Burka, niqab, chador, huvudduk eller vanlig brudslöja - kärt barn har många namn lyder väl talesättet. Det finns många olika sätt att bära den, men bara ett ställe att ha den på.

Slöjan existerar i många kulturer och är väldigt olika i kulturer. I den muslimska tron har kvinnorna burka eller en längre helkroppsburka kallad niqab på sig. Detta har de på sig för att inte männen ska gå runt och bli upphetsade av kvinnornas former. Det påstås att håret hos dessa kvinnor ska vara otroligt fint, nästan magiskt påstår vissa.
   Slöjan används också när det har med giftermål att göra, det är inte obligatoriskt men det är väl idag mer av en sedlighet än av tanken av att skyla sig inför mannen.

Om det är sexigt eller erotiskt med slöja är svårt att avgöra, i alla fall för mig. Jag tycker varken eller men kan tänka mig att män i muslimska länder eller andra länder där kvinnor bär slöja dagligen kan tycka att det är sexigt. Fast då kanske det är mer upphetsande när de får ta av kvinnan slöjan?
   Slöjan används också som ett roande arrangemang i form av möhippor och lite mera "kinky" saker. Jag kan tänka mig att den används i porrbranschen?

Erotik, sex och kärlek är veckans tema och till det har jag valt en artikel ur tidningen Vi Föräldrar från 1973, som handlar om hur barn upptäcker sin sexuallitet, och föräldrars reaktioner på om det är okej eller inte. Den handlar om två vänner, Anna 4 år och Stefan 5 år, som sakta börjar utforska varandras kroppar på ett väldigt intimt plan.

I artikeln, som är skriven av Anna Carin Eurelius, står: "En liten unge är stolt och glad över sin kropp. Precis så stolt och glad som vi vuxna skulle vilja vara. Nästan varje dag upptäcker den nya fantastiska saker.". Det är de så kallade sociala reglerna som hindrar Anna och Stefan att fortsätta med det som var fullt normalt, inte enligt vissa, vid 5 års ålder. För ja, hur skulle världen se ut om dessa sociala regler inte existerade? Förmodligen är det ingenting barn lär sig, utan att det är medfött, att det efter 5-6 års ålder inte känns lika avslappnat att vara naken med sina kompisar.

Sex säljer - och så har det alltid varit. Men vad som är sexigt förändras lika snabbt som modet, varje tidsperiod och kultur har sin egen sexsymbol. På nittiotalet var idealet silikonbrudar med string, femtiotalet var mer subtilt. Geishor på 1800-talets mest sexiga gest var att blotta handleden.

Den här reklamen är från 1974 och promotar en bh. Bilder på kvinnor, eller bröst, i tropisk miljö ska vara förföriskt och sexigt, franskt och elegant. Men hur sexigt är det egentligen att ha bilder på nakna bröst, att inte lämna något åt fantasin?

Reklam i allmänhet spelar mycket på sex, men jag tvivlar på att man skulle använda en sån här annons nu. Less is more är en princip jag tror många följer. Och hur effektivt är det att ha bröst utan bh i en reklam för behåar? Jag fattar bara inte grejen. Vad som är sexigt i reklam förändras, jag tror att de flesta skulle välja en mer subtil annons nowadays.

För att sex säljer, men kanske i lite mindre doser?

Sex, knulla, petting, runka, onanera, ja allt vad det heter. Det finns precis överallt i just din vardag, i ditt hem, hos grannen, på tv, i tidningar etcetera.

Det snackas väldigt mycket om sex och jag tycker faktiskt att det har gått lite till överdrift. Du använder t.ex. fitta som en svordom eller beteckning på kvinnans könsorgan numera, men hör och häpna! Den äldre betydelsen för det ordet är faktiskt "våt ängsmark". Jag är uppväxt att snacka sex, dock inte med min mamma för jag tror inte att vi direkt har tagit en diskussion om det. Vi båda vet att det är helt naturligt, men vi båda har ändå inte tagit steget för att öppna upp för en konversation, utan det har varit mina kompisar som stått för sexsnacket.

Vi kollade på Sex and the City, gjorde charader i olika sexställningar. När jag gick i femman så var killarna som helt besatta av brudar, brudar och åter brudar. Man hade väl kommit in i puberteten och man fick bröst och blev "mera intressant". Dom sprang runt och tog tjejerna på rumpan och skrek "Balla, balla!" (Bert-serien hade precis kommit på tv). Är killar mer intresserade utav sex och sånt än vi tjejer... eller?

"I plugget får man inte säga "pitt" och "pippa" och sånt", yttrar sig Björn 13 år, i tidningen Vi Föräldrar från 1972. I ett uppslag där kan man läsa om ett antal ungdomars syn på sexliv. Det här var ju för snart 40 år sedan, och när jag och min kompis läste detta så skrattade vi först. Men sen så började vi tänka.

Vi ungdomar nuförtiden använder så mycket grövre ord för detta. "Pitt" och "pippa" har dött ut för länge sedan och nu hör det inte till ovanligheten att man hör ord som "kuk" och "knulla" istället.

Visst är det bra att det inte är lika blasé att snacka om sex nu som det verkade vara på Björns skola för 36 år sedan. Men visst, när man är 13 år så kanske det inte är så jätte självklart att prata om sex.

Men i tidningen skrev 15åriga Britta detta: "I plugget fick vi se en samlagsfilm. Men då gick läraren ut." 15 bast! Året då man fyller byxmyndig, då det är dags att få den informationen man behöver. Och läraren går ut ur klassrummet. Visst, hon kanske behövde gå på toa, men det lät på Britta som läraren tyckte att det var genant att vara närvarande vid det tillfället. Något som förmodligen inte skulle hända idag, nu skulle det snarare vara eleverna som skulle tycka att det var pinsamt.

Det kan nog bero lite på att vi informeras från så många andra håll. Tv, tidningar, vänner och annat. Det där vuxensnacket blir mer och mer tabu.

Bengt 17 år: "Sen berättar man för kompisarna att man fick ligga med henne. Om hon var fin och så och om hon hade stora bröst." Något som länge har varit viktigt är stora bröst, i alla fall för killar. Men jag tror faktiskt att det är något som man mest säger. Sure, det finns ju ytliga killar som sjuttonåriga Bengt som väljer brudar efter bröstsize och sedan går och skryter för polarna. Jag kan ju säga det att stora bröst inte är grymt.

Jag är ganska tacksam över att det faktiskt inte är så många som behöver vända sig till Vi Föräldrar för att få snacka om sex (och bröst) längre.

För mig har kärlek mellan människor oavsett kön, ras eller religion alltid varit en självklarhet. Kärlek som kärlek!

Men häromdagen kom jag över en artikel som gjorde mig rätt fundersam. Det var en artikel ur Femina från 1974 som hade titeln "Bisex: ett modenyck". I den stod det bland annat om hur kändisar som Mick Jagger och David Bowie "banade vägen för den bisexuella vågen" genom att använda smink och hur de uppförde sig på scen. Det stod även att American Psychiatric Association kallade homosexualitet en mental rubbning. Det som förbryllar mig mest är att folk uppfostrades att tro sånt här. Jag vet att alla såklart inte gjorde det men att det förekom rätt ofta och att det gör det än idag.

Jag fattar inte grejen med att tycka det är fel med homo- och bipersoner som gifter sig, har sex eller bara umgås. Det verkar som en del inte ser att det är två individer som har blivit kära i varandra och blir tillsammans utan bara ser att det är två människor med två snoppar och då är det genast äckligt och fel.
Och att kalla det en mental rubbning?
Det är bara jätteknäppt.

Jag har aldrig försökt lösa en Rubiks kub. För jag vet att mitt tålamod skulle svika mig. Jag skulle som högst sitta i 10 minuter sedan skulle jag tårögd och förbannad slänga ut den förbaskade kuben genom fönstret. Det är så jag reagerar i påfrestande situationer. Men jag får inte dåligt samvete för det, jag menar en Rubiks kub kan ha exakt 43 252 003 274 489 856 000 stycken olika kombinationer. Hur hittar man motivationen till att ens försöka? Men som vi alla vet så finns det idioter till allt.

Skaparen till denna charmiga lilla kub som underhållit och förvånat oss under flera årtionden lever än idag och heter Erno Rubik. En ungersk arkitekt som enligt mig måste haft alldeles för mycket fritid. Rubiks kub sägs vara den mest sålda leksaken i hela världen. Uppriktigt sagt så förvånar det mig enormt mycket. Jag kan inte förstå hur en liten färgglad kub som i stort sätt är omöjlig att lösa kan väcka ett så stort intresse. Det finns stora forum och kubföreningar som man kan gå med i. Att lösa en Rubiks kub har blivit en egen sport, näst intill en religion. Jag kan inte på något vis förstå hur man kan ha så stort intresse för en liten kub. Men jag kanske inte har åldern inne helt enkelt.

Att Rubiks kuben blev så omtyckt när den först kom kan jag väl förstå. Det måste ha varit mysigt att sitta och pyssla med sin kub och att kaxigt kunna skryta för sina vänner när man lyckats lösa den. Kuben på bilden ägdes av Mattias Arvidsson på 1980-talet då Rubiks kub var som populärast. Men att en 15-årig pojke idag hellre skulle sitta i soffan och lösa en kub än att sitta framför datorn har jag svårt att föreställa mig.

Vad än den nya tekniken hittar på så tror jag att Rubiks kub och liknande leksaker alltid kommer att vara i en klass för sig. Och att det alltid kommer finnas människor som drar sig till minst sagt kluriga leksaker.

Jag måste motvilligt erkänna att jag innerst inne tycker att Rubiks kub är lite fascinerande. Men jag är mer fascinerad av dem som lyckas underhålla sig med den. Ett originalexemplar av en Rubiks kub kostar idag runt 140 kr i affären, enligt mig en billig biljett till ren frustation.

För att jag gillar lösningar men inte problem, trots att de är beroende av varandra.

Viktor Einarsson

"Detta är Cutie Club, den perfekta leksaken för ditt barn! Det medtagbara dockhuset som dessutom innehåller två små dockor."
 
Jag vet inte, men så lät det kanske på 1980-talet när den lanserades. Ja, veckans tema är alltså leksaker och den sak jag fastnade för var denna, till utsidan väska men på insidan en miniatyrvärld i plast.

I miniatyrvärlden finns galleri (längst till vänster), High School (i mitten), gym (över skolan till höger) och en teater (längst ner till höger). Även medföljande är två stycken små blonda "tonårstjejer" med "coola kläder" (som det förmodligen var då, även fast jag har en annan åsikt om hur bra lila och turkost matchar) och långt hår. Hela lådan är ungefär 15x10 cm och tar alltså inte speciellt mycket plats...
 
På sidan inthe80s.com beskrivs Cutie Club som Toys of the Eighties och jämförs med Polly Pocket som tydligen var något liknande. Jag har inte så bra koll på den här sortens leksaker, men för mig påminner Cutie Club lite om My Little Pony eller liknande.

Lådan ägdes av en Mary Ann som bodde i Nyköping och användes runt 1987, innan den lämnades in till Sörmlands museum för förvaring.


Max af Klercker

På 1920-talet fanns det gunghästar i varje lyckligt litet barns lekrum. De var röda och vita, gröna eller gula, vackert skulpterade eller bara gjorda av ett par ihopsnickrade plankor. På 17- och 1800-talet hade prinsar och prinsessor gunghästar i sina slott, som lite omväxling till de riktiga hästarna såklart. Ett exempel på pållens glädjespridning är prins Gustaf IV Adolf. Han fick julen 1784 en gunghäst, nästan lika stor som en riktig ponny, och uppenbarligen så gav den stor lycka till den besvärliga lilla prinsen. Tavlan finns på Gripsholms slott.

Min pappa har hemska barndomsminnen om trasiga gunghästar, men trots det hade jag som liten en röd och blommig gunghäst som var från Ryssland. Den var liten och gammal men jag älskade den mer än allt annat, förutom allt annat jag älskade mer än allt annat. Otroligt bra tidsfördriv och den har gett några fina små barndomsminnen.

Min fascination för den ryska hästen var stor men den byttes ganska snabbt ut mot en underbar röd liten plastbil (jag gillade rött när jag var liten). Den körde jag omkring i, antagligen lika säkert som en mer eller mindre alkoholiserad pingvin i en lastbil. När jag nu, äldre och klokare (men med samma kärlek till alkoholiserade pingviner), tittar tillbaka på min barndom så ser jag hur 1900-talets industrialisering speglas i mitt agerande, hästarna byttes ut mot läckra röda bilar. Fast det orkar jag inte tänka på nu, jag ska dricka julmust och fundera på julklappar.

Men, om jag var tio år yngre skulle jag önska mig en liten röd gunghäst i år...

Klara Lindvall

Grammofonen uppfanns mot slutet av 1800-talet av en man som uppdaterade Thomas Edisons fonograf. Skillnaden var egentligen att nu var det en roterande platta mot den tidigare ihåliga cylindern. Ljudet uppstår av vibrationer på den snurrande plattan som sedan åker ut i det trattformade röret. Grammofon skivorna ersattes av vinylskivor, magnetband, cd skivor och slutligen nu mp3 och mp4 format.

Leksaker, leksaker och leksaker skildrar sig i olika åldrar. Precis som när du var barn ville du kanske ha Barbies, dockor och actionfigurer som sedan förändrades till någon annan hobby och slutligen när du är gammal har du en annan pryl som leksak som tillhör din hobby. Som min morfar t ex, han får aldrig nog av att hålla på med båten. Båten är hans leksak precis som vinylen är min.
    Många av de artister jag lyssnar på producerar bara på vinyl. Det var nog därför jag började samla på vinylformatet. Vinylskivor innehåller mer ljud och ger ett mycket bättre ljud än t ex en CD-skiva. Förutsatt att du har en bra vinylspelare, grymma högtalare och att skivan är tryckt på ett bra sätt.

Själva samlarvärdet är idag otroligt stort på vissa vinylskivor, jag kan inte ge några direkta svar på rak arm såhär exakt vilka som är dyrast. På Tradera är där massvis med vinylskivor som kostar över tusenlappen för att de är ”rare, explicit, bootleg, coloured” och allt vad det nu kan heta. Vissa skivor är till och med otroligt svåra att få tag i idag på annat än på vinyl. Nästan alla gamla proggskivor är omöjliga att få tag på CD. Går det att få dem på CD är det oftast inspelade ifrån vinyl.
    En intressant sak är att CD-skivorna konkurerade ut vinylen under 90-talet. Däremot har vinylen fått ett uppsving under 2008 tack vare ett gäng motstridiga som vägrar inse den digitala revolutionen. Många tycker om att ömt känna sina skivor och vet att musiken faktiskt finns där, den går att ta på.

Det finns däremot hopp för er gamla vinylsamlare som vägrar inse den digitala revolutionen och vill vårda era skivor ömt. Du kan idag köpa dig en ny vinylspelare med USB-uttag och kopiera över alla dina vinylskivor till mp3-format och spara dem för evigt. Samla de gamla vännerna, på med kaffepannan, fram med kakorna och njut av musiken!

Victor Soldeus

När jag stötte på den här kulpåsen bemötte jag den med ett leende. Tänk vilka simpla och roliga leksaker! Jag vet inte hur långt tillbaka som barn började leka med kulor, antagligen har man gjort det sjukt länge. Jag samlande på kulor när jag var liten, bar också omkring dem i en sån där liten frän kulpåse. Man tävlade med dem, jämförde vem som hade flest kulor tillexempel.

De flesta tävlingarna man gav sig in i gick ut på att stöta varandras kulor mot varandra med nån skum taktik, och på nått sätt så vann man den andres kula. Ibland stötte man med sån kraft och på så långt avstånd så att man hade sönder motståndarens kula och fick stryk. Jag hoppas verkligen inte det var tanken från början.

Men det fanns andra saker man kunde göra med kulorna. Man kunde till exempel bygga torn av dem, kanske inte så jättelyckat, eftersom de är runda. Men det var iallafall en sysselsättning.

Det känns som att kulorna har tappat sin populäritet lite, ingen av mina yngre bröder har spelat kula eller samlat på dem som hobby vad jag vet. Men, som alla sånna här grejer, så lär det komma tilbaka.

Åh. Vilken nostalgitripp jag får av den här. Det var dagarna då man kunde roa sig med små plastdjur och pinnar i skogen. Dagarna då Matilda kom över till mig för att leka med precis ett sånt här garage.

Vi var snabba med att välja vår favoritbil. Sedan var det dags för bilarna att tankas, de skulle ju trots allt orka med ett helt lekpass. Efter tankningen så körde man in i hissen och vevade upp bilen till oanade höjder, säkert flera hundra meter! Sedan lät man den lilla bilen svischa ned för banan i en oerhörd hastighet, som en raket på väg till månen.

När det hela den fantastiska resan var över så gjorde man om den igen & igen och tröttnande aldrig. Jag saknar dom dagarna. De var magiska!

Emma Vestberg

"Det funkar ju inte! Jag menar, du kommer aldrig att hitta något. Tänk dig ifall ett bibliotek skulle ha det såhär, hur skulle folk då hitta sina böcker? Ordning och reda ska det vara!"

Tänk dig själv, vi människor och djur delar alltid in allting I olika kategorier. Vi har alltid gjort det, förmodligen kommer det fortsätta enda tills ragnarök kommer och besöker oss igen. Vi delar upp små prylar, stora prylar, i bokstavsordning, storleksordning, rang, klädsel, arbete, genré.

Listan kan bli lång.

En kategorisering förenklar det mesta, men det kan gå för långt, om du börjar att kategorisera efter dina fördomar. Min erfarenhet är i alla fall att människor kikar på en person idag och ögnar lite snabbt på klädseln, sättet individen rör på sig och det märkbara utseendet. Efter det kommer det en fördom huruvida om personen är moderiktigt klädd. Om han/hon är vegan, hårdrockare, emo, brat osv. När iaktagandet är över slår tankefasen igång och personen tänker efter om den iögonfallande har rätt struktur och textur.

Genom alla tider har en generalisering och uppdelning av människor skett. Det hänger i stora svängar ihop med det "moderiktiga". Det lite pinsamma med modet är att alla i stortsett ser likadana ut. Du går runt och ser att de andra har hatten på sned och tänker "oj, är det så det ska vara", helt plötsligt är din hatt också tiltad.

Det är inte bara i vardagslivet vi ser den här segregationen. I nästan alla sporter och länder har du antingen en bestämd färg du använder eller en speciell dräkt, t ex Sveriges folkdräkt.

Uppdelningen är inte ny på något sätt.  Aristoteles var en av de största att influera folk att dela in saker I kategorier. Hela hans filosofi gick ut på att "ordna upp" tillvaron. Kategoriseringen, nyansering och indelning i största allmänhet är en förutsättning för att vi ska hitta saker, t ex I ett bibliotek. Men tänk på att personerna du ser med ett visst utseende eller kroppsspråk kan vara unika och mer speciella än fördomarna du håller kärt!

Veckans tema är ju mode, och min tanke med detta är att jämföra 1960-talets badmode med dagens. Till min hjälp har jag använt -Damernas Värld nr 23 Juni 1962. I den här tidningen fanns det en såkallad "baddräkts special", och något av det första jag la märket till var att det nämligen var mest baddräkter, bara en bikini och den såg mest ut som dagens hotpants och sport BH. En annan sak med baddräkterna på 60-talet var att de allra flesta var höga upptill och u-ringade baktill, tillskillnad till de som finns nu. Av bilderna att döma var även badmössa något som var väldigt inne att ha på sig när man badade.

Som det syns på bilden var de flesta baddräkter väldigt färgglada och innehöll mycket mönster. Men vad skulle då en sån här urtjusig baddräkt kosta? Jo, tidningen i sig kostade 95 öre och baddräkterna i den mellan 40-100 kronor, så om vi säger att tidningen kostade 25 kronor i nuläget skulle alltså en baddräkt kosta mellan 1000 och 2500 kronor. Jag är visserligen ingen hejare på att bedöma pris, men 1000 kronor låter mycket för en baddräkt, vilket betyder att detta var verkligen riktigt hett mode på 1960-talet.
 
Förr i tiden tror jag att det som visades på modevisningar och Catwalk ofta var det som användes på stranden till exempel. Men nu är det ofta så att de kläder som visas upp på Catwalken är så bisarra, att ingen normal människa förmodligen skulle använda dem i verkliga livet.
 
Och som en liten slutnotis: modet kommer alltid tillbaka! och visst stämmer det, jag var nämligen inne och kollade runt på 2008 års mode och fick upp bilder som var väldigt lika de som var 60-talets mode.

Max af Klercker

Jag har funnits så länge att jag inte ens orkar tänka på det. Jag prydde din pappas pappas huvud, kanske din farmors också. Jag fanns på din farmors föräldrars huvuden, jag satt antagligen på sne på deras idolers hjässor. Inte för att skryta, men jag har varit på vartenda tidningsomslag i hela världen, från franska Vogue till Östgötakorrespondenten, på amerikanska Elle och kinesiska Harpers Bazaar. Jag har varit i vartenda litet land i detta universum, jag har spenderat tid i varje huvudstad och obskyr liten håla som finns, till och med Katrineholm!

På 30-talet så var jag med i "Les Jardins des Modes" en gång, eller flera. Men då såg jag ut så här. Jag var rutig med svart flor. Kanske inte en av mina mest moderiktiga stunder, men det finns lite charm i att titta tillbaka såhär. Rutig i konstiga färger, med ett svart flor över hela ansiktet.

På 50-talet var jag stor med olika blommor. Jag älskade det! Här i brittiska Vouge 1959:

På tidigt 60-tal så klädde jag varenda flygvärdinna med stil. Jag var oftast svart eller brun, och satt lite käckt på huvudet sådär.  I en annons för resväskor i Harpers Bazaar såg jag ut så här:

I Vouge 1974 var det ett helt modereportage om lilla mig. Det här är min absoluta favoritbild från tidningen. Ljuvlig och blekrosa, lite luddig. Ack, den gamla goda tiden:

Men nu, goda vänner, kom ihåg:

Älska hatten, för den älskar dig.

Klara Lindvall

Tänk dig en film med en kvinna som åker i en bil längst landsvägen, ensam. Hon har på sig en rödprickig scarf som sitter lindad runt hennes huvud så som jag brukade ha när jag var liten då jag och mina kompisar målade ägg och lekte påskkärringar. Scarfen sitter endast fast med ett par hårnålar och med hjälp av hennes gigantiska solglasögon som nästan täcker hela ansiktet.

Hon kör in emot staden, stannar och kliver in i närmsta klädesbutik. Nu har hon tagit av sig glasögonen och scarfen så man lägger lätt märke till hennes väl markerade ögonlock som hon tidigare på dagen målat med eye-liner. Hennes mörkblonda hår faller sakta ner över axlarna och det är långt och med en lätt böj i slutet av topparna. När hon kommer in möts hon av butiksbiträdet som har kort men mycket intensiv volym i sitt hår, hon har en rutig kjol som går upp över höftbenen och slutar strax innan knäskålarna, kjolen hålls upp utav ett stort midjebälte. Hon rättar till sin polotröja i kragen och säger en vardaglig fras som "Hej, kan jag hjälpa dig?".

Kvinnan med scarfen går sakta och tyst runt i butiken, folket i butiken tittar på henne med stora ögon, de känner igen henne, men varifrån? Kvinnan sneglar försynt på Rea-bordet, hon tar upp en stråhatt med en stor vit blomma på, går till spegeln, vänder sig om i olika vinklar, tar av sig hatten och lägger tillbaka den.

Hon letar runt med ögonen och fastnar på en brun/röd manchesterkavaj som hänger lätt undangömt, hon tar ner den och provar, väljer samma vinklar som förut, för hon vet vilken vinkel hon ser bäst ut. Expediten kommer och ger komplimanger för kvinnans kroppsform och hur bra hon ser ut i kavajen, de går tillbaka till kassan och kvinnan lägger upp jackan vid disken, plockar upp sin plånbok och tar ut två stora sedlar, tar emot pappkassen, nickar och med ett leende försvinner hon ut ifrån affären, sätter sig i bilen, tar på sig scarfen och glasögonen och försvinner.

Matilda Thorén

Jag bläddrar i en gammal Vogue från 1964, då min mormor var i tolvårsåldern. Det är förvånande hur allt kan vara så likt sig, men ändå så annorlunda. Jag ser blygsamma reklamer för tex. parfym och nagellack. Och jag kan se framför mig hur kvinnor med glasögon stora som projektordukar sitter och bläddrar igenom tidningen och verkligen suger i sig all modeinformation. Medan vi ungdomar idag köper tidningarna kanske bara för att läsa en enda artikel. Eller för att våran favoritkändis pryder omslaget, eller bara för att bläddra igenom den, mest för att vi inte har något annat att göra.

Jag fastnar för en reklam för Ban Lon klänningar, det är ett uppslag med sex unga kvinnor i styva pappersliknande klänningar med noll urringning och färgglada plastsmycken. De glänser med sina extrema hårvolymer vilket faktiskt imponerar mig lite, man undrar ju lite över hur de fick till sina frillor. Och utstyrslarna tilltalar mig på ett annat sätt också, för det var väll bara två-tre år sedan man gärna klädde sig i stora plastiga örhängen och armband i glada pastellfärger?

En sak som är säker är att synen får mig att tänka på 60tal direkt.

Dominique Sternberg

"Det var bättre förr" är en fras man fått höra ofta. Men stämmer det? Jag tror det kan stämma till en viss del. Jag menar, det känns inte som att kvinnor förr hade lika stor press på sig att ha värsta fotomodellskroppen, inte massa helt sjukt smala ideal att följa efter som idag.

Det var vad jag trodde innan jag läste några Vogue från 60- och 70-talet. Då rodde inte nya jätteskumma "bli smal på en vecka" - dieter utan hel- eller halvkropssstrumpor som man hade under sina kläder, så kallade "wondersuits". Av dessa skulle man få smalare midja, långa slanka ben och snyggare figur. Obekvämt är den första tanken som slår mig.

Själva grejen att ha en lite mer exklusiv våtdräkt stramandes runt mina inälvor känns inte så superlockande. Plus att våtdräkten gör en smalare utan bara ger en illusion av slankhet. Tänk då om man skulle hamna i en lite mer intim situation så att säga och ha den där under sina kläder. Pinsamt.

Det var nog inte bättre förr...

Emma Vestberg