En ensam bloggare på jakt efter det perfekta skrämmande föremålet, det perfekta skrivobjektet.

 

Tanken hon har fått är att skriva om en telefon, för bloggaren ifråga försöker att jobba bort sin telefonskräck.

På sin färd genom raspen kommer hon tillslut fram till C- salen, salen längst in i det enorma magasinet.

Den tunga dörren slår igen med ett högt duns. Bloggaren famlar efter ljusknappen. Hon hittar den och vrider på lamporna. Endast halva rummet fylls av varmt ljus. Längst in i salen, där tavlor, marmorstatyer och kristallkronor samsas om platsen är det mörkt. Kolmörkt.

Med försiktiga steg vandrar Youthhoodmedlemmen längre in i salen. Korridorerna är svarta och långt där inne anar hon något. En skepnad. Ett huvbeklädd ting. Bloggerskan blir rädd, vågar sig inte in mot de gamla telefonerna utan vänder snabbt, småspringer förbi de gamla åderlåtnings instrumenten och förlossningstängerna. Hon smäller igen dörren efter sig och pustar ut.

Det ibland mycket läskiga föremålsarkivet får symboliseras av en kista. En kista som kan fyllas med saker och prylar, udda, trasiga och nya.

Just denna är skapad för förvaring av flaskor, jag hoppas på rom, piratigt och bra! Den snickrades till 1747 och ägdes enligt signaturen av en viss R N M.

Trevlig Halloween!!

 

 

Känslan som infinner sig i kroppen när man står i ett rum fyllt av ömtåliga föremål.
En skräckblandad förtjusning.
Hade jag klivit en millimeter åt sidan så hade trettio koppar i handmålad keramik rasat i golvet och spruckit.

Jag hittade en brännvinskaraff i form av en stövel inne i föremålsarkivet.
Den tillverkades 1860 och har använts i ett hem på Berga-Tuna gård.
Som ni ser på bilden står stöveln bland flertalet andra glasföremål.

Tanken på att bara låta armen dra igenom glasföremålen och se dem krascha är så läskigt lockande.
Ni vet, samma känsla som när man går över en bro och håller något värdefullt i handen.
Tanken på att bara kasta ut det i vattnet.
Eller att i ett helt knäpptyst rum skrika något som spontant känns väldigt opassande och sedan behöva ta konsekvenserna.

Ofta är det så läskigt lockande att tänka tanken att man är så läskigt nära att faktiskt bara luta lite närmre keramiken inne på indiska eller
skrika "nej, fyfan vad det här var lamt, drar hem nu" mitt i en viktig föreläsning. Kanske mitt i en konsert eller filmen på bio.
Att förstöra något som är ömtåligt, att avbryta något vid fel tillfälle.
Att göra något som man inte borde.

Det är lite läskigt att leka med dessa tankar.
Beroende på hur man är som person känns dessa tankar olika obehagliga.
Men ni kan alla säkert känna känslan.
Herregud kommer jag faktiskt att göra det här?
Det är så otänkbart.
Sprick inte glaset, gör inte det, var helt!

Och så händer det aldrig.
Vissa saker måste man göra för att de känns obehagliga men de kommer att gagna en i slutändan.
Att krascha glas är inte en sådan sak.
Därför är det bra att kunna stoppa dessa impulser.
Men när de dyker upp.
Så kan de skrämma oss.

 

 

 

Det här är Lisa. Hennes armar är löstagbara och det är även hennes händer. Hon kan vrida sin överkropp i 360° och hon har en lapp där det står Made in Hongkong – trots allt detta anser jag att hon är en perfekt representant för hela den mänskliga populationen.

 

För det är precis det jag tänker skriva om, människor. Människor är läskiga.

 

Katter, de antingen sover eller går på lådan, klöser på soffor eller leker med leksaksråttor. Dem kan jag förstå mig på, de är inte ett dugg läskiga (utom möjligen den där katten från Alice i Underlandet). Guldfiskar, de simmar runt i sin glasskål och upptäcker nya miljöer till dess att de glömt bort vad de har upptäckt och börjar om sin lilla upptäcksfärd. Inte så komplicerat, ganska förutsägbart och inte alls läskigt.

 

Människor är en helt annan femma, de är oförutsägbara. De går från att ena stunden studera celler från äggstockarna i mikroskop till att filosofera kring hur de lyckades få tandkräm innanför kalsongerna förra lördagen. Liksom, vad hände där – nu är jag inte riktigt med i svängarna.

 

Vi ska heller inte glömma det läskigaste av allt bland alla människorelaterade läskigheter; alla dessa sociala förväntningar. Man ska uppträda på ett visst sätt i en viss situation och nej, det där var tydligen inte ett passande tillfälle att dra det där skämtet och oj, nu ska vi visst inte vara seriösa längre. Jösses.  Det är läskigt.

 

Och att Lisa påminner lite om en zombie på den här bilden gör ju inte det här inlägget mindre läskigt heller, nej nej. 

 

 

 

Eftersom jag inte sett ett enda avsnitt av tv-serien Torka inte tårar utan handskar, kommer jag att skriva lite om okunskapen på 80-talet eftersom det var då serien utspelade sig. Jag kan med säkerhet påstå att många människor levde ovetenskapligt på 80-talet eftersom de flesta trodde på teorier som ej hade vetenskapliga bevis som stöttade de teorierna. Det man nu vet om sjukdomen HIV är att det inte är en sjukdom som endast de homosexuella får, utan att den är överförbar genom oskyddat samlag, kontakt med smittat blod, via återanvända kanyler, från en gravid KVINNA och via blodtransfusioner mm. 

Hur kommer det sig då att sjukdomen blev känd som Bögsjukdomen och inte som ett vanligt virus? Upptäckten av HIV gjordes i USA då flera homosexuella män hade fått försvagat immunförsvar och sedan drabbats av ovanliga sjukdomar. Patienterna var mottagliga för alla möjliga infektioner som till sist tog livet av dem. Förmodligen var det så att de som hade sjukdomen och var homosexuella uppmärksammades extra mycket, i de flesta fall när det inte finns en logisk förklaring letar man efter en annan, och i detta fall var det en förklaring att gud hade sänkt ned denna sjukdom för att döda alla homosexuella eftersom det, enligt troende, är en synd att älska med någon av samma kön.

Okunskap har alltid funnits. Ett annat exempel på okunskap förr i tiden är när man trodde att jorden var platt! Precis som med HIV-viruset vet vi sanningen idag, eller den vetenskapligt bevisade teorin som vi i nuläget tror på eftersom den inte ännu har motbevisats. Vi har forskarna att tacka för detta. Att vi idag vet mer och att vi idag behandlas lika. Kärlek är inget man kan kontrollera, den styrs av hormoner och andra ämnen i kroppen. Vem man förälskar sig i väljer man inte själv, i alla fall inte medvetet. Så jag säger tack till alla vetenskapsmän/kvinnor som ser framåt och inte stannar vid första och bästa förklaring!

Lite kort om föremålet idag: En superskön rullkarta från 1901 som har gjorts av "Södermanlands Läns Tidning". Världskartan är tryckt på papper och har järnskoning i övre och nederkant. På kartan finns det ångbåtslinjer och telegraflinjer markerat, kartan är i skala 1 : 35 000 000. Mycket stilig karta!

 

 

 

Jag ska börja med en bekännelse.

Jag vet att jag har gjort orätt.

Det är så att jag inte har sett serien. Inte ett enda avsnitt.

Innan och efter och under har människor runt mig ropat ”SVT Play, NU!!!”

Jag har frångått deras uppmaningar.

Även fast den alldeles uppenbart är jättebra och berör mycket, mycket viktiga frågor.

 

Jag har vridit lite på mig, tänkt att ”Ja, jag ska se den, men inte just idag.”

Jag tror att jag är lite rädd.

Jag är rädd för att det av allt jag har hört är en serie som berör.

En serie som får människor att gråta och känna.

En serie som gör människor ilskna.

En serie som knyter människor samman.

 

För Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar  är ett stycke tv-historia som alla pratar om, som mellan de som har sett den skapar någon form av gemenskap.

 

Det tycker jag är så otroligt fint.

Till alla er gråterskor och gråtare vill jag skänka denna sorgeservett (den vita).

Jag vill att ni ska ha den framför tv:n, datorn eller mobilen nu när sista delen sänds. Servetten är Lydia Bergmans, men hon har inte använt den sedan 1800-talet, så det är okej att låna den.

 

Här, en jättestor kram också!

 

 

Vi står tillsammans i flimmerljus till ljudet av Lustans Lakejer.
Vi håller hand för första gången i snöstorm.
Vi blir kära för första gången. Tillåts att bli kära för första gången.
Och när vi tynar bort i sjukhussalar torkar de inte våra tårar utan att bära handskar.
Denna viktiga historia tillåter dig att bli ett med karaktärer. De blir, när du träder in i deras värld dina bästa kompisar, för att sedan dö ifrån dig som en gammal vän.
Tidigare hade man i Sverige ofta begravningskonfekt med sig när man gick på begravning . De kunde se ut som på bilden ovan med svart tyll, vita blommor och svarta band. Detta begravningskonfekt hade Regina Östergren med sig under en begravning under slutet av artonhundratalet.
Jag undrar vem det var som dog? Troligtvis någon hon älskade.
Hon grät nog där i kyrkbänken precis som jag gjort i tv-soffan mellan nio och tio några måndagar nu.

 

 

 

När du tittar in i den här spegeln, vad ser du då?

 

Ja, nu menar jag förstås inte kameran och min hand som syns så fint på den här bilden. Om du tänker att det är din hand som håller i handtaget till den här spegeln, vad skulle du då se i reflektionen?

 

”Mig själv, såklart” tänker du säker nu.

 

Men det är inte så självklart som många kan tänkas tro, att det är just sig själv man ser i sin spegelbild. För samhället har en makt att förändra vår syn på allting, inklusive oss själva. Vi tar åt oss det vi hör och låter vår spegelbild förvrängas – den vi ser är inte alltid den vi är.

 

Jag läste någonstans att man kan beskriva det som att orden vi blir kallade fastnar på vår hud, ju mer vi påverkas av dem desto tydligare blir de i våra spegelbilder. De blir större, fetare och flyttar sig till synligare ställen på vår kropp. Alla kanske inte ser konkreta ord skrivna på sin hud, men det är en lite fin och väldigt skrämmande liknelse.

 

Benjamin och Rasmus, från tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar, är kära. De har varandra. De är unga. De har vänner som bryr sig. Trots detta, kan jag tänka mig, att ordet bögjävel är skrivet i tjocka bokstäver på deras pannor. För de levde ju trots allt på 80-talet, när ”bögpesten” gjorde entré i Sverige och en stor del av samhället ansåg att denna fruktansvärda sjukdom var de homosexuella männens straff. Det var den otäcka verklighet de levde i. En sådan tid – att bli behandlad på ett sådant sätt – är inte något man tar sig igenom opåverkad, för så stark är det inte möjligt att vara.

 

 

 

Karaktärerna i den här serien gör mig så varm.

Jag blir lycklig. Hjärtekrossad.

Tom.

Och sedan arg.

 

Hur i hela världen kan någon haft hjärta att se ner på dessa människor?

Dessa fantastiska människor.

 

Hur kan någon ha pekat på dem och skrikit?

Hur kan samhället ha trängt upp dem i de mörka gathörnen,

i parkerna om kvällarna, de hemliga uttalade mötesplatserna.

Tvinga dem att se sig själva som offer för synden.

Som en sjukdom.

 

Den här serien är det bästa perspektivet man kan få, för att förstå.

 

Det handlar om kärlek.

 

Och i detta fall en fruktansvärd epidemi som ingen någonsin kommer glömma

 

Det var gonorré man generellt sett oroade sig för. ”Drypan”, som den också kallades.

Den här affischen är en av flera olika som RFSU propagerade med i 70-talets kamp mot gonorrén, som är informativt/lite fyndigt skriven och i nederkant har information om själva sjukdomen.

 

Men vilka homosexuella män oroade sig för något som lite gonorré?

Hur många tänkte överhuvudtaget på skydd?

Män blir inte med barn. Det är en fysisk omöjlighet.

Så vad fanns det då att oroa sig för?

 

Tänk vad det fanns.

När AIDS kom måste det ha vart en fruktansvärd chock i samhället, det måste ha rått panik. En sjukdom från ingenstans som så drastiskt avslutade människors liv, från vitt till svart på en sekund.

 

Tänk om samhället hade vetat.

Tänk om samhället hade brytt sig mer om homosexualiteten.

Tänk om på affischen istället stod;

”Inatt får 10 män AIDS och dör inom loppet av ett år – Använd kondom!”

 

Hade de funnits kvar idag då?

Hade dessa människors levnadsglädje fått fortsätta stråla, och vara en del av vår tid?

Dagens statsminister kanske fanns i den skaran?

Dagens nästa popidol.

Årets konditor.

 

Ja, kanske. Men nu är verkligheten inte så.

 

För mig är den här serien det viktigaste och vackraste som kan hända SVT.

Det finns en sådan känsla och äkthet i skapelsen. Allting är precis så verkligt och nära att man blir berörd om och om igen på alla plan.

En lektion om vår historia, om kärlek, om enorm tragedi.

 

Men det allra viktigaste, som man inte får glömma, är att ha förståelse.

Förutom att se och läsa denna serie måste man förstå, och inse,

att detta inte bara är karaktärer som gestaltas av skådespelare.

 

För trettio år sedan var det någons liv.

Liv som idag inte existerar.

 

 

Det är Bords Eve's smörpaket och mulet väder.
Majlis sitter i köket och brer långsamt sin rostade långfranska.
Sedan tar smöret slut och hon fyller smörpaketet med rester från spenatstuvningen och trycker in lådan i frysen.

Det är början av kärleken.
Början på friheten.
Trygga kroppar som är där de ska vara.
Med varandra i stora känslor i innerligt rus.
Det är åttiotal och det är Stockholm, det är bögarnas frammarsch det är då det händer.
AIDS.

Rasmus och Benjamin älskar varandra från första stund.
Det är en sådan där stor kärlek som spränger igenom allt.
Som ogräset på sommaren som får rötter under asfalterade vägar som får deformeras av kraften.

Och Jehovas och familjen får ta sig.
Värmlandsbygden och familjen får ta sig.
Vi älskar.

Sedan är det kaklat badrumsgolv och brevet till den anonymt testade HIV-positiva.
Du får inte röra mig mer.
Jag tänker röra dig.

Hud blir kvar mot hud. Andedräkt mot andedräkt.
För det är en sådan där stor kärlek som är större än döden.
Större än döden någonsin kan bli.

Det var ju ändå vi som skulle vakna långsamt på söndagsmornar.
Koka tevatten, lyssna radio, läsa tidning, pussas mjukt, andas liv.
Täcka brödbitsarea.
Med smör.

Tillsammans.

 

Dinosaurier, Dinosaurier, Dinosaurier, så mycket tjat från mig om dinosaurier. Med de var en stor del av min historia och jordens historia. Det är min anledning till att jag skriver om dem så mycket. Det finns även något spännande och väldigt äventyrligt med stora varelser från förr i tiden, varelser stora som hus, tänder vassa som knivar och snabba som bilar.

En mystisk, spännande och äventyrlig film är min favoritfilm. Min favorit film är Landet för länge sedan, vilket är en barnfilm om en dinosaurie som förlorar sin mamma och kommer bort från sin mormor och morfar i ett jordskalv. Han blir helt ensam och vet var han ska för att hitta sin familj igen, på vägen dit möter han nya vänner. Mer kan jag inte avslöja, men det är en underbar film om vänskap (det finns uppföljare men ettan är bäst).

En annan film som jag blev helt förbluffad av när jag var yngre var Jurassic Park. Jag såg den när jag var ca fem år med min mamma och min syster. Vi satt i vardagsrummet i vår gamla, gula soffa. Filmen var en VHS. När det blev läskigt lade mamma sina händer för mina och min systers ögon. Fast jag kikade igenom ändå.

Det filmen visade, var i mina ögon helt riktiga dinosaurier! I filmen finns en dinosaurie som liknar den på bilden, fast den på bilden är en drake som kan förvandlas till en stridsman. Viktor heter pojken som köpte denna drake när han var 6 år gammal. Han köpte den år 2004. Han kanske också var lite dinosauriegalen som jag.

 

 

Jag drömmer både ofta och gärna om en värld långt bort. En värld där allting är annorlunda. Där levnadsvillkoren är annorlunda och ofattbara saker är möjliga.

 

En film lät som en omöjlig uppgift, eller kanske en fängslande utmaning. Efter en stunds tänkande och strosande runt inne i magasinet hittade jag äntligen denna jordglob i träställning. Denna lilla jord från 1779 gjorde att alla pusselbitar föll på plats för mig: såklart att jag ska skriva om en annan planet – Skattkammarplaneten!

 

Ett sökande efter en värld långt bortom deras egen på jakt efter en förlorad skatt, filmens upplägg låter så enkelt men det finns något djupare gömt som man får ta del av genom filmens gång.

 

Den oväntade vänskapen, eller mer den bildade far-son relationen, mellan den unga hjälten Jim Hawkins och den fruktade piraten John Silver är nyckeln till hela historien och dess charm, hur vissa fungerar bra tillsammans trots deras olikheter. Dessa två har dock mer gemensamt än man först tror och väntan på att John Silver ska visa sin sanna karaktär är nagelbitande – eller så nagelbitande som en Disney film kan bli.

 

Den växande relationen mellan de två visas genom ett montage blandat med scener från Jims barndom, fokuserat på hans pappas övergivande. I bakgrunden spelas låten Jag Finns Kvar vars text härligt summerar hela filmen, en övergiven pojke som följer sina drömmar oavsett vad andra kan tänkas tycka om dem.

 

 

 

 

Välj en film, vilken som helst och hitta ett föremål som skulle passa sig till den filmen.
Jag tänkte 1971, Stanley Kubrick och lösögonfransar under ena ögat.
A Clockwork orange alltså.
Übervåld och I’m singing in the rain i ett dystopiskt samhälle.
Jag letar desperat efter ett baseballträ eller en knölpåk i arkivet men hittar bara en tervel.
Och vad är då en tervel?
Det vet nog ingen exakt, förutom kanske Otto Söderlund som brukade den under 1900-talets början.
Det spekuleras i att den är till för att driva fisk mot näten med, men vem vet?
Jag tyckte att den skulle passa sig perfekt för de våldsamma handlingar Alex de Large sysslar med i filmen.

 

A Clockwork orange var när jag såg den den konstigaste film jag dittills hade sett.
Den är hemsk, men det säger inte att den är dålig. Jag gillar filmen skapt.
Den lämnar dålig eftersmak i munnen och får dig att fundera över mänskligheten.
Vart den är på väg och hur tusan den hamnade där?
Se filmen! Men förvänta dig inte romantik och logiska förklaringar.

 

A Clockwork orange är baserad på en novell av Anthony Burgess som fick den fina titeln ”En apelsin med urverk” i svensk upplaga. 

 

 

 

 

Kameran sveper över ett mörkt, mörkt rum. Du vet att snart kommer något att hända. Det som lurar i skuggorna kommer när som helst att överraska dig. Stämningen är spännande, tryckande.

Med få undantag (ibland är tystnad mycket effektivt) skulle denna scen bli ännu mer skrämmande om filmmusiken var väl genomtänkt.

 

För mig är musiken i filmer otroligt viktig. En film kan bli ännu bättre om soundtracket är grymt. Eller om musiken känns väldigt genomtänkt. Eller om låtarna är välkomponerade. Låten som alltid spelas i Lost när de vandrar någon stans i säsongsavslutningarna ger mig tillexempel alltid en speciell känsla.

 

En scen kan bli så fantastiskt mycket bättre med den där perfekta låten. En känsla kan förstärkas med rätt komposition i bakgrunden och jag kan respektera en regissör på ett helt annat sätt om hen har valt rätt låtar.

 

Quentin Tarantino är ett mycket bra exempel på detta. Låtarna i hans filmer missmatchar med händelserna och bildar en alldeles underbar mix. Övervåld och ljuva toner. Älskar’t.

 

Ett annat exempel på en regissör som i varje film lyckas med soundtracket är Wes Anderson. Velvet Underground, Nico, Rolling Stones och annat skönt 60/70-taligt. I kombination med de otroligt snygga filmer han gör blir de en superkombo.

 

Denna nyckelharpa förvärvades av museet 1927. Tidigare hade järnhandlaren K Jern ifrån Strängnäs spelat vackra melodier på dess strängar. Instrumentet är mycket vackert och jag tror definitivt att den skulle kunna bidra på ett fint sätt till någon filmscen.

 

 

Den här lilla kofferten för barn, i röd kartong, kan ha tillhört en nioårig Nemo, som står i sitt livs största vägskäl.

 

Den kan också ha tillhört Anne-Marie Dahl, en flicka nio år som står i en vägkorsning mellan ICA Kronhallen och en frisersalong i Nyköping.

 

Vart väskan far,

är bara beroende på Anne-Marie’s och Nemos val.

Och så länge ingen väljer, finns alla möjligheter.

 

Filmen Mr.Nobody är närmast omöjlig att förstå sig på.

Det enda man kan föreställa sig, är att det är motsatsen till omöjligheten som är poängen.

Möjligt. 

 

Som den siste dödlige i ett framtida fiktionsamhälle, över 100 år gammal, intervjuas Nemo Nobody på sin dödsbädd om sitt liv.

Om vad han har sett och hört under de dödligas tid. Om hans erfarenheter. Om vem han delat sitt liv med. Men journalisten som från början bara vill skriva sin story blir snart fast i en kaskad och ett ihoptrasslat nät av olika minnen och möjligheter.

 

I Nemos hjärna finns visioner om tre olika liv.

Tre olika liv med tre olika kvinnor, olika förutsättningar, utsikter och utgångar – där alla är det sanna.

Och samtidigt inte.

 

Ett liv som bara kunde avgöras beroende på om den unga Nemo väljer sin mor eller far vid perrongen, om han gör det ödesdigra språnget efter tåget eller stannar upp.

 

När man ser på denna film, måste man packa sin röda lilla koffert, för man bjuds på en resa. Genom tid och rum.

Mot existentiella frågor och tillbaka till upphävda relativitetsteorier.

 

Där allting är lika verkligt, sant och overkligt.

Där ingenting existerar, samtidigt som allting lever i sin fulla grad.

Med en blomstrande vacker kärlek som en någorlunda klarare röd tråd. 

 

Det finns inget fel eller rätt, ingen logik att leva upp till.

Livet handlar om val.

Och alla möjligheter lämnas öppna om man aldrig gör dem.

 

Det kan vara Nemo som bär väskan på tågstationen, eller Anne-Marie utanför Kronhallen.

Det kan vara du, eller jag. På en resa eller liggandes under sängen. 

Den kan lika gärna vara en del i ett blogginlägg.

Eller inte existera.

 

Existerar vi?

Det vet vi inte.

 

Packa din koffert och förundras, för detta är något av ett mästerverk. 

 

 

Juno behåller sitt barn i magen.
Hon ska föda hennes och Bleekers dna-blandning.
Hon ska adoptera bort blandningen.
Till den perfekta familjen.

Min mysigaste favoritfilm är nog Juno.
Hur hon är precis den hon är.
Hur kärleken känns när den inte är som på film, när den är på riktigt.
Hur snygg Michael Cera är.
Hur alla varma färger omfamnar hjärtat när man ser på.

Draken är ett litet monster.
Med ett stort skydd, rå attityd, vassa klor.
Men draken kan flyga.
Juno blir kallad val i skolkorridoren.
För att hon inte gör som alla andra.
För att hon föder ett barn.
Och hon flyger över det.
Hon är draken.

Att vara drakisk är nog det bästa man kan vara i många situationer när någonting skulle kunna såra.
Att flyga förbi och spruta eld.
Viktor Hård var ägare av draken, han köpte den när han var 6 år gammal. Han lekte krig med den.
Då var draken en symbol för kriget. För styrkan.

Drakar är djur som inte finns på riktigt.
En sinnlig metafor för något mäktigt och vidunderligt.
Att ha lite drake i sig är bra.
Juno har drake.
Därför älskar jag filmen.
Den påminner om hur otroligt befriande det är att vara sig själv i alla situationer.

 

Detta är en tv från 1960-talet och inköptes av Per Svensson under 1963 här i Nyköping. Hans dotter fick sedan ta med sig tv:n när det var dags för henne att börja studera, så den placerades i hennes studentlägenhet i början av 1990-talet.

Jag äger en LG-tv som står så fint på min tv-bänk i mitt rum. Den är stor och svart. Typ så mycket jag vet om den. Det positiva med min tv, och teveapparater över huvud taget, är ju alla bra program, filmer och serier man kan se.

En av mina favoritfilmer är Allt för min syster som är en amerikansk dramafilm från 2009. Den handlar om en familj där en av döttrarna, Kate, har cancer och inte förväntas att överleva. Kates yngre syster Anna är en perfekt medicinsk donator till Kate. Anna är 11 år och fattar ett beslut om att hon inte vill vara donator och vill bestämma över sin egen kropp, och detta beslut vänder upp och ner på hela familjen.

Det är en otroligt gripande berättelse som sätter sig rakt in i hjärtat och startar ens tårkanaler. Om man har ett syskon man står nära och skulle göra allting för så är denna film extra sorglig. Det är en tankeställare och en hur fantastiskt film som helst, och jag rekommenderar alla att se den!

Så, denna film kan jag se på min LG-tv. Och jag hoppas att både Per och hans dotter kunde se sina favoritfilmer på deras tv, trots att den kanske inte var av världens bästa kvalité jämfört med dagens teveapparater.

 

 

 

Jag föddes 1995 och har därför många barndomsminnen från 90-talet. De flesta involverar min mammas dagbarn, tv-spel och leksaker. Som jag nämnt tidigare så älskade jag att leka med dinosaurier, men det var inte det enda som var kul att leka med. Barbie-dockor var något som jag lekte med när jag var fem år och uppåt, alltså i slutet av 90-talet. Jag och min granne lekte ofta med Barbies tillsammans. Jag brukade fylla en hel påse med Barbies och små möbler och springa över till hennes hus. Sen kunde vi leka i flera timmar. Precis som Agneta Höglander som lekte med sin Barbie som hon fick av sin farmor och farfar. Hon skrev: Jag och mina kompisar kunde sitta i timmar och leka. Det var lätt att fly bort till en annan värld av flärd och nöjen, där vi satt på golvet ibland.

Precis som Agneta skrev, kunde man bokstavligen fly bort till en annan värld eftersom det var jag själv som bestämde var dockorna skulle bo, vad de arbetade med, om de hade husdjur eller om de helt enkelt bara var pysslingar i en människas hus. Under den tiden jag lekte med Barbie lyckades jag samla ihop en stor samling av Barbies och Barbie-kläder. Till skillnad från Agneta så köpte jag mina Barbie-kläder i affär medan hon, hennes farmor och hennes systrar sydde egna kläder till sina dockor.

Jag minns en docka hemma hos min mormor som jag och min syster brukade kalla för 'tanten' eller 'mamman' för att den inte såg lika ung ut som alla andra Barbiedockor. Det var en äldre variant av Barbiedockor som såg exakt ut som denna Barbiedocka. Något som den äldre Barbiedockan hade men de nyare saknade var detaljer. Den äldre dockan hade rött nagellack, läppstift, lockar i håret och något som var ganska unikt: brunt hår!

Något som jag tycker är lite fantastiskt är hur en docka kan ge lika mycket glädje till barn idag, 2012 som förr, 1956.

 

 

På nittiotalet var jag barn.
Jag var en liten kropp med stora viljor.
Precis som nu.
Fast ännu mindre.

Och världen var ett kaleidoskop.
Allting i små skärvor.
Vred och vände på.
För att se nya konstellationer.

Stens kaleidoskop tillverkades 1943. Det är gjort i papp och något av det vackraste jag sett.

När jag tänker på nittio-talet tänker jag på min bästa vän Johanna.
Jag bodde i lägenheten under henne.
Det var ett Södermalm i tegel och Riddarfjärden i bakgrunden.
Vi promenerade med barnvagnar och tuggade extra-tuggummi med barnsmak.
Åt kokad majs.
Såg på videokassetter.

Och senare.
Möts vi av en slump vid ett övergångsställe i innerstaden i Stockholm.
Jag är elva år och bor inte längre kvar.
Men hon står på ena sidan och jag på andra.
Vi möts på mitten.
Sedan brevväxlar vi.

Nu ses vi flera gånger varje år.
Och hon betyder väldigt mycket för mig och jag väldigt mycket för henne.
Nittiotalet förde med sig så himla mycket bra.
Och kombon Johanna och Lilja måste nog vara bland det finaste.
Kaleidoskopet snurrar och snurrar.
Men två skärvor ska hålla ihop.
Det är vi.

 

 

Jag är en sådan himla jeans-tjej. Älskar jeans. Svarta, vinröda, skogsgröna, mörkblåa, ljusblåa. Jag har dock rätt svårt att hitta jeans jag tycker att jag verkligen passar i, och trots att jag tycker om nästan alla så skulle jag helst av allt vilja gå i mina svarta varenda dag.

 

Dessa jeans var det Vilhelmina som ägde en gång i tiden. Det är ett par Levi's och kostade 700 kronor. Det skiljer sig inte så mycket på stil, färg och pris när det gäller jeans från 90-talet och nu. Nog för att de finns i fler färger idag, dyrare märken och att de är för det mesta är slimmade, så finns 90-tals stilen på jeans kvar lite här och där. Och om inte, så kommer de tillbaka på vissa ställen.

 

Vilhelmina sa att "Allting köper man för att det ser snyggt ut!", och den åsikten är någonting som inte förändrats under dessa 20 år. Och någonting som aldrig kommer förändras. Det är något som inte kommer försvinna eller komma tillbaka, för man kommer alltid köpa allting man ser just för att det är snyggt.

I Sörmlands museums webbutställning "Ungdomsliv i Gnesta" kan du läsa mer om Vilhelmina och 90-talet.

 

 

 

 

 

Jag hörde något om dekadens.

Om depressioner, ekonomiska kriser.

Om glitterdisco, platåskor.

Srebrenicamassakern och digitala revolutionen.

Sista hängningen utfördes i USA och TV-spel var årets julklapp.

Det var Spice Girls, Madonnas strutbehåar och My so called life som letade sig in i tonårshjärtan.

 

Jag föddes där.

Jag levde 6 år i det, men jag minns inte.

Ingenting mer än pärlplattorna och korvhamburgarna på dagis.

Den plastbondgård jag fick i julklapp och första skansen-besöket.

Inget mer än mina turkos-luddiga tights.

Det är från förskolan och övergången till tvåtusentalet som mina minnen blir starkare.

 

Jag var så liten då.

Inte medveten om vilka förändringar världen gick igenom.

Jag behövde inte vara medveten. Jag behövde vara barn.

Det är omöjligt att summera ett nittiotal med mina minnen, och jag tänker inte försöka skapa en känsla, försöka romantisera eller glamorisera eller göra något alls med det som jag inte vart med om.

Det är helt enkelt inte min historia att berätta.

 

Men vad jag kan göra, är att ge min åsikt om det som skapades då men ännu finns kvar.

Bland annat musiken.

Och inom musiken;

Rocken.

Och inom rocken;

Män.

Och på männen;

Hår.

 

Kurt Cobains smutsblonda kalufs, Eddie Vedder’s underbara lockar. Sångare i två av nittiotalets största band, Nirvana och Pearl Jam.

Glansigt, vågigt, vackert hår som kvinnan på bilden. Är alltid avundsjuk på män med långt vackert hår.

 

Hår som dessa unga män bar innan de blev vuxna och tillbakadragna,

eller innan de sköt sig i huvudet.

 

Sånt är jag så glad över att kunna ta del av. För även om jag inte har någon personlig dragning till nittiotalet, kan jag lyssna, titta och andas lite i dess ångor och kvarlevor. Få se hur andra levde, kände och tänkte. Kunna förstå.

 

Men det är fortfarande inte min historia att berätta.

 

(Jag ber lite om ursäkt för den dåliga kopplingen till föremålet. Jag valde tavlan för att jag ville ha just det håret. Oljemålningen tillverkades 1835 av Olof Johan Södermark som var Överste löjtnant. Avbildad är Maria Charlotta Herrström).

 

 

 

Tre favoriter från nittiotalet:


My so called life:
My so called life är en serie med bara en säsong. En fruktansvärt bra säsong. Den spelades in under mitt första levnadsår, det vill säga hösten 94 till våren 95.
Precis under samma tid använde Wilhelmina sina dr. Martens och jag kan sätta en femma på att hon kollade på My so called life. Hon var nämligen femton år vid denna tid och det är just så gammal huvudpersonen är i serien.
Wilhelmina var då bergis lite förälskad i Jordan Catalano för det är alla som någonsin sett serien.
My so called life kommer att få dig vilja gå i grova kängor kombinerat med magtröja och bylsig flanell, något jag hoppas Wilhelmina testade när hon ägde dojjorna.

Daria (tecknat):
Ännu en serie…
Och ännu mer grova kängor…
Daria är serien jag kollar på då jag borstar tänderna (för alla har väl en sån, eller?) och den är så jäkla rolig.
Daria och Jane, som är seriens huvudkaraktärer, träffas på en kurs i ökat självförtroende och märker att de är själsfränder.
Serien går till största delen ut på att Daria och Jane är cyniska till sin tillvaro. De driver med allt och alla, inklusive sig själva, iklädda enkla kläder och riktigt grova kängor.

Riot grrrl:
Musiken, mitt hjärta slår ett extra slag för de skrikande feministtjejerna i Riot grrrl rörelsen. Det är musik att vara arg till.
REBEL GIRL skrek de och jag önskar lite att Wilhelmina är en sådan, som slogs för sina rättigheter i skor med stålhätta.

Tjejpower-andan som jag anser fanns under perioden är helt enkelt en del av det jag älskar med årtiondet då jag var 0-6 år.

 

90-talet är något som har blivit så hypat den senaste tiden. Från att jag för några år sedan inte kunde tänka mig något fulare än buffalos, har jag nu köpt mig ett par sneakers med extra hög sula och älskar dem! Martens, flanellskjortor och allmänt grungiga kläder har blivit superpoppis. Men det är inte det jag har tänkt lägga fokus på, jag tänkte skriva någon paragraf om musiken.

 

När jag var liten brukade min pappa ofta spela musik i köket när han lagade mat, snickrade eller jobbade sent på kvällen. Det är från honom jag har fått några av de typiskt 90-taliga band som jag lyssnar på idag: till exempel Nirvana, mitt favorit band i 6:an: Counting Crows och senare: Alanis Morrisett. Några av mina första skivor är från just 90-talet.

 

Jag valde kassettbanden (tidigare ägda av kapten Sigurd Eriksson) eftersom jag tycker att de symboliserar 90-talet på något sätt. En del av min bardom, väldigt över, men ändå inte så långt borta att det blir antikt. Jag gillar det på något sätt.

 

 

Made in 1995.

 

Det är vad det skulle stå på min det-var-då-jag-gjordes lapp om jag hade någon fastsydd i mig. Då är det ganska självklart att jag inte har allt för många minnen ifrån 90-talet, men jag har en del.

 

Jag minns de färgglada tv-programmen, minns hur Aladdin, Pikachu, Buzz Lightyear, Timon och Pumbaa, Powerpuffpinglorna och många fler for runt inuti vår tjock-tv.

 

Jag minns de färgglada kläderna jag var klädd i, hör och häpna men det var en tid då klänningar var en del av min vardag, och de pråliga som mina dockor fick bära.

 

Om musik kan beskrivas som färgglad så var det precis det den var under 90-talet, med Spice Girls och Britney Spears, och den minns jag också.

 

Ni kanske ser ett mönster? Det första ord som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på 90-talet är nämligen färgglatt. Jag minns ett virrvarr av färger från olika sammanhang och det gör mig så glad, att min barndom var så färgglad.

 

Med sina blåa, gula, röda, gröna, vita och orangea rutor så kan även denna Rubiks kub definitivt beskrivas som färgglad. Färgen utgör grunden till hela pusslet och många, inklusive denna kubs förra ägare Mattias Arvidsson, fuskade genom att byta plats på just de färgglada klisterlapparna.

 

Bild från Sörmlands museums flickr

Livets egna grådunkla bakgård, är det sorgliga med glädjen. För just där finns det så mycket annat att känna. Sorg. Tomhet. Ilska.

 

Att vara arg är inte farligt.

Men att vara arg för jämnan – det är att missa livet.

 

Ilska kan vara som ett glas vin, en löptur eller nyttig frukost.

Något att unna kroppen för att den ska må bra!
Alla behöver bli arga över någonting, någon gång i livet. Annars ligger ilskan kvar och jäser i maggropen tills något verkligt otrevligt händer.

 

Var arg på sådant du tycker är orättvist.

Skrik för tusan!

 

Jag är arg på självupptagenhet. Människor som alltid måste inkludera sig själva och egna erfarenheter i varje mening.

Jag är också arg på motsatsen – människor som aldrig tar för sig.

Jag är arg på hycklare.

På kapitalismen, att människor slösar bort liv för papperslappar.

På den ständiga orättvisan. Att alla fortsätter påpeka att den ÄR livet.

På vapen, vapen, vapen och hur oerhört fegt det är.

På mens vid fel tillfällen.

På vikthets.

På lärare som glömmer våra liv.

 

Jag är till och med arg på det som ingen kan styra.

Som att tiden går alldeles för fort och att vi är helt obetydliga i vårt ständigt expanderande universum.

 

Men, jag går inte alltid runt och tänker på detta.

För ilska är ingenting som ständigt kan vara närvarande.

Man måste få lätta på trycker ibland, men resten av tiden så måste man kunna skratta åt livet. 

Klä ut sig till GBglacegubben och ha event på mataffären.

Det finns ju så mycket att vara glad åt, ändå!

 

Så skrik ut all din ilska! Men lova att du skrattar sen.

 

 

Julen 2000 gick det en radiokalender som hette Snälla Py.
Snälla Py är inte så snäll, hon försöker men finner det svårt.
Jag kommer inte ihåg så mycket från denna julkalender, men jag kommer ihåg en låt (det var nämligen musikalkalender)

Michael B. Tretow – Lite snälla

När jag sökte på Lite snälla och fann att den fanns på Spotify fick jag tårar i ögonen och smaken av barndom i munnen.
Meningen ”Jag mår alltid toppen av ett riktigt saftigt gräl!” stämde så väl in på mig. Bara man fick bli sams omedelbums efteråt, för att vara ovänner det klarade jag inte med.

Jag valde bilden på dessa flickor med rosetter i håret på danskola eftersom jag tyckte att de såg ut som Lotta på Bråkmakargatan, som också var en ungdomsidol.
Maj-Britt Gauffin var danslärare på skolan och Russel Jones spelar piano till dansarna.
Jag tror också att någon av dessa flickor är en liten Py. Med ett mått av ilska i kroppen.

Jag är fortfarande ganska arg av mig, jag drar mig inte för att säga mina åsikter. Högt.
Ibland kan jag sitta och känna hur jag bara bubblar av ilska, över:
Äcklig skolmat
Elaka system
Dåligt väder
Tråkiga lektioner
Onda diktaturer
Och så vidare…

Men precis som Py tänker jag på att vara snäll också.
Det är viktigt för att den där ilskan i kroppen ska försvinna. Kramar och snällhet.

 

Jag blir väldigt. väldigt sällan arg.

Den där känslan av kokande, bubblande ilska är något jag sällan har upplevt.

Jag bråkar sällan också, är ganska konflikträdd, eller mest för att jag inte brukar känna behöver av att skrika ock bråka. Det finns liksom bättre sätt att lösa situationer på.

 

Men lite små ilsket irriterad är jag självklart då och då.

Vissa människor blir väldigt lätt irriterade på saker som strular. Jag har till exempel aldrig sett min morfar så arg, som när han försöker förstå vad han ska ha sin nya iPhone till, och hur den fungerar.

Datorer är en annan sådan grej.

4 åriga Adam Bromée på bilden ser visserligen rätt avslappnad ut när han surfar runt på internets vågor i början av 90-talet, men andra kan bli så väldigt arga när manicken inte gör som de vill.

 

Själv tror jag att jag blir mest irriterad på människor.

Ja, jag vet att det låter hårt och kallt, men visst har ni också varit i situationen?

Folk som är dumma eller irriterande eller irriterande dumma!

Jag blir irriterad en stund, morrar lite för mig själv eller för någon i min närhet och sen går det över!

 

 

Jag hatar att förlora. Jag var är en rätt dålig förlorare när jag var mindre. Något som gör det ännu värre att förlora är om den som vann över dig hånar dig. Det är något som jag fortfarande stör mig på. När jag tittar på bilden får jag en känsla av att det är flickan som kommer att falla ned och förlora, och med tanke på pojkens ansiktsuttryck kommer att antagligen håna flickan när hon fallit ned. Det kan ju även ha varit så att flickan varit elak mot pojken och att detta är hans sätt att få ut sin ilska. Hans ansiktsuttryck säger ju även att han tar i.

Bilden togs under midsommarfirandet på Nyköpingshus 1962, då två barn har kuddkrig. Detta önskar jag fortfarande fanns mitt i stan under midsommar. Nuförtiden åker man oftast ut till landsbygden för att hitta en midsommarstång och roliga aktiviteter runt omkring och för en ungdom som mig utan körkort är det nästintill omöjligt.

En sak som jag både ogillar och gillar med fotografier från Sörmlands Museum är att det inte står mycket information om bilden utan att man måste fantisera mycket själv. Ibland är fotot självklar och ibland lämnas man som ett frågetecken. Detta är både bra och dåligt, men vi kommer vi aldrig helt hundra få veta sanningen bakom pojkens ansiktsuttryck.

 

Bild från Sörmlands museums flickr

Aurore är tio år gammal.
Precis efter att kortet tas skriker hon och slår näven i bordet bredvid.
Jag vill inte stå här, inte vara här, inte vara snäll, inte vara glad, inte vara ledsen.
Vill inte.
Inte.

Ordet inte är centralt när man samtalar om ilska.
Fast nej, just det.
Orden jo och ja är minst lika viktiga.
Ibland vill man verkligen inte något.
Ibland vill man verkligen något.

Så gråter man ibland.
Eller ler åt vad man vill.
Men någonstans långt in i kroppen finns det tredje alternativet.
Ilskan.

Ilskan har ingen ålder.
Ingen behärskning.
Inget förnuft.

Aurore är tio år gammal.
Hon kommer att bli lärare när hon blir stor.
Nu är hon ett barn i stan.
Och hon är arg.
Den känslan kommer hon att få känna ibland.
Genom hela livet.

Och det är okej!
Det är så skönt att vara arg.
Att vara arg och uttrycka det.
Säga ifrån.
Vara stark.

Det mår man bra av ibland.