Människan är naturens största fiende. Det är ett fakta vi inte kan komma ifrån, hur väl vi än försöker. Vi skövlar regnskogar, förorenar luften med våra fabriker och fordon, bidrar till övergödningen och försurningen av sjöar och jagar djur som riskerar utrotning. Vad ger oss som människor rätten till att styra och ställa med vår planet och alla dess tillgångar?

Det som skiljer människan från andra djur är att vi har ett kritiskt tänkande. Vi kan analysera situationer, göra val och tänka på de följande konsekvenserna. Det sista kan ju dock ifrågasättas med tanke på hur vi behandlar vår planet och dess naturliv. Man kan ju undra om inte jorden vore en bättre plats om inte människan existerade eller inte utvecklade idéer om ”förbättringar” som gjort bakslag på naturen men som underlättat våra lata liv.

Föremålet på bilden är en vapensköld monterad på trä med två stycken svärd och tre stycken löstagbara huggbilor. Vapenskölden, som var en gåva av rådman Edvin Nilsson, representerar veckans tema på det sätt att vi som människor till viss del missbrukar vår förmåga att kunna tänka kritiskt och att det är djuren och naturen som tar skada utav det. Vi utgör den största faran för så väl allt annat levande på vår jord som för oss själva. Det gäller bara för oss alla att inse faran i vårt agerande och istället göra en insats för att motverka det som sker och rädda de djur och den natur som fortfarande går att rädda. För vad vore savannen utan antiloper som jagas av lejon eller en djungel utan apor som svingar sig fram i lianerna?

En röd liten toppluva.

En fylld vandringsryggsäck, en porlande bäck, en mörkgrön t-tröja.

Sitter på en sten, alldeles tyst och stilla i midsommarmorgonen. Bara lyssnar.

Småfåglar som kvittrar.

En hackspett som taktfast märker sin tall.

En strimma sol som stänker guld över ett blåbärsris.

Ett rådjur och dess kid som sorglöst trippar förbi.

 

I den röda toppluvan finns Einar Pettersson.

Han sitter på stenen och insuper atmosfären.

Dofterna av varm mossa, sommarblomster och klart bäckvatten.

Det är tidig morgon. Enmanstältet som han tillbringat natten i är sedan soluppgången nerplockat, och termosen med varmt kaffe står halvtom intill hans ben.

Han tänker på hur han brukade svepa fram längs golvet till musik.

Tirfing, gamla folkdanslaget. Det har gett honom så många minnen.

De 16 medlemmarna som var så nära varandra.

Barnundervisningarna i Oppebykyrkan, och dagmammorna som stod längs kanterna och glatt klappade takten.

Midsommardanserna på Nyköpingshus.

Märta.

 

En midsommar där han valsade fram över marken till musik.

En midsommar där han var kär.

En midsommar som inte är som denna,

Sittandes på en sten med en termos varm kaffe.

Där fåglarna kvittrar så skönt.

Och vattnet porlar i evighet.

För det här är något annorlunda.

 

En sommarmorgon.

Där han i en främmande skog, är omgiven av ett liv där mönstren skiljer sig helt från hans eget och människornas. Där rådjur och älgar och vildsvin har sina revir, och ser på honom nyfiket, han är en främling. Det är deras samhälle, men han är fortfarande välkommen.

 

 

En midsommar där allt är annorlunda men ännu bra.

Där han är alldeles ensam, men ändå i gemenskap.

När han får vara ett med djuren och naturen.

Jag tycker om både djur och natur. Jag älskar pälsdjur, trots att jag fortfarande är lite allergisk mot dem. Min syster har haft både hamstrar och kaniner som jag gosat med, och jag vill gärna ha katt eller hund när jag blir äldre. Jag älskar att ta promenader i grönt landskap och långa promenader i värmen är något jag tycker om.

Dock gillar jag inte denna kombination med djur i natur. Och då snackar jag inte om älgar eller björnar, utan alla småkryp och jobbiga insekter som gömmer sig där i. Jag hatar ormar, spindeldjur och alla dessa harkrankar, flugor, myggor, knott, getingar, humlor, ja, you name it. HATAR. Det är det absolut värsta jag vet och jag vet att de säkert är jätteviktiga och allt det där men jag önskar verkligen att de dog ut, så vi någon gång kan få en mysig vår och sommar utan dessa krabater.

Anledningen till varför jag valde denna lilla söta nalle i föremålsarkivet beror på att jag hellre håller mig till sådana. Lurviga och mysiga. Denna nalle är köpt på H&M år 1995 för 30:-, och Daniel Ljungkvist var den som fick nallen av sin mamma.

Oljemålningar, akvarellmålningar, målningar med vattenfärg, med kritor, med blyerts.
Som föreställer det utomhusliga, det icke-urbaniserade.
Det gör mig sinnligt hel.
Precis så som den faktiska naturen också helar mig.
Så ger betraktandet av en fiktiv natur mig en behaglig känsla.

1911 målades denna tavla föreställandes skymning och ömhet av Rickard Bergh.
Den hamnade hos Ester och där fick den stanna för att pryda hennes vägg.
Målningen tillhör Nationalmuseum i Stockholm men Södermanlands museum har fått värna om den under en väldigt lång tid.

Att vi människor behöver naturen är ingen slump.
Det är ju där vi kommer ifrån.
Tanken på att vi delar samma gener som växter, träd och djur har funnits länge.
En man kombinerade sitt DNA med en pelargon.
Pelargonen blev en mänsklig pelargon, med lite mer homo sapiens sapiens-aktig estetisk utformning.
Allt liv bottnar ur det likvärdiga.
Det som kallas det essentiella, naturliga, ekologiska, biodynamiska, levande.
Många förnekar detta faktum.
Säger att jag är född för storstaden, född för tunnelbanan, pulsen, betongen.

Jag vet.
Vi kommer från naturen, där ska vi bo.
Vi har bara gjort det väldigt bekvämt för oss.
Och väldigt obekvämt för jorden.

När jag skriver detta befinner jag mig i en mindre stuga i det svenska landskapet Blekinge. Jag har rest hit i en längre bilfärd där vi lyssnade på en klassisk deckare med finaste Miss. Marple. Här i min bästa väns sommarstuga är allt minnen, både gamla och nya och det känns i luften. Det är tryggt, med trygg musik och trygga möbler.
 
När jag såg detta lite slitna isskåp kom jag att tänka på en låt som vi i familjen har på en skiva som brukar spelas i bilen på sommarsemestern. Den handlar om mammas solbrända kinder och solvarma bär med kylskåpskall fil. Fil är inte en oslagbar frukost, jag vet detta. Jag vet att filmjölken lätt blir utkonkurerad på frukostbuffén… och i många andra sammanhang. Men för mig är filmjölk någonting mer. Filmjölk är träningsläger i Dalarna, sommarmornar i Södermanland och så nu, filmjölk vid ett bord i en stuga bland bokar i Blekinge.

Smaken av filmjölk väcker minnen av barndom för mig, precis som det för min bästa vän väcker minnen till barndomen att bara vistas i detta hus. Denna stuga har vart hemmet till hennes mormor och tre generationer före det. 

Idag åt jag filmjölk i denna stuga och vi knöt därmed ihop mina fina filmjölksminnen till min bästa väns stugminnen.

Jag hoppas att den tidigare ägaren till skåpet på bild upplevde många nedkylda läckerheter att knyta matminnen till med hjälp av dess kylande egenskaper.

Jag har gått och blivit så himla kräsen när det gäller mat. Kan numera inte förstå mig på folk som ”älskar mat” och ”alltid är hungriga” och ”kan äta hur mycket som helst”. Mackor med smör, skinka, ost, paprika och tomat eller stora frukostar med tre mackor, fil och flingor samt ett stort glas juice. USCH. ”Vad är det för fel på er??” känner jag mest, men egentligen är det väl mig det är fel på. Jag var inte sådan förut och önskar verkligen jag tyckte om normal mat och inte var så himla kräsen.

Däremot finns det ju maträtter jag gillar, och en stor favorit är tacos, vilket jag antar att jag inte är ensam om. Det roliga med tacos är att verkligen alla äter på olika sätt. Jag lägger köttfärs + grönsaker på mjukt bröd och när de ligger i magen brukar jag blanda ihop köttfärs, grönsaker och tacochips. Sådana chips brukar vi lägga i en korg liknande denna. Denna är gjord i vidjor och antar att vår hemma är gjord i samma material. Tycker dessa korgar ser så mysiga ut och vill ha en massa sådana i min lägenhet i olika former!

Det är några dagar innan jul 2009. Jag och min pappa har kollat upp recept och inhandlat ingredienser. Lammfärs, köttfärs, chili, tryffelolja, fjälster och lite annat. Det är korv som ska skapas i det Westlundska köket. Från en granne har vi lånat en korvstoppningsdel till hushållsassistenten och nu ska det stoppas och stånkas så att det bara skriker julstämning om det!

 

Resultatet av mitt och mina syskons arbete blev väl sådär. Det var mycket roligare att göra och att säga att man hade gjort den själv än vad det kanske var gott. Men jag kommer ihåg just den där decemberkvällen så väl. Den otroliga mysigheten som låg i huset. Känslan av att verkligen skapa riktig mat med mina egna händer.

 

För det är ju det som är det härliga och fantastiska med matlagning. Du startar med några i sig ganska osmakliga ingredienser. Hackar, maler, sjuder och steker tills en fantastisk maträtt har uppstått. Det är det fina i matlagning och det är det som är så fantastiskt med mat.

 

Den här köttkvarnen tillhör en Pamas food mixer och har användsa till att sylta, göra korv och spettekakor av Jenny Naur på 50-talet.

Vad vore bullen utan mjölken?

Vad vore kebabtallriken utan läsken?

Och viktigast av allt; vad vore eftermiddagsfikat utan en varm kopp med kaffe? 

Mat i all sin gudomliga ära men vad vore måltiden utan en törstsläckande dryck att skölja ner födan med. Tänk dig att äta tallrik efter tallrik fylld med mat och inte ha något att dricka till. Det vore en mindre form av tortyr, enligt mig som matfantast, oberoende av hur utsökt eller vidervärdigt maten i fråga smakar.

Kaffepannan på bilden är en leksakspanna gjord av koppar och tillverkades år 1920. Den har säkert kokat många omgångar med ”kaffe” till måltider som serverades kanske till både mamma, pappa och kaffekokerskan själv. Vi har väl alla någon gång serverat egen lagad mat och dryck i femårsåldern som vi varit oerhört stolta över. Kan nämna att jag och mina kusiner gjorde de godaste sten-pizzorna och vårt färglösa kaffe som kokades i en liknande panna var en riktig succé hos våra föräldrar.

Jag vill även passa på att återigen lyfta fram dryckens värde. Vi ska nämligen komma ihåg att människan kan klara sig i veckor utan något att äta men endast ett fåtal dygn utan något att dricka. Så glöm inte bort att uppskatta såväl drycken som maten!

Bränsle.

Livsglädjen.

Lusten.

Källan till välmående.

Källan till njutning.

 

Mat är bäst.

 

Vi har sån oerhörd tur att växa upp i ett matrikt land. Och då menar jag inte att vi har fantastiska ur-maträtter just här, men vi är ett land där vi har råd att äta vad vi vill.

Vi har råd och möjligheten att variera oss, att prova allt.

Och det finns så mycket som är så underbart gott;

 

- Kryddiga kycklinggrytor

- Högar med lax, grönsaker, potatis

- En varmkorv i kylan

- En grillad köttbit en sommarkväll

- Chokladglass med macadamianötter och kakdeg

- Baconinlindad halloumi

 

Mums säger jag.

 

Dock. Utöver allt gott så finns det någonting som är ännu mer livsnödvändigt än en bit lax eller en saftig tomat.

Någonting som man kan törsta efter en varm sommardag, en grå höstdag, kylig vintermorgon. Ja, hela tiden.

Vatten.

Vatten från kranen. Vatten från en plastdunk i barcelona. Vatten med citron. Vatten med bubblor. Eller varför inte detta;

 

En flaska av Nyköpings vichyvatten, rakt från Apoteket Phoenix mineralvattenfabrik.

Tänk att få släcka törsten med några droppar ur denna formblåsta gröna glasflaska.

 

Vilken gåva.

Lite vanligt bubbelvatten.

 

Mat, så underbart det är. När jag äter mat som jag älskar så önskar jag att magsäcken kunde vara töjbar till oändligheten. Fast när jag äter mat jag avskyr så önskar jag att magsäcken var mindre än en ärta. Mat som jag avskyr är exempelvis pasta och mat som jag älskar är bl.a kött, helst nötkött! Fast fläskfilé är inte heller så dåligt. Eftersom jag älskar kött så mycket som jag gör undrar jag väldigt ofta om jag skulle klara mig utan det. Hur klarar sig vegetarianer egentligen? Att inte äta kött för mig är som om en fågel skulle välja bort att flyga. Det är självklart för mig att käka kött. Grönsaker och frukt är visserligen gott men inget slår en varm, grillad köttbit.

Den här glasgrisen är inte vad man tror att den är. Eller snarare; den var inte vad jag trodde att den var. Det är en brännvinsflaska, inte en prydnad som jag trodde. Grisen tillhörde Carl Odelberg innan flaskan kom till Museet 1940 och han bodde på Berg-Tuna gård där grisen troligtvis användes. Ett smart sätt att gömma lite brännvin om man vill låta grisen stå framme men inte bjuda sina gäster på dricka eller ett högklassigt sätt att bjuda gästerna på dricka. Lite ovanligt skulle det dock vara idag att bjuda någon på brännvin i en grisflaska istället för i en vanlig flaska. Det är något jag känner att jag saknar, ovanliga flaskor som livar upp vardagen!

 

Jag var alltid rädd för elvispen.
Den lät högt och om man tappade greppet om den så kunde den vispa mig till fördärvet.
Det gick så fort också.
På tre minuter var äggen och sockret skum.
Jag tog hellre fram träsleven.
Hade träningsvärk tre dagar efteråt på grund av den eviga vispningen.
Farmor var så tålmodig och valde medvetet bort apparaturen.
Hennes sockerkaka blev alltid så speciell.
Jag å andra sidan lät bara fobin för elvispen styra, trotsade mitt obefintliga tålamod.

Det är först nu som jag använder elvispen.
Först nu som jag genuint intresserar mig för mat.
När jag står i köket och varsamt skalar potatisar, mosar kikärtor eller hackar tomater.
Kan andas doften av hemlagat och sedan smaka mitt eget hantverk och delge det med andra.
Då mår jag bra.
Mat är socialt och lycka.
Elvispen och jag växte ihop.
Precis som att min fobi för elektriska handtorkar också försvann (väldig parentes).

Nåväl.
Jag tror kanske att Roger var en riktig prylälskare som under 70-talet, sina ungdomsår vispade frenetiskt och utan bekymmer.
Kanske var han den första att borsta tänderna med en elektrisk tandborste.
Med sin lärarbakgrund fascinerades han säkerligen över den tekniska utvecklingen.
Gick sedan hem och bakade älskvärda kakor med sin hippa elvisp.
Eller?

Elvispen är från 60-talet.
Elvispen är inte farlig.

Jag funderar ibland på om det här med det övernaturliga, att det verkligen måste vara så fyllt av spänning eller ondska?
Jag ser framför mig hur dessa två dockor på natten börjar dansa i arkivet.
Hur dem kramas, leker och lever igen när ingen ser.
Likt en människa som aldrig orkar blomma ut dagtid sitter timtals om nätterna och skriver ur sig allt det fysiska som aldrig lämnar kroppen.
Så dansar dockorna i dräkterna nattetid för alla dem timmar dem tvingas stå still.
När jag var liten såg jag alltid det övernaturliga som något skrämmande.
Idag tänker jag att det övernaturliga likväl kan vara som de små låtsasvänner jag hade runtomkring mig som barn.
Små drakar som kunde bo i mina fickor.
Det jag vill säga är att det övernaturliga nog mest bara är det vi tillåter det att vara.
Tror man på spöken, så finns dem.

Dräkterna är Vingåkersdräkter.
Klänningen tillhörde Henny Eklund och var ny 1923.
Hon reste till USA för att dansa, hon startade klubbar där och i Sverige.
Hennes passion var folkdans och vid varje dansant tillfälle då det passade åkte dräkten på.
Dräkten symboliserar integration, kultur och livsenergi.
Henny bar den som den dansös hon var.
Därför tror jag att klänningen dansar lite åt henne än idag.

 

Borde inte en jordglob som denna vara obligatorisk i ett spökslott?

Jag tänker mig en herrgård placerad på Engelska landsbygden under tidigt 1800-tal, ett hus med en stor trädgård och en grusgång som krattas fint av en krumryggad äldre man.
En redan då gammal byggnad med slingrande murgröna på de tjocka stenväggarnas utsida och djupt liggande spetsbågade fönster.
Jag tänker mig en bror på internatskola, en mamma död i barnsäng, en ensam tolvårig dotter och en skäggprydd, frånvarande men sträng pappa.
Flickan spelar månskenssonaten (Beethoven – Moonlight Sonata: Adagio Sostenuto) på flygeln och det är bara då någon stannar upp för att lyssna på vad hon känner.
Tjänstefolket är lika rädda som herrskapet, men ingen vet för vad och ingen vågar tala om det. Alla tror att de är de själva som har blivit galna när de vaknar mitt i natten av skrapande under sängen och en konstig känsla i magen.
Och där på chiffonjén står jordgloben från 1779, den påminner om något större och snurrar samtidigt stillsamt.

Planet Earth, you are under attack!

Repeating, planet earth, you are under attack!

 

Jag ser ett storslaget sci-fi scenario framför mig.

Tusentals och åter tusentals rymdskepp som på signal attackerar jorden och dess befolkning.

En population från en annan planet som på ett imperialistiskt sätt tar över och förslavar alla jordlingar och använder våra sista naturresurser.

I vårt universum som vi vet så lite om, har de rest runt.

De har i tusentals år träffat och byteshandlat med mängder av andra folk från andra planeter.

Det är bara vi som inte har haft kunskap och intelligens nog att upptäcka att vi inte är det enda levande varelserna i rymden.

 

Jag tycker att det är superspännande!

Tänk om jorden invaderas av UFO:n!

Hur skulle de se ut?

Vad skulle de göra?

Och framför allt hur coola skulle deras skepp vara?

 

Jag har så många frågor och funderingar!

 

Kanske hade Valle Johansson i Gnesta det också. Runt 1995 köpte (på ett varuhus, möjligen på OBS) eller fick han i alla fall det här fina alien-gosedjuret.

Kanske var han också fascinerad av utomjorningar precis som jag!

Vissa tror på övernaturliga fenomen, andra inte. Jag är en utav dem som häpnas och förundras av det okända och det övernaturliga så idén om ett spöke gömt i föremålsarkivet gör mig helt salig. Dock kan jag inte bevisa den idén eller ens vittna om ett tillfälle då något oförklarbart inträffat inne i magasinet. När man går längs raderna av uppradade möbler utav äldre karaktär kan jag åtminstone inte hjälpa att få ett intryck av något gåtfullt och spännande.

Det här skåpet har funnits i museets ägo under en lång tid och skulle vara ett perfekt gömställe för ett spöke eller en poltergeist. Det mörka träet och målningarna på skåpets dörrar ger ett intryck av prakt men har även en viss mystik över sig, något som kan tänkas hänföra ett spöke – om man nu ska försöka sätta sig in i ett spökes tankebanor. Att dörren dessutom var öppen vid besöket stärker känslan av vi kanske inte var ensamma därinne.

Jag tänker i alla fall vara extra uppmärksam när jag i fortsättningen går förbi just det här skåpet, man vet ju aldrig vem – eller vad – som kan tänkas gömma sig där inne.

Min rubrik är lite mer än en översättning från svenska till engelska. Direkt när Sara kom med förslaget på veckans tema så visste jag redan vad jag skulle skriva om. Nämligen Supernatural. Som är en hur bra serie som helst för er som inte vet det. Kortfattat handlar den om två bröder som bekämpar övernaturliga ting, som demoner. Serien är hur spännande som helst och man kan verkligen inte slita sig från den när man väl börjat.

Denna brandyxa påminner mig om en av alla tusen verktyg huvudpersonerna Sam och Dean använder i serien för att bekämpa dessa demoner. Det stod dock ingenting om denna, men jag antar att några stora starka män har använt denna flitigt under den tiden då den användes.

En okänd man.

Okänt datum.

Han är svartvit.

Kanske arbetade han bakom disken på försäkringskassan under 70-talet?

Eller beklädde han en vägg?

Och sedan råkade hamna i Försäkringskassans samling, inom Hälso- och sjukvård här på museet.

Eller strök han omkring likt en vålnad i korridorerna?

 

Vem han nu än är, så får jag känslan av att han är något annat än levande på detta foto.

 

När jag tänker på paranormalt så tänker jag främst på kvarlevor av döda.

Jag tänker på människor som får kontakt eller märker av aktivitet från avlidna.

Något som för oss är övernaturligt.

 

Jag vill tro på att det övernaturliga existerar.

Tänk tanken att det finns ett sådant fenomen i världen.

 

Och om det faktiskt har inträffat, att människor har sett eller känt ”paranormal aktivitet”, så är den stora frågan; Hur är det möjligt?

 

Jag känner lite såhär;

Att om människor kan ”bevaras” efter döden, så måste de bevaras i form av energi. Och vad vet vi egentligen om energi?

När radiovågor upptäcktes var det nästan som magi. Så skulle det inte finnas någon oupptäckt typ av liknande vågor i luften/atmosfären som kunde lagra energi från människors liv? Någon mellanvärld som ”sparar” allting, som gör det möjligt att ta kontakt efter döden. Vi vet ju ingenting om det. Och det må låta väldigt flummigt och märkligt, men någonstans vill jag tro på det.

 

Paranormalitet.

Det är så spännande.

Det som inte följer vardagsmönstret, det som människor ryser för, skakar på huvudet åt, får kalla kårar i nacken av. Det som ingen kan förklara.

Jag har själv inte upplevt någonting.

Men jag kan grotta ner mig i timmar i andra människors historier och upplevelser.

 

Det är sånt som ger mig livsglöd,

Livets mysterier.

För länge sedan fanns en kvinna som ägde en spinnrock. Spinnrocken var i trä av vanlig typ, med svarvade ben, ekrar, stöttar och stöd för hjulet. En mycket fin spinnrock som kvinnan höll väldigt kär.

En dag när kvinnan skulle använda sin fina spinnrock gjorde hon en upptäckt, vevstaken var något skadad! Kvinnan blev orolig och började undra vad som hänt sin kära spinnrock. Hon tog med sig sin spinnrock till affären där hon köpt den och mannen som arbetade i affären tog en titt. Han sade att han skulle undersöka den och att kvinnan kunde komma tillbaks imorgon. Dagen därpå besökte kvinnan affären igen, hemska nyheter var vad hon fick höra. Hennes älskade spinnrock hade blivit angripen av skadeinsekter! Mannen frågade kvinnan om hon ville titta på andra spinnrockar att köpa men kvinnan tackade för sig och gick därifrån med sin spinnrock. När kvinnan kom hem försökte hon använda sin spinnrock, dock var försöket i förgäves. Spinnrocken fungerade ej. Kvinnan var förtvivlad, hon ville så gärna laga den men insekterna hade spridit sig. Dagen därpå blev kvinnan hemskt sjuk och gick tyvärr bort. Samma dag skänktes spinnrocken till Sörmlands Museum, 1973 - 05 - 08.

Varje år på just den dagen, kan man höra hur spinnrocken rör sig... Kan det vara kvinnans spöke som besöker?

p.s Historien är påhittad.

Jag tror att alla blev lite konfunderade när jag bad efter att få se avdelningen med pipor på arkivet till temat om barndomsminnen. Vad hade denna arma flicka för barndom egentligen?

Det fanns egentligen ingen av piporna som stämde överens med de min farfar hade, men denna fick duga.
Barndomsminnet ligger i pipan och röken som spred sig över heltäckningsmattorna i farfar och farmors gamla hus på Ejdergatan under tiden då det fortfarande var deras ägo.
Farfar Jack Bäck som sitter i en lädersoffa med det lätt lockiga gråa håret bakåtstruket på huvudet och puffar på sin pipa för att sedan sätta på ett band med folkmusik. Minnet ligger i hur han placerar mig på sina dansvana fötter och släpar runt mig i en vals.
Farmor talar ibland nostalgiskt om hur den mannen kunde dansa bättre än alla andra och var ypperlig på tango. Det finns ett mycket fint kort på hur dessa två iklädda folkdräkter svänger runt i varandras händer och ser lyckliga ut, bilden påminner mig om ”Midsommardansen” av Anders Zorn.

Lukten av piprök påminner mig om farfar och när han knöt nät i källaren som den yrkesfiskare han var. Och hur han hela tiden spelade munspel eller visslade på små melodier. Jag minns när jag fick spela och han sa att jag hade talang det gör mig lite ledsen att jag aldrig lärde mig att spela på riktigt.
Doftminnet är det bästa minnet tycker jag, för det behöver inte dofta gott för att påminna om något bra.
Det som påminner dig om cancer och astmaattacker påminner mig om tango och fiskebåtar. 

Denna pipa tillhörde Axel Edhager från Oxelösund född 1909 i Stockholm. I pappret står det inte när han använde den, bara att den lämnades in i arkivet 1992. Och att Axel dog år 2000.  Han jobbade vid järnverket och var gift med Hillvid Andersson.
Till pipan finns också ett litet svart fodral i läder.
Han var troligtvis betydligt mer komplex än såhär men eftersom han inte var min farfar kan jag inte ge er den andra sidan.

En mysig sak som jag kommer ihåg från när jag var liten är metning.

Jag och pappa brukade plocka mask i komposten, lägga dem med lite jord i en sån där maskburk som var så svår att öppna och stänga när man var 6 år.

Pappa fick trä på masken på kroken, lite för kladdigt och för hemskt att känna masken panik-sprattla för min smak.

Sen kom utmaningen att få i flötet i vattnet utan att trassla in linan i närmsta träd eller syskon.

Sänket skulle flyttas rätt och kroken placeras där det var störst chans att få napp.

Sen var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta.

Ett orange flöte som guppade i vattnet.

Ljudet av måsarna högt uppe över havet.

Jag tror att det kan ha varit min första kontakt med meditation.

För det var ju verkligen inte tråkigt. Jag älskade det.

Den lugna, tysta men lite spännande stämningen var underbar.

När det sedan plötsligt ryckte till i spöt, flötet försvann och jag till min stora lycka drog upp en abborre, då var det lycka på hög nivå som pulserade i lilla Linas kropp.

 

Det här fina spöt kommer från samlingen ”Eskilstuna hemmet” som man kan läsa mer om på Sörmlands Museeums hemsida, här.

Förhoppningsvis upplevde Roger Alderstrand samma magiska stämmning som jag gjorde när jag var liten, och förhoppningsvis fick han också nöjet att fiska upp en abborre, steka den i smör och äta den på en knäckemacka, för det är något av det bästa som finns!

En pandas kramar är det gosigaste som finns.

Nej, nu är det ju inte så att jag har något magiskt minne om den gången jag kramade en pandabjörn – eller ens såg en panda för den delen – men en flicka kan väl alltid få drömma. Dock kan jag stoltsera med informationen av att jag har varit ägare till de gosigaste och coolaste pandatofflor ni någonsin kan tänka er. Jag och pandatofflorna var ett team, vi förlitade oss på varandra och tillsammans kunde vi övervinna alla faror som fanns i den mystiska tegelbyggnaden som vi kallade för vårt hem.

Pandatofflorna var en gåva av mina morföräldrar från när de var i Kina år 1998 och besökte en park med jättepandor. Dagen till ära så snöade det, för första gången på cirka 12 år, och pandorna var i extas. De klättrade i träd och sprang runt och lekte i snön. Vanligtvis låg det endast och slöade i ett hörn av inhägnaden och käkade bambu. Min mormor berättade även om vilket problem parkvakterna hade med snön och kylan, de hade inga snöskyfflar utan fick använda vanliga borstar för att få bort det vita som täckte marken.

De reste mycket när jag var mindre, min mormor och morfar. Till ställen som Kina, Thailand och Egypten. Var de än var så fick jag alltid en eller flera presenter. Deras present från Kina, mina älskade tofflor, de var den bästa present jag någonsin fått. Med dem på fötterna har jag inte bara ett betydande minne utan flera – som dock är aningen suddiga. Så istället för att dela med mig av ett specifikt minne delar jag med mig av de svartvita pandabjörnar som beklädde mina små fötter då minnena skapades.

Jag vill även passa på att framhäva den kampanj som den här pandan såldes är en del av, nämligen WWF’s kampanj ”Let’s leave our children a living planet”. Vi måste arbeta för att rädda vår planet, inte bara för vår egen skull utan framförallt för de framtida generationerna. Utan en levande planet kan inte framtidens barn få skapa sådana underbara minnen som jag har med mina pandatofflor. Pandan på bilden fick Julia Hägg från Björnlunda då hon hade långtråkigt på banken.

Jag var väl som vilken liten flicka som helst när jag var lite. Jag ritade, lekte mamma, pappa, barn med dockor och alla mina Barbies var min favoritsyssla. Jag och min syster som är två år yngre än mig hade huuuuur mycket Barbies som helst, och ännu mer möbler och inredningsprylar till dessa dockor. När jag tänker efter så är det egentligen helt sjukt, vi hade en stor flyttkartong full med alla dessa saker, och ändå ville man bara ha mer. I efterhand inser jag hur bortskämd jag var när det gällde Barbie och alla dess prylar, trots att jag hade för mycket ville skulle det antagligen inte skada med en minst lika stor kartong till fylld med användbara saker jag kunde leka med.

Denna vitmålade leksaksspis från 1960-talet tillhörde ett dockhus som säkerligen användes flitigt av flickorna i familjen Liepe, och den får mig tänka på den barbie-leksak jag minns mest. Nämligen ett gult kök med grå spis och ugn samt disko, hyllor och lådor. Jag älskade det. Jag tror jag gav bort det till någon liten unge när jag blev äldre, kanske hamnar det i föremålsmagasinet om några år, vem vet.

Den här så kallade UFO-dockan har jag svårt att koppla till ett specifikt barndomsminne, dock har jag hundratals av dem. Men den känns lite som jag när jag var barn. Den oskyldiga minen, de stora blå ögonen (hehe). Och jag skulle ha kunna haft den här dockan att leka med. Jag gillar dess glansiga blå tyg och den annorlunda-känslan. Jag skulle nog gillat den som liten också. Barnet som lekte med UFO't hette Valle Johansson. Han bodde i Gnesta och fick dockan 1995.

Men ett minne som jag tycker är fint, är hur jag alltid lekte i naturen kring huset.

 

Jag bodde på landet och jag kunde vara ifred utomhus och hitta på mina egna historier, mina draman där jag hade huvudrollen.

Jag förde livliga konversationer med gosedjur, leksaker eller påhittade karaktärer.

Fantasifulla historier om konflikter, äventyr fyllda med spänning.

Jag såg hus och trädgårdar i träd och jordplättar, stenformationer.

Jag såg liv i allting.

 

Och det är något jag tycker känns extra fint nu.

Att jag kunde vara ensam, utomhus och tänka.

Hur allting framför mina ögon blev levande.

 

Kanske var jag ett litet ensamt UFO, med hjärnan svävande.

Men vilket barn var inte det?

 

Så sorgligt att så mycket av det försvunnit.

Mitt minne har inget med denna målade gunghäst i trä att göra. Mitt nostalgiminne är något helt annat. Men när jag såg gunghästen så blev jag påmind av minnet. På Junibacken i Stockholm finns en modell av Pippis häst: Lilla Gubben. En stor häst som är vit med svarta prickar står framför Pippis hus, barn flockas runt den stora låtsashästen. Min mamma lyfter upp mig på hästen och tar ett kort. Äkta glädje spreds genom kroppen när jag satt på Lilla Gubben och ett stort leende från kind till kind klädde mitt ansikte.

Gunghästen som jag valde denna vecka är endast ett minnesväckande föremål för mig, men har även en egen historia: gunghästen var en riktig statussymbol innan bilarnas tid. Den tillverkades 1880 och hamnade i Sörmlands museums händer 1940. Evert Lundström var den man som gav bort gunghästen. Det är uppenbart en leksak som tillverkades för att användas till rörelselek - en leksak i rörelse. Det är okänt varför gunghästen gavs till Sörmlands museum men den mest troliga anledningen är att den inte användes längre och kommer aldrig mer att göra det, stackars häst.

När jag var liten fanns det gunghästar, men jag har nog aldrig sett någon som är så fin som denna. De jag tidigare sett är mycket mindre och bruna/svarta och har inte alls samma form. De var även lite smått läskiga. Det är så tråkigt att slänga saker så det var ett bra val av Evert att ge gunghästen till Sörmlands museum tycker jag...

När jag var liten drack jag hallonsoda på caféer.
Ibland coca-cola, fanta, saft.
Alltid bråkade jag och min kära lillebror om färgen på sugröret eller likväl på glasskedarna i plast man tilldelades på diverse glasskiosker runt om i Sverige.
Färg och form var viktigt för oss.
Att äta en glass med en orange sked istället för en blå kunde vara nästan otänkbart.

Bäst av allt var ändå barnkalasen.
Med tusen sugrör i hundratals kulörer.
Smala, bitvänliga.
Att stoppa ner i saften och unisont bubbla sönder glasen.
Med tio stycken på en gång.

Ingrid var ägare till dessa sugrör på bilden ovan.
Ett 100-pack för 70 öre.
Hon kom från Kungsbacka och flyttade till Eskilstuna.
Hon insjuknade i lungsjukdomen TBC och på en kurs för lungsjuka träffar hon sitt livs kärlek Ivar.
Ingrid och Ivar föder en son och Ingrid stannar hemma som sjukpensionär med sonen under hans uppväxt.
Kanske bubblade Ingrid och hennes son saft tillsammans med dessa sugrör om dagarna även dem?

Jag älskar SVT.

Deras simpla men färgglada uppbyggnad av studios.

Variationen av intressanta program, som ofta handlar om världen, samhället livet.

Avsaknaden av reklam.

Och framförallt alla dokumentärer om människor.

 

Jag älskar program om människor. Speciellt dokumentärer.

Färgstarka karaktärer, kända människor, döda människor, vanliga människor.

Program som handlar om en flicka i en röd mössa.

Eller kanske ett program som handlar om Nils Lindelöf, som målat denna tavla. En dokumentär som berättar om hans sätt att köpa konst på avbetalning, visar hans tvåa i Stockholm, eller pratar om hans egen konstsamling som han donerat till muséet.

 

SVT innehåller så mycket bra.

Det är bäst.

På somliga punkter påminner Twin Peaks om precis vilken annan deckarserie på Tv som helst.
- En snygg populär High School flicka mördas.
- Hon hittas vid strandkanten.
- Alla är chockade!
- En charmig FBI agent kommer för att lösa fallet.
- Alla skulle kunna vara skyldiga.

Men det någonting som får mig att älska Twin Peaks lite mer än alla de där andra serierna, och jag tror att det är det som får mig att se serien i Alli Anderssons gamla rutiga termos.

Twin Peaks är murrigt och grönt, skogarna är höga och på stadens Diner serveras hett svart kaffe tillsammans med körsbärspaj och vaniljglass.
Om du inte redan har drömmar om att åka till USA:s  norra del och uppleva mäktig natur så kommer denna serie att plantera dessa drömmar i dig. För när du har avverkat första säsongen kan du med lätthet romantisera regn till något som bär på samma mystik som Laura Palmer, High School flickan som blev mördad.
 Alla karaktärer är mycket gåtfulla och pusselbitarna till mordets lösning kommer till FBI agenten genom både drömmar och uppenbarelser. Ingenting är omöjligt när till och med de mer tveksamma sätten att lösa mord på blir acceptabla.

Denna rutiga termos kommer från Alli Anderssons dödsbo. Och det är inte bara ordet dödsbo som påminner mig om Twin Peaks utan också hennes livshistoria.
Alli var ogift hela livet eftersom hennes fader inte godkände giftermålet med den man hon en gång träffade. Hennes bror var psykiskt sjuk och pappan tog livet av sig, hennes mamma dog och senare också brodern. Detta Gjorde att Alli levde ensam de 20 sista åren av sitt liv. Jag hoppas för hennes egen skull att hon inte ansågs ensam och knäpp, vilket ofta är synen på de som lever ensamma och alltid gjort det.
En ensam kvinna finns också i Twin Peaks med det elaka smeknamnet ”The log lady”: http://www.youtube.com/watch?v=m0pwzVOW4_U

Nej jag tror att Alli var en kvinna som tacklade ensamheten med värdighet och bryggde sig en kopp hett kaffe att fylla sin termos med och drack detta med en bit välsmakande körsbärspaj.

Att ligga i en säng med någon man gillar en lördag och ha ett riktigt långt maraton med en riktigt bra tv-serie, det är något av det bästa man kan göra!

Att komma hem efter en lång skoldag, lyckligt medveten om att det senaste avsnittet av ens favoritserie bara ligger och väntar på internet, det är underbart!

Att nedtryckt med familjen i vardagsrumssoffan och slötitta på en amerikansk kriminalserie en fredagskväll, det är mys på hög nivå!

 

För mig fungerar tv-serie-terapi som en boost i vardagslivet. Lättar upp, förgyller och tröstar. Gör en lite piggare och starkare, precis som kosttillskottet Nitrocell muscle boost.

Kosttillskottet har använts av body buildern Per Erixon någon gång kring 2006 i Katrineholm.

Pulvret, en boost för gigantiska muskler. Tv-serier en boost i skolstressen

 

I tv-seriernas ära tänkte jag göra en liten lista på några av mina absolut bästa serier. De passar att se när man är på lite olika humör men är underbart bra på sitt eget sätt!

 

Glee - För att det är den bästa feel-good serien. Ingen disskusion. Känner du dig stressad, ledsen eller bara vill le lite? Jag ordinerar Glee!

 

Breaking Bad - High School-lärare i fysik som börjar meth-tillverkning och slår sig in i New Mexicos undre drågvärld. Bara ploten säger väl varför du måste kötta denna serie?

 

My So-Called Life - Åh, bästa 90-tals serien! Har allt från tonårs-depp till snygga killar och underbara grunge-kläder. Varning! Slutet är så öppet att man bara vill gråta!

 

Skins - Engelskt, dekadent, tonårigt, mycket intrig, underbara karaktärer, död och kärlek. Riktigt, riktigt bra helt enkelt!

 

Bored to Death - För att jag älskar Jason Schwartzman och för att han i den här serien försöker skriva en bok samtidigt som han inleder en privatdetektivskarriär.

 

Lost - Så spännande! Älskar alla små detaljer som bara smyger sig på allt efter som. Se!

 

Daria - Tecknad serie om cyniska Daria och hennes kompis Jane. Så sköna. Och coola.

 

Veronica Mars - Veronica löser brott, problem och kärlekstrassel. Perfekt när du har mycket tid över, för när man väl har börjat titta går det inte att sluta!

 

Så, mys ner dig nu och bara njut!

 

Per definition är Glee att öppna upp dig själv för glädje.

I Glee är det musiken som är det centrala innehållet, även om det självklart även förekommer det vanliga tonårsdramat som brukar uppkomma i och med att serien utspelar sig på den amerikanska motsvarigheten till ett gymnasium. Det är få serier som lyckas fånga mitt intresse så pass att jag följer dem veckovis men Glee har lyckats med detta främst då serien och dess musik alltid lyckas göra mig på ett glatt humör. Det finns dock tillfällen då jag finner scener så pinsamma – oftast sett från karaktärernas synvinkel – att jag bara vill blunda och hålla för öronen tills det är över men det är en del av charmen med Glee. Serien är även en stor inspiration och förmedlar ett budskap som alla har nytta av att ta del av; det viktigaste av allt är att du är dig själv och gör det som gör dig lycklig.

Temat till ära så valdes en grammofon från början av 1900-talet ur arkivet. Grammofonen är av typen trattgrammofon och har en grönmålad tratt av plåt och under den en låda av ek. På lådan sitter en skivplatta med filt där grammofonskivorna sedan placeras för att kunna spelas upp genom tratten med hjälp av en vev och ett nålhus, de två sistnämnda saknas dock på detta exemplar.

Jag tycker om att titta på tv, tycker det ändå är ett bra tidsfördriv trots att allt som visas på tv idag är överdrivet och för mycket. Något positivt med vad som visas på tv idag är alla dessa serier jag fastnar för. Jag är verkligen en seriemänniska, och min smak är helt blandad.

Dock följer jag endast två serier som går på tv, resten ligger i mappar på datorn eller på cd-skivor. En av dessa serier som jag följer veckovis är Desperate Housewives, så jag sitter bänkad framför kanal 5 klockan 21.00 varje tisdag. Jag älskar serien, från början till slut. Den är underhållande och vad jag kommit på, väldigt färgstark. Det är hus i olika färger, klargröna gräsmattor, kritvita staket och himlen lyckas alltid vara sådär härligt blå. Blommor, träd och växter lyckas alltid blomma extra mycket och allt på den där gatan känns fridfullt och detaljerat när man först lägger ögonen på den. Karaktärerna i sig är inte heller särskilt rädda för färger, de kan springa runt i både rosa, gröna och blåa klänningar och konstigt nog passa i dem. Jag skulle också gärna vilja passa i fabulösa färgglada klänningar och ta hand om mina blommande växter i mitt stora fina hus på Wisteria Lane.

Denna färgglada klänning tyckte jag kunde få representera denna färgstarka serie. Det är en ärmlös ceriserosa stickade klänning var det Maj-Britt Alvarsson och fanns på Sörmlands museums utställning ”Apropå 70-tal”. Den hängde säkert lika fint där som den klädde Maj-Britt.

Åh nej det får inte vara slut än! Jag vill veta vad som händer sen!!
Alla ni som följer en spännande serie förstår precis vad jag menar med ovanstående mening. Ni som inte följer en serie och inte förstår; HITTA EN SPÄNNANDE TV-SERIE!

För när man sitter och tittar på sin absolut bästa tv-serie som man helt enkelt älskar, så vill man inte att det ska ta slut. Känslan som man får när slutet av avsnittet närmar sig och när allt bara blir mer och mer spännande men sedan plötsligt slutar, den ivriga känslan och "oron" är en härlig, men även otålig känsla. Man vill veta mer, men man måste vänta en hel vecka för att se vad som händer.

Min favoritserie är en serie som jag följt alltför länge nu, och det sorgliga är att det bara är 3 avsnitt kvar. Sen är den slut för alltid! Skolplanschen som ni ser på bilder är vad som symboliserar serien: Ett äppelträd och äpplen. Ni som också tittar på serien har nog redan gissat vad det är för serie... DESPERATE HOUSEWIVES! Det har nu gått 8 säsonger och 19 avsnitt och på måndag blir min två veckors väntan äntligen slut! Då får jag veta vad som händer. Men jag tänker inte säga vad eftersom jag tittar på en amerikansk internetsida och då har avsnitt som inte sänts i Sverige än redan varit för länge sedan.

Så, vad är det som gör Desperate Housewives till mitt favorit program? Jo helt enkelt att det är en sån extremt bra blandning av drama och komedi. All ilska, alla skratt och tårar från min sida har alltid varit helt genuint. Eftersom serien kommer att ta slut snart är jag ytterst ledsen men även redo för ett avslut.

Nog om serien och mer om skolplanschen! Denna plansch ingår i en mycket "exklusiv" serie som kallas "våra viktigaste träd", självaste planschen heter "Medelålders träd i blom" och visar många olika sorters äpplen runt det blommande trädet. Planschen kommer från Västra skolan och lämnades in till Sörmlands Museum år 2005 den 21 april. Lite mer än 7 år sedan. Den är gjord av papp och metall, och som sagt, mycket exklusiv...

Jag förklarade aldrig varför trädet och äpplena symboliserade Desperate Housewives. I varje avsnitt, i seriens intro, står de fyra husfruarna och håller i ett varsitt rött äpple (fastän de inte är husfruar) under äppelträdet där Edens lömska orm hänger i en gren. Jag tror att detta symboliserar att de fyra kvinnorna inte är de mest oskuldsfulla personer, utan lite "busigare"...