Orubbligt och aningen hotfullt tornar det här golvuret upp sig över mig. Med sina dryga två meter ser den ner på de allra flesta som passerar. Det har sedan länge slutat ticka och när man tänker tillbaka på tiden då det senast tickade verkar golvuret som en påminnelse om vad som har förändrats sedan dess förvärvsdatum till Sörmlands Museum, år 1928.

20-talet var en tid då världen upplevt kriget med stort k. Man såg med skräck tillbaka på ”Kriget som skulle avsluta alla krig” och med tillförsikt och hopp såg man framåt mot ljusare tider. Som allt för ofta blev det inte som planerat.

Men det var efter att detta golvur slutat ticka. Om man nu åter skulle låta visarna börja röra sig över urtavlan, då skulle de ticka som om inget hänt. De skulle ta vid där de slutade, år 1928. Som att efter en lång inandning låta luften hastigt forsa ut ur näsa och mun.

Men där tickandet från ett golvur en gång i världen ekat genom ett helt hus, där finns inte längre plats för tickandet av ett golvur. Dess röst skulle kvävas av tv-apparater, eller av musiken från stereon eller helt enkelt av hörlurarna i öronen. Nej, det finns ingen plats för ett golvur på 2010-talet.

På 2010-talet finns heller ingen plats för stereotyper. På ett sätt är det bra mycket lättare att vara sig själv nu än för bara en generation sedan. Anledningen? Sociala medier.

I den relativt begränsade urvalsgruppen av vänner som finns att tillgå på en normalstor skola är det naturligt att man rättar in sig i ledet. Vi söker alla social acceptans och trygghet. Det är lustigt hur stor en grupp om 20 personer kan kännas.

Men med Internets uppkomst krympte världen ögonblickligen. Med sociala mediers uppkomst krympte världen till fickstorlek. Det är lättare att finna jämlikar i en värld som ryms i din ficka. Det är givetvis också lätt att stöta på ett och annat dumhuvud, men sådana stöter man på så ofta i verkliga livet i alla fall.

Världen har knappast varit så liten som den är nu, samtidigt som tiden knappast verkat så otillräcklig. Det stora golvuret som stationärt stod och tickade fram sekunderna. Den lilla SmartPhonen, ständigt i rörelse, som inte bara visar tiden utan organiserar ditt liv. Allt har blivit mindre, snabbare och mer effektivt. Rummet och tiden, på fysikspråk förstås en och samma sak – rumtiden. Den ena kan inte påverkas utan den andra.

Ur detta synsätt kommer att om världen blivit mindre måste tiden blivit det med. Och om tiden inte längre räcker till så är det detsamma med världen.

Julia Von Mecklenburgs dockskåp från Svärta, 1860-tal

Enklare än såhär kan det inte bli att äta världens göttaste mellis.
Ät brödet med smör, ost, färskost, skinka eller vilka pålägg du än vill och massa grönsaker!
Mixa en smoothie och koka upp tevattnet.
Gör dig redo för att nå bröd-njutar-klimax!


Servera och ät i dockservis tillhörande dockskåpet från Gamla Residenset, Karl Johanrummet på Nyköpings slott.
Julia Von Mecklenburg från Högsjö hälsar: diska noggrant i så fall!


Ingredienser

• 2 dl boveteflingor
• 1 ¹⁄₂ dl vetemjöl
• ¹⁄₂ dl linfrön
• 1 ¹⁄₂ tsk bakpulver
• ¹⁄₂ tsk salt
• 100 g Arla^® Svenskt Smör
• 2 dl Arla^® mjölk

 

Gör så här:

Sätt ugnen på 225°. Mixa de torra ingredienserna med smöret till smulor. Tillsätt mjölk och mixa snabbt ihop till en tjock smet. Bred ut till en 20x30 cm rektangel på en plåt med bakplåtspapper. Markera 15 rutor i degen med en kniv. Strö över boveteflingor. Grädda i mitten av ugnen ca 15 min tills den har fått fin färg. Låt svalna något och dela i rutor.

 

 

 

Att baka, att äta smet, att äta slutprodukten, att äta resterna dagen efter – allt älskar jag! Det är något så otroligt mysigt med att baka och att fika. Det finns en slags närhet med personen man bakar och fikar med. Det är så otroligt personligt och mysigt att sitta med fint porslin och njuta tillsammans av något som man skapat. Det kan vara så att man har något allvarligt att berätta eller något lyckligt. Eller kanske man bara vill dela med sig av sin vardag. Historierna blir alltid bättre med en bit tårta på en assiett.

 

Jag vet inte vilket bakverk som är min favorit, eftersom alla är så goda och jag inte har smakat allt ännu. Men det jag brukar baka är antingen chokladbollar, kladdkaka eller cupcakes eftersom det är så enkelt! Ibland kan jag stå klockan tolv på natten och baka kladdkakasmet bara för att jag är så sugen. En ganska onyttig hobby, men en rolig en!

 

På bilden syns en tekokare, eller som det egentligen heter: en tesamovar. Denna användes av Irma Thérèse Lundquist som bodde i Nyköping. Hon lämnade in denna samovar år 1961. Innan 1961 satt Irma förmodligen med sina vänner och drack te, som hade tillverkats med denna samovar, och med varsitt bakverk på sina assietter som Irma hade bakat.

 

Ett recept som jag gärna delar med mig utav är receptet på Chokladfrossarens cupcakes som är perfekta för alla chokladälskare:

Till muffinsen:

1.75 dl vetemjöl

4 msk kakao

2 dl socker

1 tsk vaniljsocker

1.5 tsk bakpulver

50 gram mjukt smör

1.25 dl mjölk

1 stort ägg

Chokladforsting:

4 dl florsocker

4 msk kakao

75 gram smör

2 msk mjölk

Eventuellt strössel eller annan garnering

 

1. Blanda mjöl, kakao, socker, vaniljsocker och bakpulver i en skål.

2. Smula smöret i mjölblandningen och rör samman så att det liknar riven ost.

3. Rör hälften av mjölken i mjölblandningen och rör tills smeten är klumpfri.

4. Vispa resten av mjölken med ägget och rör ner i smeten. Vispa 1-2 minuter tills smeten är väl blandad och fördela smeten i muffinsformarna.

5. Grädda cupcakesen i 175˚ C i 20-25 min. Känn efter med en gaffel eller en provsticka om cupcakesen är klara -provstickan skall inte bli kladdig.

6. Låt de färdiggräddade cupcakesen svalna på ett galler.

7. Blanda florsocker och kakao, smula ner smöret i blandningen.

8. Vispa med en elvisp i låg hastighet, tillsätt mjölken lite i taget. Vispa i minst 5 minuter tills dess att frostingen är lätt och luftig

10. Garnera dina cupcakes med chokladfrosting och strössel.

 

 

 

 

 

 

Nu kryper hösten bara närmare och närmare. Vilket för mig innebär mycket filtar, te och en hel del bakning. Jag är ingen mästare på att baka, dock är jag lite för bra på att äta upp alla godsaker! Min mamma har enda sen jag varit liten bakat väldigt mycket, så jag har alltid haft turen att få kanelbullar och saft på sommaren och chokladliknande bakelser på hösten och vintern.

Mamma har alltid dukat upp det väldigt fint när gäster bjudits hem. Därför valde jag den otroligt fina servisen här på bilden. Det är en dockservis i porslin som gavs in till museet av Per Lundgren. Till den här servisen har jag ett perfekt recept på gudomliga biskvier man kan servera till!

Ingredienser:
200 g mandelmassa
1 äggvita

Smörkräm:
75 kg smör
1½ dl florsocker
1 äggula
1 msk kakao

Garnering:
100 g mörk blockchoklad   

Tillvägagångssätt:
Sätt ugnen på 175°.
Börja med att riva mandelmassan i en bunke. Tillsätt äggvitan och rör om till en slät smet. Klicka ut smeten på bakplåtspapper och grädda kakorna sedan i ugnen i ca 15 minuter. Låt dem därefter svala innan du börjar med nästa moment.

Rör ihop smörkrämen, bred den sedan på undersidan av kakorna och ställ i frysen i 30 minuter.

Smält chokladen över ett vattenbad, doppa sedan kakorna och låt stelna innan du serverar ca 20 stycken goda biskvier!

 

 

Hösten är här och det är dags att byta ut sillen med rotfrukter, jordgubbarna med clementiner och saften med den varma chokladen. Så här till hösten kan det även vara lite extra kul med lite nya recept, något som livar upp vardagen lite grann. Därför tänkte vi på Youthhood att vi ska dela med oss av några av våra favoritrecept.

 

Så länge jag kan minnas så har vi ätit en rätt som vi kort och gott kallar för morotsfisk, en geggig röra med morötter och crème fraiche med ett par torskbitar mitt i. Låter kanske inte riktigt som någon riktigt delikatess men du vet inte hur gott det är förrän du har smakat! Det här var till och med omtyckt när jag var inne i min all-fisk-är-äcklig-fisk-fas för ett par år sedan.

 

Som en liten sidnotis kan jag även berätta att vi brukar servera denna fisk direkt ur stekpannan, för vi har inga fiffiga formar av gjutjärn med lock i form av två fiskar. Någon som en gång hade det var dock Gerda Tigerström, när hon serverade fisk kunde man gissa redan innan man lyfte på locket vad man skulle bjudas på.

 

MOROTSFISK

 

INGREDIENSER:

(ca 3 personer)

 

5-6 morötter

2 msk margarin

1 fiskbuljongtärning              

400 g djupfryst torsk

2 dl crème fraiche

 

GÖR SÅ HÄR:

1.     Skala och riv morötterna (på den grövre sidan av rivjärnet).

2.     Fräs morötterna i margarinet och låt dem mjukna.

3.     Smula ner fiskbuljongtärningen bland morötterna.

4.     Dela den nu halvfrusna torsken i sex delar och låt dem sjuda i sitt eget spad ovanpå morötterna,

        under lock, i cirka 10 minuter på varje sida. Ta sedan upp fisken försiktigt och lägg på ett fat.

5.     Blanda ner crème fraichen i morötterna.

6.     Lägg tillbaka fisken bland morötterna.

7.     Servera med till exempel potatismos eller pressad potatis.

 

Smaklig måltid!

 

 

 

Du vet den där känslan av att ha ätit alldeles för mycket, den har ett namn: Matkoma. Men ibland är det inte mat som har åstadkommit den där fulla känslan i magen. En stor fika kan räcka gott och väl för att försätta en person i matkoma.

 

Bakningen får gärna gå snabbt, vispa lite, in i ugnen och fram på fatet. Själva förtäringen däremot ska göras i lugn och ro. Det fantastiska med en fika är det sociala utbytet som den ofta för med sig. Att träffas över en kopp och tilltugg är en överlägsen umgängesform som är generationsöverskridande. Den förenar oss helt enkelt, unga som gamla.

 

Min tre år gamla släkting Nils slängde nyligen ur sig citatet: ” Ja gillar saker som e sockriga.” medan han satt och fikade. Nils tre år gammal har alltså redan funnit fikats charm. En annan person som symboliserar fika för mig är min farmor. Hon är otroligt talangfull i köket och bakar som få andra.  När jag är hemma hos min farmor och farfar väntar alltid en fikastund runt hörnet och givetvis en matkoma. 

 

Fenomenet fika kan uppträda i många olika skepnader. Det kan handla om muffins, småkakor, bullar eller tårta. Te, kaffe, choklad eller saft. Hembakat eller köpt. Det viktiga är att fika förenar människor. Denna fabrikstillverkade kompottskål i glas, har stått i centrum på familjen Alderstrands middagsbord i Eskilstuna och troligen burit upp någon form av fika under många år.

 

Här har vi lite inspiration till din nästa matkoma!

 

Snabba och saftiga BLÅBÄRSMUFFINS (20st)

 

Ingredienser:

50 gram	smör
1,5 dl	mjölk
2 st	ägg
2 dl	socker
3 dl	vetemjöl
1,5 tsk	bakpulver
5 dl	blåbär, frysta eller färska

 

 

Gör så här: 

1. Smält smöret och häll i mjölken. 2. Vispa ägg och socker pösigt. 3. Tillsätt mjölkblandningen och sist mjölet blandat med bakpulver. 4. Ställ 20 muffinsformar på plåt, fördela smeten i dem. 5. Lägg några blåbär i varje form. 6. Grädda i mitten av ugnen på 200 grader ca 10 minuter.

 

 

Vad har jag gemensamt med en mekanisk leksak, en fiolspelande gris av plåt, klädd i sjömanskostym av flanell varpå nyckeln till uppdragningen av mekaniken saknas?
Rent spontant...

Inte mycket.

Så varför väljer jag då denne lille antagonist till mig för att beskriva mig själv?
Är det för att jag tänker skriva något klyschigt om att vi alla på något sätt ändå är lika trots skiftande yttre skrud och inre differenser i mekaniken?

Kanske lite.

Ändå mest för att jag typ dog när jag hittade lille Gris.
Dog för att han var så söt!
En sann glädjespridare, tänkte jag.
Det vill jag också bli när jag blir stor.

Vem är jag?
Jo, jag är väl så att jag till och med kan känna igen sig i en leksaksgris...
Och är sprallig, mysig och en riktig kontemplatör.
Woho!

 

 

 

Vem är jag?

 

Det är frågan som givetvis dyker upp i huvudet när jag ska skriva under temat, ”Det här är jag”, och med den frågan i åtanke vandrade jag för första gången ut i magasinets vida lokaler på jakt efter ett föremål som kunde symbolisera, ja, mig.

 

Det finns rader och åter rader av föremål i muséets magasin, och så väljer jag den här: en utomjordingsdocka. Anledningen att jag valde dockan, som inte ens är särskilt gammal, är att den besvarade frågan om vem jag är. Jag passerade gamla kläder och vackra skåp, dammiga serviser och uppstoppade ankor, men det första föremål som verkligen fångade min blick var dockan.

 

Dockan låg lite undanskymd bakom vackrare leksaker, nästan malplacerad. Där har ni direkt en aspekt av dockan som speglar mig. På ytan sticker jag inte ut bland mängden, men om man kommer närmare mig sticker jag ut desto mer - av säregenhet mer än något annat.

 

Jag tror det var detta som fick mig att plocka ut dockan från hyllan. Sedan verkade den mer och mer passande. När jag ser den tänker jag på mystiska berättelser, men även på hur liten jag är i det stora universum. Jag har alltid varit fängslad av historier, av människoöden och spännande äventyr. Likväl har jag förundrat absorberat de flesta rymddokumentärer som man kan stöta på.

 

Jag ser med andra ord gärna in på djupet av det allra närmsta, människors känslor och tankar, samtidigt som jag kan sväva bort mot det allra yttersta, universums magnifika mystik. Till en början kan de till synes vara raka motsatser, men jag tror att de är ofrånkomligt sammanlänkade. Ju djupare vi tränger in i oss själva, desto djupare vill vi även penetrera universum. För frågorna vi stöter på inom oss själva reflekteras även i stjärnorna. Var kommer jag ifrån? Vad är meningen?

 

Den här dockan införskaffades av dess förra ägare år 1995. Samma år föddes jag. Vi existerade därefter sida vid sida i världen i över tio år, till den sjätte augusti 2006, då den skänktes till Sörmlands Museum. Sedan dess har den sannolikt legat undanskymd på sin hylla, samlat damm, och levat en sorts icke-existens. Allt medan jag fortsatte utvecklas till den jag är idag. Nu har dockan luftats ännu en gång. Och den ligger bakom den här texten, vilket är en stor bedrift för en 20-årig docka, och det är ett bevis på att även undanskymda och svårplacerade varelser kan åstadkomma något enbart genom att existera, om bara någon väljer att se dem.

 

 

 

Jag heter Veronica Eriksson och är 17 år gammal. Jag går på Tessinskolan i Nyköping med inriktningen Samhäll/Beteendevetenskap och har precis börjat andra året där. Mest för att det är en bred linje vilket gör att jag har mycket valmöjligheter efter skolan, men även för att jag är väldigt intresserad av hur och varför vi människor tänker som vi gör.

Ett utav mina intressen är att fota, jag tycker det är riktigt roligt att leka med kamerans alla funktioner och fota bilder med fina motiv. Det var därför jag valde denna kamera som ni ser på bilden. Det är en läderklädd plåtkamera som tillverkades under 1900-talet. Kameran användes av Hugo Sallings pappa, det var även Hugo som lämnade in kameran till Sörmlands museum.

Jag ser fram emot att börja blogga här på Youthhood då jag får ytterligare en anledning att plocka fram kameran i min vardag och även skriva mycket, som också är ett intresse från min sida. Ska bli otroligt kul att sätta igång!

 

 

 

Hej!

Jag heter Marika och är 18 år gammal. Jag går tredje året på Nyköpings Enskilda Gymnasium där jag läser naturvetenskapsprogrammet. Jag tycker om solnedgångar och långa promenader på stranden.

Nej, nu tycker jag att vi tar en cyberpenna och stryker hela den där paragrafen. För nu är det dags att börja om på nytt. Ny termin, nytt bloggteam och en ny Marika. För jag är inte samma person som jag var när jag började blogga för Youthhood.

 

Jag är fortfarande världens kontrollfreak, mitt hår är fortfarande av den där eldiga färgen jag föddes med och jag tycker fortfarande att Leonardo DiCaprio är den snyggaste man som någonsin vandrat på vår jord.

 

Jag är fortfarande etthundrafemtiosju centimeter lång, jag dagdrömmer fortfarande mer än vad som borde vara nyttigt och jag tycker fortfarande att mormors köttbullar är det godaste som finns i hela universum.

 

Jag är fortfarande livrädd för spindlar, spenderar fortfarande alldeles för många timmar framför diverse tv-serier och jag tycker fortfarande att den där berättelsen om trollkarlspojken med ärret i pannan är magisk.

 

Tycker ni att jag ska sluta använda ordet fortfarande nu?

 

Vad jag vill få fram är att jag har förändrats, men vissa saker förblir ännu detsamma. Min lilla ryggsäck med erfarenheter har fyllts på och jag ser världen med andra, mindre naiva, ögon. Jag har vuxit upp, även om jag på många sätt fortfarande är ett litet barn.

 

Det här är jag, precis som förut men ändå ny.

 

På bilden ser ni en delvis förgylld megafon med gravyren ’Till Kapten G. Malmström för Redbarhet och nit såsom befälhavare på ”heamoder” af aktieegare’. Megafonen har samma funktion som år 1861 då den tillverkades, den är fortfarande till för att förstärka eller rikta en persons röst. Orden som förmedlades genom den för 150 år sedan skiljer sig troligtvis markant från dem som vi skulle använda oss av idag, delvis på grund av språkskillnaden men även för att människan har förändrats under dessa år. Min förändring under ett och ett halvt år är ingenting i jämförelse med människans förändring under ett och ett halvt sekel.

 

 

Jag har alltid älskat kartor och hävdat att de är vår tids bästa informationsbärare.  Kartor förklarar omvärlden. De berättar inte bara om miljö och geografi utan även om människan. De beskriver varför vi lever som vi gör och var. En å kan vara orsaken till att en stad bildas och en kust kan vara källan till mat. En gammal karta visar hur människor från den tiden såg på sin omvärld. Men kartor kan också vara ett praktiskt verktyg för att orientera sig  när man plockar svamp eller planerar hemliga militäroperationer. Möjligtvis har kartan på bilden använts till det senare, då den har tillhört militärens flygvapen. Kartan är tillverkad 1978 och sitter fastklistrad på ett gult kartbord.  Den är täckt av markeringsstift i olika färger. Stiften är sammanlänkade med hjälp av trådar.

Lite så här fungerar min hjärna. Den läser av omvärlden och samlar information från alla håll och kanter. Den analyserar informationen, drar paralleller, gör kopplingar och ser samband. När analysen är klar orienterar den mig fram i livet.

Jag är en strukturerad och effektiv människa. Om jag är född så eller om jag tvingats bli det på grund av alla tusentals grejer som jag ständigt engagerar mig i, vet jag inte. När jag inte är i skolan och pluggar samhällsvetenskap hänger jag ofta i stadshuset eller på ett café. I stadshuset har jag mina möten med Ungdomsfullmäktige och på Nyköpings caféer känner jag och mina vänner oss som hemma. Smeknamnet ”Lektjejen” har jag tilldelats av mina vänner. Om det blir tyst eller långtråkigt kring bordet har jag alltid en lek nära tillhands. Social är väl en rätt bra beskrivning av mig men vissa dagar har jag precis som alla andra ett behov av att bara ligga i sängen, äta lakrits och kolla på Scrubs. Andra dagar känns det helt enkelt bara rätt att diskutera åldersmaktsordningen i tre timmar.

 

 

 

Det ska vara mycket, det är jag det. Att sitta och göra ingenting är ju oftast inte så roligt. Jag ska dock inte säga att jag har något emot att sätta mig och kolla på en tv-serie då och då. That ’70s Show dyker väl upp lite väl ofta på datorskärmen ibland, oftast när jag egentligen borde plugga. Det är väl lite av min sämre sida, så den lämnar jag.

 

Vad har jag för intressen då? Jo jag fotograferar och jag tränar och jag spelar trumpet och jobbar samt pluggar en hel del + plus att jag nu får vara med i Youthhood som bloggare. Kul tycker jag, yes yes. Riktigt spännande att dra på sig rock och handskar för att gå och kolla på en massa intressanta föremål. Under min första upptäcktsfärd hittade jag den här plättlaggen.

 

Inte ett litet järn inte. Var det viktigt med effektivitet 1952 eller var det kanske bara så att just givaren Vera var väldigt förtjust i plättar? Mycket plättar blev det hur som helst och visst är det bättre med många plättar istället för någon enstaka pannkaka. Man skulle kunna säga att fem plättar är fler än fyra pannkakor.

 

Mycket är bra. När saker och ting händer runt omkring en, vet man att man har något att göra. Så ska det vara. För mig. Just nu i alla fall.

 

Vi säger hejdå till Rebecca, Alexandra, Sara och Lina. Nu har de tagit studenten och är redo för nya äventyr i livet! Tack för att ni delat med er av era spännande tankar kring den tid vi lever i och av den tid som flytt. Museets föremål har fått nytt liv tack vare er! Nu ligger era blogginlägg arkiverade i vackra kartonger på Sörmlands museums arkiv. Redo att upptäckas om 100 år.

Lycka till med allt som händer efter gymnasiet!

 

När jag vandrade omkring runt i hela Raspen blev jag mer och mer ledsen när jag letade efter ett föremål till temat "Hej och hej då". De kollegor man haft nu i två år, skrattat med, ätit mellanmål med och funderat med ska nu ut i de vuxnas värld och lämna oss.

Jag blir ledsen över detta men även för att det endast är ett år kvar och sedan ska jag lämna detta underbara jobb också. Så när jag vandrade omkring i Raspen med mina dystra tankar så hittade jag något som muntrade upp mig. Det var en grönmålad krokodil, en leksak som hade gula ovala hjul som fungerade som ben när krokodilen körs framåt. Aldrig hade jag sett en sådan leksak och den gjorde så att jag skrattade rakt ut för att den var så speciell. Denna leksak gjorde så att jag, istället för att vara ledsen över att det snart är slut för mig också, bli glad och lycklig över att jag har ett år till, med nya härliga bloggare att skratta, äta mellanmål, och fundera med. Tack Rebecca, Lina, Sara och Alexandra för denna tid.

Och tillbaka till den grönmålade krokodilen! Denna krokodil är från Klockbergets förskola och Klockbergets förskola uppkom tack vare Astrid Stolts engagemang, förskolan öppnades 1954 och var Nyköpings första kommunala daghem. Astrid Stolt ville att kommunen skulle starta en barnkrubba för de ensamma mödrar som inte hade någonstans att göra av sina barn. Man skulle ju kunna säga att Astrid lyckades då dagiset fortfarande har öppet.

 

 

När jag väl sitter här och skriver mitt sista inlägg för Youthhood någonsin så känns det lite konstigt. Och tomt. För i skrivande stund vet jag faktiskt inte alls vad jag ska skriva.

Även om jag gärna skulle fortsätta så känns det bra att lämna plats åt någon annan, som kommer få samma möjlighet som jag fått. Jag som alltid haft intresse för att skriva har verkligen uppskattat detta jobb, det har varit jätteroligt för mig och samtidigt väldigt utmanande. Jag har tagit mitt skrivande till en annan nivå och ju mer jag skrivit, desto mer har jag utvecklats inom detta område.

Någonting jag verkligen säger hejdå till är ju föremålsmagasinet och alla föremål! Tror nog jag aldrig kommer vistas här igen. Det känns lite konstigt faktiskt.  Så jag får samtidigt säga hejdå till alla föremål också, däribland denna färgglada klänning av kanariegult handvävt ylletyg i diamantmönster. Denna klänning är från 1967 och är designad utav Lars Hillingsö.

Och så säger jag hejdå till tre utav mina gamla kollegor, och välkomnar er andra som tar bland annat min plats. Och jag hoppas verkligen att ni nya får ut lika mycket utav det här som jag har fått.

 

 

Precis som andra gjort tidigare lämnar jag er nu.

Jag lämnar Nyköping, lämnar sovandet på bussen, lämnar Raspen, lämnar min skåpsnyckel ifrån mig.

Lämnar barndomen och kliver rakt in i en odefinierad diffus framtid. Ska jag verkligen klara mig själv? På riktigt? 

Ju närmre studentdagen jag kommer, ju större blir paniken och desperationen. Alla mentorer, handledare och vägvisare som vridit och vänt mig i rätt riktning under de tre senaste åren.

Alla klasskamraters charmiga leenden, hysteriska skratt, fikastunder och mysiga busfasoner. 

De helger man njutit av sovmorgon.

De stunder man unnat sig sällskap och fest i plugghärvan.

Det som innefattat mitt liv i all sin instabilitet, glädje, produktivitet och kärlek.

Min vardag som pågått i tre års tid kommer abrupt få sitt slut. Och jag har inte riktigt insett det än.

Det har varit en ära att få arbeta här och med en tyngd över bröstet säger jag lycka till. Från mig till er alla hoppas jag att ni bevarar vårt historiska arv med bravur, men att ni inte bara blickar bakåt i tiden utan tänker på er framtid.  

Snart står ni nämligen här. Och visst är det en klyscha, visst säger de alla samma sak, men det går så fruktansvärt fort.

Det var verkligen som igår jag stod osäker i min blekta lugg och märkliga cykelbyxor på Enskilda gymnasiets terrass och inte hade en aning om vad jag egentligen kände för tiden som komma skulle.

Nu står jag istället snart här, med den vita mössan i hand. Precis som Nyköpings studenter 1942, ska jag springa och ropa och dansa till efter gryningen. 

Håret är inte detsamma men cykelbyxorna finns kvar och trots att jag blivit hundra gånger starkare känner jag mig nu inför slutet lika osäker och liten som jag gjorde där en gång.

Det enda jag kan hoppas är att jag om tre år ändå är lika övertygad om att tiden som varit har varit fantastisk.

Allt jag önskar är att ni ska känna detsamma, och att Youthhood kommer var en bidragande faktor till det fantastiska.

Hejdå allesammans.

Kanske ses vi, kanske ses vi inte. Det får min diffusa framtid avgöra. 

 

 

 

När det är dags för dramatiska hej och hejdå-scener i filmer så är det dags för tårkanalerna att börja jobba på högvarv, och ni vet väl vad det innebär? Det är dags för gentlemannen att erbjuda damen en näsduk, vid hejdå-scener är det sedan denna näsduk som hon viftar med i luften när hon vinkar av honom och ser hur hans siluett försvinner emot horisonten.

 

Nu är det dags för oss att vinka av fyra av våra kompanjoner här på Youthhood, för de tar studenten om ett par dagar (när du läser detta har de redan tagit studenten för länge sedan) och ska lämna både skolan och Youthhood bakom sig. Så jag, Frida och Lilja får lyfta våra näsdukar och vinka dem adjö. Och mina avskedsord till dem är kort och gott; lycka till och ha det superbra!

 

Att säga hejdå är aldrig något som är roligt, så vida det inte handlar om någon riktig pest (tolka ordet som du själv vill), men i det här fallet öppnar det upp för något som är allt ifrån tråkigt; nya bloggare! I höst får vi sällskap av fyra nya bloggare, det blir en ny grupp med både nya och bekanta ansikten och ord kan inte beskriva hur exalterad jag är inför detta! Till er nykomlingar säger jag välkomna och var inte rädda, vi bits inte och vi kommer inte låta er gå vilse inne på Raspen!

 

 

 

 Ni ser en bild på den klassiska nyköpingsprylen Claestorpsstaken som finns att köpa i kopierad form i museibutiken i Kungstornet. Den lilla godbiten härstammar ända från 1700-talet och är barockig så det skriker om det! Den har funnits i museets ägo sedan 27e mars 1933, coolt.

 

Det är dags att säga hejdå till våra veteraner och säga hej till de nya.

Några lågor i det stearinljus som brunnit i Claestorpsstaken, i Magasinet, falnar.

Ny bensin kastas på elden och åter flammar ljuset igen.

Bland klassiska sörmländska och nyköpingska föremål ska de nya lågorna brinna och spekulera.

 

Jag tackar för ljuset som våra mysiga bruttor spridit. Ni har varit mega!

Hejdå!

 

HEJ TILL ER NYA.

Ni kommer att lysa minst lika bra!

 

 

 

 

 

Frida, Sara, Karin, Alexandra, Rebecca, Karin och Marika, jag kommer sakna er så mycket! Det har varit så roligt att träffa er de här åren! Fika, historia och en massor av föremål.

Jag tänkte avsluta genom att berätta en liten saga, låta föremålet för en gångs skull få den största plattsen i inlägget. Sätt dig till rätta så börjar vi.

 

Det var en gång ett stort hus med stormönstrade, mörka tapetet, vita trästolar och tunga mahognymöbler med vinrött och mörkgrönt sammetstyg. Där bodde Kalle och Hanna. Kalle, eller Karl Lundahl som han hette var en framgångsrik målarmästar med 21 anställda i sitt företag. Hans fru Johanna var en mycket snäll, lugn och lite pryd kvinna som ängade mycket tid i kyrkans syjunta och på att servera kaffe i kyrkans förening.

 

Kalle och Hanna hade inga egna barn men i sitt stora ständigt växande, då det ofta byggdes ut på både höjden och bredden, hus bodde Karls systerdotter Aina och Ainas dotter Kerstin. Aina följde med Karl som lärling och målade fönster, dörrkarmar och andra finsnickerier. Från 1915 bodde familjen i huset Stjänfors i Stjärnholm. Brev skrevs och samlandes under brevpressen, sjukdom, skratt, tårar delades och livet flöt fram i det vackra huset.

 

Hejdå <3

 

Hej sa jag till Youthhood lite senare än de andra, men peppad till tusen. Sen dess har jag synts här i bloggen en gång i veckan och talat om allt från minnen till politik, filmer och skolan.
Nu har jag gått ut tvåan, trean hela stora gymnasiet och ska nu också säga Hejdå till Youthhood.
Den sista av mina rutiner raseras och ger möjlighet för mig att bygga upp nya. Det känns vemodigt, för jag kommer sakna den fina gruppen av människor och att vandra omkring i arkivet på tisdagarna. Samtidigt känns det bra för det är minnen som jag med glädje kommer titta tillbaka på.


Jag säger hejdå till julmarknaden och Lilja som sjöng vackert i ett rum fyllt av kuddar, med gruppens julminnen spelande i bakgrunden.
Hejdå Marika med dina välplanerade alltid lika bra inlägg. Hejdå fina Frida som alltid är så rolig.
Hejdå Karin som fört oss samman och gett oss fika varje tisdag.
Så hejdå fina fina bloggen som Alexandra var så duktig och designade så att den passade oss.
Jag, Alexandra, Sara och Lina kommer inte skriva här mer nu. Så jag tar min resväska och vinkar hejdå.