Jag blir inte lätt rädd. Jag är inte mörkrädd och jag har nog aldrig sett en skräckfilm som har gjort mig rädd, inte på riktigt i alla fall. Det är kanske därför som jag inte riktigt har något bra Halloweenminne att berätta om. Så jag tänker berätta om de två saker som jag faktiskt känner obehag gentemot istället. Det vill säga dockor. Och sjukhus. En ganska egenartad kombination.

När jag var kanske 6 år gammal så hamnade min mamma på sjukhus. Hon skulle operera sig och hon låg inne på sjukhuset före och efter operationen. Jag var så rädd. När jag och pappa hälsade på mamma var hon alldeles grå i ansiktet och luktade sjukhus. Jag kan inte beskriva den lukten men varje gång jag går in i ett sjukhus så slår den emot mig som en vägg. En vägg av skräck, desinfektionsmedel och sjukdom.

Jag har aldrig lekt med dockor. Aldrig. Mitt obehag gentemot dockor har också en förklaring. Själva grejen med dockor är ju att de ska likna människor. Men det är inga människor. Det är låtsasmänniskor. Det är som en tom människa utan känslor och tankar. Som ett människoskal. Jag tror att det är det gör mig obehaglig till mods. Jag tycker att det är konstigt att man försöker skapa något som är så likt människan men ändå inte är en människa. Och ögonen. De där tomma uttryckslösa ögonen. Fy bubblan.

Varje gång jag strosar runt i arkivet och letar efter coola grejor så dyker den här dockan upp förr eller senare. Intet ont anande går man omkring och trallar för sig själv och helt plötsligt känns det som om någon stirrar på en. När man vänder sig om ligger den där attans dockan där på sin sjukhusbrits. Jag kan bara inte vänja mig vid den. Det är en sån där undervisningsdocka i naturlig storlek med löstagbara delar som används till medicinsk undervisning. Den kommer från 1970-talet och anses som ett historiskt föremål. Jag tycker nog att den lika gärna kunde passa in på en Halloweenfest.

Jag har inga speciella halloweenminnen egentligen. Halloween har alltid varit en stor grej för mig. Alla halloweenkvällar som har ägt rum under mina 18 år har varit värda att komma ihåg, och det blir lite svårt att berätta om 18 kvällar. Det blir nog också ganska tråkigt i längden eftersom jag också alltid klätt ut mig till samma grej; vampyr.

Vampyrer, och egentligen alla typer av monster och spöken, har alltid fascinerat mig oerhört mycket. De kommer olika former och skepnader. Dracula kommer i form av en äldre man, heller en stilig herre, både med törst för blod. Eller i nyare litteratur så glittrar de lite fint. De kan vara brutala, eller försöka att hämma sin törst. Men hur de än kommer, i vilket packet som helst, så är de ändå vampyrer. Lite som oss “vanliga människor”.

När jag klär ut mig till vampyr, eller ser en vampyr framför mig, så tänker jag mer på Dracula eller Carmilla (en bok skriven av J. Sheridan Le Fanu och är hela 26 år äldre än Bram Stokers ‘Dracula’) versionen  än vad jag gör på Cullenversionen.  Jag ser någon som inte dödar i kallt blod, men är inte en god person. Jag ser en stiligt klädd person i 1800-tals-aktiga kläder, just av den anledningen fick denna hatt äran att representera mina visioner av en vampyr.

Hatten är en höghatt tillverkad 1870 i London av Lincoln Bennett & Co, så den har några år på nacken och det syns också, den är nämligen inte fullt hel. Den har ett par insektshål och andra stora angrepp. Den är gjord av olika ett antal olika textiler. Silke, siden, och ylle. Den har också en stämpel till John Sörman, som då antagligen är orginalbeställaren.

Den här hatten skulle ju definitivt “min” vampyr ha på sig. Jag kanske får ta och köpa mig en egen höghatt nu inför halloween och ha på mig när jag återigen av tradition klär ut mig till vampyr.

Nu är det Halloween igen alltså. Det innebär pumpor, godis och en massa olika utklädnader. En av de vanligaste sakerna att klä ut sig till måste ju ändå vara zombie. På Halloween förra året gick jag tillsammans med ca 20-30 andra personer genom Katrineholms gator mitt i natten med fejkblod och latexsår i ansiktet och helt söndertrasade och nedsmutsade kläder på kroppen. Vi gjorde alltså en så kallad ”Zombie Walk.”

Begreppet Zombie Walk har funnits sedan det tidiga 2000-talet och sedan dess har det bara vuxit, speciellt nu på senare tid när zombies har blivit så pass ”inne” efter att ha invaderat populärkulturen från alla möjliga håll. De finns i TV-spel, böcker, filmer, TV-serier m.m. I vissa städer, speciellt i USA, men även i bl.a. Kanada, Sverige och Chile arrangeras det stora årliga Zombie Walks och det är många som verkligen tar tid till att göra häftiga och läskiga kostymer. Zombies är mer kreativa än vad man kan tro!

Nu tittar jag inte på så mycket zombiefilmer men jag tror att jag ändå har lite koll. Sättet som folk blir zombies på är ju oftast olika från film till film. Det kan vara allt från en sjukdom, till ett experiment som gick fel, till ett gift, till utomjordisk strålning. Om jag var en galen vetenskapsman som skulle tillverka ett gift som gjorde folk till zombies (varför man nu skulle vilja göra det?) så skulle jag antagligen hälla det i en sådan här giftbägare med dödskallar på så att jag visste vad det var och inte råkade dricka det själv i tron att det var något annat.

Just den här bägaren lämnades in från Västra skolan i Nyköping så såvida deras kemilärare inte gjorde elever till zombies i hemlighet så tvivlar jag på att den någonsin har använts till just det. Men man vet ju aldrig…

Ha en trevlig Halloween och trevligt höstlov allihop!

Varje år anordnade 6:orna på skolan "spökvandringen"för de yngre eleverna. En vandring som vanligtvis involverade lite läskig musik, några skrik och en sexa som hoppade fram i mörkret och skrek "buu!". I år var det äntligen vår tur. Vi skulle anordna den bästa spökvandringen någonsin. Vi hängde blodiga lakan (blodet var gjort av liknande vattenfärg som på bilden) från taket, skrev ut bilder på hemska benbrott och likmaskar som vi dekorerade rummet med. Vi förslöt alla fönster så att det var kolsvart och hade en bandspelare som spelade upp läskiga ljud, typ människor som skrek på hjälp. Vi klädde ut oss och pyntade rummet med fakeade kroppsdelar.

Skolan som vi gick på hade varit ett barnhem tidigare, så vi använde det för att skrämma de yngre barnen.Vi hittade på en hemsk historia om barnhemmet som alla barnen fick höra innan de påbörjade spökvandringen. Under spökvandringen lyckades vi förstöra flera barns kläder med målarfärg och stuka en killes hand. Olyckan skedde i ett försök att stänga in honom på en toalett. Vi lyckades också få elever sen ankomst till sina lektioner eftersom att vi höll fast vissa i benen i flera minuter. När dagen var slut var min klass nöjd. Vi hade verkligen lyckats skrämma dem!

Vår lärare kom in till oss dagen efter och förklarade att det inte blir någon spökvandring nästa år.

Vattenfärgen på bilden är tillverkad 2010 av Lekolar i Osby och har tillhört Rosenkällaskolan i Nyköping, som skänkt flaskan till museet.  

Ibland mitt på dagarna så tänker jag plötsligt tillbaka till tiden då jag var liten, vad skönt det var. Friheten man hade då, aldrig någon press, den ständiga glädjen då i princip allting upplevdes som kul.  

Jag var alltid glad och gillade att leka, framför allt med tåg och bilar. När jag då såg detta leksakståg så fick jag direkt upp bilder i huvudet från när jag var liten.

Tåget är av bokträd och målat i svart, blått, gult och rött. Det lämnades in till museet av Klockbergets Förskola i Nyköping.

 

Min favorit lek när jag var liten var väl lite för många, jag var alltid en sprudlande tjej med blont hår och sprang runt med ett leende hela dagarna och framförallt lekte. Jag älskade det, i alla dess former. Men något jag starkt kommer ihåg är hur jag tyckte att fläta hår och byta klänningar på dockor inte va sådär jättekul. Jag ville hellre leka krig med dinosaurier eller pusskus som också var en favorit. Jag gillade att leka med grabbarna, dom var så mycket mer påhittiga och framförallt inte rädd för att skrika eller smutsa ner sig. Nog för att jag var en typisk tjej redan som liten och vägrade ha på mig något som inte var rosa eller de fula galonbyxorna, så älskade jag att leka med killarna.

 Därför tänkte jag på denna brandbil som gavs in utav Johan Hagströmer och gjord år 2006. En så kallad typisk kill-leksak som inte alls var en typisk kill-leksak för mig. Det var en leksak.

Nu i helgen har jag än en gång varit ute i Krämbolskogen utanför Katrineholm tillsammans med ungefär 300 andra personer. Under den tiden har jag ätit mycket mindre än vad jag brukar, sovit dåligt som bara den, trampat i vattenpölar och haft… jätteroligt! Vad har jag gjort då kanske ni undrar? Jag har lajvat!

Lajv kan beskrivas som en form av levande rollspel där spelarna agerar utifrån skrivna karaktärer som lever i en (oftast) fiktionell verklighet. Det kan vara allt ifrån en Sagan om Ringen inspirerad fantasyvärld, till en post-apokalyptisk version av jorden, till någon liten stad under 1940-talet. Allt är möjligt! Halva historien är redan skriven av arrangörer och s.k. intrigskrivare och finns i form av texter om länder, kulturer, varelser, magi, teknik, pågående händelser i världen m.m. Den andra halvan är upp till spelarna själva att leva ut genom sina karaktärer.

Lajv kan också beskrivas, helt enkelt, som en mer avancerad form av lek där både deltagare och arrangörer tillbringar månader med att förbereda kläder, vapen, intriger, pyroteknik m.m.

Det lajvet jag var på var för övrigt ett fantasylajv i kampanjen I Skuggan av Pelarberget som arrangeras 2-3 gånger om året av Katrineholms Äventyrsklubb.

Så, nu när ni har ett litet hum om vad lajv går ut på så kanske ni undrar vad jag spelade för karaktär nu i helgen? Jag spelade handelsmannen Joar Björnhjärta från landet Wilone och under lajvet har jag sålt vagnslaster med kanel och pilspetsar, lurat folk på pengar (inte riktiga!) och berättat historier i skenet av värdshusets eld.

Handelsman som han är så handlar min roll med allt från tyger, till vapen, till kryddor. En sak som skulle varit väldigt praktiskt för mig att ha haft med på lajvet är därför ett kryddskrin som det här på bilden. Det hade besparat mig en massa letande genom diverse tygpåsar för att hitta rätt kryddor. Dessutom är det snyggt också! Tror ni någon märker om jag tar det?

När jag var liten så älskade jag att leka. Det var så att säga mitt andra liv. Hela dagarna kunde gå åt att bygga en koja eller arrangera ett bröllop för mina gosedjur. Något som jag alltid har älskat är att skapa världar och berättelser. Jag kunde skapa evighetslånga historier om precis allt och sen kunde jag bygga upp dem med saker. Allt i vårt hus hade en berättelse. En berättelse som ändrades mest hela tiden. Ena dagen var kastrullerna hus som mina troll skulle bo i och andra dagen var de trummor i världens bästa band.

En av mina favoritsaker var tågspåret i trä som vi hade hemma. Bitar av räls som man kunde bygga upp en tågbana av. Det roliga var att ingen av banorna man byggde blev någonsin likadana och berättelserna som lurande i krokarna på tågrälsen kunde handla om precis vad som helst. När jag såg det här tåget i målat trä påmindes jag direkt om dessa tågbanor. Jag kunde nästan se dem framför mig; alla konstiga tågbanor jag har byggt med dess tillhörande världar och skruvade historier. Här är en slags berättelse eller kanske dikt som jag skrev när jag var liten. Som allt annat med mig saknar den all slags logik men jag tycker om det av någon anledning.

Skymningen drog, den drog och drog och drog

Skymningen bara drog och drog

Marken var stilla

Då var det något som ingen märkte, vågorna krympte

Ingen märkte när vågorna krympte

De krympte tills de inte syntes mer

Vulkanerna slog

Man aktade sig mycket för vulkanerna på den här tiden

Tornen ser sig fram om det kan finnas något gräs någonstans

Skymningen börjar slå sig nu

Den börjar bara slå sig nu

Maffia är en psykologisk rollspelslek som kan få dig att både skratta och skrika. Första gången jag lekte maffia, var på en utbildningshelg med Sveriges Ungdomsråd . Ni kan tänka er att diskussionerna blev rätt livade när ett gäng debattglada ungdomar skulle hålla försvarstal för att bevisa sin oskyldighet och  enas om vem som skulle hängas.

Det finns lite olika varianter av leken men den vanligaste är att minst 8st spelare samlas och att en spelledare utses.  Spelledaren deltar inte i själva spelet, utan agerar istället som lekledare. Spelledaren delar slumpmässigt ut resten av rollerna som är maffia, läkare, detektiv/polis och bybor Vilken roll respektive spelare har är hemligt.

De som är goda kommer att försöka ta reda på vilka av spelarna som är maffia, medan maffian kommer gör allt de kan för att inte bli avslöjade. Det tar en stund att förklara reglerna men när man väl är i gång så är det värt det.

När jag såg Trolle Löwens gamla jaktmössa från 1900 i arkivet tänkte jag inte på jakt. Jag tyckte att mössan såg ut som en riktig detektivmössa, typ en sån som Sherlock Holmes har.  Mina tankar gick därför till detektiven i maffia.

En anledning till att jag gillar leken så mycket är att alla får vara med och tvingas prata.  Det kräver inte heller någon utrustning., vilket är både billigt och smidigt. Här kommer en länk som förklarar reglerna. Lycka till!

http://www.maffiaspelet.se/hur-spelar-man

Nog för att hösten är sådär fantastiskt mysig och har alla mysfaktorier i sig, med alla vackra färger och alla ljus man tänder. Men med allt regn och rusk, alla gråa moln och täcket som lägger sig över vårt avlånga land - gör det inte alls lika mysigt. När solen tittar fram och kylan fortfarande ligger kvar i luften, då älskar jag hösten. Långa höstpromenader och alla mysiga fikastunder med vännerna. Men en sak som verkligen symboliserar hösten för mig, är hinkvis med te. Jag konsumerar så extremt mycket te under hösten, i alla smaker. Där skulle jag säga jag förknippar mitt ljus i mörkret, dels för att jag alltid har med det överallt men också för att det är så fasansfullt gott. Älskar sängliggande dagar med teet i hand, fikasunder med tjejerna med en varm kopp eller bara en mysig stund över öppnaspisen med en kopp té. Älskar det, det förknippar jag med mitt ljus i höstmörkret. Denna kopp är inte bara perfekt storlek för teet utan också extrem vacker med sina dekorationer, av vitt porslin och dekor av flytande blått. Den kommer ifrån Nyköping och gavs in av Carl-Gustaf Blomberg.

När mörkret faller så är det extra viktigt att se sina små ljus.

Löven ligger utspridda på marken, trädkronorna är tomma, det blåser kallt och det blir mörkt tidigt på dagarna. Det är lätt att känna sig dyster om dagarna nu när det är höst, det gäller att se allting från den ljusa sidan.

Denna ficklampa passar enligt mig väldigt bra in här då den verkligen lyser upp när det är mörkt. Den är tillverkad på 1980-talet i Strängnäs.

På dagarna kan det vara ganska skönt väder, löven har fina färger och det ger en bra stämning när man är utomhus. Så försök se ljuset i mörkret och gör en bra höst!

Nu är det verkligen höst ute, och många börjar klaga. “Usch, det är så kallt.” eller “Fy, vilket dåligt väder.”, och visserligen tycker inte jag heller om att frysa knäna av mig när jag kommer hem genom blöt men höst är fortfarande min favorit årstid. Det är bättre än vinter, vår, och sommar tillsammans. Av den anledningen så blev det lite svårt att hitta något att skriva om för just det här ämnet eftersom bara att det är just höst ger mig “ljus i mörkret”.

Hela den är lådan, eller vad man ska kalla den, är fylld med diverse små figurer tillverkade av Timpo Toys i slutet på 60-talet eller i början av 70-talet. Det är indianer och hästar och några cowboys. Man kan faktiskt också ta isär dem på olika sätt. Det finns några småprylar som huvudbonader och hölster som sitter löst.

Jag var själv när jag gick runt och letade efter något att skriva om, och jag såg nog lite fånig ut när jag såg alla dessa små gubbar. Jag hade nämligen ett par stycken liknande. Jag har absolut ingen aning var de ligger nu, säkert inklämnda längst in i en garderob eller på vinden möjligtvis, men jag undrar i alla fall. Har de det bra nu? Har något ben gått sönder? Har någon tappat ett huvud kanske?

Det ger mig lite extra ljus i mörkret att få tänka tillbaka lite. Jag önskade så mycket att jag hittade några sådana här gubbar hemma en vacker dag så de kan få stå framför min TV bredvid Bilbo Baggins och titta på mig när jag spelar eller sitter framför datorn, som är mer troligt.

Okej, hösten är kanske inte den roligaste årstiden. Regn, rusk, mörker, kyla och upptrappning till en lång lång vinter. Visste den har sina bra sidor också, svamp, vackra färger och höstmode men det räcker inte alltid att träden har fina blad när man kämpar sig till skolan i mörker och regn. I sådan stunder behöver man ett mål att se fram emot, en ljusglimt i mörkret. Det kan vara en bra film, en kopp varmchoklad, helgen eller i mitt fall studenten.

Jag går mitt sista år på gymnasiet och nu när studentmössan är beställd och studentfesterna har rullat igång är det svårt att inte längta. Jag valde precis som Gertrud Margareta Bergman Uppsalamodellen som är gul och blå innuti och lite pösigare än Lundmodellen. Min är dock något nyare. Gertruds studentmössa tillverkades nämligen 1929. Så den har hunnit bli lite solkig och fläckig under årens lopp.

Det börjar bli höst, rent ut sagt vinter. Det börjar bli grått och råkallt ute och människorna gnäller över det ena och det andra innehållande mörkret, kylan, att det är så grått ute och att det regnar ofta. Hur är det då med alla soliga dagar? Alla dagar då himlen är koboltblå och träden är guld. De här dagarna när luften är så frisk att andas att man känner sig som en fräschare version av sig själv så fort man öppnar dörren.

Hösten är nog vad jag skulle kalla min favoritårstid. När hösten kommer är dags att dansa runt bland löven, ta massor av färgsprakande foton av alla träd, sitta inne med varmkoftan, en kopp te och tända ljus och såklart är det också nu man kan få nyplockad svamp och äpplen, pumpor och rotfrukter och massor av viltkött.

Men det mest avsevärda är just guldet. Det finns så många slags guld. Guld som i metallen guld, guld som i guldfärg, guld som i pengar, guld som i ”ett hjärta av guld”.  Det här bordet i barockstil från 1600-talet är helt täckt i guldlack. Säkert värt en hel förmögenhet. Det påminde mig om höstguldet. När jag såg bordet så tänkte jag att det är ju precis just det som är ”ljuset i mörkret” just nu. Höstguldet.

I år är mitt första år jag kan rösta, det år jag får rösta. Det är väl det största med att fylla 18, bortsett från tobak köp och krogen rundor. Men chansen att ta ställning, att påverka och att tycka slår nog alla andra fördelar. Jag tycker att alla ska rösta, jag tycker att allas röst har betydelse och jag tycker alla som kan verkligen borde ta sin chans att tycka, att höras. Jag tog min chans, jag gav en röst och jag gjorde en påverkan. Det är min rätt.


Men bara för att jag kan rösta, jag får rösta, betyder det inte att jag är ett rättvist kort i denna rösning. Jag är inte politiskt insatt, jag är inte speciellt intresserad och jag har aldrig riktigt varit. Jag har varit en riktig soffpotatis i detta ämne, därav denna soffa. Soffan lämnades av Margareta Rosenlind från Nyköping och soffan är från 1931. Jag gjorde en ändring i år och tog reda på en hel del om de partier som var med i valet. Tog reda på vad som passade mig och vad jag tyckte och ville stå för. Men inte mer än några debatter och läsa deras hemsida, men det är en ändring. Och jag la min röst, på någon jag tror på, och jag gav en påverkan.

Oavsett om du är nöjd med valresultatet i kommunfullmäktige, landstinget och riksdagen, tror jag att vi alla kan enas om en sak: "Phuu, vad skönt det är att det är över!". Så känner i alla fall jag. Visserligen är jag otroligt intresserad av politik. Det är vad jag pratar om, vad jag jobbar med och vad jag läser om i fall jag får chansen. Men vem säger att valdemokrati är det enda sättet att påverka politiskt?

Jag har arbetat politiskt i ungdomsfullmäktige sedan jag var 15. Vi representerar inget parti,  vi representerar Nyköpings ungdomar. Tillsammans har vi lyckats driva igenom många politiska frågor som har gjort Nyköping till en lite bättre plats för alla. Allt ifrån billigare bussar till en öppen graffitivägg och utbildning mot rasism.

Valet är vart fjärde år men du kan påverka politiskt varje dag oavsett ålder! Du kan skriva en motion (förslag) till ungdomsfullmäktige, ett medborgarförslag till kommunfullmäktige, starta en förening eller en tidning, anordna en manifestation, skriva till politiker och få svar, begära ut allmänna handlingar (t.ex. rektorns mail), göra en namninsamling eller mycket mycket mer. Så även om du inte fick rösta i år är det inte kört. En person som är över 18 har bara tre demokratiska rättigheter mer än en person som är under 18 och de handlar om offentliga val. Visst hade en rösträttsålder på 16 år varit nice men så länge kan du roa dig med att påverka genom dina många rättigheter.

På bilden kan du se en cool liten nalle som jag hade valt att använda som symbol om jag skapade ett eget parti.  Blommor känns lite tråkigt, dessutom vissnar de ju också. Nallen är köpt 1996 på H&M i Nyköping och kostade 30 kr.  Det var en present från mamma Ljungkvist till sonen Daniel. Så håll utkik efter nallen i kommande val.

Det finns många som hävdar att det var bättre förr. Stämmer det verkligen? Nej, jag skulle nog inte riktigt säga det. Vare sig man går tillbaka 50, 100 eller 1000 år så var det mer orättvisor, mer sjukdomar och mer våld. Mer hemskheter helt enkelt. Vad är det då som får folk att säga att det var bättre förr? Kanske är det eftersom saker och ting var enklare då? Nu så här i valtider finns det nog gott om folk som skulle tycka att det var skönt om det gick lite enklare till.

På den här skolplanschen ser man ett exempel på hur det kunde se ut på en vikingatidagård. Under vikingatiden var saker och ting självklart annorlunda jämfört med idag, inte minst när det handlade om hur man bestämde saker. Två gånger om året höll man ting och alla fria män som bodde i området förväntades vara där. På tinget bestämde man gemensamt lagar och regler som alla skulle förhålla sig efter.

Det här kanske låter som ett väldigt enkelt system men man ska ha i åtanke att ”fria män” innebar just män som var fria, till skillnad från trälar och kvinnor. Det var först 1919 som kvinnlig rösträtt infördes i Sverige - vägen dit var både lång och snårig.

Det här tycker jag är en av tjusningarna med historia, att man kan se hur olika saker har utvecklats och förändrats över tid och hur människor lär sig av sina förfäders misstag.

Så vart vill jag komma med den här texten? Tja, jag antar att min poäng är att saker inte nödvändigtvis är bättre bara för att de är enklare. Ibland måste man ta sig igenom de taggiga buskarna för att komma fram till de godaste hallonen, eller något sådant.

Här börjar det. Eller ja, typ här. Det börjar i alla fall vid en skolbänk. Nu är just den här skolbänken från Västra Småskolan så just precis i den här skolbänken har kanske inte en filosofisk ny politiker yttrat sitt bästa citat på några ynka år. Det står inte så värst mycket om just den här skolbänken heller, förutom att den skänktes till museet i slutet av mars 1966.

Vad jag tycker är så interessant ju mer jag tänker på den är att det är en dubbel skolbänk. Det har nog suttit två små busiga 7 eller 8 åringar i den som helst bara skulle vilja vara ute och leka även om det kanske var mitt i iskalla februari. Kanske speciellt om det var mitt i iskalla februari. Så mycket kan ju ändå hända när man pluggar två och två, eller så händer det ingenting alls.

Jag kommer knappt ihåg när jag själv var så liten att man skulle kunna får plats vid den här bänken på ett bekvämt sätt, men jag vet med ganska stor säkerhet att jag inte satt och räknade ner dagarna till jag fick rösta för första gången. Nu dock, nu.

Nu så gör man nästan det. När jag skriver det här så är det ungefär en vecka kvar till valdagen och det pirrar till lite gran så där när man tänker på det. För visst kan man tycka och tänka hela livet, men det är nu som man får vara med en hel stor befolkning och bestämma. Det är banne mig bland det coolaste känslorna på bra länge.

Så i slutändan så satt det nog inga ivriga små barn som pratade om morgondagens politik där, men det satt trots allt någon där. Någon som antagligen tillslut fick rösta på vad de trodde var bäst för Sverige och dess befolkning.

 

Observera att temat Valfeber skrevs innan valet 2014 ägt rum.

Dimman ligger tjock ute när jag skriver det här. Det är ganska mörkt och klockan börjar närma sig åtta på kvällen. Det är en helt vanlig jag-är-är-rejält-trött-efter-skolan dag. Torsdag för övrigt.

Sittandes vid köksbordet med ett tänt ljus och datorn framför mig funderar jag på det faktum att jag kom med i den här blogg-gruppen. Youthhood. Det var min klasskompis Arvid som drog med mig och här är jag nu. Rätt och slätt och upp och ner helt enkelt.

Om man heter Moa och bor med sin mamma på Blekerivägen 1 i Harg så innebär det en hel del saker. Och fallet råkar vara precis så. Jag är 16 år och går första året på gymnasiet. Jag går på teaterlinje på Nyköping Strand Utbildningscentrum, som för övrigt förmodligen har den bästa skolmaten i Nyköping, och tycker bland annat om att äta laxsallader. Inga av dessa fakta är särskilt väsentliga överhuvudtaget så jag tänker inte fortsätta.

Vad som däremot kan tänkas vara intressant är att när jag kollade igenom arkivet i tisdags, för att hitta något som jag kunde skriva om i koppling till presentationen av mig själv, så föll jag ganska snabbt för en rätt konstig sak. Ett gammalt hundhalsband. Jag hade tagit en rätt så (enligt mig själv) ansenlig promenad runt i arkivet vid det här laget. Började ärligt talat ge upp lite om att jag skulle hitta något inspirerande, då halsbandet dök upp på en hylla. Hundhalsbandet har långa vassa spikar runt om som skydd mot eventuella vargattacker, och det slog mig att det är precis som jag.

Grejen med mig är just det. Människor upplever mig som rätt framåt, uppriktig och i vissa fall hård och bossig. Många säger att jag är rolig och att jag verkar säker på mig själv. Och visst är jag rolig. Haa haa!! Jag vet hur man skämtar till det. Det vet jag. Jag vet hur man beter sig för att verka säker. Jag vet hur man skyddar sig mot vargattacker. Vargattacker som görs av människor. Det är den värsta sorten. Det komiska i det här är att jag är en riktig liten grinolle och mammagris egentligen. Egentligen. Men egentligen är värdens största ord. Det är som fem evigheter minst.

Jag är Hannes Hejdenberg, jag har precis börjat gymnasiet och är även ny här på Youthhood.

Jag är en väldigt positiv och glad kille som är väldigt sportintresserad. Jag är utåtriktad och pratar gärna. Jag älskar utmaningar och är nog en tävlingsmänniska (bara när det behövs). När någon säger att jag inte kan göra något så vill jag gärna bevisa motsatsen. Jag tycker väldigt mycket om handboll, även fotboll, kompisar och familj har en särskild plats i mitt hjärta.

Då jag gillar sport och har haft ett antal gympadojor så kände jag direkt att dessa slitna gamla sportskorna var lite ''Hannes''. Skorna brukades och lämnades in till muséet av Tobias Janius från Trosa.

Min vardag består av att jag går i skolan, Natur och NIU Handboll på Gripen. Därav handboll både i skolan och på fritiden. Jag gymmar och är med kompisar när jag kan.

Jag heter Veronica Carola Eriksson, är hela nyblivna 18 år gammal och går sista året på gymnasiet. Mitt sista år, mitt student år. Jag ser så fram emot att köra gärnet ett sista år, för att sedan kasta mig ut i vuxenlivet och sätta igång på riktigt. En ivrig tjej som längtar efter att få sätta igång livet.

Jag är en sprallig och glad tjej, som jag vart ända sedan liten. Har alltid varit väldigt bestämt med det jag vill ha, alltid rosa, alltid sött. Jag skulle bestämma alla plagg jag skulle ha, vägrade ha galonbyxor redan då och den andan har hållt i sig än idag. Jag är extremt modeintresserad och skorna flödar i hallen och väskorna med, får aldrig nog. Jag älskar shopping, nytt och saker som är sådär extra snyggt. Därför passade denna bild in, dessa skor är en svart mockasko från 1930-talet som gavs in utav Inga-Karin Olsson från Nyköping. Tänkte att det va lite typiskt mig.

Jag började blogga här på Youthhood 2013 och har hållt igång sen dess. Jag gillar att testa på nya saker som ger mig erfarenhet, och detta om något ger mig just det plus lärdom på köpet. Jag tycker verkligen det är ett riktigt intressant jobb.

Annars går jag i skolan, samhäll/beteende-linjen och ligger i för fullt. Träningsfreak är jag och älskar verkligen gymmet, mitt andra hem. Men mycket tid får mina nära och kära, finns inget bättre än att umgås och ge min tid till dem. Lite kort om lilla mig.

 

 

Efter en varm och skön sommar är jag tillbaka i arkivet och gräver efter häftiga prylar. Denna gång en pryl som på något magiskt sätt ska kunna förklara vem jag är. Till slut hittade jag det här tittskåpet eller dioramat från mitten av 1700-talet. Skåpet är gjord av sex stycken kopparstick för en teatermodell föreställande Kristi Gisslan. Kopparsticken utgör lager med olika mycket detaljer, färger och motiv. Om man tittar på varje kopparstick för sig ser de lite konstiga ut och man förstår inte riktigt vad de ska föreställa men när du tittar på skåpet rakt fram i från så ser du hur alla kopparstick tillsammans utgör en fullständig bild.

Jag antar att det går att tänka ungefär så kring mig. En sida av mig är ambitiös och presterar i skolan. En annan är engagerad i civilsamhället. En tredje älskar att festa och hänga med vänner. En fjärde ligger gärna hemma i sängen och kollar på Scrubs. En femte tränar lite motvilligt. Medan den sjätte umgås med familjen och den stora släkten. Det är först när man lägger ihop alla olika sidor som det blir en fullständig person. 

Tittskåpet är tillverkat av Martin Engelbrecht i Ausberg och köpt på Stockholms Bokauktionkammare av Torsten Erikson från Harg som sedan skänkt hantverket till Sörmland Museum.