Jag äter inte sallad, eller jag äter i alla fall väldigt sällan sallad, så jag kan tyvärr inte dela med mig av något recept idag. Men jag kan däremot berätta om sallad. Sallad är en kall maträtt som består av skurna eller hackade ingredienser. Antagligen ingen nyhet för de flesta, men man vet aldrig, någon kanske inte vet någonting om sallad.

Om man gör sallad behöver man oftast en skål. Just den jag valt kanske inte är så lämpad till sallad då den är av kinesiskt vitt porslin. Den tillverkades och beställdes i slutet av 1700-talet. Jag säger inte att det inte går att ha sallad i den, men den känns lite för dyrbar att ha någon så trivial maträtt som sallad i.

Jag har inte så mycket mer att säga om ämnet förutom att jag uppenbarligen borde äta mer sallad. Det ska ju tydligen var bra för kroppen och sådant. Vem vet, jag kanske får superkrafter om jag äter lite sallad varje dag!

En av de mest populära maträtterna, den kan avnjutas i oerhört många olika varianter och det är egentligen inte speciellt svårt att göra själv. Kyckling, tonfisk, fetaost, skinka, alla dessa är vanliga i sallad! Nu när det dessutom är sommar så kan jag inte låta bli att tänka på sallad eftersom att det är en så vanlig rätt och är så gott på sommaren.

Ofta serveras sallad i en skål, och därför valde jag det här föremålet.

Det är en skål från en servis som består av 58 delar. Skålen är gjord i porslin och lämnades till museet av Roger Alderstad!

Jag tycker inte att keso passar i sallad, men när det kommer till kritan så har jag lärt mig att allt uppenbarligen går. I alla fall vad det gäller sallad. Det är nämligen så att sallad är en väldigt flexibel maträtt. Vi närmare eftertanke kan jag nog inte ens definiera vad som räknas som sallad. Jag antar att man skulle kunna säg ”en blandning som innehåller några slags grönsaker” men jag är ganska säker på att det kommer finnas undantag på den beskrivningen, i och för sig om…

-   Okej! Okej! Keson Moa! Keson.

-   Jaa, jaa. Okej då.

Alltså, keso passar inte i sallad enligt mig. Det här är däremot inte en åsikt som jag delar med omvärlden. De flesta jag känner blandar gärna ner lite vita korn i ostliknande form som inte smakar något och ligger i en vit gröt och som liksom tycks simma runt om man lutar lite på burken sin salladsmix.

Det här är Majlis Anderssons före detta kesoburk, från 1970. Majlis använde SÄKERT innehållet i just den här kesoburken till någon mindre god sallad. Hon blandade SÄKERT i rivna morötter också bara för att göra saken ännu värre. Och sen när Majlis återanvände burken och hade svamp i den (närmare bestämt fjällig bläcksvamp) så LOVAR jag att hon även hällde i svampen i en sallad. Det är nämligen så att sallad är en väldigt flexibel maträtt.

Grekisk sallad. Typ bästa sommarmaten. Typ fett gott. Typ ganska fett också, för det ska vara fetaost i. Det där skämtet var jätte dåligt, jag vet. Men nu när jag ändå är inne på vad den här gudomliga salladen består av så kan jag ju fortsätta genom att skriva ner hela receptet. Eller något. Man kan ju egentligen lägga till och ta bort hur mycket som helst av vad som helst. Det kanske blir en helt annan maträtt till slut, men det går i alla fall. Men av anledningen kommer det här ”receptet” bli lite halvskumt och flummigt, men det är ju bara sallad. It’s not rocket science! Så, nu kör vi!

Grekisk sallad!

– Typ en rödlök (eller kanske mer om man är som jag), beror på storlek och styrka

– Typ en gurka, eller en halv gurka, eller en liten gurka

– Tomater, några stycken, fem kanske, skurna i små bitar

– Fetaost, ett halvt paket eller så

– En paprika, gärna grön men andra färger funkar också

– Kalamataoliver, är de inte urkärnade så kan man ta typ tio (det är så jobbigt att behöva spotta kärnor hela tiden)

– Sallad, typ kruksallad eller något, en kruka kanske

– Salt och/eller balsamvinäger kan du också ha på ifall du vill

Serveras helst på ett 235x300mm fat från Arabia AB i Finland. Det får gärna också ha ägts av Roger Alderstrand, men det är ingen nödvändighet. Fast om man ska ha så mycket sallad som i mitt recept så tror jag nog egentligen att det här fatet på bilden är lite för litet… Undrar om det någonsin har serverats grekisk sallad på det…

P.S. Jag är ganska säker på att vi har ett likadant fat hemma hos oss… Som vanligt…

Här kommer ett smarrigt recept på en god och nyttig sallad. Den går snabbt att slänga ihop och passar till en bit bröd när hungern inte är för stor.

100 gram röda coctailtomater

0,5 st röd paprika

0,5 st gul paprika

0,5 rödlök

10 cm gurka

100 g kalamataoliver

1 msk olivolja

0,5 kruka färsk mynta

flingsalt

svartpeppar

Boken på bilden är en gammal hemkunskaps bok från 1963 som har tillhört Gudrun Anselm. Den heter ”Hemkunskap i 50 lektioner” och innehåller bland annat information om tvättning, städning, hushållsekonomi, försäkringar, möbler, redskap och såklart matlagning. Boken verkar betydligt bättre än min hemkunskapsbok från nian. I min bok fick man lära sig att laga mat och vad tvättsymbolerna betyder men i ”Hemkunskap i 50 lektioner” får man faktiskt lära sig det mesta om hur ett hem fungerar. Kapitlet ”Reklamens makt” låter särskilt spännande. Längst bak i boken finns det ett diagram som illustrerar vad våra vanligaste livsmedel innehåller. Diagrammet visar att sallad till 94% består av vatten. Lustigt att jag som inte gillar vatten älskar sallad.

Jag städar. Mycket. Hemma. Och hos andra. Och överallt runt omkring mig.

Jag tvättar aldrig. Inte hemma. Verkligen inte hos andra. Knappast runt omkring mig.

1910. Lux tvättmedel. ”För alla finare tvätt. Enkelt och ekonomiskt”.

Man vill ha rena kläder och tyger runt omkring sig. Alltid. Genom åren. I alla tider. Även 1910.

Jag vill ha rena kläder och tyger runt omkring mig. Alltid. Har jag velat det. I alla år.

Jag smutsar ner min kläder. Överallt. Hela tiden. På alla ställen.

Mamma tvättar hos oss. Jag förstår mig inte på tvättmaskinen. Tvättmaskinen förstår sig inte på mig. Jag städar allt. Alltid. Istället.

Jag ska aldrig ha kläder när jag flyttar hemifrån. Då behöver jag inte tvätta. Jag städar bort dem. Kläderna alltså. Jag städar bort dem tills jag flyttar hemifrån.

Andy Rengöring var ett skurmedel. Han föddes på 70-talet på Sunlight AB (eller var det BB?) och som ung hjälpte han till med städningen i många hem. Faktum är att han under andra halvan av 1974 dominerade 23% av skurmedelsmarknaden! Men åren gick och Andy blev bortglömd, försvann in i skuggorna och den 14 januari 1993 gick han till slut i pension och blev ett museiföremål…  

Jag hatar att städa, tycker om när det är städat men är sämst i universum på att hålla rent. En ganska vanlig men väldigt dålig kombination. Antagligen beror det här ”städ-hatet” främst på två saker.

1 – Jag har länge haft svårt att slänga saker.

2 – Jag har ofta bott i väldigt stora rum och haft väldigt mycket saker så att städa går inte särskilt fort. Ni skulle se mitt rum hos pappa. Eller nej förresten, det skulle ni inte. Inte än i alla fall.

I två eller tre somrar i rad har jag sagt till mig själv att jag ska göra en ordentlig städning av det rummet. Dra ut alla möbler på gräsmattan, dammsuga och skura alla ytor, slänga en massa saker (ve och fasa!) och sedan ställa in allt igen. Kanske möblera om också, om jag är riktigt modig. Men i år ska jag göra det!

Hos mamma har jag dock precis flyttat upp på vinden och där har jag ett väldigt litet rum utan speciellt mycket saker att stöka runt med och det är så himla mycket skönare och lättare att hålla rent. Förhoppningsvis kommer rummet hos pappa också bli lätt att städa efter den här sommarstädningen.

Jag tror faktiskt att jag är ganska bra på att städa när jag väl kommer igång men jag hoppas att jag någon gång ska kunna lära mig att uppskatta det också. För det är ju väldigt trevligt efteråt. Det kanske hade gått bättre om Mr. Andy Rengöring hade hjälpt mig… Men han är ju pensionär nu…

Städa är bland det absolut tråkigaste jag vet, det tar så lång tid och är så jobbigt rent energimässigt och psykiskt, man hade kunnat göra något annat roligare istället för att städa. Men däremot efteråt när man är klar så blir jag alltid lika nöjd! Då är det rent och fint, inte stökigt alls. Oftast så skjuter jag på det så mycket som möjligt för att jag ser framför mig hur jobbigt det är.

På grund av hur jobbigt och tråkigt det är så valde jag ett föremål som jag tyckte verkade extremt tråkigt. Det jag såg var en metallbit, men det visade sig vara mer än så!

Det är en skylt som det står brandredskap på, skylten är 115 år gammal och är gjord i plåt.

Jag kan inte säga att jag hatar att städa för det gör jag inte, men jag ogillar helt klart att städa. Det som höjer städandet är att någon gång blir man klar och någon gång så kommer den plats man städar bli fin. Men vägen till det fina, alltså själva städandet, är riktigt hemskt.

Mitt rum är inte alltid stökigt på golvet, jag är helt okej på att hålla det rent, men resten av ytorna, min bokhylla, mitt skrivbord, precis alla andra ytor, är ett bombnedslag. Det enda som är organiserat i mitt rum är mina böcker som står efter storlek, färg, och/eller författare. Så har det alltid varit. Jag kan inte vara organiserad och städad hela tiden.

Trots det att jag nu tagit studenten och är “vuxen” så kan jag inte heller tvätta kläder. Det är säker jätteenkelt när man väl börjar, men just nu så har jag ingen aning. På tal om att tvätta så är det här tvättmedlet, Lux, tillverkat på Sunlight när det var en industri. Det är tillverkat någon gång på 1910 talet och var gjort för lite “finare” tvätt.

Jag antar att jag kommer behöva tvätta ganska snart med tanke på att jag hoppas på att få plugga vidare och flytta hemifrån. Vi får väl hoppas på att gå bra, jag menar, vad kan gå fel?

När jag valde den här flaskan så trodde jag först att det var en saftflaska (vilket jag inte riktigt förstår när jag tittar på den nu) men tydligen så är det från början en whiskeyflaska som en viss Sigurd Eriksson senare har satt nya etiketter på och använt till hemlagad snaps.

Fast det är kanske inte jättekonstigt att jag inte fattade direkt att det var en whiskeyflaska ändå, jag är ju trots allt nykterist. Eller åtminstone genuint ointresserad av alkohol samt medveten om dess risker. Och jag kan minsann göra dumma saker och fatta dåliga beslut utan alkohol! Så det så!

Sen brukar jag inte vara den första att falla för grupptryck heller. Om jag får vara lite självanalytisk kan jag nog till och med komma på ett par tillfällen där jag har gått emot gruppen, bara för att. Eller så var det för att de gjorde dumma saker. Antagligen var det för att de gjorde dumma saker. Jag vet inte riktigt. Alltså kan jag fatta bra beslut också. Och det brukar nog vara desto svårare med alkohol.

Jag går inte särskilt ofta (läs aldrig) på fester (födelsedags- och bröllopsfester ej inräknade, ni vet vilken sort jag menar) så ifall ni hade hoppats på några skumma fest-anekdoter af Arvid så kan ni sluta läsa nu. Eller så kan ni fortsätta, det är ändå inte särskilt långt kvar. Jag skulle kunna berätta historien om festen jag nästan gick på också. Fast den är rätt lång. Och inte särskilt intressant heller. Så den får jag spara till en annan gång. Eller så sparar jag den inte alls. För som sagt, den är inte så intressant.

Fun fact (för att runda av): Om jag minns rätt så fotade jag bara den flaskan som det stod svartvinbär på men det fanns två till som det stod ”Hirkum Pirkum” och ”Bäsk” på. Bara så ni vet. Hirkum Pirkum låter lite som en trollformel ur Bamse.

Party hard (med svartvinbärssaft)!

Jag är ingen festprisse. Jag tycker att krogen är ganska tråkig, och det är väldigt mycket fulla personer som inte kan ta hand om sig själva eller folk som inte fattar när det går en gräns. Jag har antal gånger behövt använda fysiskt våld med hela kroppen för att knuffa undan män som börjat tafsa på mina kompisar. Krogen är helt enkelt inte min grej.

Att vara på fest hemma hos någon dock, eller bara hänga med kompisar så fort det handlar om alkohol, kan faktiskt vara ganska soft. Man blir kanske inte precis lika full just då, men om man blir det så vet man att man antagligen är i trygga händer med sina kompisar. Nu kan jag inte dricka för tillfället och det blir jag som sitter nykter och skrattar när mina kompisar blir allt fullare och beter sig som femåringar.

Hemmafest som 19-åring betyder oftast att någon köpt ut, men det kanske kan betyda hembränt om man är så dum. Det ni ser på bilden är en hembränningsapparat av konserve burkar och en gulplastbalja. Det sitter ett klistermärke på baljan som det står “vodka bra men hembränt bäst” på. Den hittades på 80-talet och var nog antagligen byggd i samma veva eller lite innan.

Jag kan inte påstå att jag har träffat på någon som dricker hembränt och hoppas att jag inte behöver göra det heller. Trots allt så är ju vaniljvodka blandat med apple sourz, limejuice och fruktsoda P2 vilket är ganska gott, så vem behöver hembränt?

Fester är något som många människor dras till, både unga och äldre. Det kan handla om att det är något mindre som inträffat och man vill fira det, det kan vara en person som fyllt 50 som vill ha en fest. Ibland har det inte hänt någonting alls, man vill bara samla ihop ett gäng, träffa nya människor och ha kul.

Dessa saker kallas ofta för fest, party eller kalas. De två förstnämnda innefattar ofta alkohol medan det beror på åldern på den som har kalaset om alkohol förekommer där också!

Inför fester klär man upp sig lite snyggare än vanligt och taggar till lite, sedan drar man själv eller med ett gäng kompisar till stället där festen är och umgås med andra, dansar, dricker och pratar.

När jag tänkte på ordet fest så kände jag på något sätt att den här nallebjörnen var en liten partynalle!

Det är ett gosedjur som började tillverkas 1990 och just detta exemplar såldes 1995 på H&M i Nyköping!

Jag hittade de här festliga sugrören på en hylla i arkivet. De har hjärtformade skedblad i ena änden. Sugrören tillhör samlingen Eskilstunahemmet och är skänkta till museet av Roger Alderstand men har använts av Ingrid Alderstrand. Om jag hade sett de här sugrören i en affär hade jag definitivt köpt dem.

Som blivande student blir det en hel del festande. Studentfester i Nyköping, utekvällar i större städer och förfester med följande krogrundor. Problemet är bara att krogen är tråkig, speciellt i Nyköping. Jag saknar hemmafesterna. Festerna som fick husen att skaka av musik och föräldrarna att skaka på huvudet dagen efter. På en hemmafest kan du bestämma vilken musik som ska spelas, du slipper betala dyrt inträde eller köa för att få hämta ut jackan ur garderoben.

Jag minns de grymma hemmafesterna i detalj men alla klubbesök smälter ihop till en enda röra. Min  förhoppning inför framtiden är helt enkelt mer hemmafester.

Och jag är inne på toan igen. Tusen speglar som äter upp mig från alla håll. Fast det är ju bara en. Bara en egentligen. Bara en spegel. Bara en jag. Bara en. Bara en. BARA EN. BARA EN.

Musiken är överallt. Lamporna är bara i huvudet. Tror jag. Det måste vara så för de har så många färger. Färger som inte finns i verkligheten. Färger som inte borde finnas i verkligheten. Färger som man borde förbjuda om de faktiskt är så att de finns i verkligheten.

Jag har aldrig tyckt om läppstift. Inte egentligen. Det är kladdigt och man får ju alltid på tänderna och då blir det ju sådär fult och alla bara stirrar på en. Alla ögon. Förebrående. Artiga men missnöjda i smyg. Leende men roade på din bekostnad.

Och jag är ju inne på toan igen. För att sätta på läppstift ju. För att någon sa ju att det är attraktivt. Och sen har jag ju glömt att jag inte gillar läppstift. Jag har glömt det. Och sen tror jag att jag har glömt att jag har tänder, tror jag. Ju. Det här är någon gammals läppstift tror jag. Det står ju på att det är tillverkat 1949. Det är så gammalt. Så gammalt att det är i metall ju. Man kanske inte hade plast 1949. Det här är nog inte mitt läppstift. Men jag har glömt det nu. För alla gör det här. På festen. Och sen är mitt läppstift inte mitt men alla glömmer det. Det är nog mormors läppstift kanske. Det skulle kunna vara det. Jag måste fråga henne ju. En annan dag. Det är för många speglar här idag. Men det är ju bara en egentligen. Bara en. BARA EN. Det ska jag säga till mormor.

Jag är och har alltid varit lite av en svärordsfantast. Nu pratar jag inte om standard-svärord som fan, jävlar, eller helvete. Jag tycker att det intressant med andra ord som används som svärord. För det första är det trevligare och för det anda är det ofta underhållande. Ett exempel på ett ord som ibland används som svärord är ordet fisk. Mina vänner använder fisk som ett svärord dagligen. Jag vet inte hur just ordet fisk kom att bli ett svärord men jag antar att någon som inte gillade fisk blev arg. Hur som helst så är det väldigt roligt att gå på jakt efter bra och roliga svärord och vissa ord passar ju lite bättre än andra i det syftet. Ibland kommer man över ett ord som är så klockrent att använda som svärord så att man nästan undrar varför det inte gjordes som ett svärord. Just ett sådant ord stötte jag på arkivet för ett tag sen. Ordet stod skrivet på en stor skylt som fanns där för att man skulle veta vad som fanns i hyllorna under skylten. Nu är ni säkert nyfikna på ordet. Jag ska ge er det. Kötthackor. Ordet är kötthackor. Visst är det underbart! Som svärord alltså. Tänk er någon tappa sin tallrik och utbrista ”kötthackor!” istället för ”jävlar!”. Jag tycker i alla fall att det är klockrent.

Eftersom vi pratar om kötthackor här så kanske vi ska reda ut vad det är för något också. Så, vad är då en kötthacka egentligen? Det är precis som det låter, fast kanske en aning mindre brutalt. En kniv som man hackar kött med. Sådär. Då har vi bockat av den biten.

De flesta av kötthackorna på hyllorna såg ut lite som förstorade kapsylöppnare med det vassa bladet på fel sida. Jag tittade närmare på en av dem med brunt träskaft och kom fram till att det var ett ganska fint hantverk. Dock föredrar jag att se det som ett brutalt vapen och ett kraftfullt svärord. Det gör ju det hela så mycket mer intressant.

Jag har alltid menat att svordomar kan vara en härlig krydda i språket om de används rätt. Problemet är bara att vi har så tråkiga svordomar i Sverige.  De flesta är religösa som exempelvis (d)jävlar, helvete, satan, fan. I Sverige har det också varit vanligt att svära genom att missbruka gudsnamn: vid Gud, vid Guds blod, vid Guds fem sår, för Jösse namn, herre Jösses!

Svordomar kan delas upp i kategorierna ursvordomar och utroppssvordomar. Ursvordomar berör eder och förbannelser. Ofta åkallas en högre makt eller så nedkallar man olycka över någon. Utroppssvordomar däremot är enstaka ord som kan stå för sig själva, till exempel "Helvete!".

I Sverige har vi som sagt mycket religiöst färgade utroppssvordomar, som enligt mig är tråkiga. I andra länder där ursvordomar är vanligare tycks kreativiteten flöda:

 ”Må hororna pissa i ditt porslin!” -Romani

” Måtte en kuk växa ut i din panna!” – Ryska

” Knulla en orm!” – Afrikaans

Några som är duktiga på att svära är barn. De kombinerar ”fula ord” på ett unikt sätt. När barn inte svär använder de sig av sin fantasi för att leka. Dockan på bilden är en mekanisk leksak som kan skruvas upp på ryggen. Den har Yngve Rosén lekt med på sommarboendet i Jogersö. Dockan är tillverkad 1940 och är skänkt till museet av Anne-Marie Hermelin från Oxelösund.

Svordomar är grövre ord som används för att uttrycka sina känslor på ett starkare sätt när det behövs, till exempel när man är arg, frustrerad eller ledsen. Olika länder har olika svordomar, i Sverige svär man ofta med könsord eller med anknytning till religion. Det känns som att ungdomar svär mycket mer än vuxna, i princip varje dag svär jag någon gång, medan vuxna nästan aldrig svär. Varför de vuxna svär mindre beror nog på att det är fult att svära och de vuxna ska föregå med gott exempel.

Föremålet jag valt är ett reklamkort tillverkat 1950 av Kas-Presentreklam. Kortet föreställer en man i profil där näsan och munnen har ersatts av en tunn kedja.

Jag tycker att det ser ut som att figuren ska svära och därav valde jag det här föremålet!

Vad har kassaskåp och svordomar gemensamt? Moderater. Eller högern generellt.

Det började i maj när jag och ett par vänner åkte till Stockholm för att gå på Veronica Maggio öppna Gröna Lund och stora scenen. Jag vet inte riktigt hur det började men det började. ‘Moderat as!’ sas flitigt när vi försökte ta oss till parkering på Narvavägen. Väl inne på Gröna Lund så fortsatte det och det blev ‘ovärdiga muffare/moderater’.

Visst så ska man kanske inte använda ett politiskt parti som svordom, men lite roligt är det ändå. Det är ju inte som att vänstermänniskor inte fått skit genom åren, så då kan väl högern också ta lite skit då och då.

“Tyvärr” hittade jag (det var inte ens jag som kom på det/hittade det) ingenting bättre än ett kassaskåp från 1940, att representera moderater, och högern, men sen å andra sidan kanske det är totalt klockrent. Det är träimitation och har två skåpsdörrar, så Joakim von Anka kan vara extra säker på att ingen tar hans värdefulla pengar.

Bortom moderat hat så vet jag själv att jag använder mycket svordomar som ‘fan’, ‘helvete’, ‘skit’, och så vidare. Svordomar är något vi bara kastar ur oss utan tänkte vilket jag tycker är väldigt intressant faktiskt. Vissa tycker det är dåligt språk, jag tycker det är en del av språket vi bör analysera mera.

Jag har aldrig riktigt varit som andra. Visst, ingen människa är den andra lik (som tur är) men jag tror ändå att ni förstår vad jag menar om jag berättar att jag skrev dikter och sorterade mina böcker efter förlag när jag var tre år gammal. Eller att jag ända tills jag gick i femte klass var tvungen att räkna till ett jämnt antal registreringsskyltar när vi var ute och åkte bil. Jag skulle kunna rabbla upp en mängd olika små och stora underligheter jag har haft för mig genom åren men det här inlägget ska handla om en specifik sådan och (för en gångs skull) tänker jag gå rakt på sak. Jag svär inte.

Jag vet inte riktigt när det här började, men väldigt länge har jag haft, och har fortfarande någon fix idé om att jag inte får svära. Inte för att jag är religiös på något sätt, jag bara gör det inte. Om jag minns rätt så har jag har svurit tre gånger i mitt liv. Två gånger för att jag råkade och en gång för länge sedan när jag blev arg på min bror.

Många gånger tycker jag om att ”inte vara som alla andra” men det är först i år som jag har lärt mig att faktiskt se skillnad på de saker som faktiskt gör mig till den jag är och de saker som inte är något annat än mentala hinder som jag måste komma över på ett eller annat sätt.

Jag minns inte vad anledningen till det här var från början men jag minns att bara tanken på att jag någonsin skulle börja svära var helt otänkbar fram tills för något år sedan. Nu är det här problemet, om man nu vill kalla det för det, lite som en stopskylt. Det skulle vara fullt möjligt att bara gå förbi den och chansen är inte stor att konsekvenserna skulle bli särskilt allvarliga om jag skulle göra det. Trots det finns det något där som hindrar mig. Okej, det som hindrar mig är egentligen inte en 6 decimeter hög stopskylt i plåt från Polismuséet i Eskilstuna, utan egentligen någon sorts okonventionell rädsla för hur folk kommer reagera när jag väl yttrar en svordom. Fast jag vet att ingen kommer bli sur eller något. Jag vill bara inte att det ska bli någon stor grej av det. Och egentligen är det ju bara jag som gör det till det.

MEN! Innan sommarlovet är slut MÅSTE jag ha börjat svära för till hösten ska vi spela en pjäs i skolan där i princip varenda karaktär svär som borstbindare. So wish me good luck! Eller något.

Keep on being weird!

15 saker du måste göra i sommar:

•  Äta en twisterglass

•  Lyssna på ett Sommar i P1

•  Bada i havet (oavsett temperatur)

•  Vandra på Sörmlandsleden eller liknande.

•  Gå barfota i gräs

•  Plocka och äta blåbär

•  Sova under barhimmel

•  Besöka Smultronstället i Söderköping (i fall du bor inom 3 timmar där ifrån)

•  Plocka blommor

•  Grilla

•  Ligga i sängen en hel dag och nörda en serie

•  Åka båt

•  Bränna dig på brännässlor (det är inte kul men det vore ju inte sommar annars)

•  Cykla i sommarnatten

•  Besöka Kolmården (oavsett ålder)

Utöver detta måste du också skaffa dig en riktigt nice keps. Förslagsvis exakt en sån som du ser på bilden! Den underbara kepsen tillhör samlingen Ekwalls mode och är tillverkad 2006. Den är gjord av Susanna Design AB i Linköping och har tillhört Linnéa Ringdahl i Nyköping. Finns det något som skriker sommar mer än denna keps? Jag tror inte det.

Färdig med allt i skolan och det är sommarlov! Så himla skönt, det är så härligt och det är en ren glädje att vara ledig så länge, man kan göra precis vad man vill, när man vill och med vem man vill. Man är fri i flera månader och kan spendera tiden på valfritt sett! Men vad ska man göra på sommarlovet? Jag har några tips som jag tycker är bra. Äta glass i solen går hem bland de flesta. Fotboll med kompisar är bland det bättre som finns! Något som är väldigt spännande och roligt enligt mig är att fiska! Det är så värt det när man har testat på det.

Men fiske i åtanke så valde jag den här fiskehåven som föremål, det är en strömmingshåv som tillverkades 1982. Håven är gjord av granträ och garn

Gotland. Vecka 32. Doften av brända mandlar och kanderade äpplen ligger tung över marknadsplatsen. Man hör ljudet av skratt bortifrån dungen där gycklarna uppträder. Smedens rytmiska slag med hammaren när den träffar det glödheta järnet. Brödförsäljarna som ropar ut sina varor. Säckpiporna. Vid ett marknadstält står en grupp vänner och diskuterar ylletyger med kvinnan bakom disken. Flera tusen människor har bytt om till medeltidskläder och rest till Medeltidsveckan på Gotland för att under 7 dagar per år (egentligen är det 8) uppleva den där underbara känslan av gemenskap och glädje som jag nästan inte tror finns någon annanstans på jorden.

Ganska ofta när vi är nere i samlingarna händer det att jag ser föremål som vi har hemma (om ni skulle komma hem till oss någon gång skulle ni förstå vad jag menar). Dagens föremål är ett dryckesstop och ett sådant har jag också hemma. Det köpte jag nämligen på… (rätt gissat!) Medeltidsveckan! Jag vet inte alls när just det här stopet är tillverkat, hur mycket som får plats i det eller när det kom till muséet eftersom jag tyvärr inte lyckades hitta det i databasen. Något jag däremot har lite bättre koll på är Medeltidsveckan. Jag har varit där de två senaste åren och hoppas VERKLIGEN att jag kan åka dit i år igen. Till Rosornas ö. Till gycklare och handelsmän, knektar och sagoberättare, pirater och trubadurer.  Jag längtar efter att få äta på värdshusen Bistra Haren och Kapitelhusgården. Se eldarna tändas i Nordegravar. Skratta på improbataljen i S:t Karins ruin och framförallt att få träffa både gamla och nya vänner.

”När du fått på dig dina medeltida kläder, finns inget varifrån, varför eller vem. Vi kanske kommer ifrån Sveriges alla städer, men vi har ändå allihopa hittat hem.”

– Loke Nyberg, Medeltidsveckans egen trubadur

Vänner och ovänner. Nu är det officiellt sommar. Då går man ut. Förstår ni?

Så ta era tändstickor och rusa ut i skogen bums. För här ska det eldas och grillas och mysas och lekas skogstroll och allt vad tusan ni gör när ni scoutar er. För det är nämligen det som man bör göra i dessa tider. Gå ut och scouta sig alltså. Det enda ni behöver är tändstickor, gott humör och en skog. Om man vill så kan man ju ta med mat, kniv, filt, vänner, musik, extra ved, myggmedel, vatten, instrument, papper, skavsårsplåster, flera knivar, rep, solkräm, tält, sovsäck, ombyte, spritkök och underställ också men det behövs verkligen inte. Det är helt upp till er själva. Själva nyckeln är tändstickorna och skogen. Det är något speciellt med att sitta vid en eld framåt småtimmarna och ser hur glöden formas till ansikten. Höra knastret från skogen och elden. Bli så varm i ansiktet av elden att man storknar för att sedan ta ett djupt och friskt andetag av ren skog.

Jag hoppas verkligen att den här gamla solstickan-tändsticksasken har fått vara med Ingrid Alderstrand på många skogsäventyr för det är Ingrid värd. Det är alla värda. Och alla som inte redan har testat vildmarkslivet på sommaren, jag ber er, gör det! Ni kommer inte ångra er.

Jag har väldigt dåligt minne, och jag är väldigt dålig på att spara minnen. Jag skriver gärna om det om jag känner att ett minne är så starkt att det ger mig inspiration, men annars så försvinner det lätt. Därför valde jag denna kamera från 1900-talet, för att spara minnen kan man ju göra med en kamera. Man kan fota, och på de flesta kameror kan man också filma. Två riktigt bra sätt att spara minnen på.

Det senaste året, året då jag tar studenten, så har jag verkligen känt hur dumt det är att inte spara minnen med kort och liknande. Visst så kommer jag säker komma ihåg saker om jag verkligen försöker, men så sentimental som jag är borde jag ha tagit mer foton.

Kameran är av plåt men den är klädd i läder och har inbyggd självutlösare. Den ser överlag ganska cool ut. Den funkar nog inte så bra jämfört med dagens teknologi, men man kan nog få en och annan cool bild med den ändå. Kanske borde de ta ett gruppfoto i magasinet tillsammans med den.

Mitt sommartips till er är att spara era minnen. Inte bara i sommar, utan hela tiden. Använd mobilkameran flitigt! Känns det som om du inte vill spara ett visst minne är det bara att ta bort. Det kanske är mer av ett livstips, men ett tips är det i alla fall.

Kung Huttiprutt av landet Gullesnutt var trött på alla gåvor han fick. Dag ut och dag in kom Kluttinuttar och Fruttispruttar och ville ge honom smycken, viner, kor och alldeles för stora hattar (som dessutom var jättefula!). Det var sed i landet Gullesnutt att alla Kluttinuttar och Fruttispruttar skulle ge kungen gåvor som tecken på sin uppskattning, det var bara det att kungen inte visste vad han skulle göra med alltihop. Alla gästrummen i hans slott var fyllda till bristningsgränsen med smycken så han kunde inte bjuda över sina vänner på pyjamasparty längre. Det enda som var bra med det här var att tjänstefolket kunde bygga om hattarna till paraplyer så att de inte behövde bli blöta när det regnade.

Men en dag (närmare bestämt den 19 maj 1952) kom en man till slottet och bad att få träffa kungen. Han presenterade sig som Göran af Klercker och berättade att han hade vandrat ända från Vadsbro för att få ge kungen en gåva. Kungen var tröttare på gåvor än vanligt den här dagen och funderade först på att skicka iväg mannen, för bara fem minuter sedan hade kungen nämligen fått 33 nya hattar, 78 vinfat, tio vagnslaster med guldsmycken och två kor. När han hörde hur länge mannen hade vandrat bestämde han sig dock för att i alla fall låta honom visa vad han hade med sig. Göran sträckte in handen innanför manteln och drog med en svepande rörelse fram en sko av förgylld metall och med utsökta cicelerade mönster. Kungen hade blivit glad för presenten, av någon anledning var de enda skor han ägde ett par flip-flop-tofflor, om det inte hade varit för att den var så liten. Den var knappa 90mm hög och 30mm bred och därmed nästan så långt man kunde komma från kungens storlek 49. På vilken vanlig dag som helst hade kungen bara suckat och bett någon av tjänarna att försöka klämma in skon i något av gästrummen men idag var han för arg för det och det här var droppen som fick hans bägare av undertryckt ilska att koka över.

”DUVÅGAR KOMMA HIT OCH GE MIG EN LITEN SKO! JAG VILL INTE HA NÅGRA SAKER! GÅ TILLBAKA TILL VADSBRO OCH VÅGA DIG ALDRIG HIT MER! OCH OM DU SER NÅGRA KLUTTINUTTAR ELLER FRUTTISPRUTTAR PÅ VÄGEN SÅ KAN DU SÄGA TILL DOM ATT DE INTE BEHÖVER KOMMA HIT HELLER!”

Han spottade och fräste i Görans ansikte men fick honom inte att röra sig en millimeter.

”Min konung”, började han, ”Ryktet om dina problem har nått ända till Vadsbro och tro det eller ej, så är jag här för att hjälpa dig, det är därför jag har med mig skon. Den är nämligen förtrollad av Hermione Granger, Doktorn och Mary Poppins. Du kan få plats med vad som helst inuti, på utsidan kanske den ser liten ut men… ’It’s bigger on the inside.’”

Han flinade finurligt och tryckte sedan längst ut på skons spets. Plötsligt hördes en smäll, som av tusen gästrumsdörrar som slogs upp på en gång. Sedan började en vind blåsa genom salen och långt bort hördes skrammel och råmanden, glas som slogs mot glas och ljudet av hattar som blåser iväg (ett ljud som är ganska svårt att beskriva på något bättre sätt).

Plötsligt slogs dörrarna till tonsalen, för det var där de var, upp på vid gavel och in i rummet flög varenda gåva som kungen någonsin hade fått. Och alltihop, varenda ko, vartenda smycke, varenda hatt och varenda vinflaska flög rakt in i skon.

Kungen blev så glad att han genast frågade Göran om han ville gifta sig med honom. Det ville han och så levde de lyckliga i alla sina dagar (och hade många pyjamaspartyn och kuddkrig i de tomma gästrummen). Snip, snap, snut så var denna sagan slut!

Svar: NEJ, den här sagan har ingen dold sensmoral eller frågeställning och kommer ni på en själva så är ni överanalytiska, den är bara helt enkelt väldigt random.

Tekniskt sett översätts ju random till slumpmässig men på senare tid har det börjat användas för att beskriva konstiga saker som det inte riktigt är meningen att man ska förstå (eller något i den stilen). Sättet jag valde det här föremålet på är ändå rätt så random (i dess egentliga betydelse). Jag kanppade bara in ett nummer i databasen och tog första bästa föremål som kom upp. Så vet ni det också!

Peace out! (Och sorry för långt inlägg!)

Händelser som sker slumpvis eller föremål som är lite udda beskrivs ofta med ett mycket bra uttryck av ungdomar. Nämligen med det engelska ordet random, vilket betyder slumpvis. Ser jag något ganska konstigt ske på stan så var det lite "random" att det hände. Ordet är väl använt, i alla fall bland de som jag umgås med, det är även ett väldigt brett ord som kan användas i många sammanhang.

Föremålet jag valt känns jätterandom! Jag valde en gammal förpackning med raktvål från bris. Raktvålen tillverkades år 1963 och användes på Sunlight AB i Nyköping.

Jag tycker att det är ganska random!

Det hela började troligen med att någon människa fick för sig det där med att reklam helst skulle vara roligt. Det är nämligen en väldigt enkel väg att komma åt människors intresse. Hur gör man då reklam rolig (glöm inte att räkna in att detta var på 1950-talet)? Jo, människor har alltid älskat att skapa saker. Hur kan man enkelt få människor att inbilla sig att de har skapat något och samtidigt få fram lite produktinformation? Alltså, det finns ju hundra olika förslag på den punkten men vi utgår från att personen som kom med just den här idén var smått galen och instabil eller kanske påverkad. Så hen kom alltså på att om man ritar en gubbe med linjer på ett papper och ersätter profilen med ett tunt snöre (i detta fall en kedja) i samma färg som gubbens konturer så kan man genom att vicka på pappret få gubben att skifta profil beroende på hur snöret lägger sig.

Det här visade sig vara en aktivitet som inte enbart var beroendeframkallande utan också lockade fram känslan av att man hade skapat något vilket som tidigare nämnt är mycket användbart i reklam.  Alltså. Någon galen människa hittade på gubben med föränderlig näsa och sedan kom man på att detta var ett bra sätt göra reklam på. Alltså. Man gjorde liksom kort med gubbar med föränderliga näsor och använde dem som reklamkort genom att skriva namn på affärer på dem. Det här kortet tillhörde Börjes som är någon slags forntida herrsklädesaffär. Det kan ju hända att man ville koppla de föränderliga näsorna till variationen på Börjes kläder också vilket när jag tänker efter närmare är ganska smart.

Och sen. Ja, sen så hittade JAG alltså det här lilla kortet i arkivet en tisdag och som ni kanske redan har räknat ut så blev också jag beroende. Jag tror att jag stod med gubben och försökte få till den perfekta näsan i minst en kvar (Jösses vad man är simpel där uppe i valnöten!) och jag är säker på att jag hade gått till Börjes om det fortfarande existerade, detta även om jag inte ser mig som en herre.

Ganska radom detta. Ganska himla random.

Mycket som händer i livet är random. Enligt mig i alla fall. Många tror ju på ödet, och tror man på ödet så är ju ingenting en slump, ingenting är random. Jag vet inte om jag tror på ödet eller slumpen. Kanske är det lite både och, eller så existerar vi bara och formar allting så gott vi kan under de förutsättningar vi har. Jag vet verkligen inte, ingen vet.

Just det här skåpet tyckte jag passade väldigt bra till ämnet. Inte för att det har så mycket med ödet att göra, utan för att jag fortfarande är väldigt osäker på vad det är. Det lilla skåpet är gjort av trä, och klätt i rikt dekorerat sidentyg och papper. Många av dekorationerna är religiösa motiv. Det blev tillverkat 1750, så det har några år på nacken.

Det står ingenting om vem som använt det eller vad det använts till. Det bara stod där på hyllan och skreck efter att bli hittat. “Ta mig! Ta mig! Ta mig!”. I ren nyfikenhet så använde jag det föremålet så jag kunde får reda på vad det är. Lite besviken är jag väl att jag fortfarande bara vet att det är ett litet skåp, men så är det väl med livet överhuvudtaget. Nyfikenhet är trevligt men man kan bli besviken ibland. Livet kan göra en besviken ibland. Men det betyder inte att det är dåligt! Om man fortsätter vara nyfiken kanske man få veta om ödet är riktigt eller inte. Man kanske i alla fall får sin egen uppfattning.