”Jag känner mig så ensam ty jag har ingen att anförtro mina sorger för, Mamma vore den rätta men jag kan ej göra det för henne det är mig omöjlig. Det kanske är mitt fel men jag kan ej hjelpa det, jag vet att ingen älskar eller saknar mig och detta gör mig så hård och kall, kanske Ebba är den enda som gör det. Men jag måste ändra mig och med Guds hjelp hoppas jag att öfervinna mig sjelf”
Ur: Elin Sirenius dagbok 4 september 1874.

”I wish that I was born a thousand years ago” sjunger Lou Reed i Velvet underground.
 Jag ligger i sängen och är cynisk på min tillvaro, mina kompisar och livet.
 FACEBOOK måste gå och dö, sitter där och stör mig så bisarrt mycket på ALLT alla skriver:
 ”Läste du vad jag skrev på Facebook?”
 ”Vi använder könsord, haha!”
”Bekräfta mig, bekräfta mig, bekräfta mig?”
ORKAR INTE!!
Vår generation har inte opium, vi har inte religion. Vi har ett jävla socialt media som förstör ungefär precis allt som en gång var äkta.
Mitt nyårslöfte är att döda min Facebook!”
Ur: Rebecca Bäcks dagbok 30 december 2010

Detta är två utdrag från dagböcker, den första är Elins och den andra är min. När jag skrev var det snart nyårsafton, och när Elin skrev hade hösten precis rullat in 136 år tidigare.
Men vi är ändå ganska lika jag och Elin, vi är båda i mitten av tonårsinfernot och söker tröst bland de blanka bladen hos våra dagböcker.
 Jag drar ironiskt nog i min parallell till religion som folkets opium då jag sitter och lyssnar på en låt om Heroin av Velvet underground.* Sångaren önskar att han var född för tusen år sedan och jag önskar att jag var född innan de sociala medierna.
Och Elin ber om hjälp från Herren och önskar sig någon att anförtro sina sorger för.

Skulle vi inte kunna byta plats alla tre.
Mannen på heroin får ta Elins plats, jag vet att han önskade sig ett hopp på tusen år, men ibland får man nöja sig med ett hundratal. Artonhundratalet skulle nog ge honom lite perspektiv på livet! Kanske skulle han spela den ädla sporten croquet som Elin själv så ofta utövade enligt hennes dagböcker.
Jag skulle få ta hans plats i sena sextiotalets New York. Där skulle jag hänga med Andy Warhol och göra skumma upptåg på nätterna. Jag skulle få se rocklivets baksida när mina vänner dog ifrån mig allt för unga på grund av missbruk. Och jag skulle inte ha en mobiltelefon, utan betala mina samtal med mynt på Chelsea Hotell.

Elin vår älskade artonhundratalsdonna skulle med glädje få ta min plats i socialmediernas värld. Där skulle hon få finna sin gud genom att fritt kunna uttrycka sin sorg och sin rädsla för allas hungrande ögon. Där skulle hon få den bekräftelsen hon behövde för att slippa vara hård och kall.

Och ja, min Facebook är fortfarande i livet, ännu i dessa dagar.

* The Velvet Underground – Heroin  Jag känner att det börjar bli tradition för mig att länka en låt i inlägget. Så här har ni den!

 

 

Elin Serenius föddes 1857 i Göteborg, och från och med den 25 maj 1874, när hon var 17 år, började hon skriva dagböcker. I hennes dagböcker beskriver hon hennes resor, baler och middagar och varit på och även om vardagliga händelser så som hennes relationer till hennes kärlek samt de människorna i hennes närhet. Hon berättar om hennes händelserika besök av delar i landet och beskriver personliga händelser, som när hon och hennes mamma lämnade hennes lillasyster på flickskola. Man får en inblick i hur Elin var och hur hon levde av hennes dagböcker, vilket jag tycker är hur intressant som helst med tanke på att man idag kan veta hur någon annan levde denna dag, fast för hundra år sedan.

Det finns en likhet mellan mig och Elin. Jag skriver också dagbok, digitalt. Jag har, utöver min vanliga blogg, en "dagboksblogg", där jag formar tankar och känslor till ord när jag känner att jag behöver det. Dock känns Elins dagböcker mer intressanta, hon dokumenterade allt som hände, när, hur och var. Jag skriver mest ner det jag tänker och känner för att jag är ledsen eller arg, och för att jag behöver få ut det utan att slänga det på någon i min närhet. Nog för att vi båda skriver för vår egen skull, så kan människor idag få ut något av hennes dagböcker, de kan lära känna Elin på ett helt annat sätt än vad någon skulle kunna lära känna mig genom mina inlägg.

 

 

 

 

Som jag nu är bättre har jag bestämt mig för att resa till Marieberg i afton; Thora höll på med hela förmiddagen att ordna blommor i en liten söt silfver korg. ½ 7 kommo vagnarna upp då vi kommo till Marieberg kom baron Claes straxt emot oss, han var så artig och hjelpte oss utaf med kläderna och allt i en ryslig hast. Der voro många främmande, flera slägtingar och många utaf grannarne. En stund efter det vi kommit började vi dansa och hade mycket roligt. Mathilda Creutz dansade en polka med Grefve Bonde och båda föllo midt på golfvet, Mathilda föll underst och han kom alldeles öfver henne hvilket såg alltför komiskt ut.

Så skrev Elin Sirenius i sin dagbok den 9:e september 1877, alltså för 135 år sedan.

Vad konstigt det känns – och aningen mystiskt och upplyftande – att läsa ett utdrag ur en dagbok skriven för så länge sedan av en tjej som inte var mycket äldre än oss som skriver för Youthhood.

När jag läser texten reagerar jag på flera saker, inte minst på språket men efter ett par meningar känns det nästan naturligt för min svenskprogrammerade 2000-tals hjärna. Efter språket så var det första jag reagerade på det underliga sättet som Elin skrev klockslaget, ½ 7. Smidigt, men konfunderande. Vad menar hon egentligen, kom vagnarna halv sju eller sju och en halv (= halv åtta)? Konstigt, att jag hänger upp mig på något så alldagligt som ett klockslag men jag vill veta.

Texten i sig innehåller till en början ungefär den bild som jag målat upp rent generellt kring hela 1800-talet; med danser och artiga adelsmän. Något jag finner otroligt upplyftande är dock den sista meningen. Om hur greven föll mitt i polkan och landade ovanpå stackars Mathilda. Att Elin tog sig tid till att skriva ned något sådant i sin dagbok, att livet var komiskt även då och det lilla minnet har bevaras genom denna dagbok.

 

 

Den 24:de december är en speciell dag för nästan alla. När julafton är över saknas den av många och kvällen innan ligger många och är nervösa. Julafton är en tradition som för samman hela familjer på ett och samma ställe. Då äter man god mat och ger varandra fina gåvor. Den 24:de december 1875 satt Elin Sirenius och skrev i sin dagbok på kvällen. Hon skrev hon vilka fina gåvor hon hade fått och hur hon längtade efter nästa julafton. Hon var 18 år gammal och var fortfarande en utav dem som längtade efter julafton, precis som mig.

Detta är vad hon skrev på julaftonskvällen:
Ack nu är julafton öfver nu får man återigen vänta ett helt år på nästa, jag må undra huru vi då hafva det! Jag fick så mycket presenter en förtjusande guldmedaljong, kedja, kappsäck, böcker, noter, kikare, armband, blommor, japanesisk låda, handskar, 2 halsdukar, svart sidenförkläde, krage, 2 svarta perlväskor sase, buketthållare, almanach, heliotrope m.m. Vi voro som vanligt hos Mormor och sutto i förmaket och öppnade alla paketen.

Precis som Elin hade min släkt en tradition - att alltid spendera julafton hos mormor. Nuförtiden gör vi det dock i mitt hus. Hemma hos mig samlas vi runt fem och innan dess har vi varit hos mormor och ätit mat (och innan det har jag varit hos pappa och ätit mat). Sedan äter vi mat igen hemma hos mig och efter det öppnas presenterna och tomten kommer (som oftast spelas av min yngsta morbror). När alla presenter är öppnade äter vi återigen mat.

Elin föddes den 23:e november 1857 i Göteborg. Hon hade tre yngre systrar, ungefär som mig fastän jag har två småsystrar och en lillebror (även en storasyster). Hennes systrar hette Thora som var två år yngre än henne, Signe som var sex år yngre och Helga som var tolv år yngre. Hennes fars namn var Carl Johan Sirenius och hennes mors namn var Hilda Elise Magdalena Thulin som också var född i Göteborg.

Elin började skriva i sin första dagbok när hon var 17 år gammal. Den sträcker sig från den 25:e maj 1874 till nyårsnatten 1875/1876. Eftersom Elin levde för länge sedan hade hon andra vardagliga händelser som hon skriver om. Exempelvis hennes resor, olika middagar, baler, relationer och så vidare. Jag valde att berätta om den 24:e december eftersom det verkar som att jag älskar julafton lika mycket som Elin gjorde.

 

 

Elin började skriva dagbok när hon var sjutton år gammal.
Där och då flöt hennes hjärta ut i bläck i små nätta anteckningsblock.
Ett hjärta likt vilket som helst i en människa i den åldern.
I min ålder.
Även om hennes språk skiljer sig radikalt åt från mitt, från allas nu för tiden.
Även om hennes livssituation likväl som samhället under slutet av 1800-talet är så långt bort från vår tid, är hennes texter narrativ om en ung kvinnas steg in i något annat än vad det tidigare varit.
Dagböckerna skildrar resan in i hennes framtid, in i hennes nya era.
Dagböckerna är hennes jag, i ständig rörelse.

Det är svårt att inte bli berörd, konfunderad och fylld av nya insikter när man läser.
Att inse att det inte bara finns trehundrasextiofem dagar på ett år utan strax över sju miljader gånger trehundrasextiofem.
Tänk då genom tiderna.
Hur många dagar som har funnits.
Som alla har varit någons egen.
Hur många som komma skall.
Hur många som inte blivit nedskrivna.
Som inte kommer att bli.
Som dör när kroppen dör.
Som dör när tiden går vidare.

Fragmenten leker kvar i luften.
Det är det enda vi kan ana.

Men om Elin, det vet vi.
Vi vet att hon var kär i Albin.
Att hon var en väluppfostrad flicka.
Att hon åkte häst och vagn.
Hon projicerade sitt hjärta i bläck.

Nu ligger det inlåst bland arkivskåp i en låda av wellpapp.
Det är så vackert hur dessa fragment får leva i små kartonger, smyga fram och påminna oss.
Om tiden.

Om livet.

 

 

 

 

Monica Fagerholm och Martin Jonsson skriver en bok om havet.
I fyra lyriska essäer på fyra teman beskriver de havet och människan.
Hur små vi är. Hur stort havet är.
Att jorden inte skulle heta jorden egentligen.
Att vi helt missuppfattat allting.
Jorden skulle ha hetat oceanen.
Vi är öar i oceanen.
Och havet talar alltid sanning.

Jag läste den boken i somras.
Det var bland det bästa jag gjort.
Efter fyra veckor i min stuga vid havet åker jag hem och separationsångesten är total.
I staden luktar ingenting salt och inga vindar känns som havets.
I staden är det aldrig tyst.

Havet är tystnaden.
Med alla sina ljud.
Är havet tystnaden.

Och jag läser om ubåtar som imploderar, poeter som sakta sjunker till botten, skräpet på Östersjöns djup, segelbåtar jorden runt och ensamheten.
Så ser jag baddräkten.
Nu är det September.
Nästan ingen badar längre, det blåste storm igår.
Den är vinröd, tillverkad 1900 med fyrkantig ringning och vita bomullsband runtom.
Någon har badat i den. I havet.
Samma hav som jag badar i varje vår och sommar och tidiga höst.

Havet är allas.
Havet är mer än oss.
Havet är mitt.

Så. Det bästa jag gjorde i somras var nog att vara en del av oceanen. Dyka under ytan varje dag. Höra tystnaden.
Och sedan att läsa om det i en bok när det årliga avskedet kändes för tungt.

 

 

Ja, jag förknippar mitt bästa sommarminne med en toalett i miniatyr, just denna från tidigt 60-tal.  En sådan som är i dockhus och små dockor i plast uträttar sina behov på.

Hultsfreds besökare är inte små dockor i plast, snarare en bunt fulla ungdomar i dr. martens och otvättat hår. Och jag gillar det!
Mitt bästa sommarminne ligger just i toalettbesökandet under festival, vilket inte alltid är angenämt till max, men vid vissa tillfällen är ganska så trevligt.

Klockan är väl tre på natten och jag vaknar efter någon timmes sömn i ett kyligt tält. Jag hade dansat mina vita kläder grådammiga under dagen och var trött, därför gick jag från The Cures spelning tidigt istället för att somna på plats.

Men när jag nu vaknar hör jag det ljuva ljudet av konsert från festivalområdet, de spelar fortfarande.
Jag går ur tältet och sicksackar mellan tälten mot de blå bajamajorna.
Det är då den börjar, introt till Boys Don’t Cry.
Det är ett fenomenalt intro måste jag säga.
Och då förvandlas alla bajamajor i världen till ett litet disco.

 

 

 

Det allra roligaste jag gjorde den här sommaren var att åka till Kina. Efter många veckor av arbete i charken på ICA var det så galet härligt att bara flyga iväg med min pojkvän till andra sidan av jorden!

Det bästa med resan förutom att åka tåg 38 timmar med en kinesisk familj, äta supergod mat, gå på muren, se på serier på ett internetcafé, vandra runt i galet mysiga städer och se ett nytt land, var frihetskänslan. Att vi kunde bestämma vad vi skulle hitta på och när vi skulle göra det. Att kunna äta kakor till frukost och frossa i KFC på kvällen. Det kanske låter en aning barnsligt, men jag älskar det! Kakfrukost i Kina är frihet, punkt slut.

Den kinesiska vasen hittade jag i samlingarna och jag tyckte att den passade bra på temat, kinesisk estetik, somrigt motiv och på något vis tycker jag att molnen och färgerna signalerar frihet och lugn.

Vasen kommer från samlingen: Bernhard Österman, porträttmålare som det går att läsa mer om på Sörmlands museums hemsida.

 

 

”Vad sjutton, hon var ju en gåva från oss!”

Översätt den där meningen till franska så har ni på ett ungefär vad vår guide överhörde en av två upprörda fransoser utbrista på Liberty Island. Ljudguiderna på ön fanns nämligen på engelska, japanska, spanska och ett flertal språk till – men inte på franska!

Den här damen är en souvenir inköpt av Bertil Nyman på FN-skrapan 1949, detta efter att han emigrerade till New York. För de emigranter som tog sig med fartyg över Atlanten till New York så var Frihetsgudinnan det första de såg av staden, det första tecknet på att den långa resan närmade sitt slut och att friheten var dem nära. I somras fick jag äntligen äran av att träffa henne i egen hög person.

Resan till New York var inte bara det roligaste jag gjorde i somras utan det roligaste – mest magiska, underbara, fantastiska, intrycksfulla … förstår ni eller behöver jag fortsätta med adjektiven? – jag gjort i hela mitt sjuttonåriga liv. Vi promenerade över Brooklyn Bridge, gick vilse i Central Park, nördade oss inne på American Museum of Natural History och beundrade staden ifrån toppen av Empire State Building.

Den underbaraste platsen i New York måste jag dock utnämna Times Sqaure till, här var vi varje dag och trängde oss fram i folkmassorna och bara tog del av upplevelsen från det välkända kvarteret. Skyltarna. Folket. Staden. Livsenergin.

***

Nu vet ni lite om hur jag upplevde det där stora äpplet som aldrig sover. För att veta mer om Bertil Nymans upplevelse och mer om hans liv så har han skrivit en bok ”Bertil Nyman - pojken som lockades av världen utanför” som säljs av museet.

 

 http://www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Aktiviteter/Museibutik/Bocker/Bertil-Nyman/

Denna vecka har bloggarna i Youthhood valt ett föremål från vår hemsida "sök i samlingarna". Du kan söka bland 60 000 föremål och 40 000 fotografier.
Testa om du vill;

Jag vet inte om jag skulle kunna säga att min sommar varit rolig. Jag har umgåtts med vänner, ätit glass i mängder, gosat med min pojkvän, tagit långa promenader, fotat och umgåtts med min familj. Men ingenting har varit såhär "roligt", klart jag haft en bra sommar och självklart har jag haft kul. Men inget har varit ROLIGT. Roligt hade det varit om jag åkt på semester, festivaler och utflykter och inte jobbat. Det här har varit mitt sista sommarlov och jag har inte gjort något jag kommer "minnas för alltid". Det känns lite tråkigt.

Men, jag har gjort en grej som får stå för roligt. Jag har nämligen flyttat. Från en villa ute i ingenstans till en fyra fem minuter från stan. Äntligen! Jag behöver inte anpassa mig till bussar, har cykel- och gångavstånd till ungefär allting och det tar två minuter för att att få stopp på godis begäret tack vare ICA. Det är ändå roligt, och om inte roligt så är det hur skönt och välbehövligt som helst!

På bilden ser ni en bild på ett tryck efter kolteckning som ska föreställa en handdragen träfärja och en ångbåt. Anledningen till att jag valde denna är för att det tog helt still i huvudet när jag skulle söka efter föremål. ”Vad tusan ska jag välja för föremål till flytt???”, tänkte jag och gjorde det hela så simpelt att jag tryckte in just ”flytt” som sökord, och denna kom upp. Konstnären är Erik Sand och tavlan tillverkades 1993.

 

Denna vecka har bloggarna i Youthhood valt ett föremål från vår hemsida "sök i samlingarna". Du kan söka bland 60 000 föremål och 40 000 fotografier.
Testa om du vill;

Inte mycket hände Frida Eriksson sommaren 2012. För det mesta var det arbete på McDonalds och de dagarna då jag inte jobbade var det kallt och fult väder. Sommaren 2012 var nog den mörkaste, kallaste och mest regniga sommaren jag någonsin upplevt. Jag var även sjuk i fyra veckor, två i mitten och sedan då jag var ledig från mitt arbete. Men precis som alla andra somrar så finns det höjdpunkter som lyfter upp - upplevelser man gärna berättar för andra.

Min höjdpunkt denna sommar var då jag åkte tåg till Stockholm med min bästa vän och bodde där i 4 dagar. Vi gick på Gröna lund på midsommarafton och shoppade tills vi var panka i plånboken (inte helt panka). Det var även då som jag blev sjuk, men det är en annan femma. Det fanns även en afton som jag och min gode vän skulle spendera utomhus och "upptäcka Stockholm". Vi skulle se Stockholm och alla byggnader, men tyvärr var det regn hela den dagen. Dock vart inte den dagen helt bortkastad eftersom jag och min kompis spenderade den framför en bra film och på kvällen fick vi fin-besök av Ullis och Matilda. Så man kan säga att de fyra dagarna verkligen var höjdpunkten av min sommar!

Anledningen till varför jag valde just det här föremålet till detta inlägg var; det är ett tåg och symboliserar tågresan och för att det är ett väldigt färgglatt föremål som man blir glad över att se. Något som exempelvis kan lysa upp en tråkig och dyster sommar och få en att känna sig glad! Föremålet är ett tåg som består av målat trä, förmodligen en leksak eftersom det var klockbergets förskola som skänkte bort tåget till museet.

 

 

Denna vecka har bloggarna i Youthhood valt ett föremål från vår hemsida "sök i samlingarna". Du kan söka bland 60 000 föremål och 40 000 fotografier.
Testa om du vill;

Här är min idésamlare/kreativitetsbok/frisläppta yta.
Den bor hemma hos mig så att jag när som helst kan fylla på med något absolut nödvändigt eller onödigt som dyker upp i huvudet.
Och i den ställs inga krav på mig eller mitt skapande.
Bara själva existensen.
Den är enbart min.

Jag tror att det är viktigt att ha någon form av idésamlare om man är en kreativ person.
Jag kan inte föreställa mig ångesten jag skulle känna av att inte kunna få ut det som bubblar inuti. Viljan att förändra, skapa, se.

Det finns en given plats för den här boken i arkivet.
Jag är inte den enda människan med en vadderad bok med vita blad som fylls av själslighet.
Böcker som dessa har en viktig plats i många människors liv.
Och att konservera en bok som denna är viktigt.

För att påminna kommande generationer om att allt skapande är livsnödvändigt.
Hur underbart det kan kännas att ha sin alldeles egna kravlösa skapandebok.
Jag håller hårt i min.





Denna vecka har bloggarna i Youthhood valt ett föremål från sitt eget privata föremålsmagasin, hemma hos sig själv. Vad har bloggarna själva för gömda skatter på sin kammare? För visst är det så att alla föremål kan vara en skatt, det är människan bakom, han eller hon som berättar historien, som avgör föremålets värde!

Bild hemifrån Rebecca Bäck


Välkommen till min bokhylla, på tredje hyllan finns denna.
Detta är en skapelse av Sara Österholm.
Hon är en ung kvinna som skapar underbart finurliga saker och denna är skapad till Conor Oberst ära som en gåva till mig och Lina Westlund under julen 2009.
På raspen får allt plats och jag tror att denna skulle vara varmt välkommen till samlingarna om jag hade vela lämna den ifrån mig.

Julen 2009 gick bästa kompisgänget Lina, Sara och Rebecca på Tomtaklintskolan i 9C.
De var femton, med femtonårsångest och småstadsförakt.
Bäst var tillvaron i Linas säng med sån där musik som ingen utav de andra i skolan lyssnade på. (Alla andra i skolan var dumma i huvudet, men vi hade absolut inte fördomar om någon.)

Bright eyes var ett av våra favoritband, med Conor Oberst som sångare.
Och detta är en scrapbook till hans ära.
Conor själv är skapad som en klippdocka med tillhörande garderob och i boken får man följa hans resa genom sidorna, och genom hans skruvade drömmar.
Det var under firandet av jul som Sara gav oss boken. Då framförde hon också en stämningsskapande sång av bandet, som tyvärr inte finns inspelat, men lyssna på originalet!

Landlocked blues - Bright eyes

Lägg märke till:
1. Hur lik han är min klippdocka.
2. Hans ryckiga kroppsspråk.
3. Hans ångest.

* en muminbok av Tove Jansson som har hål genom sidorna där man kan se till nästa blad. Denna är skapad med samma princip.

 

 

 

Träskulpturen i balsaträ på bilden tillhör Joel Hult, född 1994 och bosatt i Nyköping. Självklart kommer den med sin historia.

Fågeln inhandlades 2008 i en by i Ecuador som var känd för att just göra träskulpturer i balsaträ. Vi var och tittade på en fabrik där de tillverkades, den var ganska tråkig. När vi står där inne kommer en skallig, glasögonbeklädd Göteborgare från gruppen in och ropar:

- Colombias president står där ute!

Det visade sig vara Ecuadors president Rafael (eller Raffe, som han senare kom att bli kallad i gruppen) som var på besök med väldigt många livvakter. Folk från byn stod runtomkring och hyllade honom och en dam överlämnade en tårta som snabbt togs in en säkerhetsbil. Några i vår grupp skakade hand med presidenten och jag tog en bild med honom.

Fågeln och dess berättelse skulle passa perfekt på Raspen, men jag tycker nog att den passar ännu bättre i min pojkväns bokhylla. Jag tror inte att nätterna är riktigt lika läskiga där som jag kan tänka mig att de är inne i magasinssalarna.

 

 

Det var en gång för länge sedan, i en värld bortglömd utav många av dagens ungdomar, som telefonen inte fick plats i byxfickan. Det var en tid då ord som smartphone och appar var främmande och alla dessa konstiga mojänger med ett äpple på inte existerade. Detta, mina vänner, var en tidsperiod som jag fortfarande kan minnas men som känns ljusår bort.

Som tonåring i dagens samhälle är det lätt att förblindas av alla tekniska manicker. Själv skäms jag över antalet mobiltelefoner jag har haft i min ägo men har ändå planer att inom en snar framtid förnya mig på den fronten. Man måste ju hänga med i utvecklingen, eller?

En gammal telefon, för mig, är en utan touch.

En mycket gammal telefon är en sådan där hopfällbar variant.

En från ”stenåldern” är en med fingerskiva och sladd.

På bilden ser ni en typisk sådan ”stenålderstelefon”, nämligen den omtyckta Kobratelefonen – eller en Ericofon som de egentligen heter. Denna röda Kobra fick jag av min mormor och morfar och den har en väldans massa år på nacken, Kobratelefonen slutade nämligen att tillverkas år 1982. Kobran är ännu en mycket populär och folkkär telefon som jag tror mycket väl skulle kunna hamna på magasinet inom en snar framtid. Denna Kobra har fått inta en hedersplats på mitt – allt ifrån välstädade – skrivbord och på sin plats bland alla post-it-lappar, gamla kvitton och moderna prylar får den verkligen en chans att skina med sin gammalmodiga charm.

Denna telefon har ingen touchskärm, det finns ingen möjlighet att ladda ner några appar till den och den har en lång snurrad sladd som man snubblar på stup i kvarten. Men vet ni vad? Den fungerar alldeles utmärkt att ringa med!

 

 
Denna vecka har bloggarna i Youthhood valt ett föremål från sitt eget privata föremålsmagasin, hemma hos sig själv. Vad har bloggarna själva för gömda skatter på sin kammare? För visst är det så att alla föremål kan vara en skatt, det är människan bakom, han eller hon som berättar historien, som avgör föremålets värde!

 

Detta är det bästa jag vet och min bästa vän som funnits hos mig sedan jag var fem år gammal. Bampe heter han och han bor för det mesta i min säng, och när jag inte somnar med min pojkväns armar om mig så somnar jag med armarna runt Bampe.

 

När jag var fem så hade min mormor och morfar ett sommarland i Söderköping, där även min moster och hennes man hade en våning. När de skulle flytta hjälpte vi till och jag såg Bampe sitta i ett fönster och se sådär ledsen ut som han gör på bilden, så jag tillbringade mest tid med honom under den tiden. Linda, min moster, sa sedan att jag fick behålla honom, och sen dess har han fått stått ut med tårar, kramar, hål lite över allt, nedkastningar och senast en tvätt som gjorde att han gick av på mitten. När jag skulle ta ut honom ur tvättmaskinen började jag gråta. Hans inälvor låg över hela tvättmaskinen och huvudet var av. Haha, det var faktiskt hemskt. Tack och lov sydde mamma ihop honom igen, så nu är han hel och fin.

 

Bampe skulle passa i magasinet just för det här, hans historia. Jag har minst hundra olika saker att berätta om honom, och det är just det som bevaras i magasinet, historia.

 

 

Det här föremålet är relativt nyfött.

Har lite bakgrund och är ännu inte kantstött.

Men för mig har den ändå en stark karaktär,

en tavla, en julklapp, den har jag så kär.

 

Jag ville göra något vackert,

Till den finaste jag vet.

Med hjärta, pentagram

Och ton av egenhet.

 

En märklig låttext skriven spegelvänt,

Ett musikansikte som är väl känt,

Utan djupare mening eller personligt band,

Har den utvecklats helt efter hand.

 

Med försiktig hantering,

Kan den leva genom revolution,

Och kanske bli en del

Av vår framtids dokumentation.

 

(Förklaring: En tavla målad av mig. Föreställande: Mikael Åkerfeldt, sångare i det kloka bandet Opeth, ett anatomiskt hjärta, en låttext skriven spegelvänt och ett bakgrundsmönster med kors och pentagram. Jag målade den i julklapp till min pojkvän Jacob 2011, och den står nu fint i ett hem på Gotland)

 

 

Bild hemifrån Frida Eriksson

Alla får vi presenter från släktingar och vänner som man ogillar starkt - saker som är fula, tråkiga och ibland helt oanvändbara. När man är äldre så lär man sig att uppskatta de saker som man egentligen inte gillar. Den dagen jag fick denna kanin inslagen i presentpapper med julpynt på var på min tredje julafton, gåvan var från min mormor. När jag först såg kaninen fylldes jag av känslor. Jag blev arg och ledsen över att ha fått en sån ful kanin i julklapp, fast jag borde ha hållit inne mina känslor så bubblade det över och jag sprang ned till mitt rum med kaninen i handen. Jag blev så arg och ledsen att jag började gråta. Då sade min storasyster: Jag kan ta den om du inte vill ha den! Svaret blev väldigt bestämt: Nej!

Anledningen till att jag har behållit denna kanin, som jag i början hatade så mycket, var för att jag och Nini (kaninens namn) formade ett så starkt band till varandra eftersom hon var den som tröstade mig tills jag slutade gråta.

Det finns många anledningar till varför just mitt gosedjur skulle passa in så otroligt bra på raspen, det finns så mycket detaljrik historia! Även fast jag aldrig någonsin skulle kunna lämna ifrån mig min älskade kanin till någon annan så tror jag att hon skulle kunna berätta flera historier om mitt liv och min uppväxt när jag inte längre lever eftersom hon har varit med hela vägen.

 

När jag skriver lajv i world kommer det upp en röd markering under ordet och de föreslår istället larv.
Jag tycker det är komiskt eftersom många finner lajv ohyggligt larvigt.

Bilden föreställer Daniel Smedberg i stenålderskläder med träklubba och bilden är tagen 1919. Daniel Smedberg var en av de två arbetslösa män som deltog i det stenåldersexperiment som ägde rum under några MÅNADER under sommaren detta år vid Rockelstads ägor.
Ernst Klein som hade idén till experimentet var journalist och jobbade senare på museum.

Ernst Klein var skaparen till ett lajv.
Det tog plats på Rockelstads ägor.
Temat var stenålder.
Och allt skulle vara mycket realistiskt.

Min storebror är lajvare och jag har gått från att tycka att det är töntigt till häftigt i perioder, men en sak tycker jag är säker.
Människor i allmänhet borde leka mer.
Fantasin får inte försvinna bara för att man blir äldre!
Att använda sin fantasi är inte larvigt.

 

 

 

 

 

En brasa sprakar i kakelungnen.

Chokladen sjuder på spisen.

En morfar som lyfter upp sitt barnbarn i knät och sätter sig tillrätta i fåtöljen framför elden.

Upprymdheten och spänningen i ögonen på barnet.

Morfar som börjar berätta en saga, levande och fantsifull.

Bilder och scener målas fram i huvudet på barnet och morfar fortsätter att berätta med sin varma och lugna röst.

 

Att få en saga berättad för sig är något av det bästa som finns.

När någon med fantasins hjälp tar en bort till en annan värld

Fint <3

 

Kaklungsnsluckorna ät tillverkade 1967 vid Nyköpings mässingsbruk och togs till museet från ett rivningshus.

 

 

För mig så är fantasin ofta den där barnsliga charmen som ibland bubblar upp till ytan, som ser allting ur ett annat perspektiv eller som ger ett vardagligt objekt ett helt nytt liv.

När man var liten – eller åtminstone mindre – var fantasin obegränsad, men allteftersom man sedan blir äldre så minskar denna fantasi gradvis och blir begränsad. Då fantasin gav ett så stor intryck på ens barndom fungerar den som ett sätt för oss att minnas den tid då allt var så enkelt, den tid då vi var barn och en kotte fungerade utmärkt som underhållning. Fantasin blir som ett ankare till vår barndom, den håller oss kvar och ger livet den där barnsliga charmen som vi alla älskar så.

När man sedan får egna barn tror jag att man återfinner en del av den där förlorade fantasin, man får återse den magifyllda värld man såg som barn genom att umgås med sitt eget. Allt detta genom simpelheten av förmågan att kunna inbilla sig saker, genom att få vad som helst att bli just vad som helst.

Ankaret på bilden tillhörde Evald Sundström, jag tror dock att han använde detta ankare till något annat än att hålla fast vid sin barndom. Ankaret på bilden, som är av typen skötankare, är handsmitt och tillverkat av järn. Likt de flesta andra ankaren användes detta till fiske men symbolisera lite fint veckans tema och denna text genom att vara ett bokstavligt ankare.

 

 

 

En tvådelad, beige klänning i shantungsiden som användes under 1900-talet. Jag skulle beskriva den som tråkig. Den ser alldeles för enkel och stilren ut och helt enkel, tråkig. Precis som min fantasi. Tråkig. Enformig. Okreativ och oinspirerad.

När jag ska ut med kameran runt halsen blir det oftast trettio nya bilder på samma gamla blomma som växer på samma ställe den gjort i den tre senaste åren. Kanske får en bättre vinkel denna gång, eller ett snyggare skärpedjup. Vill egentligen bara banka vett i huvudet på mig själv och se saker och ting på ett annat sätt. Blommor, grenar, träd och landskap. Det är alltid samma sak och jag hittar aldrig något nytt att knäppa bilder på.

Det är samma sak i skolan. ”Skriv en påhittad saga”. Alla andra börjar vässa pennor och kladda ihop idéer medan mitt huvud står still. ”Jaha, det var en gång… en… eh…”. Jag är så himla dålig på att komma på saker och ting, och försöka komma på lite nya kreativa saker att skriva om eller att fota. Ska försöka samla på mig lite kreativitet och galenskap denna sommar, så jag kan komma tillbaka till skolan med en massa påhittade sagofigurer och till en blogg full med intressanta bilder!

 

 

 

I min fantasi är världen en bra plats.
 
Ingen kamp för att överleva, inget starkast vinner.
Inga barn som blir berövade sina fruktstunder för att lära sig gångertabellen.
Inga ungdomar som ifråntas hopp om en rolig framtid.
Ingen kapitalism.
Ingen hets om pengar.
Ingen vriden människosyn.
Inget otrevligt kundbemötande.
Inga religioner som motsäger mänskliga rättigheter.
Ingen massproduktion av mat och ingen girighet.
Inga kostymnissar med resturangrövar som tjänar pengar på att vara idioter.
 
I min fantasi plockar barnen apelsiner från perfekta klätterträd.
Människor ler ärliga leenden och frågar hur man mår av undran och inte som hälsningsfras.
Vi lever i samhällen med färskpressad Dinky-dryck och äter bara närproducerat kött,
där djuren betar i gröna hagar utan vetskap om vad panik och instängdhet är.
Där Majlis Hellberg kan driva en bokhandel och Sigge Hellberg ett mejeri, utan att bli utkonkurrerade.
Utan att behöva köpas upp och flytta produktionen till Kina.
 
I min fantasi respekterar alla människor varandra, som människor och individer.
 
I min fantasi är världen så mycket annorlunda än idag.

 

 

När man växer upp eller när man är stor, när är man vuxen upp och stor?

Är att bli vuxen något man ska längta till, jag menar man ska ju vara vuxen så mycket längre än vad man är barn så ska man egentligen inte vilja bli vuxen när man är liten? När man fyller 18 år ser samhället på en som en vuxen människa som ska kunna klara sig själv, jag håller dock inte med om att åldern har något med hur vuxen man blir. Jag tycker att man har gått in i vuxenlivet när man är mogen och beter sig propert, så för mig låter vuxenlivet som något extremt tråkigt!

Jag älskar att kunna vara barnslig och jag önskar att den lilla fantasin jag har idag kan följa med mig hela livet eftersom jag har förlorat så mycket på vägen hit. När jag var liten hade jag en vild fantasi som ingen kunde tämja - bokstavligen! När någon svarade varför det är viktigt att kunna läsa så svarade jag: för att när man kör bil så och inte kan läsa så kanske man kör in på en väg där det finns en skylt som säger 'fara, kör inte hit' och sen gör man det ändå eftersom man inte kan läsa och efter det blir man uppäten av en vasstand! När jag var liten var jag ett färgglatt litet barn som gärna gjorde precis som jag kände för, jag sa ofta mina tanka högt vilket kunde uppskattas men ofta inte. Människor såg på mig som ett underligt men fantastiskt barn, en unge med vild fantasi.

Fantasi är något som ska uppskattas eftersom det blir mer och mer ovanligt, tycker jag. När man blir vuxen så känns det nästan som om fantasin låses in i en bur, den kan släppas fri men nyckeln är gömd någonstans långt bort och långt ner i marken. En nyckel som är nästan helt omöjlig att finna. Denna blåmålade bur är en fågelbur, hade någon frågat mig 10 år sedan vad det var för något hade jag säkert svarat något som: det är ett hus för små människor som gillar att klättra. Idag säger jag en bur vilket endast bevisar att jag fått mer kunskap men ändå förlorat en stor del av min värdefulla fantasi. Året var 1900 då Martin Nilsson lämnade in denna fågelbur från 1880, kanske var detta stunden då hans fantasi fick bli fri igen eller då han bestämde sig för att aldrig mer låta

den komma ut. Eller så kanske han bara ville lämna in fågelburen så att föremålet kunde bevaras... ingen vet.

 

 

 

För mig är fantasin ett rosa skimmer.
Ett möjligheternas land.
Där nyckeln är kreativitet och mångsidighet och förståelse.
Fantasi kräver inget intellekt.
Den kräver din totala närvaro.
Ditt fina jag.

Vigselkudde synar du på bilden ovan.
En rosa sådan.
Den härstammar från 1700-talet.
Materialet är silke.

Med ett sinne av silke och ett rosa skimmer kan man beskriva den ömmaste av kärlekar.
Precis så vill jag beskriva min kärlek till fantasin.
Tack för att du finns.

 

 

 

Detta är en dryckeskanna från 1771. Det är den enda fakta som gick att få tag på om denna kanna, men mitt nioåriga jag kan berätta mer.

För när jag var liten var jag i mina lekars värld alltid boende på ett kungligt slott.
Jag och min kära kusin brukade låtsas att mitt rum var en vindsvåning och vi var de bortglömda barnen, fattiga, föräldralösa och utan mat på bordet.
Det var ett hårt liv där uppe i mitt rum och vi blev så dåligt behandlade av herrskapet att vi grät och planerade flykt.
Mellan varven gick vi ned och tog en bulle och lite saft med min familj, och så upp mot eländet igen…
Jag tror att denna dryckeskanna skulle ha vart den perfekta rekvisitan för mig och min kusin, eftersom vi varje dag i våra lekar var tvungna att servera öl till herrskapet.
 För vi var tvungna att göra vår plikt.

Överhuvudtaget var jag ofta mycket fattig i mina barndomsdrömmar, kanske var det för att själv se hur bra jag hade det. Eller för att det är mer spännande att leka fattig än rik helt enkelt.
Ibland brukade jag leka att jag var en reporter som rapporterade och gjorde reportage från andra tider.
Jag tog helt enkelt min tidsmaskin och åkte till en annan tid och såg hur de hade det.
Oftast begav jag mig då till en fattig familj boende i koja, under typ vikingatiden. Det tyckte jag var mycket spännande. När jag såg denna kanna påminde den mig om mina verklighetsflyktande drömmar under barndomen.

 

 

 

Först tänkte jag berätta om någon roligt, spännande och konstig dröm jag har haft, men sen kom jag på att jag nästan aldrig kommer ihåg mina drömmar när jag vaknat.

Jag drömmer ofta in väckarklockans ljud eller har stressdrömmar som slutar i att jag har glömt det väsentligaste när jag ska iväg någonstans, men utöver det et jag faktiskt inte riktigt vad jag drömmer om på nätterna.

 

Så min andra ide blev då dagdrömmar.

Just nu drömmer jag om att resa bort från jobb och måsten.

Bort till ett annat land, iväg på äventyr.

Om en månad avgår ett plan till Kina som jag, om det inte strular med visumen, kommer att sitta på.  Det ska bli helt fantastiskt underbart!

 

Dromedaren i trä från Berglinds Leksaksfabrik får representera dessa långtborta-länder som man så ofta drömmer om.

En plats långt från vardagen.