja!

 

Han beskrev sedan sin reaktion såhär: "Herreguuuuuuud! Frida, mamma? - Vem är pappan? - Ska jag bli morfar? - Jag får hjärtklappningar". Ett skämt som jag tyckte var kul men kanske inte ska utföras på de som inte har någon humor, lyckligtvis så har min pappa det.

 

Vad är den konstiga apparaten på bilden  då? Jo det är en visselpipa minsann! När man blåser i den ska det tydligen låta som fågelkvitter! April, April! När jag såg beskrivningen av föremålet och hur den såg ut så bestämde jag mig för att jag skulle skriva om det här föremålet. Det är faktiskt inte en visselpipa, det är en vagina. Det är en så kallad vagina för uppsamling av sperma för inseminering, tjursperma alltså. Den består av plaströr vilket avslutas med gummistrut och graderad glasrör. Hur vaginan fungerar har jag ingen aning om, men den tillverkades på 2000-talet och gavs till museet av Svea Husdjur i Malmköping.

 

 

Pranks, eller spratt, sätter alltid fart på vardagen. Dessa är nödvändiga för att få en levande vardag i en miljö som är den samma dag och ut. De är viktiga för att humöret på personer ska kunna hållas uppe. Det är dock främst personen som har skapat sprattet som kan njuta av det roliga, likaså kan åskådare men den som utsätts tycker så klart inte alltid att det är lika uppskattat. Pranks är därför bättre att kolla på, på internet eller tv.

 

Det är bättre att uppskatta pranks framför skärmen då man slipper utsätta andra för obekvämheter och dessutom minskar risken för att själv utsättas för ett skoj. Variationen på videoklipp är stort och antalet pranks med, vad man skulle kunna kalla, bra kvalitet är stort. Det är pranks där mycket planering, jobb och pengar lagts ned, något som inte skulle vara lönt eller klokt att göra själv.

 

En favorit är serien Prank War, av Youtube-kanalen CollegeHumor, där kompisarna Streeter och Amir utför välplanerade pranks på varandra, vissa som slutar med förödmjukelse eller ett brustet förhållande men som samtidigt drar vännerna närmare varandra och nya pranks uppstår. Något som är tämligen relevant på Youtube just nu är inspelade aprilskämt som verkligen har lyckats, de flesta mycket roliga att kolla på.

 

På bilden är en TV-apparat från Bang Olufsen, 1963. Svartvit bild ger den och innehades av familjen Svensson från 1969 fram tills 1975 då en färg-TV tog över i deras lägenhet i Nyköping. Under den tiden är det föga troligt att många pranks visades i rutan. Desto troligare att det kom upp ett eller annat då Tv:n 1990 flyttades till dotterns studentbostad.    

 

 

 

Jag hittar en burk med malt från 1905 på en utav hyllorna i magasinet.
Den står bland diverse ölflaskor.
Maltet kommer från Gamla Bryggeriet i Nyköping som var i drift mellan 1905 och 1969.
Eftersom att jag inte dricker så värst mycket öl är jag ganska glad att Bryggeriet idag är något helt annat.
Nämligen ett kulturcentrum, mitt i stan, där alla möjliga underbara konstnärssjälar får ta plats.
Aningens bättre.
Även om det är coolt med malt som är över hundra år gammalt.

Jag väljer att fotografera ölflaskorna för att det ändå någonstans inom mig klingar en liten dansk.
Och vad är mer danskt än "den danske öuulen?".

För ett antal år sedan, och jag hoppas innerligt att detta prank är preskriberat nu...
Var jag dansk för en kväll!

Jag var på en slags hängkväll med lite goa människor.
Det var första april.
En anhängare skulle komma inom kort.
Någon som jag inte träffat förut, som inte kände till mig över huvud taget.
Idén föds:
Lilja, prata danska!

Jag fick vara någons danska kusin.

Så den nyanlända inträdde.
Skådespeleriet kunde börja!
Och alldeles snart skulle vi alla skrika:
APRIL APRIL HON ÄR INTE DANSK OCH HON ÄR INTE NÅGONS KUSIN!

Eller vänta nu.....
Det händer aldrig!
Ingen säger april och för varje minut som går så blir det svårare och svårare att häva situationen.

Vi blir ju kompisar.
Anhängaren har släkt i Danmark och jag berättar om Tivoli, Christiania och hasch som om jag bott i Danmark i hela mitt liv.

Vid ett tillfälle kommenterar anhängaren: Din danska låter nästan lite svensk?!
(haha)
Och jag hör mig själv svara:
(paniiiik)
Je, men de e for de att jeg har min svenske kousine häer, och ja kommer te Sverige li precis så ofte så de att jeg får en brutning"
Anhängaren: Ja, det förstås!
(pjuh).

Kvällen fortskrider.
Allting flyter på precis som vanligt, fast visst, det utbyts ju vissa extatiska blickar jag och mina vänner sinsemellan då och då.

Dags att gå hem.
Och jag har varit dansk för en kväll.
Det gick faktiskt så pass långt att jag var tvungen att säga hejdå till alla kompisar på danska och låtsas att jag skulle tillbaka till min familj på hotellet för att sova.

Jahopp.
Så kan det gå!

 

 

 

Jag älskar pranks, ju större och galnare desto bättre. Jag har ett dröm prank. Jag skulle vilja anordna en galen möhippa till en av mina vänner som är väldigt höjdrädd och förklara för henne att hon ska hoppa bungyjump. Steg ett är att fixa två fake instruktörer som förklarar hur hoppet kommer gå till, går igenom alla risker och sedan hjälper henna på med utrustningen. Sedan skulle vi åka den sista biten till hopplatsen. Där skulle jag ge min vän en ögonbindel och förklara att hon ska göra hoppet med den. Leda henne ut på vad hon tror är en högbro och göra en dramatisk nedräkning. Men istället för att falla fritt 100 meter för att sedan fångasupp av ett rep, skulle jag låta min vän hoppa från en brygga. En meters fall rakt ner i vattnat. Ett chockartat magplask som självklart filmas.  

När jag såg taburetten på bilden tänkte jag direkt ”pruttkudde”. Ett prank behöver inte vara svårare än så. En trebent pall och en pruttkudde räcker gott och väl. Dynan är stramaljbroderad och runt kanten är en frans fäst med underliggande mörk satin. Benen är målade i bronsfärgad orientaliskstil. Detta lilla mästerverk är skänkt till muséet av Louise Wachtmeister från Christineholm. 

Om du också gillar pranks, kan jag rekommendera att gå in på Youtube och söka på Prank War som Collagehumor har gjort. Där hittar du galna pranks som garanterat inspirerar.

 

 

Sätta gladpack över toalettsitsen.

En bit tejp på vattenkranen.

Ett mynt fastlimmat på trottoaren.

 

Det finns en rad klassiska, enkla pranks – eller busstreck, practial jokes, vad man nu vill kalla dem – men det finns också pranks som är långt ifrån de tidigare nämnda adjektiven. De är personliga och otroligt genomtänkta, någonting som jag själv aldrig skulle klara av att genomföra, här behövs det passion.

 

För oss som är allt ifrån påhittiga när det kommer till pranks, men som ändå vill skoja med folk och få ett gott skratt, vore det dock bra om det fanns en låda fylld med pranks där det bara var att bläddra tills man hitta ett som passar. Att det sedan bara var att följa instruktionerna på lappen för att få fram det där efterlängtade skrattet, utan att själv riktigt behöva ta del av tankeprocessen bakom det hela. För oss som är lite smålata, ni vet. 

 

Den här lilla idén får mig direkt att tänka på instruktioner till laborationer, men också på recept.

 

På 1970-talet gav receptklubben Mästerkocken ut ett stort antal receptkort. I plastlådan på bilden finns de samlade, tillsammans med enstaka kort från annat håll, och här kan du hitta recept på bland annat ”Grillgräddad champinjonsmörgås” och ”Gryträtt med spännande tillbehör”. Det är bara att bläddra bland recepten till du hittar det som passar.

 

 

 

Detta rep tillverkades under 1950-talet och har hängt i gymnastiksalen på Sigridslunds skola i Årdala. Där har det antagligen använts i diverse atletiska övningar.

 

En atletisk övning är bungyjump – alltså den äventyrliga aktiviteten då man spänner fast sig i ett elastiskt rep för att kasta sig ut från en klippavsats, lyftkran eller annan hög punkt. Det har cirkulerat en video på internet med ett ”prank” som involverar just bungyjump.

 

I klippet kan ett kompisgäng ses stå vid en klippavsats med en av kompisarna stående precis vid kanten. Kompisarna hejar på och killen på kanten ser aningen spänd ut. De räknar ner och när killen precis har hoppat ut från fast mark skriker hela gruppen ” Nej!”, och kastar ett rep efter killen. Killen ser alltså när han precis påbörjat ett fall på 50+ meter ett rep komma farande förbi honom – tillsynes det rep som egentligen ska sitta fast runt hans kropp.

 

Detta var alltså ett skämt och killen var aldrig utsatt för fara – men ändå kändes nog säkerligen de sekunder då han trodde att han skulle dö väldigt verkliga.

 

Frågan är hur elakt ett skämt får vara. Har dessa kompisar gått över gränsen? Man skulle kunna argumentera att eftersom killen aldrig var utsatt för ett verkligt fysiskt hot så höll sig hans kompisar på rätt sida den moraliska linjen.

 

Å andra sidan kan de potentiellt ha åsamkat deras kompis psykisk skada. Även om denna skada ”bara” är en nära-döden-upplevelse så känns det onödigt. För det ska icke förglömmas att denna person levde i tron att han skulle krossas mot marken i ett antal sekunder. En sådan händelse är nog inte så lätt att skaka av sig.

 

 

Det är så himla mycket prat kring kött och mat, vad man bör äta och vad man inte ska äta. Vad som är rätt enligt vissa kulturer är helt fel enligt andra. Det finns så himla många blandade åsikter kring detta, otroligt mycket. Det är som att det hela tiden finns två sidor kring det, det finns det väl kring allt men just detta med kött.

Gris och kor är helt okej i Sverige, det är vardagsmat för oss och enligt mig skulle jag inte klara mig en sekund utan den grillade köttbiten på sommaren eller julskinkan på julbordet. För mig – är det en självklarhet, såsom för många andra. Men som i muslimska länder, är gris helt förbjudet. Det är inget som skulle serveras när det är högtid, likadant i Indien – där skulle man aldrig grilla en köttbit från en ko. I Kina är hund en vanlig maträtt, vissa länder äter grodben och andra sniglar – sådan mat är bland den vidrigaste tanken vi i Sverige har. Vi skulle då aldrig kunna slänga upp en hund på köksbordet, för oss är det helt oacceptabelt. Speciellt för mig, jag skulle aldrig kunna äta en groda eller en snigel. Men en kyckling har jag inga problem att stoppa i mig? Det är verkligen två sidor av detta, vad som är okej och inte.

Jag älskar kött, men bara de kött som är okej och vanligt för mig. Det är det jag menar med två sidor, att det som är rätt för mig är helt fel för någon annan.

Därför tänkte jag på denna kamera, dels för att den är svart vit. Två helt olika färger, motsattsen till varandra. Men även för att det är en liten kamera, men en kamera kan man om något få in alla olika sidor av en sak. Denna kamera är gjord av plast och användes som en liten leksakskamera.

 

 

Den här råttfällan har tillhört Henrik Svensson i Jönåker. Den är av en lite mer avancerad art än den råttfälla man vanligtvis ser. Just den här råttfällan är en burfälla som alltså har som mål att fånga in råttan snarare än att döda den. Huruvida råttan sedan släpptes fri någon annanstans eller om den dödades vet jag inte.

 

Om den släpptes fri skulle det vara en sådan barmhärtig behandling som råttor sällan stöter på. Vanligtvis ses råttor enbart som skadedjur. De associeras med små, unkna och fuktiga utrymmen. De äter vårt skräp, för tusan!

 

Det är intressant att reflektera kring människans förhållningssätt till andra levande varelser. Som jag ser det finns det en tregradig skala av djur:

 

1. Hunden och katten är sällskapsdjur. De är högst upp på skalan. De älskas och tas omhand nästan som små människor.

 

2. Kossor, får och hästar är djur som ofta älskas men som även har andra, mer praktiska användningsområden. Det kan röra sig om att ge mjölk, kött eller utnyttjas för att rida på. De är tvåa på skalan.

 

3. Sedan har vi djur på den tredje graden av den tregradiga skalan. Djur som bara anses vara till skada. Här huserar råttan, tillsammans med kackerlackan och spindeln. I regel älskas inte dessa djur, och ingen önskar ha dem som husdjur. Vi finner heller ingen praktisk nytta med dem. De är helt enkelt bara inkräktare i våra liv och fångas, krossas eller spolas ner snabbt som ögat.

 

Det finns förstås undantag. Vissa människor har spindlar och råttor som husdjur och tycker inte alls om hundar och katter. I andra delar av världen och i andra kulturer finns en annan syn på djur och deras nytta.

 

Var man än står åsiktsmässigt så tycker jag att det tjänar ett bra syfte att fundera kring ens egen relation till djur. Varför sträcker sig din empati till en katt som jamar efter mat – men inte till en råtta som letar efter densamma i dina sopor? Är dessa två varelser så olika? Vad är det då som avgör vilken av dem som är värd din kärlek och vilken som är värd ditt hat?

 

 

 

Nej, älska att äta. Kött, det mycket omdebatterade livsmedlet, både bra och dåligt, nyttigt och onyttigt. Ska det få älskas att ätas? Jag svarar pass, för att inte själv ge mig in för mycket i den eviga debatten. Jag kan dock delge min syn på debatten.

 

Det är en mycket relevant debatt som jag tycker är mycket bra att den finns. Det finns så många argument på båda sidor om debatten att ett tydligt svar i nuläget är avlägset. Med forskare som i labb eller efter studering av människor kommit fram till slutsatser att kött både är mycket viktigt för kroppen samtidigt som det kan förkorta livet, är det svårt att helt ta sida i hur man ska bygga upp sin kost. Detsamma gäller argumentationen för eller emot köttkonsumtion med miljötänk i fokus. Att köpa in kött utomlands medför stora utsläpp av växthusgaser, likaså gör dock import av grönsaker från utlandet. Att istället handla svenska grönsaker minskar den negativa miljöpåverkan och försäkrar även garantier vad gäller arbetsförhållanden och gifter. Likaså gäller dock även svenskt kött. Vare sig det gäller kött eller grönsaker är det alltid ur miljösynpunkt bäst med KRAV-märkt. När vi kollar tillbaka på värderingar som rådde förr i tiden förundrar vi oss över hur stora klyftor det var mellan mannens och kvinnans position i samhället eller hur lite man brydde sig om miljön. Mycket möjligt är att vi i framtiden ifrågasätter vårt tänk när det gäller konsumering av mat.

 

På bilden är en mjölkkanna med tillverkningsår 1985 angivet. Den var brukad av Alli Andersson från Bjurkärr och senare såld av Barva församling.

 

 

En anatomisk modell av ett hjärta donerat till museet.
En hjärtdonation som dessvärre inte räddar liv men som iallafall förmedlar
berättelser om livet.
Och när vi ändå är inne på inälvor och livet...

Liv.
Vad är ett liv?
Vad lever och vad är dött?
Vem bestämmer det?
Och så frågan om
Att äta
Eller inte äta
Kött

Moraliskt eller omoraliskt ätande
Älta miljöproblematiken
Hälsofrågor
Identitets- och statusperspektiv

Liv.
Vad är ett liv?
Vad är att älska?
Vad är att äta?

Att älska är att att leva.
Och för att leva.
Så måste man äta.

 

 

 

Det första kvartalet på 2013 präglades av skandaler inom livsmedelsindustrin. Skandaler som medförde att Sveriges befolkning drabbades av olika grader av hysteri. Det hade nämligen visat sig att flera av de varor som deklarerats innehålla nötkött istället innehöll hästkött.

 

Djur att älska.

Djur att äta.

 

Och hästar älskar vi.

Så därför blev det en skandal, en hästköttsskandal.

 

Man kan då fråga sig om det hade blivit samma uppståndelse om det istället visat sig att produkterna innehöll någon djurart som vi människor inte ser på som ett typiskt husdjur, de djur som, ur vårt perspektiv, existerar för andra syften än att mätta hungriga människomagar.

 

Att äta gris, ko och kyckling är helt okej, helt naturligt.

Att äta häst, hund och katt är helt fel, helt makabert.

 

Konsekvenserna av att ha ätit hästkött och griskött är desamma, vi blir mätta och djur dör, men ändå är det en sådan otrolig skillnad.

 

På bilden ser ni en grön och rosa igelkott från år 2000, en pipleksak för hundar som tidigare varit en del av utställningen ”Älskas ... ätas”.

 

 

 

 

Jag sitter hos min farmor och mat står på bordet, det finns en skål med paprika, en med potatis, en Coca Cola läsk och två brickor med kött. Jag frågar min pappa vad det är för kött (frågar pappa eftersom farmor är döv och jag är inte så bra på teckenspråk) och han svarar att det är rådjur och kyckling. Min fjortonåriga ögon stirrade på fatet med rådjurskött och jag visste direkt att jag skulle ta kycklingen och sedan slog det mig, "varför känner jag att det är okej att äta kyckling men inte rådjur?". En diskussion om ämnet blossade upp under middagen som jag idag inte minns.

 

Idag tänker jag tillbaka till den middagen för fyra år sedan, vad var det som gjorde det okej att äta kycklingen men inte rådjuret? Idag står jag kvar vid mitt beslut, skulle aldrig äta rådjur. Kanske har det med att jag kallats för en rådjur för att jag har "rådjursögon" och jag känner mig besläktad med dom? Troligtvis inte, eftersom jag aldrig skulle äta kanin, säl, delfin, haj, hund, katt, häst eller apa, listan kan göras ännu längre men varför känns det då helt okej att äta ko, gris, kalkon och kyckling? Jag vet inte svaret men det ena känns omoraliskt medan det andra känns helt naturligt och varför det är så, ja det vet jag inte heller.

 

Det här är en koskälla som dinglat på en ko, som kanske blev äten eller inte, som kanske var älskad eller bara en ko i mängden. Henrik Svensson i Jönåker gav denna till museet, det finns dock ingen information om när den användes, kanske kon är vid liv idag eller kanske jag har ätit den någon gång. Den sistnämnde tanken skrämmer mig, tänk om jag ätit upp kon, eller ja inte hela men en del. Att min blodtörst eller någon annans var anledningen till att kon miste sitt liv. Bara för att köttbiten på tallriken inte ser ut som en ko så betyder det inte att den inte kom från en ko som nu är död. Kon dog bara för köttbitens skull.

 

 

 

Jag och min vän Linnea är 15 år gamla och befinner oss på den underbara ön Malta. Det är 40 grader ute och solen smälter allt i sin väg. Vi sitter vid det lilla köksbordet i köket och framför oss har vår snälla värdfamilj ställt två stora talrikar fyllda med gryta. Till grytan serveras som vanligt pommes frites. Vi skulle få smaka på den maltesiska specialliten kanin. Linnea tittade förfärat på köttet och frågade om hon kunde få äta något annat. Jag log, stack gaffeln i en köttbit och tog en stor tugga. Det smakade kyckling, lite salt men gott.

Det hade varit lätt att tro att det var jag som skulle vägra äta söta små kaniner. Jag som idag lever som vegetarian och att Linnea som är en stor köttälskare glatt skulle ha glufsat i sig grytan. Men det här behöver inte betyda att det inte finns någon logik i vad vi människor äter och inte äter. Tvärt om tror jag att vi i Sverige, dieternas land är ganska medvetna om vad vi stoppar i munnen. Vi väljer helt enkelt bara maten utifrån olika perspektiv. Vissa som Linnea väljer mat utifrån etik, vad känns rätt? Andra som jag tänker på miljön, vad är mest hållbart? Sen finns de som tänker på hälsan eller de som äter med ögonen. Listan är oändlig. Dagens fråga blir hur som helst: skulle du äta krokodil?

Här har du i så fall en söt liten krokodil med ovala hjul att tugga på. Leksaken kommer från Klockbergets förskola som faktiskt är Nyköpings första daghem. Daghemmet öppnades 1954 som ett resultat av barnavårdsläraren och politikern Strid Stolts arbete.  Krokodilen tillverkades av Brio och skänktes till muséet 2011.  

 

 

Huvudinformation

 

Spotifylista – skapad 2011-2014

 

Beskrivning

 

En digital lista med musikaliska stycken i alla dess slag. Spellistan består utav ett antal låtar inspelade från 1930-talet fram till 2013. Den artist som återfinns i listan med flest låtar är The Rolling Stones tätt följt av The Kinks och på tredje plats Thåströms arbeten solo och i samarbete med andra grupper.

 

Denna spellista skulle kunna jämföras med Sörmlands Museums befintliga samling av kassettband samt skivor av olika format. På bilden ses en stereokassettradio av märket Sharp, tillverkad år 1980, och given till muséet av Sigurd Eriksson. Stereon läser kassetter, för att hitta och spela musiken från spotifylistan krävs istället en dator.

 

”Jag skulle säga att detta är en spellista som kan bjuda på ett par schysta tracks till de flesta, men är speciellt utformad för min egen stil. Det är mycket sällan jag tar bort låtar som har fallit mig ur smaken, men det är också få låtar som helt gör det. Innan jag lägger till en låt i spellistan går den först igenom en kritisk undersökning där kriterier skall uppfyllas. För att ge listan en mer nyanserad kulturhistoria kommer jag att fortsätta att bygga på med låtar.” Ur intervju med mig själv i samband med skrivandet av denna Sofie-blankett.

 

Personer knutna till föremålet

 

Relation	Förnamn	Efternamn	Hemort
Tillverkare	Nils	Brodén	Nyköping
Givare	Nils	Brodén	Nyköping

 

Tekniska specifikationer

 

Längd: 85 h

Bredd: Fet

Höjd: Stjärnorna

Vikt: Tung

Material: digitalt, bytes.

 

Registreringsanteckningar

 

Förvärvningsdatum: 2014-04-03

Klassifikation 1: Elektronik och media

Klassifikation 2: Digital lista

Tillstånd: Mycket bra.

 

Fridas privata plånbok skulle kunna vara ett föremål i Sörmlands museums samling.

 

Plånbok i mönstrad textil utanpå och svart textil på insidan. Håller formen av hårt okänt material som finnes emellan de två textilerna. Fastsydda paljetter på insidan av plånboken men även på den allra yttersta sidan. Kan stängas med hjälp av en mindre knapp i silverimitation som endast är synlig när plånboken är öppen. Plånboken har tre fack, ett myntfack som kan förslutas med hjälp av en dragkedja och sedan två större fack som separeras av en vägg av textil.

 

Plånboken köptes i Portugal av Frida Robertsdotter Eriksson i Juni år 2013 som souvenir. Tanken var att den skulle bli Fridas nya plånbok eftersom hennes förra kändes för stor, dock hamnade den istället i ett skåp eftersom den saknade fack till bankkort. Den donerades sedan till Sörmlands Museum år 2014. Plånboken blev tillverkad okänd tid och på okänd plats, troligtvis tillverkad i Portugal under 2012 eller 2013. Plånboken kom till Sverige två dagar efter midsommarafton 2013.

 

Om Marikas biobiljetter fanns på Sörmlands museums magasin, kanske det skulle se ut så här...

 

Nu kan det mycket väl vara så att ni sitter där hemma (eller på jobbet, eller på bussen, eller var ni nu befinner er när ni läser det här inlägget) och undrar varför någon skulle vilja lämna in en biobiljett till ett museum.

 

Denna alldagliga lilla lapp som är fullkomligt värdelös så fort biovisningen är över.

 

Men nu är det inte så att jag har en enda biobiljett i min ägo, eller ens tio eller tjugo. Sedan några år tillbaka har jag nämligen sparat varenda biobiljett från vartenda biobesök jag har gjort, och jag är inte en sådan person som går på bio någon gång om året. Resultatet av detta är min egen samling bestående av ett ständigt växande antal biobiljetter.

 

Blanketten om min samling av biobiljetter skulle förmodligen se ut någonting i din här stilen:

 

Sakord: Biobiljetter

Tillverkningstid: 2010-tal

Brukare: Marika Pettersson, Nyköping

Anmärkning: En samling biobiljetter från 2010-talets början, främst från filmer med superhjältar och från genren fantasy då det var dessa filmer Marika tyckte om att se på bio. Biobiljetterna är i varierat skick, från att ha blivit behandlade som praktiskt taget heliga till att ha blivit bortglömda i jackfickor och utsatts för allt från kraftigt regn till starkt solljus. Trots detta går det att urskilja såväl filmtitel som datum på var biljett.

 

Men varför har jag då sparat alla dessa biobiljetter?

 

Jo, för att med varje biobiljett följer ett antal minnen som jag inte vill riskera att förlora.

 

Biobiljetten från Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 kommer alltid att påminna mig om hur tom jag kände mig direkt efteråt, på tunnelbaneresan när min vän och jag båda var helt mållösa – vi som annars inte brukar kunna sluta att prata. Hur det kändes som att det var slutet på en era, vilket det har visat sig att det verkligen var.

 

Det är bara ett exempel på ett minne som en alldaglig liten lapp kan frambringa.

Om Oscars mobiltelefon skulle tillhöra Sörmlands museums samlingar skulle det kanske se ut så här...

Huvudinformation

Sakord: Mobiltelefon

Specialbenämning: Smartphone

Tillverkningsår: 2013

 

Beskrivning

Smartphone tillverkad av Apple Inc., modell iPhone 5s. Telefonen har tidigare tillhört Oscar Fredriksson. Oscar skaffade telefonen i samband med en uppgradering från en tidigare modell av samma märke, iPhone 4, som han använt mellan 2011-2013.

Oscar har använt telefonen dagligen för att ”surfa” på internet, läsa nyheter, meddela sig med vänner och familj samt bruka så kallade ”appar”. Oscar hade stor glädje av telefonen när han använde den. ”Just den här var en personlig favorit. Inte för dess tekniska finesser – jag har haft så många telefoner sedan dess att jag inte alls kommer ihåg vilka funktioner denna hade – utan för att jag hade den när jag tog studenten. Faktum är att jag tappade den från flaket ner på gatan. Det var otroligt nära att den blev påkörd av traktorn bakom. Sedan slutade det med att jag satt sönder den på kvällen istället. Jag lagade skärmen, men ack, innandömet var söndertrasat. Det var tider det!”

Nu, vid 53 års ålder meddelar Oscar att han haft otaliga telefoner, inklusive den sista modellen Apple Inc. tillverkade innan de gick i konkurs, iPhone 8.

 

Personer knutna till föremålet

Brukare: Oscar Fredriksson

Givare: Oscar Fredriksson

 

Tekniska specifikationer

Längd mm: 123                  Bredd mm: 58                    Höjd mm: 9  

Vikt g: 112

Material: Aluminium

 

Registreringsanteckningar

Förvärvsomständighet: Gåva                   Förvärvsdatum: 2049

Tillståndskategori: Utställningsbart tillstånd

 

Om min väska skulle vara in märkt skulle det stå...



Sakord: Väska | Invnr: 6743 | Litt/Subnr: 7213
Specialbenämning: Handväska | Modell/Fabkrikant/typ: Skinn/Mocka | Antal: 1
Signering/Märkning:  | Tillverklings:
2013 | Samhör med: | Samtidigt förvärvat: Samling: Eriksson
Bild nr: | Placering 1: B:22:04:C

Beskrivning:

En beige skinnväska (fuskskinn) med detaljer av mocka, även mönster i mitten på
veckan. Metall dragkedja ovanpå och detaljer i metall. Hon fick den i
födelsedags present av sina föräldrar när hon fyllde 17 år, hon använde väskan
till vardags fram och tillbaka till skolan, kompisar och shoppingrundor på
Nyköpings gator. Det var hennes favoritväska i en längre tid, den användes
mycket flitigt.

Personer knutna till föremålet:
Tillverkare: H&M Stockholm
Brukare: Veronica Eriksson Nyköping
Givare: Veronica Eriksson Nyköping

Tekniska specifikationer:
Längd mm: 410 | Bredd mm: 400
Material 1: Skinn (fusk) | Material 2: 
Mocka | Material 3: Metall


En beige handväska med materialet skinn, mocka och metall. Det tillverkades
2012 på H&M i Nyköping, men gjordes i Stockholm. Det är mönstrade detaljer
i mitten på väskan samt guldiga metall detaljer på väskan. Modern för sin tid.
Den användes och gavs in till museet av Veronica Eriksson.

 

 

P.s Liljas spel står i vanliga fall inte på Sörmlands museums föremålsmagasin

Huvudinformation:

Sakord: The Sims 3
Specialbenämning: Dataspel, CD-romskiva
Tillverkningsår: 2010
Modell/fabrikat/typ: Electronic Arts

Beskrivning:
Anmärkning:

Datorspel kompatibelt med formaten Windows och Mac OSX. Befintligt skick: välanvänd, något repad CD-romskiva
med tillhörande plastfodral. Inuti plastfodralet finns även medföljande spelbroschyr med spelanvisningar och tips.

Ägare och brukare var Lilja Hejdenberg från Nyköping. Hon berättar för museet att detta spel var hennes absoluta och
enda favoritdatorspel. När hon spelade kände hon sig fri att skapa, försvann som i en annan värld och kunde sitta i
timmar.

Spelet går ut på att skapa artificiella familjer, hus och världar och i dessa förverkliga just sina önskemål för familjen.
Spelaren styr karaktärernas livsval, allt från toalettbesök till yrkesliv och reproduktion.
Genom diverse fusk kan spelaren också justera spelets funktioner och välja att lägga fokus på just den delen av spelet
som spelaren själv njuter mest av.

I Liljas fall var det att bygga husen, att få leka arkitekt och inredare och få utlopp för den sidan av henne.

Personer knutna till föremålet:

Relation: Brukare
Förnamn: Lilja
Efternamn: Hejdenberg
Hemort: Nyköping

Tekniska specifikationer:

Material: Plast, aluminum, hård och mjukvara.

Registreringsanteckningar:

Förvärvsomständighet: Insamling
Förvärvsdatum: 2014
Klassifikation 1: Datorspel
Klassifikation 2: Nöje

 

Det här inlägget kommer att bli det mest personliga inlägget jag någonsin kommer att skriva och någonsin har skrivit. Historier om att hitta sig själv handlar oftast om personer som reser och utvecklas som människor. Men ytterst sällan berättas det historier om hur man hittar en del av sig själv som man en gång har förlorat. Det här är min historia om den delen jag förlorade och fortfarande letar efter...

 

För tre och ett halvt år sedan fanns det en Frida som var glad, lycklig, energisk och en person som var rolig att vara runt. Idag finns det en Frida som är nedstämd, olycklig och trött. Denna Frida har förlorat dåtidens Frida, hon som var så glad och full av energi känns helt plötsligt som en främling istället för en del av Frida. Frida har tappat bort dåtidens Frida i alla händelser som skett de senaste tre åren. Hon går säkert runt bland alla händelser, vilsen och letar efter Frida. Hon längtar säkert efter Frida och att få komma tillbaka och visa sig själv igen. Men de hittar inte varandra.

 

Utan varandra är Frida som en staty utan huvud, det saknas något - en viktig del. Skulpturen som föreställer Jupiter har fått sitt huvud avsågat, precis som Frida. Den är färglös, precis som Frida. Den är gammal, från år 1650, precis lika gammal som Frida känner sig. Skulpturen och Frida är samma.

 

Frida är trött på sig själv och vill få tillbaka dåtidens Frida, så att hon orkar träffa sina kompisar som hon nästan aldrig orkar träffa längre. Så att hon känner att dagen inte är slut klockan fyra utan att den fortsätter ända tills solen går ner. Dåtidens Frida var en bra Frida, den bästa Fridan.

 

Kan jag inte bara få finna henne igen?

 

 

 

”Jag har haft lite problem med att hitta mig själv, har du något förslag på vad jag kan göra?”

 

”Jamen, det är väl bara att googla det vettja!”

 

Det första som kommer upp när man googlar ”att hitta sig själv” är en artikel med rubriken ”Här är 3 enkla steg för att hitta dig själv”. Det låter ju inte helt fel, tre steg det måste ju gå supersnabbt. Vad skönt för det har jag haft ett sådant himla problem med, men nuförtiden är vi ju alla så otroligt stressade och jag har ju bara inte tid för sådana filosofiska grejer. Klickar man in på artikeln, eller bara använder våra tänkarmössor, så inser man snabbt att så inte är fallet.

 

Att hitta sig själv är inte någon drive-in där du bara kan svänga förbi och få det du vill ha serverat i en liten påse, du måste först införskaffa alla komponenter och sedan själv sätta igång alla förberedelser för att få ta del av slutprodukten. För det finns inga genvägar till att hitta sig själv. Och för en gångs skull är Google inte till någon vidare hjälp.

 

Är du dock en hängiven användare av Google och inte vill släppa taget om sidan helt, tycker att tanken på att hitta svaret på en fråga utan sökmotorns hjälpande hand känns läskig, så kan du med all säkerhet hitta tips för att hitta dig själv där. Notera dock användandet av ordet tips, inte fusk. Om detta är något du känner att du vill göra kan det vara behändigt att använda sig av ett tangentbord, kanske Evy Rydergårds gamla turkosa och vita från 1998.

 

 

Jag tror inte riktigt på detta med att hoppa av studierna och resa runt i världen för man är en vilsen tonåring som måste hitta sig själv. Jag tror inte att det är något man måste fly iväg från eller rymma bort för att hitta, man måste inte byta miljö eller byta land för att hitta sig själv. Det är något som kommer med tiden, framförallt åren.

Vi alla är väl vilsna och osäkra som unga, speciellt som tonåringar då så mycket förändringar sker och stress, press och påfrestningar finns omkring för att distrahera oss från oss själva – för det gör det. Men jag tror inte på att fly från vardagen och sitt liv man lever för att hitta sig själv. Alla är osäkra på vad de vill bli och vem de vill bli som unga, för vissa försvinner osäkerheten och för andra stannar den kvar flera år därtill. Men den försvinner, på ett sätt eller ett annat och det är något jag tror händer oss alla. Alla. Jag tror att man hittar sig själv med åren, under livets gång så växer jag i mig själv och kan stå med båda fötterna på jorden och faktiskt veta vem jag är och vad jag har för värderingar. Det kommer, inget man måste stressa fram eller förändra livet för att göra. Det kommer på vägen.

Jag tror att när jag vuxit upp, fått söta rynkor ring ögon och mun och mitt bruna hår förvandlas till grått och jag åkt till mitt drömland med min make, när jags sitter på terrassen hållandes i hans hand och ser ut mot solnedgången och sitter på en trästol – så vet jag. Då är det självklart med mig när, hur, var och med vem jag faktiskt hittade mig själv och inga osäkerheter eller stress, press eller påfrestningar kan nå mig. Då vet jag. Och vem vet, stolen kanske påminner om denna på bilden. En stol av björk med sits av furu, med inskurna hjärtan som dekoration. Som ägdes av Valhalla från Bie.

 

 

Den här spegeln är en del av ett par som kallas Empirens salspeglar och tillverkades 1810. Jag undrar hur många av alla de personer som sedan dess tittat in i den som såg sig själva i reflektionen. Var det någon som såg sig själv som den verkligen var? Ser jag mitt sanna jag i denna vackert inramade spegel?

 

Vad är jag? Det finns inget enkelt svar på det. Är jag min kropp eller mitt sinne? Eller båda två? Om jag är min kropp, så är det ändå inte mitt verkliga jag som jag ser när jag tittar in i spegeln. Ljuset måste färdas från min kropp till spegeln och tillbaka för att jag ska kunna se mig själv, och detta kräver tid, om än en väldigt, väldigt, väldigt liten sådan. Faktum är att det jag ser är mig själv för 0,00000001 sekunder sedan.

 

Den franske filosofen René Descartes funderade över detta och kom fram till att det var sinnet som definierade honom. ”Jag tänker, alltså finns jag”, är hans berömda filosofiska sats. Och jag är beredd att hålla med honom. Jag kan föreställa mig en kropp utan ett sinne. Jag tror att även du kan göra det. Men ett sinne utan en kropp? Det kan jag inte formulera en bild av i mitt huvud.

 

Därför är jag beredd att slå fast att jag är mitt sinne och endast i mitt sinne kan jag se möjligheten att hitta mig själv. Men kanske är det inte möjligt att hitta mig själv, ens där. För, för att hitta något måste jag ha ett utifrånperspektiv. Kan jag hitta ett rum jag redan är inne i utan att stiga ut ur rummet? Kan jag hitta mig själv utan att stiga ut ur mig själv?

 

Vissa skulle säga att det inte tjänar något till att hitta ett rum man redan är inne i. Logiskt sett är det således inte relevant att försöka hitta mig själv. Ändå försöker jag göra det. Ständigt.

 

Okej, jag kan inte hitta rummet. Men jag kan lära känna rummet så bra som möjligt. Jag kan besöka varenda liten vrå, finkamma varenda kvadratcentimeter och när jag gjort det, göra om det igen. Jag ska ju ändå vara i det där rummet hela mitt liv.

 

Jag tror jag har kommit fram till någonting nu. Det är inte en spegel jag måste se in i för att hitta mitt sanna jag – det är mig själv. Mitt liv kommer vara ett ständigt sökande efter detta jag som jag aldrig kommer finna. Men spelar det egentligen någon roll? Det är ju inte slutet som är målet – utan resan dit.

 

 

På bilden är en gryta, egentligen en sylt- och saftgryta men i detta fall innehåller den en köttgryta. En helt vanlig köttgryta som dock inte blivit omrörd på ett tag på ett tag. Sikten i grytan är klar, man kan se alla de olika ingredienser men när man rör runt i soppan blir allting plötsligt grumligt. Omrörningen är viktig för att ingredienserna kan samspela med varandra så att grytan blir god.

 

Jag tror inte på att man bör hålla sig undan från att rota i vem man själv är med argumentet att man redan har det framför sig och gör bättre i att ägna sig åt nyttigare saker. Om man jobbar tillräckligt hårt tänker man inte ens bekymren som man annars skulle få mycket genom att läsa en massa litteratur som kan skapa bilder om hur man kan se ut och fungera.

 

Jag tror inte heller på att man ska oroa sig för mycket över vem man exakt är. Att ägna allt för mycket tid åt att söka sig själv stoppar en från livet och ger inte mycket tillbaka, även om man kommer fram till mycket, då man hela tiden ändras beroende på vad som händer. Man kan även sluta med fler frågor än vid början om man söker mycket, ju mer man finner desto mer frågor kommer upp.

 

Desto mer man rör runt desto mer oklart blir allt, men omrörningen är också viktig för att man ska kunna utvecklas. Jag tror på att når den bästa tillvaron med sig själv om man letar lite lagom. Frågor man har ska man i alla fall försöka få svar men inte tvinga sig själv till att få. Att stanna upp lite då och då för att söka igenom sig tror jag kan vara nyttigt. Man kan då fokusera på vad som händer runt omkring en samtidigt som man har lagom koll på vart man själv är påväg, eller inte påväg. Att veta för mycket om sig själv begränsar en också i vad man kommer att göra i morgondagen eftersom man kanske inte kommer att ta några risker. Att inte veta vart man är påväg kan därför vara lika viktigt som att veta vart man är påväg. Det är en balans, det ska vara lagom.

 

 

Något jag älskar att göra med mina nära vänner men även med nya vänner är att diskutera filosofiska dilemman. Diskussionerna avslöjar mycket om hur en person tänker, vilken etisk filosofi hen följer, vad personen värderar högst och om hur personen ser sig själv i ett sammanhang. Men ett filosofiskt dilemma kan självklart även användas för att lära känna sig själv. Därför tänkte jag dela med mig av min favorit men först några ord om dagens föremål, ett par fräscha badbyxor i leopardmönster tillverkade 1960. Givare och stolt ägare är Bo Thunér från Linköping.

 

Här kommer dilemmat:

 

Du och din familj ska åka bort över helgen. Din dotter är 7 år och är bästakompis med din systerdotter, som också är 7 år. Dina familjer är mycket nära och din dotter frågar om din systerdotter kan följa med på semestern. Du säger ja.

 

När du anländer till strandhuset ni ska bo i frågar flickorna om de kan ta en simtur. Du säger att de måste vänta tills du har packat ur bilen men de kan leka på stranden så länge. De går ner till stranden och du börjar packa ur bilen. Efter 5 minuter hör du skrik som kommer från stranden. Du skyndar dig till stranden och upptäcker att de inte har lyssnat på dig utan hoppat i vattnet.  Vågorna är höga och vattnet är strömt. Flickorna kämpar hårt för att hålla sig uppe, speciellt din systerdotter som inte är en lika stark simmare som din dotter.

 

Du simmar ut snabbt men när du är där ute, inser du att du inte kommer kunna få med dig båda flickorna tillbaka till stranden på egen hand. Du inser att du måste ta ett beslut.

 

Du måste bestämma vilken av tjejerna du räddar först, du har tillräckligt med kraft och energi för att rädda dem båda men du kan bara göra det en i taget. Du tittar på de två flickorna, och din systerdotter kämpar verkligen för att hålla huvudet ovanför vattenytan och du vet att om du tar din dotter först, finns bara en liten eller ingen chans att hon kommer att överleva.

 

Din dotter kämpar också men är mycket starkare i vattnet och du uppskattar att om du tar din systerdotter tillbaka till stranden först, är det antagligen 50% chans att din dotter kommer att kunna hålla sig flytande tillräckligt länge för att du ska hinna komma tillbaka. Du vet helt enkelt inte hur länge hon kommer att kunna hålla sig uppe. Vad gör du?