Jag har alltså bara sett denna bild, precis som ni. Vet inget om vad det faktiskt är eller vart den kommer ifrån. Min gissning om vad detta skulle kunna vara är.. det är verkligen svårt, det ser ut som något riktigt gammalt. Som funnit väldigt länge och som besparats länge. Något som antagligen har böjts med flit eftersom det sur ut som att det är gjort av järn, men samtidigt så ser det lite naturligt ut. Jag skulle gissa på en sorts lampa, ryggen på lampan alltså och att själva hatten har försvunnit. Det är min gissning.

Det är verkligen svårt att utifrån endast en bild, eller en sak, gissa vad det faktiskt kan vara. Speciellt om det är något som inte är en ren självklarhet, utan som ser lite annorlunda ut och har ett annorlunda mönster eller form. Man kan liksom inte riktigt sätta fingret på vad det faktiskt kan eller skulle kunna vara. Det är något jag tycker är riktigt kul ändå, sen när man får veta vad det faktiskt är och se hur rätt eller hur fel man faktiskt hade.

Nästa vecka kommer alltså svaret på vad denna filur, möbel eller sak kan vara. Vad tror ni? Håller ni med mig eller har ni en helt annat kanske lite vettigare teori? Och framförallt, hur gammal tror ni att den är? Jag tror att den skulle kunna vara under börja på 1900-talet faktiskt. Varför vet jag inte. En magkänsla bara.

 

 

Långt inne i arkivets gångar stod denna svarta klump gömd på en hylla. Jag har klurat lite på vad det kan vara för något men har tyvärr inte kommit på någon intelligent teori.

 

Det ser ut att vara en pump men frågan är av vilket slag. Jag är sannerligen ingen expert på pumpar och kännar att allmänbildningen inte riktigt täcker detta område. Jag har för mig att pumpen stod bredvid en oljelampa och tänker därför gissa på att pumpen tillhör lampan. Kanske kan man använda pumpen och dess slang för att fylla på lampan med olja. Om man öppnar pumpen där uppe och häller i olja och sedan trycker på pumpen så borde det fungera som ett smidigt sätt att fylla på en stor oljelampa. Så slipper man hälla i trattar eller krångla med flaskor. Istället kan man trycke lite på pumpen när lågan börjar flacka. Det är min gissning, kommentera gärna inlägget om du har en annan gissning!

 

 

När jag strosade bland hyllorna i föremålsmagasinet landade min blick på denna svarta och illavarslande sak. Jag undrade genast över vad det kunde vara. Jag slogs först av hur hård och robust den såg ut att vara. När jag sedan såg hur man kunde snurra i ett handtag och få de två hjulen att snurra tänkte jag att maskinen användes för att platta till något. Detta tillsammans med dess illavarslande aura ledde mig till slutsatsen att det måste vara ett tortyrredskap. Fingrarna tvingades in mellan hjulen och sedan snurrades handtaget till ljudet av knäckande ben och skrik.

 

Å andra sidan kändes detta lite väl makabert för att ha stående så nonchalant på golvet. Att det var något för att platta till saker med var jag säker på – men kanske användes maskinen i ett mer vardagligt syfte? Kanske användes den för att pressa ut vätan ur nytvättade kläder, eller för att pressa blommor.

 

Hursomhelst känns föremålet gammalt och jag tvivlar på att liknande föremål fortfarande är i bruk. Jag ser det framför mig i en tid av trähus och verkligt mörka nätter, som inte lystes upp av artificiellt ljus. Jag ser framför mig hur föremålet står i ett hörn, där den nästan helt undkommer eldens dansande ljus om natten. Ja, det känns på något sätt kusligt, som om det hörde hemma i en klassisk spökhistoria.

 

 

 

 

Om detta hade varit ett vanligt inlägg kanske jag hade börjat denna text med ord som ”föremålet på bilden är”. Den här veckan kan jag dock inte göra det, för jag vet inte vad föremålet på bilden är.

 

Med min fantasi kan jag dock dra några, om jag får säga det själv, briljanta hypoteser kring vad detta mystiska föremål fyller för funktion.

 

 

Hypotes 1 – En kärnhusborttagare

 

Varje gång du ska göra klyftor av ditt äpple så stöter du på detta problem, du måste på något omständigt vis avlägsna kärnhuset i äpplet. Med detta föremål kan du med enkelhet ta bort kärnhuset genom att trycka in ”kärnhusborttagaren” i mitten av äpplet, vrida om det ett par varv och sedan trycka till; och vips så är kärnhuset väck!

 

En lysande uppfinning, om jag får säga det själv.

 

Och jag anser att föremålet ser rätt gammalt ut, knappast något från slutet av 1900-talet, och någon borde definitivt stött på detta problem redan då och uppfunnit kärnhusborttagaren.

 

 

Hypotes 2 – En näspetarhjälpare

 

Vi är nog alla medvetna om att det inte anses vara socialt acceptabelt att peta sig i näsan offentligt. Det ser inte speciellt trevligt ut men det är även ohygieniskt. Tänk om du skulle lyckas få tag i den där förtretliga snorkråkan, vad skulle du då göra med den? Kanske är du duktig och lägger den på en servett som du sedan slänger i papperskorgen, sedan plockar du nöjt upp din smörgås igen, omedveten om det faktum att diverse bakterier vandrar från ditt näspetarfinger till smörgåsen, och sedan vidare ner in i din kropp. Bakterier som faktiskt stoppats från att komma in i kroppen genom att de avlägsnades från entrén i näsan genom den där snorkråkan.

 

Därför skulle det här föremålet vara till stor hjälp. Även om det fortfarande inte är acceptabelt att peta sig i näsan offentligt så kan du nu åtminstone göra det utan risken att få i dig snorkråkans bakteriekollektion. Näspetarhjälparen avlägsnar den irriterande snorkråkan från din näsa och efter att du lämnat denna på servetten kan du återgå till din välsmakande smörgås. Kom bara ihåg att göra rent näspetarhjälparen när du kommer hem!

 

 

Jag tror att föremålet på bilden är en kärnhusborttagare eller en näspetarhjälpare. Har ni läsare någon idé vad detta annars skulle kunna vara?

 

 

Dags fööööör:
Gissa föremålet!

Framför er på skärmen ser ni...

A. En målbur?
B. En klädhängare?
C. En kartställning?

Vad tror ni?
Kommentera er gissning nedan.
Nästa vecka får ni svar!

Lycka till!

 

                  

I Raspen finns det ett antal föremål som jag inte har någon aning om vad det är, oftast beror det på att föremålet användes under en tid då jag inte var född. Men ofta kan man ju ändå gissa vad föremålet användes till men när det kom till detta föremål hade jag ingen aning.

I mina ögon är det en konstig svart grej med en liten stol på, förmodligen använd till ett dockhus eller som leksak. Men det känns ju ganska fel, att något som är så fint ska användas av en docka. Det måste ju vara någon slags bordsdekoration som man kan förvara salt och peppar i, i de två glasflaskorna alltså. Hade jag fått gissa mellan de två så hade jag nog valt det senare alternativet.

Men vad tror du att det är? Har du kanske sett eller till och med använt en? Nästa vecka får du reda på vad det här föremålet egentligen är, är det kanske en leksak eller en bordsdekoration eller kanske något helt annat, vem vet! 

 

 

Det är lika bra att skriva det direkt: jag är ingen musikmänniska. Med det menar jag att jag inte har några favoritband eller favoritgenrer. Givetvis lyssnar jag på musik och berörs av den precis som vem som helst, men jag går inte på konserter och håller inte koll på när nya album släpps. Därmed är det svårt för mig att ge några tips, och alla musikfantaster därute kan nog sluta läsa nu. Står du däremot, likt mig, handfallen inför dina vänners samtal om ”den” och ”dens” nya platta (Säger man ens platta?) så kanske jag kan bidra med någonting.

 

När jag var yngre upptäckte jag musik via radion i bilen, men allt medan jag blivit äldre har jag åkt mindre och mindre bil. Under tonåren har jag snarare kommit i kontakt med musik via film och videoklipp på nätet. Så i den utsträckning att jag ofta lyssnar på en films soundtrack. Jag får dock ofta kommentaren att det inte räknas som musik.

 

Hursomhelst så är det det jag har lyssnat mycket på, plus några gamla dängor (Återigen, säger man ens så?) från radion. De senaste åren har jag dock fångats av ett, för mig, nytt fenomen. När jag hade sett The Hunger Games på bio första gången och verkligen tyckt om den, så följde jag samma mönster som så många gånger tidigare: jag sökte på soundtracket på Spotify. Det jag då fick upp var en skiva, men inte med endast orkestral musik, utan med en samling olika artisters och bands låtar. Alla med text.

 

Dessa låtar hade inte varit med i filmen, men de hade alla skrivits av artister som fått se filmen och blivit tillfrågade att skriva en låt till denna skiva, i filmens namn. Detta visade sig vara mitt drömscenario. För i stort sett första gången kunde jag relatera till texten i låtarna. Tidigare hade det alltid varit musiken som slagit an den emotionella tonen inom mig. Nu kunde orden i texterna helt plötsligt träffa på samma ställe. Jag tror detta berodde på att jag visste vilken upplevelse artisterna hade skrivit om, nämligen upplevelsen av att ha sett filmen.

 

Samma sak skedde med uppföljaren till The Hunger Games och jag har sett fler filmer som gjort samma sak. Jag vet inte om detta är en ny trend, men det är helt klart något jag tycker om. Dessutom är det ett bra sätt att upptäcka nya artister på.

 

Mitt tips är alltså att du väljer ut en film du tyckte extra mycket om och ser efter om ett album finns kopplat till denna film. För min del var min första upplevelse av detta alltså med albumet ”The Hunger Games: Songs from District 12 and Beyond”.

 

Den med brittiska flaggan utsmyckade brickan på bilden påminner mig om att de flesta band och artister jag lyssnar på relativt regelbundet kommer från Storbritannien.

 

 

Den svenska hiphopen låter just nu bättre än någonsin och artisterna slänger ur sig skiva efter skiva. Nya stjärnskott som Rosh (RoRo), från Nyköping tränger sig fram på scenen och visar exakt var svensk hiphops framtid ligger.

 

Timbuktu (Jason) är förvisso ingen nykomling, han har varit kung av svensk hiphop länge och i hans nya album ” För Livet Till Döden” fortsätter han att regera. De högerextrema vindarna blåser i Europa. Rasister och nazister intar europaparlamentet och sprider sitt hat. Hat mot romer, judar, kvinnor... Timbuktus nya album är en reaktion mot dagens Europa, mot rasismen i Sverige. I texterna bubblar han nästan över med sina tankar som rasism och antirasism.  Timbuktus åttonde studioalbum är lika inspirerande som hans första och kommer när det behövs som mest.

 

Att ett så litet land som Sverige kan producera så många grymma artister är imponerande. Kanske tänds musikintresset av en glödande ilska mot samhället eller av en leksak som står där hemma i vardagsrummet. På bilden ser du en leksaks orkester tillverkad 1945 gjord av plåt. Anna-Marie var den lyckliga ägaren av den fina leksaken som hon fått av sin pappa. På prislappen står det 10kr. Orkesterns namn är ”Li’l Abner and hist dogpatch band”.

 

Slutligen vill jag även nämna namnet Linda Pira. För vad vore en kung utan sin drottning? Linda Pira är svenskhiphops drottning 2014.

 

 

På bilden finner man ett flertal tavlor, vilka alla är porträtt av kvinnor. Det kan kanske tyckas att det bara är några flickor/damer men i allas liv finns något stort. Samma är det med The Rolling Stones album Some Girls, 1978, som är ett av Stones väldigt många studioalbum. Det är inte albumet som man i första hand tänker på när man hör bandet nämnas men det är ändå ett av deras bästa. Till skillnad från t.ex. Let It Bleed, 1969, och Sticky Fingers, 1971, innehåller albumet inte några jättestora egenskrivna klassiker men när jag kollar igenom låtlistan kan jag heller inte hitta en dålig låt. Det är sammanlagt 10 låtar som alla många gånger har varit med i repertoaren till olika konserter, vissa är med konstant.

 

Albumet inleds med låten Miss You, en discoinfluerad låt som alla vill sjunga till men utan att lyckas då det för de flesta kommer att låta förfärligt i refrängen. Bäst gör sig låten ändå live och allra bäst på Sweet Summer Sun, 2012, https://www.youtube.com/watch?v=YI-OzM0dy30.

Nästa riktigt bra låt i albumet är Just My Imagination (Running Away With Me), en låt skriven och först inspelad av den amerikanska soulgruppen The Temptations 1970. Redan så här tidigt har man kommit djupt in i albumet och vill inte sluta. Den fjärde låten är titellåten och det känns nu som att albumet är på sin topp.

Jag har dock en kärlek till The Rolling Stones i deras äldre dagar och lyssnar därför helst på låten från deras livekonsert från Beacon Theatre 2006 där de har fått till ett riktigt schyst men enkelt sound till låten, https://www.youtube.com/watch?v=92sEgZSmPbY.

På samma konsert framför gruppen den sjätte låten från albumet. Det är Far Away Eyes och är min favoritlåt från albumet trots det starka countryinslaget. Deras framförande av den på Beacon Theatre är värd att kolla upp, men musikvideon är dock nummer ett, https://www.youtube.com/watch?v=VyK1bZZ7E-s. Mick Jaggers ansikte är oemotståndligt och i denna musikvideo klargörs detta extra tydligt. Albumet är fortfarande på topp enligt mig och det fortsätter in i slutet tack vare Beast of Burden, den näst sista låten på albumet. Det är mest kända Rolling Stones låten från Some Girls-albumet, speciellt bland alla 40-åringar tack vare Bette Midler som spelade in en cover på låten 1983.

 

För att nu inte förstöra min tes om att Some Girls-albumet är något extra får jag inte släppa vad jag nämnde i inledningen om de porträtterade kvinnorna. Ett exempel på en stark personlighet åter finns i ett foto av Ingrid av Sverige från 1933. Hennes far var Gustaf VI Adolf och hennes mor Kronprinsessan Margareta. Hon blev drottning av Danmark 1947. Fotografiet skänktes till Sörmlands Museum av Göran af Klercker.

 

 

 

En
kakform av plåt.

Som tillhörde en Inga Karin Olsson.

Förvärvsdatum 1974.



När jag var liten hade jag en cd-skiva i mitt alldeles egna skivställ på mitt
rum som hette precis så.

1974.

Den var en samlingsskiva med de största hitsen från just det året.

På skivan fanns Hooked on a feeling med Björn Skifs och Blåblus.

När den spelades så dansade jag indiandans till hoogachacka-körens eko.

Jag gick ner i min källare med Pierre Isacsson.

Kastade mig vild runt till Live and let die.

Och mamma berättade för mig om Seasons in the sun, hur Jacques Brel skrev den
för att han visste att han skulle dö.

Jag förstod inte engelska då.

Men musiken är ett universellt språk och jag minns hur fruktansvärt ont det
gjorde i mitt lilla barnabröst varje gång det spåret spelades.



Jag kommer ihåg att jag aldrig spolade över låtar när jag var riktigt liten.

Lyssnade jag på ett album så respekterade jag kronologin.

Pinade mig igenom låtar som jag verkligen inte tyckte om.



Så fungerar jag inte idag.

Det är faktiskt väldigt sällan som jag lyssnar igenom ett helt album.

Jag blandar, byter och mixar.



Men det finns några album som jag sträcklyssnar på.



Jag vill tipsa om X&Y med Coldplay.

För de dagar när livet är absolut definitivt smärtsamt kaos.

Det är något meditativt depressivt över albumet som bara stillar själen i
smärtan.



Jag upptäcker att jag skulle kunna fortsätta att skriva detta inlägg i all
evighet.

Men nu slutar jag!

 

Album kan vara magiska. De kan vara som en varm filt som sveper in dig och värmer dig från topp till tå. De kan lyckas beröra dig, eller förstöra dig.

 

Men de kan också vara otroligt repetitiva och långtråkiga, var låt låter likadan, så det gäller att hitta rätt i albumens djungel. Därför tänkte vi på Youthhood att vi skulle dela med oss av lite tips på album som åtminstone vi tycker om, som vi blir berörda eller förstörda av.

 

Birdy av Birdy

 

Låt inte det idéfattiga själbetitlade namnet lura dig, orden repetitiv och långtråkig kan inte användas för att beskriva detta album. Artisten Birdy har ett väldigt eget och speciellt sound, då hennes röst är just egen och speciell, och helt magiskt. Och visst är det hennes röst och hennes piano som är det centrala i varenda låt, men inte sjutton är det långtråkigt utan det är snarare något som ger albumet ett gemensamt drag, för låtarna är delar av en helhet.

 

Hela albumet passar perfekt att lyssna på när du känner dig såväl nedstämd som uppskruvad, för albumet är fyllt av låtar som kan appliceras till ett flertal situationer med ett flertal olika sinnesstämningar. Låtarna är dock inte Birdys egna låtar, albumet är fyllt av covers, hennes egen version av andra artister eller gruppers låtar, och att hon lyckas gör om dem till något helt nytt går inte att förneka.

 

Det här är Birdys debutalbum, och ett debutalbum fyllt med covers är ju inte direkt något som gör en utomstående person speciellt intresserad. Men det är inga Lady GaGa, Michael Jackson eller The Beatles låtar på detta album, det är istället fyllt av avskalade versioner av mindre kända låtar av mindre kända – men ändå kända – artister.

 

Exempel på underbara covers på detta album är Bon Ivers ”Skinny Love”, James Taylors ”Fire and Rain” och The xx’s ”Shelter”.

 

 

This is War av 30 Seconds to Mars

 

Ett annat av mina favoritalbum, inom en helt annan musikgenre, är This is War av 30 Seconds to Mars. Något minnesvärt med detta album är dess omslag, en tiger som ryter. På planschen ovan syns en kungstiger som varit en del av undervisningen på Sigridslunds skola, skolplanschen tillverkades under 1900-talets första halva och förvärvades av Sörmlands museum 2012.

 

En tiger är en passande beskrivning till detta album, det är vackert men farligt. Pälsen är mjuk och glansig men när de vassa tänderna visas tar man instinktivt ett steg tillbaka, något som i detta sammanhang inte är en dålig sak.

 

Det som jag tycker mest om med detta album är det faktum att det innehåller så mycket mer än vad man först kan tro. Till en början får man ett relativt mörkt intryck av såväl låtarna som albumet i sin helhet, men snart inser man att det är så mycket mer. Bakom låtarna och deras stundvis negativa textrader finns en optimism som jag finner fängslande och som gör att jag klickar på repeat om och om igen.

 

Helheten är något som jag tycker om med detta album, men för att ge er några exempel på låtar så kan jag tipsa er om ”Kings and Queens”, ”Closer to the Edge” och så givetvis titelspåret ”This is War”.

 

       

För många handlar album om historien albumet berättar, men själv har jag aldrig kunnat förstå vad albumet berättar förutom de känslor de väcker inom mig. Ett bra album för mig är ett album då alla låtar är bra och väcker känslor inom mig. Between Two Lungs är ett sådant album, det är Florence + The Machine som gjort albumet. De har flera album som jag är förälskad i men jag tänkte tipsa om just Between Two Lungs. När jag behöver inspiration till en målning lyssnar jag alltid på Florence + The Machine för att deras låtar väcker så mycket känslor inom mig och får fantasin att flöda.

 

När jag letade efter ett föremål som skulle symbolisera albumet Between Two Lungs tänkte jag självklart på två lungor först men eftersom det inte fanns tänkte jag att jag skulle hitta en intuberingstub eftersom de förs ner i luftstrupen som sitter emellan två lungor och fördelas in i två bronkers. Men det hittade jag inte heller i samlingen "Sjukvård", utan det jag hittade var en sond från vårdskolan i Eskilstuna. En sond används för att mata en person som är oförmögen att äta på egen hand vid exempelvis koma, sjukdom, ålder o.s.v. Den förs inte ner i luftstrupen utan ner i matstrupen så det var helt enkelt det bästa jag kunde hitta till albumet Between Two Lungs.

 

När vi den 11 maj besökte Sörmlands Museums utställningar på Nynäs Slott och gick in i vad som skulle föreställa Friherrinnans skafferi fastnade jag framför en trave pastaproduktskartonger. Vid stationen fanns en skylt med fakta om hur mycket pasta varje svenska i genomsnitt äter varje år. Jag kommer tyvärr inte ihåg massan som stod angiven men jag minns mycket klart att det rörde sig om en vikt under 10 kg. Visserligen kan 10 kg pasta tyckas vara mycket men om man jämför med mängden glass vi intar på ett år är det väldigt lite. Enligt en undersökning av Jordbruksverket äter genomsnittssvensken 11,5 liter glass per år.

 

Friherrinnan åt varken pasta eller glass, det var inget som fanns tillgängligt för henne. Det ända som hon åt var det som fanns tillgängligt att odla och jaga på Nynäs marker. De flesta rätter hon åt av bestod därför förmodligen av potatis. Att det äts ca 55 kg potatis per capita i Sverige är kanske en siffra som friherrinnan skulle uppfattat som liten om hon levde än idag. Siffran är också liten i jämförelse med t.ex. länder som Vitryssland och Ukraina där potatisätandet ligger mellan ca 140 och 180 kg per person och år.

 

Man kan tycka att globaliseringen hittills borde ha haft större inflytande på våra huvudlivsmedel men vi håller fortfarande hårt vid vår husmanskost. Om det är bra eller dåligt har jag inte någon direkt åsikt om men jag tycker att det kan bli intressant att i framtiden kolla tillbaka för att jämföra matvanor nu och då.

 

 

"Bit för bit kan jag blotta fruktköttet, när jag äter Jamaica-bananer. Intet mer utsättes för luften än jag ett ögonblick senare förtär. Det är en konst att utan hjälp av kniv och assiett äta en banan graciöst och vackert. Men det går utan att röra fingrarna vid fruktköttet. En annan god sak är, att man behöver inte riskera att söla med sig eller få fläckar på kläderna."

 

Detta stod på en affisch i utställningen "Friherrinnan hade inga bananer" på Nynäs. Vad som slog mig då var att författaren förmodligen inte visste om det fantastiska banantricket då hen säger att det är en konst att utan hjälp av kniv och assiett äta en banan graciöst och vackert. Hade jag läst detta för tre år sedan hade jag hållit med. Men för inte så länge sedan så lärde jag mig banantricket!

Banantricket är det hjälpmedel som kommer att göra så att vem som helst kan äta en banan graciöst - utan kniv och assiett. Vad är banantricket då undrar ni säkert? Jo, banantricket är ett nytt sätt att öppna bananen som kommer vända upp och ner på hela eran värld. Hur gör man? Jo man vänder bananen så att skaftet, där man vanligtvis skulle försökt öppna bananen från, är neråt. Sedan trycker man på varsin sida på toppen av bananen, den där lilla bruna delen, och sedan delas bananen och du kan enkelt dra bort skalet och blotta fruktköttet. Skaftet som man tidigare försökt öppna bananen ifrån blir nu ett handtag och bananen blir enklare än någonsin att äta!

 

Funfact: Bananen är faktiskt ett bär, mindblow!

 

 

 

Matkulturen förändras enormt under hundra år. Det var ingen som på början av 1900-talet slängde in en snabbpizza i mikron eller åt sushi på restaurang. Förr var det billig husmanskost som gällde. Råvaror som mättade, potatis och lite kött om familjen hade råd. Idag glufsar vi glatt i oss halvfabrikatprodukter och mängder av kött. På bara 22 år (från 1990 till 2012) har den svenska köttkonsumtionen ökat med drygt 40 procent. Varken halvfabrikat eller stora mängder kött är särskilt hälsosamt. Därför kan vi hoppas att vi om hundra år har vänt trenden. Kanske kommer vi se mer av ”hipsterfenomen” som hembakat surdegsbröd, egen korvstoppning och hemodlade grönsaker.

 

Även om dessa matlagnings former anses vara hippa idag och kanske är morgondagens räddning så tillhör de också en del av historien.  Friherrinnan Ebba Gripenstedt ägde Nynäs från 1918 då hennes man dog och fram till sin död 1927. Hon sysslade antagligen med den typen av matlagning. Fast mot slutet av sitt liv fick hon faktiskt smaka på den spännande gula frukten: banan och någon kokosnöt skulle faktiskt också kunnat finnas i köket. En annan plats för kokosnötter var klassrummet på Sigridslunds skolan i Flen, där denna plansch hängde. Planschen är tillverkad 1930 i Stockholm och tillhör serien ” Utländska kultur växter”.  2012 skänkte Flens kommun planschen till Sörmlands Museum.

 

På Nynäs Slott finns en utställningen som handlar om mat under 100 år, där kan du stifta bekantskap med bland annat friherrinnas matlagning. Åk dit om du är intresserad!

 

 

Jag tycker det är helt otroligt hur det faktiskt utvecklas genom tiderna, det är ju det som är så intressant med historia och att framförallt spara delar utav våran historia så vi kan ta en titt tillbaka och se hur det faktiskt var och reflektera över hur det ser ut i dagens samhälle. Hur vi lever, vad vi använder oss av och vad som faktiskt är skillnaden.

Friherrinnan använde sig utav mat, metoder och trix som var vanligt då, det var hennes vardag. Hennes sätt att överleva och få mat på bordet, det var hennes vardag och hennes samhälle. Medans idag, så är hennes sätt och metoder samt hennes mat något som är modernt idag. Ett sätt som många vill använda sig av.

Saken är den att det är inte själva praktiken som är intressant, utan att historian hela tiden kommer tillbaka. Det är inte så att det som händer för oss, just nu, stannar här med oss och inte kommer komma tillbaka. Utan allt är ett kretslopp och det som är så fascinerande är just det att vi sparar vår historia just för denna orsak. Hur fint är det egentligen inte att vi hela tiden fortsätter med det vi alltid hållit på med? Jag gillar historian, för det är inte historia för alla framtid. Utan det kan även vara nutid.

Valde denna bild på dessa underbart fina tallrikar just för jag tyckte de passade så bra in i detta inlägg. De är gjorda utav porslin och gavs in utav Siri Klinth. Så vackert mönster!

 

Friherrinnans middag hade färdats 2 kilometer.

Hur långt har din mat färdats innan den landat på din tallrik?

Friherrinnans mat kom från gården, där odlades potatis, ärtor och lingon. Köttet kom från en ko på gården, och såsen den lagades till i köket på Nynäs.

Samma maträtt i modern tid har dock en betydligt längre resväg bakom sig.

Vår lingonsylt är gjord av svenska lingon, och vi känner oss stolta över detta – närodlat och bra –, men ignorerar, eller kanske till och med är omedvetna om, det faktum att lingonen rensas och kokas i ett annat land innan de återvänder till Sverige i lingonsyltsburken.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Närodlat och bra, men hur många resor fram och tillbaka gör den närodlade maten?

Och än värre, hur många och hur långa resor gör den mat som inte kan klassificeras som närodlad?

Det är inte konstigt att vi lever i växthuseffektens tid när det är så här våra matvanor har förändrats sedan friherrinnan Ebba Gripenstedts tid. Visserligen är det väl inte alla som äger ett slott i Nynäs storlek och har möjligheten att ha kossor idisslandes på baksidan och potatisland ett stenkast bort, men detta betyder inte att vi måste köpa matvaror som färdats åtskilliga mil med såväl båt som bil.

Köttbullstallriken är sannerligen lika god beståendes av närproducerade produkter som ”långtbortproducerade” produkter, skillnaden du kan känna i smaken är kryddningen av gott samvete på den förstnämnda.

Friherrinnan behövde inte tänka på matens påverkan på världen omkring henne, för hennes mat påverkade den inte speciellt mycket.

Din och min mat och våra matvanor är dock en helt annan sak, produkternas långa resvägar har en påverkan på världen omkring oss. Och om vi värnar om världen, om vår framtid, så är det rätt tillfälle att ändra programmeringen i våra hjärnor som prioriterar billigt pris över närodlat när vi går längs hyllorna i mataffären.

 

 

Jag tycker om att vara ute på Nynäs.
Mummerbergets grönska om sommaren, sjön med flytbryggan och det grumliga, ändå badvänliga vattnet.
De stora, välskötta gräsytorna.
Grusgångarna.
Blåsippsbackarna.
Smedjan.
Växtbutiken med miljarders vackra pelargoner.
Orangeriet.
Hela området inbjuder till rekreation och livspepp.

Sedan att tänka på hur adliga familjer bott ute på detta gods.
Odlat, eldat, badat, åkt kälke.
Alla draman, intriger och kärlekshistorier.

Att tänka på hur det som vi idag kallar för slott en gång använts som en liten sommarstuga av en familj.

Friherrinnan hade inga bananer heter årets utställning som visas upp i ena flygeln av slottet.
Den sätter vår matkulturella samtid i perspektiv.
Hipstertrendiga långkok, syrade grönsaker och organisk odling.
Köttindustri, halvfabrikat och e-nummer.

Min favoritdel av utställningen var ändå den gröna orangeridelen.
Här berättas om hur fikon odlades i det vedeldade orangeriet om vintern.
Och såldes om somrarna.
Förstå delikatessen, egenodlade fikon!
Och förstå hur underbart det måste vara att ha ett alldeles eget orangeri.

Rekommenderas: Nynäs, bada, äta & utställningar! Bästa utflykten i sommar.

 

För några veckor sedan besökte Youthhood Nynäs slott och utställningen Friherrinnan hade inga bananer. Den här veckan handlar bloggen om besöket där.

Här kan ni läsa mer om utställningen.

 

 

Jag är så tacksam över att jag fick min barndom. Där man sprang ut i sandlådan och vägrade att komma in ens till middagen för hela gårdens barn satt och lekte tillsammans. Hur vi bytte bokmärken och tävlade om vem som hade den finaste ängeln. Eller hur vi lekte lekar, så som restaurang och bjöd alla på plast mat som smakade sådär extra gott. Denna mikro på bilden liknar den jag som liten lekte med, det var min favorit lek. Att ha ett plast kök där vi stod och lagade mat till de vuxna. Min barndom var fylld med lekar, och inte fyllda med spel på den senaste iphonen. Utvecklingen har gått framåt, det håller jag med om. Men den har gått alldeles för långt.

3 åringar sitter med en stor iPad och spelar spel istället för att vara ute och leka med pinnar, istället för att leka med varandra tävlar de idag om vem som har flest poäng på det nyutkomna spelet. Jag tycker det är så tragiskt och hemskt hur deras barndom försvinner och hur de växer upp alldeles för fort, jag tycker det är så synd att de inte får uppleva det jag fick. Lekarna och lyckan, busigheten och all smuts på kläder efter att ha sprungit runt och lekt i skog och lera. Jag tycker det är hemskt. Och jag önskar att jag kunde tycka bort den där iphonen ifrån dem och ge dem en rolig lek, om det är leka med pinnar eller min favorit lek spelar ingen roll. Men de missar så mycket tack vare att vår utveckling du har nått till dem. Dom kan den nyaste mobilen bättre än vad jag kan, och det skrämmer mig.

Jag är så glad över min barndom. Den var fylld med nya bästisar varje dag, fina barbie och fylld med natur. Jag va aldrig instängd, kanske framför en film en regnig dag. Men naturen och kompisarna var faktiskt allt som behövdes för att starta en rolig lek. Och jag tycker alla bör få den uppväxten, fylld med roliga minnen och härliga skratt.

 

 

När man är som ett barn ser man världen mycket annorlunda än vad en vuxen människa gör, världen är full av magi och ingenting behöver vara logiskt. Ett bra exempel på ett barn som verkligen såg världen ur annorlunda ögon är mig själv. När jag var ett litet barn var jag en helt annan person som såg dinosaurier i skogarna och knasiga förklaringar till allt. När jag blev tillfrågad varför man behövde kunna läsa så svarade jag: "Jo förstår du, när man åker bil så kanske man ser en skylt där det står: Varning åk inte in här. Men så kan man inte läsa och man åker in där i alla fall och blir uppäten av en vasstand". Det fanns ingen logik bakom det hela men ändå kände jag då att såhär är det, det här är sanningen.

 

En gång för länge sedan satt jag i min mormors vardagsrum och tittade på TV. Jag såg ut genom fönstret där regnet öste ner och slog mot verandataket. Ut ur mig flög orden: "När jag blir stor ska jag bli väderkvinna, för då kan jag göra så att det är sol ute hela tiden". Återigen ingen logik men ändå ett helt magiskt tänkande. Barn är magiska och tänker på ett fantastiskt sätt som vi vuxna aldrig skulle kunna göra. Vad härlig världen skulle vara om vi alla tänkte som ett barn...

 

En radio som August Flodkvist förmodligen lyssnat på vädret igenom. Radion är tillverkad av Telefunken Marconi (jag dör vilket roligt namn!) och det är den som visas på bilden.

 

 

 

Om jag var ett barn, men hade samma insikt då som nu, skulle jag vara mycket tacksam över allt och njuta till fullt. Barn hör himmelriket till, de är aktade och älskade. De är det blivande människosläktet. Jag skulle njuta av naturen och ägna mig åt det som för mig var nyttigast och roligast. Jag skulle ha förmånen att kunna bli påträdd de små sandalerna som bilden visar. De mycket gulliga barnskorna gjorda i skinn med knäppning över vristen med rem och spänne. En klackhöjd på 10 mm och storleken 22. Dessa har Clara Thufvesson från Stockholm skänkt till Sörmlands Museum.

Mina skor har nu dubbla storleken, högre klack och inte det lika gulliga utseendet. Ett barn kan jag dock i vissa fall betrakta mig som. Jag njuter av de dagar som kommer. Jag känner mig omtyckt och aktad. Jag kan ägna mig åt det som passar mig bäst och jag är fortfarande det blivande människosläktet.

 

 

 

På varje skola finns det de där barnen som utvecklar de vanliga nöjena till aktiviteter som genererar inkomst till skaparna själva, jag kallar dem skolgårdsentreprenörer. Barnen som förfinar pullkabacken, bygger hopp i olika storlekar och gör avgränsningar för olika åk banor och var man ska gå upp för backen. Dessa barn är egentligen inte med och åker pulka särskilt mycket utan underhåller mest backen och tar självklart betalt i medel som schyssta Pokémon kort eller de bästa pinnarna.

En annan verksamhet som skolgårdensentreprenörer brukar stå för är kojbyggandet. Entreprenörerna är inte de ”coolaste” barnen men de lyckas ändå ha en stor mängd barn kring sig på grund av sin innovativt. Dessa barn bygger de bästa kojorna som endast godkända medlemmar får vara med i. När de suktande barnen får nys om den nya kojan är kön lång och endast medlemmar som kan arbeta för sin plats i kojan släpps in. Det kan handla om att kunna bära mycket grenar, ha tillgång till det bästa kottförrådet eller kunna smyga med sig lite fika till kojan. De barn som var beredda att jobba helg premierades alltid.

På min skola var det väldigt populärt att spela kula, entreprenörerna insåg snabbt sin chans att tjäna mycket kulor. De skapade ett casino, hittade en investerare med mycket kulor, satte upp regler och sedan var verksamheten i full blomster. De blev faktiskt så framgångsrika att lärarna stängde ner verksamheten och tvingade dem att ge tillbaka alla kulor till de andra barnen. Nu när jag tänker efter slutade nog de mesta på det viset, Pokémon kort, beyblades, kulor och andra leksaker skulle lämnas tillbaka till pöbeln. ”Det var ju omoraliskt att lura de andra barnen”.   

Handväskan på bilden är tillverkad redan 1850. På framsidan av väskan finns ett broderi föreställande två musicerande barn. Det finns ingen information om vem som har gjort väskan eller om vem som har använt den. Thorborg Wahlberg från Malmköping gav väskan till museet år 1956. Jag valde väskan då musikaliska barn tillhörde en annan kategori på skolgården. De lite mer konstnärliga själarna som vann popularitet genom talang.

 

Om jag reser tillbaka tolv år i tiden.
Frågar mitt sjuåriga jag vad hon helst skulle vilja se bland alla föremål.
Så tror jag att hon ganska snabbt skulle försvinna iväg med Malin Lejonhufvuds dockskåp anno 1810.

Mitt sjuåriga jag skulle gå loss och undersöka det gula huset med vita spetsgardiner och den installerade elektriska lampan!
Drömma sig bort i ett parallellt universum, tända och släcka lyset och inreda huset med diverse småpryttlar.
Framförallt skulle hon föreställa sig hur några människor levde i huset.
Vad de gjorde om dagarna, vilka dem var, hur deras liv såg ut.
Vad för mänskligt drama inhyste det gula huset egentligen?

Och där kunde mitt sjuåriga jag sitta en hel eftermiddag.
Ensam.
Fylld av fantasi, en utforskare av känslor.

Jag röstar för mer barn i magasinet.
Jag tror att de fullkomligt skulle älska att få promenera runt i den gigantiska betongboxen av historia.
Utforska.
Utforska föremålen.
Men också per automatik, utforska sina känslor.
Vad uppstår i mötet mellan dofterna, synerna av allt så otroligt gammalt  och de små, otroligt färska barnen?
Mer museimagi åt alla barn!

 

Solen skiner, gräset det är grönt.

Havet glittrar, vinden den är stilla.

Ängen grönskar, himlen den är molnfri.

Det är sommar, det är midsommar.

Och jag, jag är ett litet barn.

Fiskedammen lockar, dansen runt midsommarstången är i full gång.

Om någon timme är det dags för säckhoppningen.

Men först ska lotterna rullas upp, numren kontrolleras, vinster hämtas ut.

Tombolan snurras, lotterna blandas och jag sträcker ner min lilla hand.

Blev det en vinst denna midsommar, eller väntar lyckan till nästa år?

Den är inte från 1920, som IOGT-NTOs, men den är gammal, tombolan.

Den fortsätter att snurras, lotterna fortsätter att blandas, men det är andra händer som sträcks ned.

Minnena av midsomrarna på ängen förflyttar mig i tiden, tar mig tillbaka.

Jag blir som ett barn, som det barn jag en gång var.

Jag minns, och jag vägrar glömma.

 

Internet handel har blivit så himla vanligt idag, enligt mig är det ett tecken på lathet när man hellre sitter i sängen med datorn och beställer hem kläder istället för att ta sig ut en solig dag på stan och ta sig en shoppingrunda. Men – det finns så många internet sidor med kläder ifrån märken och affärer som inte finns i stan du bor eller över huvud taget, utan bara på nätet. Och det är en stor förändring! Jag älskar allt som har med shopping att göra, om jag ville och kunde skulle jag inte göra annat än att köpa fina toppar och framförallt skor. Därför valde jag dessa skor från 1930 som jag tyckte var extra söta, de gjordes på sidenhuset i Stockholm och är utav läder och metall. Supersöta!

Men det är sjukt hur utvecklingen går framåt, hur vi idag hellre sitter inne och shoppar än går till självaste affären (om den så finns) och köper det direkt. Jag föredrar nog båda ändå, älskar att få vänta på ett paket som kommer med posten. Lite som julafton, samtidigt som jag älskar att prova och testa i butik och få med mig direkt hem. Men nu är det inta bara kläder som är på internet handeln, utan exakt allt går att köpa via nätet och det skrämmer mig lite hur stort nätverket faktiskt är. Hur det utvecklas så massivt och att det är så brett och gigantiskt. Det är bekvämt, skönt och slappt för oss – men det skrämmer mig om man tänker steget längre och hur det faktiskt ser ut nu jämfört med då.